Hoppa till innehåll

Etikett: trams

Vad har ni på er hemma?

Igår fick jag en sån oerhört fjantig, larvig, fjompig och töntig reklambild i mejlen. (Ack, mejlen, den som förr var så rolig och intressant men numera bara en soptunna fylld med reklam. Eventuella beundrarbrev eller jobberbjudanden kommer i helt andra kanaler.)

Jag baxnade, sparade bilden, bestämde mig för att kliva upp på barrikaderna, köpvägra, hötta med nävarna och sura samt vid närmare eftertanke faktiskt kanske bara blogga om det.

Men först lite bakgrundstankar.

Det var en gång en förtjusande film som hette Grease. Den kom till Luleå i september 1978 och jag tror att jag såg den tre gånger på bio redan samma år. Idag (när jag inte längre är 14 år) är den så full av fåniga dumheter att man nästan inte kan njuta ens av dansnumren. I en scen sover alla tjejerna över hos nån (”slumber party”) samtidigt som de fnittrar ihjäl sig och inte ser ut att vara en dag över 30.

Alltså så här.

Stockard Channing i lila skjortan var 33 år …

Hm. När vi sov över hos varandra i 15-årsåldern busade vi genom att

  • smita ut mitt i natten
  • klättra upp på Ormberget
  • kasta snö på klasskompisars fönster
  • åka spark ut på Lulälven.

Och så till dagens knäppa reklamutskick, som måste vara skapat av en nostalgisk Grease-nörd som jobbar på ett svenskt modeföretag. En ”hemma-outfit” är alltså något som man av bekvämlighetsskäl har på sig hemma.

Det enda positiva i sammanhanget är väl bindestrecket i ”hemma-outfits”.

En outfit är alltså ”trendig klädsel” – vilket vi ju i dessa coronadagar väl alltid tänker på, där vi halvklädda tofflar omkring hemma och lägger oss i breda sängar med våra lika halvklädda kompisar?

Titta på bilden. Begrunda det ni ser. Finns det NÅGON vettig tanke bakom? När i hela friden lägger vi oss i små underkläder och fnissar med våra polare numera? Hallå i målgruppen!

Nä, vet ni vad. Berätta för mig och alla andra hur ni är klädda när ni har på er en hemma-outfit!

Grå trikå. Urläckert! (Kompis i Nacka.)
”Jag är oerhört snyggt klädd i svart klänning, rosa angorakofta från 1986 med bortopererads axelvaddar.” (Orangeluvan i Högdalen.)
Jag (fnittrande i sängen förstås) med löpartajts, basketshorts, knäskydd och varma strumpor. Upptill är jag propert svart och vit emedan jag har Zoomundervisat.

Hemma-outfit. Pah!

Pssst. Om ni vill bli vara med på bild här, så mejla lotten@bergman.com!


”Utvecklingssamtal i Meet. Gråmelerad trikå kan aldrig bli fel och jag piffar upp med klatschigt knallrosa yllesockar. Upptill bär jag t-shirt med en djurmönstrad velourponcho värdig en M*ntaz*mi utanpå.” (Skellefteå.)
”Termobyxor, tröja från Fantomen på operan i Stockholm i början på 90- talet. Katten Lucifer tryckte av kameran själv. Vet inte hur han bar sig åt.” (Göteborg.)
Från tå till topp: Svarta stödstrumpor. Bruna strumpbyxor i banlon från förra milleniet. Utanför bild: Svart v-ringad, långärmad rea-tröja. Lagom ofräscht hår för att matcha outfiten. (Luleå.)
Share
66 kommentarer

Virusfritt: Att skaffa nytt BankID

Så här ser våra kontakter med banken ut:

– Hej, får vi låna jättemycket pengar till nytt duschrum eftersom det gamla är brunt och från 1978?
– Nej.

– Hej, får vi låna lite pengar till en begagnad bil?
– Nej.

– Hej, får vi byta bank?
– Hahahahaa.

Typisk bankbild. Fast från 20 år sedan, kanske.

