Hoppa till innehåll

Etikett: sömn

Efter en kort natt

– Plingplioooong!!! ringde det på dörren.

Jag vred mig mödosamt (revbenet ställer till det) mot klockan och såg till min stora irritation att den var 05.05, och att jag faktiskt måste ha drömt att det ringde på dörren. Eftersom jag var helt ensam i huset, hade jag inte heller någon att rådfråga. Jag bestämde mig för att somna om. Men så började jag fundera.

– Tänk om det är Bruce Willis som har sprungit från mördarna och ligger och blöder utanför dörren!

Släpp in mig!

– Tänk om det är en gammal vilsen dam som inte kan hitta hem, och som behöver min hjälp!

Hjälp, var är jag?

– Eller … tänk om det är en helt vanlig bov med en pickadoll!

Pang.

Som ni förstår, tog jag mig själv i kragen och stånkade mig upp ur sängen och gick ner till ytterdörren; hade det varit en dålig film hade jag väl blivit omkullputtad av ett spöke där och då. Men nej. Ingen Bruce Willis, ingen gammal dam och ingen bov.

– Gå och lägg dig igen, dummer, sa jag till mig själv; jag bara behöver vara ensam hemma i fem minuter innan jag börjar prata med mig själv.

Eftersom jag inte somnade om och dessutom hade varit uppe och tittat på den utmärkta The Banshees of Inisherin till långt efter midnatt, blev det en tung dag vad gäller koncentration. Mycket stort fokus låg på att inte gäspa rakt i ansiktet på mina medmänniskor. Revbenet hjälpte mig vänligt genom att då och då göra ont så att jag skärpte sinnena.

Men mitt i en privatlektion med en elev som har svårt med ordföljd, konsonantljud och uttal av vokaler, ringde sotarn.

– Hej! Jag står här och ringer på dörren!
– Nej! Jag är ju inte hemma!
– Ja, och vi har ju sagt att jag skulle komma idag.
– Förlååååt, jag har brutit ett revben och inte sovit.

Någon timme senare stod jag inne på posten och försökte förgäves att utan leg hämta paket.

– Jag har brutit ett revben och inte sovit, så jag glömde min legimitation hemma.
– Legitimation, rättade personalen mig.
– Ja.
– Men har du laddat ner appen så kan du hämta ut via Bank-id och en QR-kod?
– Ja, men mobilens minne är fullt så jag fick radera och nu kan jag inte ladda ner appar.
– Höhö, både du och din mobil har inget minne.
– Varken … eller, rättade jag.

Sedan spillde jag en påse frysta blåbär över hela köksgolvet, öppnade ett brev som jag själv hade skrivit och som skulle postas, slog pannan i toasitsen och glömde helt bort vad buktalare heter på engelska. Nu närmar sig klockan midnatt. Jag har förvisso brutit ett revben och inte sovit, men är pigg som en guttaperka! I normala fall hade jag ju börjat tapetsera, sy gardiner, satt en deg och gjort armhävningar. Men nu?

Äsch, jag får nöja mig med att göra lite hjärngymnastik och vifta på tårna.

(I kommentatorsbåset finns lite hjärngymnastik: ett matteproblem som man kan lösa utan att vara bra på matte.)

Share
45 kommentarer

Fiffig design

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Make up, make off.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

Share
33 kommentarer

Oplanerade övernattningar

Jag kan inte skryta med att yrvaket sätta mig upp i sängen och titta på en för mig obekant människa – och kan inte riktigt heller känna att det är en erfarenhet jag saknar. (Alltså, jag saknar ju erfarenheten, men sörjer inte detta faktum.)

Däremot har jag vaknat yr av förvåning eftersom jag ju somnade trots att jag inte hade

  • tänkt sova just där
  • borstat tänderna
  • betalat för mig
  • fått en bekväm kudde.

En gång slog jag runt på ett 50-årskalas långt ute på Lidingö. Att ta sig från därifrån till Centralen för att hinna med sista tåget till Eskilstuna är lika komplicerat som att åka Skövde–Umeå med tåg, varför jag plötsligt insåg att jag skulle bli tvungen att sova över i en städskrubb.

