Hoppa till innehåll

Etikett: hämnd

Bålgetingen

Mitt rörelsemönster är minst sagt yvigt. Därför trillar jag, snubblar, slår mina trubbiga armbågar i handfat, hatthyllor och håltänger. (Japp, det där var dagens armbågstacklingar.) Porslin går i kras och tavlor far i golvet. Trösklar är för mig ett djävulens påfund som funkar som spikmattor eller spanska ryttare.

Så här såg det ut nyss – föreställ er att en kamera filmar vårt sovrum. Ni ser inget särskilt men hör hur jag närmar mig och som en flipperkula studsar mot väggarna på väg mot rummet och som skjuten ur en kanon faller jag sedan på mage in genom dörren och som en volleybollspelare glider jag flera centimeter framåt på trägolvet. Golvet hämnas då genom att släppa från sig en sticka rakt in i min mage. Ni ser stillheten och känner lugnet genom linsen.

Föreställer ni er smärtan nu – som ett stick? Förmodligen sa jag bara huff eller hoppsan. Nu struntar vi i kameran och går in i mina tankar istället. Det enda jag hör där jag ligger och har lite, lite ont av stickan och jätteont i ena knät (de är ju lite känsliga, knäna) är en geting. Tankarna far oroligt omkring och tänker på smärta, getingar och mer smärta. Geting? Nej, det är nog en jättegeting. Säkert en genmanipulerad mördargeting. Bzzzzzzz, bzzzzzzzzz, BBRZRZRZRZRZRZRZZZRRRZ!

Aha! En bålgeting! Var? Var? Aha, i fönstret!

Tittut, herr bålgeting.
Tittut, herr bålgeting.

Bålgetingar är stora som små hästar. Nästan. De är faktiskt nästan kannibaler eftersom de äter getingar och bin. I gamla böcker står det att deras stick är livsfarliga – men det finns det numera inte belägg för. (Puh.) Dessutom är den faktiskt ganska fridsam av sig och inte lika lättretad som andra attackinsekter.

Den kan sticka nästan hur många gånger som helst och dör inte som självmordsbombarna – getingar bin – vars gadd ju rycks ut pga. felvända hullingar. Det är förmodligen ett mer effektivt sätt (att offra sig själv), men då är jag hellre kannibal.

I några sekunder trodde min hjärna att det var ett getingstick jag hade i magen där jag låg – tills jag sävligt (helt emot min natur) reste mig upp, drog ut stickan som en annan Bruce Willis och långsamt och lugnt approcherade bålgetingen, där den klev omkring på den trasiga persiennmojängen.

Se nu bålgetingens hämnd:

Share
42 kommentarer