På grund av lån och ohejdad vana, har vi Swedbank, så är det sagt. Och eftersom min gamla Iphone fick torrhosta och feber och sedan bara kraschade häromveckan, köpte jag en ny. Då måste man fräscha upp och ominstallera BankID. Men hur? Jag kunde ju inte logga in på internetbanken eftersom jag inte kunde identifiera mig. Jag ringde till supporten.

– Ta fram din dosa! sa banksupporten.
– Min vafförnåge?
– Dosa … bankdosa. Säkerhetsdosa.
– Det har jag ingen. Har aldrig haft. Men jag har en lapp med massa koder – ett kodkort! Tadaaa!
– Duger inte. Då får du köpa en ny dosa för 250 kr.

Det ville jag verkligen inte, så nästa dag gick jag in på Sparbankens kontor eftersom vi inte har något Swedbankkontor här. De är liksom kompatibla.

– Ta fram din bankdosa. Säkerhetsdosa.
– Jag har ingen.
– Då måste du köpa en ny dosa för 250 kr.
– Nääää …

Här kan man ju fundera över varur min aversion mot bankdosor har sprungit, men strunt samma.

Jag ringde till supporten igen och hamnade hos en annan människa som upprepade att säkerhetsdosan är ett måste. Och JÄTTEBRA när man är på resa och blir bestulen på mobilen.

– Men … varken jag eller andra människor ska resa särskilt mycket just nu.
– Då får du gå in på ett Swedbankkontor i närmaste stad. Men dom kommer att kräva att du har dosan med dig.
– Men jag har aldrig nånsin behövt en dosa förut, och i dessa digitala tider …
– Dosan kostar bara 250 kronor!

Den där supporten gillade nog inte mig. Men jag vill faktiskt inte äga en säkerhetsdosa.

Mitt i en tugga spagetti med köttfärssås kom jag igår på att jag ju lyckas så oerhört bra när jag chattar med SJ på Facebook, så jag testade att göra samma sak med Swedbank. Och fick tag på en Emma, som svarade raskt och fint att jag skulle ta fram min gamla mobil så skulle allt fixas.

Märk väl att till och med jag i chattsammanhang stundom klämmer dit en smiley.

Emma och jag försökte och försökte, och jag misslyckades med allt. Men Emma gav inte upp. Hon var på  jättebra humör bad mig skicka bilder på hur telefonen såg ut.

Emma var ett under av tålamod, och eftersom hon plötsligt avslöjade att hon satt i Östersund, lyckades jag även slänga in lite basket eftersom mitt favorit-ligalag heter Jämtland och det ju är så sorgligt att säsongen är slut och …

PLÖTSLIGT hade jag ett nytt BankID fastän jag inte hade köpt den där säkerhetsdosan!

Sensmoral: man måste inte ha en säkerhetsdosa för att känna sig säker.

Share
26 kommentarer

En sån där dum dag, ni vet

Jag har en sån där ”menvaihelvete-dag”. Allt är rätt dumt och fel och hopplöst stökigt.

Den 25 november 2013.
Den 25 november 2013.

Nej, nej, det är inget allvarligt, men lite som att gång på gång fastna med ärmen i dörrhandtag, snubbla på de egna fötterna och då för att återfinna balansen stuka tummen på den egna näsan.

Japp, det var precis så det gick till. Min djefla man ropade i samma ögonblick:

– Lotten! Nya bilen har punka på ett av framdäcken!

Förstås. Jag sneglade nyss på postlådan och tänkte att den nog kommer att anfalla mig, tappade bort en jättegod macka någonstans i källaren och stoppade sedan foten i en strumpa som måste ha varit antik eftersom den gick sönder som vore den av silke och mina tånaglar samtidigt var utrustade med saxar.

– Lotten! Gamla Volvon ska besiktigas den här veckan!

Naturligtvis. De kommer att fråga varför det fortfarande är fullt med vatten inne i baklyktorna och tala om att rostangreppet som de klagade på för fem år sedan inte har förbättrat bilens körförmåga.