– Schäkta, felåt, sa jag till värdinnan. Jag har missat tåget hem. Har du ett liggunderlag eller nåt …?
– Lotten, Lotten, Lotten! Party all night är vad som gäller! Ta du vår dubbelsäng och sov så gott du kan och så länge du vill! Nu ska vi ha hjulningstävling i vardagsrummet!

Fräsch som en liten nyponros vaknade jag åtta timmar senare av morgonsolen i en king size-säng – och hittade värdinnan i badkaret och hennes man i en solstol på balkongen.

Lillasyster Orangeluvan är lite mer äventyrlig; hon har sovit på marken utanför en flygplats i Frankrike. Min djefla man har pga. sitt orienteringsintresse och stora sömnbehov sovit precis överallt, liksom min pappa som kan somna stående om han bara först får ta av sig glasögonen.

En gång när pappa jobbade på Kemikum i Lund, blev han plötsligt (som vanligt) sömnig. Han tog av sig glasögonen och lade sig under skrivbordet för att sova ett par minuter.

Zzzzzzzz.

Sex timmar senare vaknade han, sträckte på sig, tog på sig glasögonen och gick ut i korridoren och skrämde där livet ur en väktare. När han hade lugnat väktaren och tog sig ut i den ljumma kvällsluften via huvudentrén, sattes larmet igång och pappa fick sedan skämmas och förklara sig för olika instanser.

Men min absolut mest oplanerade övernattning var under ett basketmaraton i Överkalix runt 1980. Vi spelade i 24 timmar i sträck och tillbringade inte precis tiden på avbytarbänken på just avbytarbänken; jag somnade strax bakom kortlinjen med huvudet på ett par skor i stl 47.

Jättemjuka ju. (Basketkännare med faktafeeling suckar dock: det här är inte en basketsko av modell 1980.)
Share
43 kommentarer

Om en ändå sluppe sova

Det är ju bedrövligt, detta med sömnen.

Kolla vad han sover! (Jag trodde när jag var mycket liten att han bara sov lite, den där döende dandyn.)

Vad man än planerar, måste man se till att det på något sätt finns utrymme för sömn. Om jag ska åka till Stockholm för att spela in en film på måndag, måste jag se till att jag ju somnar ordentligt på söndagskvällen så att jag orkar gå upp på måndagmorgonen när alla tåg är inställda så att den vanliga resan måste ersättas med en nordvästlig sväng och byte över Västerås i ottan. Och eftersom filminspelningen fortsätter på tisdag, måste jag sova igen.

Gah!

Om jag ska åka till Skåne och slå runt i Lund men sova i Helsingborg, måste jag se till att sömnstunden infaller under den mörka tiden på dygnet. Annars kommer jag att se i kors, sluddra, vingla och bära mig åt. Upprörande!

Hotellen skor sig alltså på detta vårt ytterst primitiva behov som heter sömn. Och det tycker jag är något som samhället borde göra nåt åt.

Ska vi demonstrera?

Skriva debattinlägg?

Eller bara trösta oss lite i berömda mäns citat?

”We are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep”.
William Shakespeare

Pffft. Inte ens Shakespeare håller med mig om att sömnen är ett nödvändigt ont. Jädra medlöpare. Svartfot. Fast vänta, nu förstår jag lite bättre:

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

Skål! Nu känns det lite bättre! Vi tar lite Beppe!

Och så en förstående Jules Verne på det!

”Though sleep is called our best friend, it is a friend who often keeps us waiting!”
Jules Verne

Men jag vidhåller: sömn är verkligen ett nödvändigt ont. Jag vill bara vara vaken.

Share
40 kommentarer

Early bird

– HOHO?

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp som i en amerikansk film på det sätt som kallas käpprätt. Klockradion (med trasig radio och alltså strikt talat bara en klocka) visade 05:59. Vem sa hallå? Eller hoho? Eller tjoho? Ropet kom helt klart från nedervåningen, precis vid trappan som leder upp till sovrummen!

