Mitt rörelsemönster är minst sagt yvigt. Därför trillar jag, snubblar, slår mina trubbiga armbågar i handfat, hatthyllor och håltänger. (Japp, det där var dagens armbågstacklingar.) Porslin går i kras och tavlor far i golvet. Trösklar är för mig ett djävulens påfund som funkar som spikmattor eller spanska ryttare.
Så här såg det ut nyss – föreställ er att en kamera filmar vårt sovrum. Ni ser inget särskilt men hör hur jag närmar mig och som en flipperkula studsar mot väggarna på väg mot rummet och som skjuten ur en kanon faller jag sedan på mage in genom dörren och som en volleybollspelare glider jag flera centimeter framåt på trägolvet. Golvet hämnas då genom att släppa från sig en sticka rakt in i min mage. Ni ser stillheten och känner lugnet genom linsen.
Föreställer ni er smärtan nu – som ett stick? Förmodligen sa jag bara huff eller hoppsan. Nu struntar vi i kameran och går in i mina tankar istället. Det enda jag hör där jag ligger och har lite, lite ont av stickan och jätteont i ena knät (de är ju lite känsliga, knäna) är en geting. Tankarna far oroligt omkring och tänker på smärta, getingar och mer smärta. Geting? Nej, det är nog en jättegeting. Säkert en genmanipulerad mördargeting. Bzzzzzzz, bzzzzzzzzz, BBRZRZRZRZRZRZRZZZRRRZ!
Aha! En bålgeting! Var? Var? Aha, i fönstret!
Bålgetingar är stora som små hästar. Nästan. De är faktiskt nästan kannibaler eftersom de äter getingar och bin. I gamla böcker står det att deras stick är livsfarliga – men det finns det numera inte belägg för. (Puh.) Dessutom är den faktiskt ganska fridsam av sig och inte lika lättretad som andra attackinsekter.
Den kan sticka nästan hur många gånger som helst och dör inte som självmordsbombarna – getingar bin – vars gadd ju rycks ut pga. felvända hullingar. Det är förmodligen ett mer effektivt sätt (att offra sig själv), men då är jag hellre kannibal.
I några sekunder trodde min hjärna att det var ett getingstick jag hade i magen där jag låg – tills jag sävligt (helt emot min natur) reste mig upp, drog ut stickan som en annan Bruce Willis och långsamt och lugnt approcherade bålgetingen, där den klev omkring på den trasiga persiennmojängen.
Se nu bålgetingens hämnd:
Nu ere så här alltså. Klockan 22 stänger stora fina datorn ner ajtematiskt.
Så då får man fuskläsa på lilla smygdatorn i sängen tills nån kommer på’en.
Och den datorn har bestämt sig för att inte visa inbäddade filmsnuttar.
Alltså får bålgetingens hämnd för min del anstå tills imorgon.
Tills dess får du korr-läsa på väg mot i rummet.
Natti natti.
Bra korrläst på lilla smygdatorn, Cecilia N!
Nu har ju biologen avrest till Hufvudstaden och jag är ensam här på vischan men är det inte bin som tappar gadden när de stuckit? (stuckits?)
Och si, så var det!
Jag läser på Wikipedia att bålgetingen är Smålands landskapsinsekt (!) och vet inte om jag ska känna mig skyldig eller kränkt.
Nämen tack, Niklas! Jag som till och med faktakontrollerade med en helt opålitlig källa innan jag drog till med getingen som gaddtappare!
Jag kan inte låta bli att länka lite till!
Dä va fan! Hade jag aldrig trott. Bajsa – på fönstret?
Då kommer jag att tänka på tanten som var irriterad på duvorna. Dom for omkring och sket ner både balkonger och fönsterbleck. Och tanten skrek och bannade.
Då kom församlingens pastor helt lägligt förbi. ’Mor ska inte banna duvorna’ sade han ’ tänk på att dom är Jesu avbild!’ (Hur han nu kunde få ihop det – är det inte en del av treenigheten som duvan representerar? Eller? Kan ha fel.)
Då svarade tanten: ’Kan fäll allri tro att vår Harre for omkring och sket ner fönstrena för hederligt fôlk!’ (dialekt, inte stavningsproblem)
Eftersom ni alla nu, inspirerade av Ö-helena, kommer att leta reda på era landskapsinsekter har ni direktlänk till fakta häääär. I Sörmland har vi en liten skinnbagge som heter strimlus, som skulle kunna inspirera till en fantastisk balklänning.
Meeeen så härligt att få höra Margareta Krooks artikulerande:
– Vad i frrridens namn gör människan i mitt sovrum?
(Niklas’ länk om en bålgeting som sägs kunna ta kål på en häst.)
Och här på Gotland har vi den stiliga körkmacken.
Skogsgurra: I min version blir det ”Kan fäll allri tro att vår Harre for omkring och sket ner bôxera för hederligt fôlk.”
För det var vad han gjorde – bajsade i mina byxor som låg på en stol strax nedanför fönstret. Pruttgeting.