– Lotten! Under hösten 1940 bombades London sönder och samman och …

Ah. Bra. Något vettigt att fokusera på; hur dum denna dag än är, så var det värre för både tyskar och britter hösten 1940 när bomberna föll inte bara på militära mål utan även civila. De vänliga själarna i kommentatorsbåset har flera gånger länkat till fantastiska bildsamlingar – och här kommer två bilder som jag ska tänka på när jag blir irriterad på att basketbollarna i hallen skymmer sikten så att jag gång på gång slår smalbenet i en cykel som vi måste ha i hallen för att Olles sysslings barn från Stockholm fick den stulen och den då hamnade i Eskilstuna.

Den 18 oktober 1940.
Den 18 oktober 1940.

På bilden (som en fotograf från Daily Mirror tog fastän bomberna föll runt hans fötter) ser vi 24-åriga Mary Couchman, som har kastat sig fram för att skydda Johnnie Lusher (4 år), Gladys Ashsmith (7 år) och sin egen son Brian (4 år). En liten detalj är att hon i höger hand har en cigg, som hon i godan ro nyss stod och njöt av och som hon i villervallan inte har kommit sig för att slänga ifrån sig.

 När bomberna slutade falla, sa fotografen:

– You are a brave woman.
– Oh, it was nothing. Somebody had to look after the children, svarade Mary och tände en ny cigarett eftersom den som syns på bilden nu hade hamnat någon annanstans.

Såja. Nu ska jag hälla ut 18 papperskassar med böcker för att sortera och välja ut några av dem till den stundande Julkalendern. Det kommer att se ut ungefär som när en grabb efter en bombraid försjönk i ”The History of London”.

Den 8 oktober 1940.
Den 8 oktober 1940.

Ja, så är den moderna människan: att jämföra stök i vardagsrummet med Blitzen känns helt okej.

Share
70 kommentarer

När nästan allt var dåligt, trasigt eller kasst

Under den senaste veckan har tingen varit emot mig. Det var dag efter dag i moll och eländes elände – men en avslutning med knorr i dur. Vi kan ju börja med ännu ett tågtrubbel eftersom jag har hört att halva befolkningen i detta nu sitter fast på tåg i Mälardalen. SJ:s app som heter ”Min resa” verkar ha fått nog, eller så skojar den med mig eftersom detta är allt som syns:

"Pretending" var ordet.
”Pretending” var ordet.

Och så har vi då skärbrädan, som efter blott ett halvår med lök och tomater samt en och annan ostbit gick upp i limningen:

Skärbrädan som inte är.
Skärbrädan som inte är.

I köket finns mer trubbel. Det är paket som inte går att öppna, filpaket som inte går att tömma och så strösselpaketet från Tosseboda:

Strössel i ett korthus.
Strössel i ett korthus.

Strösslet bor i ett paket som är knappt en centimeter tjockt, vilket gör att det står stadigt som en balettdansös på tåspetsar. Det faller ideligen och kräks ur sig strössel som sedan inte på några villkor går att peta in i paketet igen. Och som om inte detta vore nog, äger vi nu världens absolut sämsta vitlökspress, som inte kan klämma, inte kan diskas och vars hela konstruktion är som 1980-talets plastcykel: ogenomtänkt.

Ikeas senaste snilledrag. NOT!
Ikeas senaste snilledrag. NOT!

Käraste Wordfeud behagade också kajka ihop. Det var plötsligt som att stirra ner i ett mörkt hål.

Men så kom vändningen.

Jag klädde mig vackert och satte mig på tåget för att åka på kalas. SPRUTT sa det, så fastnade finkappans ärmslejf i min egen ryggsäck och alla knapparna for all världens väg. Smidig som en sköldpadda kröp jag omkring bland de andra resenärernas väskor och ben för att samla ihop de fem knapparna – ja, det är ju en rikt smyckad finkappa. Flärp-fladder, flärp-fladder sa slejfen där den hängde och slängde och var i vägen på ett synnerligen irriterande sätt. Vad göra, vad göra? MacGyver hade nog klistrat med tuggummi eller hittat två magneter och placerat dem på rätt ställe. Jag hittade i fickan ett stort gem, som jag med visst besvär kunde klämma fast i ärmen. Inte snyggt, men kanske lite intressant och säkerligen en bra öppningsreplik, tänkte jag:

– It’s a gem.