Med bultande hjärta lade jag mig ner igen och försökte se framför mig varför någon ropade hallå före klockan sex på morgonen.

  1. En mördare hade kommit in i huset eftersom vi kanske hade glömt att låsa ytterdörren och med sitt hallå! ville han bara varna lite som Jack Nicholson i ”The Shining”.
  2. Någon av de sju i huset (eller sex då, det verkar fånigt att jag räknar med mig själv i sammanhanget) var ute och gick och skrek i sömnen. Fast det var liksom en ung mansröst, så då måste jag räkna bort Tolv-, Femton- och Tjugoettåringen pga. omålbrott och kön.
  3. Någon ville i svinottan lämna ett paket och behövde en underskrift.

Snabbt bestämde jag mig för alternativ 1.

Precis som i en amerikansk film skakade jag lite på huvudet och viskade ”jag måste kolla” till mig själv eller någon annan som kanske lyssnade. Jag gick upp och tassade omkring i huset ett tag i alldeles olämplig klädsel.

bradpitt
Ungefär så här.

Alla tänkbara dörrar var låsta, köket var städat (!), köksklockan tickade och det susade i vårt ventilationssystem. För att skrämma fram mördaren, hostade jag till lite, men eftersom en liten hostning med Hollywoodmått mätt betyder att jag strax kommer att dö i en galopperande blodhostesjukdom, fortsatte mördaren att gömma sig.

villevessla
Ungefär så här.

I min lilla läckra sov-outfit smög jag tillbaka till Storasängenlandet och kröp ner och försökte somna om, men fastnade i en halvdröm där jag försökte prata knäppgökar till rätta och samtidigt hämnas oförrätter … när jag plötsligt hörde mördaren igen. Genom det öppna fönstret. Från ett träd i trädgården.

duva
– HO-hoo … hoho?
Share
19 kommentarer

’Schäkta, jag somnade visst

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta 2011 någon gång under dagen före nyårsafton. Men jag somnade i tangentbordet innan jag ens hann skriva ”Lena Nyman”.

Sedan tänkte jag på nyårsafton berätta om hur man i sin ungdom inte hade så många jättelyckade nyårsaftnar utan hur de alla flyter ihop i ett konstigt minne med illamående, nyårsklockor, tunnelbanor och obekväma skor. Men plötsligt eftermiddagssomnade jag.

Inte helt genomtänkt tog jag sedan på mig högklackade skor och en guldklänning och blev sminkad till oigenkännlighet och var uppe på tok för länge (vilket just på nyårsafton inte är så ovanligt), varför jag sedan somnade och sov en törnrosasömn som inte gick av för hackor eller nyårsklockor. Förlåt, väckarklockor.

På nyårsdagen samlade jag mina krafter, satte datorn på en av mina sju bufféer för att bli tvungen att stå upp när jag formulerade min fantastiska tankar om 2012, men allt handlade plötsligt om OS i Stockholm, Titanic och Strindberg, så jag satte mig ner på en kyrkbänksliknande sak i närheten och somnade.

Claes Gille hoppar 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög.
Claes Gille hoppar 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög.

Idag har jag vaknat en liten stund, tror jag. Jo, vänta här är det ju bokstäver. Dem måste jag ha knattrat fram. Det sitter två troll i halsen och nyper som tusen nålar och i vardera ögonlock hänger deras nissar och drar för allt de är värda eftersom jag tydligen ska sova lite mer.

Share
33 kommentarer

En gäspning på väg mot Malmö

Våra fem barn har under åren haft hyss för sig på nätterna. En gick upp och kissade i en garderob. En annan brukar prata rappakalja i sömnen. Alla byter de sängar som andra byter underkläder. Och mitt i alltihop har de en synnerligen god nattsömn; på morgonen har de inte den blekaste aning om vad som hänt under natten.