Körkmacken påminner ju starkt om eldlusen!
Åh! Det var en sån som flög mot mig idag på landet, galet surrande, girade och sedan försvann in under vår takfot!
Säg nu inte att vi har fått ett bålgetingbo i väggen, för det TYAR JAG INTE!
Men kolla, Malinka, du kan ha dem som husdjur eller istället för t.ex. näspiercingar:
http://www.hornissenschutz.de/grbilder/nase1.htm
Jo, men körkmacken har det fina korset på ryggen som gett den dess namn. Insekter delas på Gotland in i maur och mack. Maur är myror och mack är allt annat.
Hur kunde du motstå rubriken Bålgetingens bajs? Det är ju snudd på Coelho.
Jamen jamen jamen jag ville ju inte föregå det ytterst dramatiska slutet, Anna! (Men jag lovar: det är sista gången som jag dissar en allittererande rubrik.)
Lotten! Akta dig noga! Det där var oklokt. Du har väl makt att redigera innehållet? Gör det!
Jag är ju helt dum i huvet som står och påstår att getingar inte kan sticka utan att tappa gadden. Om ni ursäktar mig ska jag gå ner till Tacktorpsmossen och kräla några rundor i myrgyttjan – i SKAM!
Bålgetingar är fina och fridsamma djur som knappt gör en fluga förnär.
Deras lågfrekventa brummande är nästan lika lugnande och sövande som humlans. Dessutom är dom fotogena.
@olle: Hjälpte det?
Sällsamt engagerande ämne, detta. När jag studerade bilden på ’Hornissen’ kände jag tvekan. Visserligen är jag halvtysk (ungefär lika mycket som jag är halvfransk – men inte halvspansk) men inte visste jag att en Hornisse inte var detsamma som en av Knugens porrklubbspolare (vilket för övrigt är deras ensak) utan faktiskt en bålgeting. Man lär sig hela tiden.
Men den där mossen gick jag bet på. Tänkte att det kunde vara bra att veta var en så undergörande dypöl finns.
På tal om mosse finns det även landskapsmossor och en hel massa andra landskapssymboler. Men nog saknas det några? Landskapshuvudbonad till exempel? Landskapsbakterie? Landskapsspritdryck?
(Och ja, jag vet att mosse och mossa inte är samma sak!)
Men vänta. Ligger det inte på vårt ansvar här i båset (Bloggtofsarnas förening) att bestämma landskapshuvudbonader?
Ö-helena; när det gäller landskapsspritdryck så kan jag bidra både med norrländsk och värmländsk. Den värmländska är den i dunken.
http://frukostflingan.blogspot.com/2008/02/fredagens-drinktips.html
Jo, det var väl lite så jag tänkte. Vi smålänningar vill nog ha sjalett à la Krösamaja. Eller kanske fez, för det tycker jag är snyggt.
Vad fint, Skogsgurra!
[…] äro bloggarnas vägar. Via gårdagens bålgeting kom vi på att Sveriges landskap på något sätt har fått en farlig massa […]
Såja, nu ska vi välja landskapshuvudbonader och därefter skapa en Wikipediaartikel. Gå till dagens inlägg:
https://www.lotten.se/2011/06/landskapshuvudbonader.html
iSKAM, har det med Apple att göra?
Tack för tipset, Lotten, men jag tror att mina insektsrädda barn (vansläktade) inte skulle uppskatta en mor som gick omkring med en bålgeting som dekoration i fejan.
Vi får väl lita på vår gamla vän Radar.
NÄR bajsade bålgetingen?
Jag drog upp bilden på helskärm och såg inte minsta lilla lort eller krystning.
Va små bålgetingar ni har i E-tuna.
Nu är det så här. Det är bara Cecilia N som säger att kejsarn går utan kläder: getingbajset syns verkligen inte alls på filmen men jag lovar — han sket enorma mängder!
(Nu har jag ägnat flera fopollspausminuter åt att googla bålgetingarnas fekalier. Men funnit inget. Det var slemvitt och rinnande och syns som fågelbajs i mina brallor på stolen.)
Men varför sa då inte regissören åt kamerakvinnan att zooma in på getingbajset istället för att bara häpet kommentera saker som händer utanför bild?
*Nu gick min man uppför trappan.*
Nu härmades jag.
Lysande imitation! (Jag måste verkligen jobba på min filmregi.)
🙂
Vilken pärla detta inlägg var då! Undrar vad jag gjorde igår som inte hängde här?
Du liksom … levde, Dieva?
Lottens bås, dä ä mitt liv dä se.
Landskapsvits, kanske? (Apropå Skogsgurras duvhistoria, alltså.)
Apropå getingar så slog jag ihjäl en imorse så kraftigt att den gick i två delar. Tror ni inte att getingskrället kommer kravlande ur sophinken utan bakkropp när jag öppnar för att slänga något en timme senare! Hur seglivad får man bli?!