Sedan somnade jag. Aaaah. Zzzzzz. Snrfff. Zzzzz.

När jag en halvtimme senare vaknade och tittade ner på min slejfärm såg det ut så här:

Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!
Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!

Tack, oooh okända säkerhetsnålsvälgörare som inte väckte mig.

Share
27 kommentarer

Bålgetingen

Mitt rörelsemönster är minst sagt yvigt. Därför trillar jag, snubblar, slår mina trubbiga armbågar i handfat, hatthyllor och håltänger. (Japp, det där var dagens armbågstacklingar.) Porslin går i kras och tavlor far i golvet. Trösklar är för mig ett djävulens påfund som funkar som spikmattor eller spanska ryttare.

Så här såg det ut nyss – föreställ er att en kamera filmar vårt sovrum. Ni ser inget särskilt men hör hur jag närmar mig och som en flipperkula studsar mot väggarna på väg mot rummet och som skjuten ur en kanon faller jag sedan på mage in genom dörren och som en volleybollspelare glider jag flera centimeter framåt på trägolvet. Golvet hämnas då genom att släppa från sig en sticka rakt in i min mage. Ni ser stillheten och känner lugnet genom linsen.

Föreställer ni er smärtan nu – som ett stick? Förmodligen sa jag bara huff eller hoppsan. Nu struntar vi i kameran och går in i mina tankar istället. Det enda jag hör där jag ligger och har lite, lite ont av stickan och jätteont i ena knät (de är ju lite känsliga, knäna) är en geting. Tankarna far oroligt omkring och tänker på smärta, getingar och mer smärta. Geting? Nej, det är nog en jättegeting. Säkert en genmanipulerad mördargeting. Bzzzzzzz, bzzzzzzzzz, BBRZRZRZRZRZRZRZZZRRRZ!

Aha! En bålgeting! Var? Var? Aha, i fönstret!

Tittut, herr bålgeting.
Tittut, herr bålgeting.

Bålgetingar är stora som små hästar. Nästan. De är faktiskt nästan kannibaler eftersom de äter getingar och bin. I gamla böcker står det att deras stick är livsfarliga – men det finns det numera inte belägg för. (Puh.) Dessutom är den faktiskt ganska fridsam av sig och inte lika lättretad som andra attackinsekter.

Den kan sticka nästan hur många gånger som helst och dör inte som självmordsbombarna – getingar bin – vars gadd ju rycks ut pga. felvända hullingar. Det är förmodligen ett mer effektivt sätt (att offra sig själv), men då är jag hellre kannibal.

I några sekunder trodde min hjärna att det var ett getingstick jag hade i magen där jag låg – tills jag sävligt (helt emot min natur) reste mig upp, drog ut stickan som en annan Bruce Willis och långsamt och lugnt approcherade bålgetingen, där den klev omkring på den trasiga persiennmojängen.

Se nu bålgetingens hämnd:

Share
42 kommentarer

Ser man på

Jag kan alltså numera (se förra inlägget) inte skriva långt. Mn krt. Och utan bilder.

Då får jag väl skriva många funderingar istället. Som Stationsvakt:

Jag undrar vad som finns i hålen i öronen. I hålet där örhängena pressas in alltså. Talg? Kroppsfett? Hudavlagringar? Hur som helst är det trångt där, som om någon flyttar in och tar hålet i besittning om inget örhänge är där och utropar hålet till sitt.

Eller kanske en kort åsikt, som Sandra:

Men vem uppfann persiljeglass?
Giljotin hitåt.

Ojoj, måste sluta skriva, har räknat ut att 570 tecken är gränsen fö

Share
9 kommentarer