Eftersom jag har en sömnmätarapparat (som jag har beskrivit ingående – ”Sleep Cycle”), kan jag konstatera att den gångna natten är något att skryta med. Och minnas. Föreläsningen i eftermiddag måste jag se till att göra riktigt jädra intressant, annars kommer jag att somna mitt i ett semikolon.

Vid punkt 1 hörde jag en förmodad tjuv rota runt i köket och gick upp för att slå ihjäl honom. Men det var bara Elvaåringen som inte helt vaken förklarade att hon bara skulle kontrollera kastrullerna.

Vid punkt 2 kom Nioåringen och berättade att eftersom pappa (min djefla man alltså) hade försvunnit, var det ju lika bra att han lade sig tätt intill mig för att det ju var kallt och ogästvänligt i Nioåringens egen säng. Logiken lät glasklar just då och inte för en sekund funderade jag över vart den snarkande djefla mannen hade ”försvunnit”.

När jag purrades av väckarklockorna kl 04:55 kändes det som om jag skulle upp på fågelskådning. Jag hade lagt min plånbok på ett ”bra ställe”, varför frukosten brände inne. Väl ute på gatan såg jag min taxi köra bort ifrån huset – och då (tadaaa) busvisslade jag för allt vad jag var värd. (Vad grannarna ansåg om detta lär jag väl få höra.)

Och det funkade! Taxichauffören vände och bad mig om ursäkt, jag hann med tåget (om än extremt hungrig) och stormen Berit har flytt sin kos och ersatts av en tågvärdinna som heter just det: Berit.

I Malmö ska jag föreläsa på Kompetensmässan, som förra veckan i Göteborg hade döpt om mitt ämne lite:

Jättejobbigt ju.
Jättejobbigt, ju.
Share
67 kommentarer

Mina mest minnesvärda nätter

Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.

Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:

1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter ”nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!

Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.

Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:

Inte undra på att italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.

2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.

På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.

En sådan här tror jag visst att det var.
En sådan här tror jag visst att det var.

När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.

3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.

Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)

En lämplig monter på Bokmässan?
En lämplig monter på Bokmässan?
Share
38 kommentarer

Säng-säng-säng, sova-sova

Det är kul med uppfinningar och ny teknik. Och så är det vansinnigt kul med uppfinningar som man inte visste att man behövde. Som Iphonen – det lilla telefondatoriserade surfunderverket som egentligen är av rätt klumpigt format om man har vant sig vid en liten telefon som får en att spreta med lillfingret eftersom den är just det – så liten.

Nu ska vi kombinera min Iphone med mina sovgener.

För så är det – jag har i perioder haft svårt att somna. Om jag ser tillbaka på dessa perioder, så är det inte underligt alls utan fullständigt självklart: 80-timmars jobbveckor på Nationalencyklopedin med två timmars bilpendling varje dag gjorde att jag istället för att sova låg och tänkte på alfabetisering och statusuppdateringar. (Statusuppdatering på NE var inte som på Facebook utan en kod. En artikel som fick status 18 var inskriven, status 23 innebar att faktakollen var gjord och 60 att artikeln var färdig för tryckning.)

Numera har jag bara svårt att somna om jag har druckit espresso eller om jag lägger mig för tidigt. Och det var det jag tänkte att jag skulle kontrollera via Iphonen. Så jag skaffade ”Sleep Cycle”. (Det här kommer inte att låta riktigt klokt för er om ni inte känner till modern teknik. Men min telefon mäter alltså min sömn.)

Man kalibrerar först telefonen så att den verkligen känner av rörelserna i sängen. (Ehum.) Sedan lägger man den bredvid sig, men inte under kudden. Om man har dra-på-lakan med resår som kniper åt, kan man till och med lägga in telefonen under lakanet. Och så ställer man in när man senast vill bli väckt – och så somnar man. Jag har som sagt kommit på att tricket för mig är att inte lägga mig för tidigt – mitt sovtåg går runt midnatt och innan dess är det ingen idé att stå på perrongen och huttra.

Här ser man hur jag satte på Sleep Cycle klockan 23:30 och hur jag slutade röra på mig strax efter midnatt. Och … och … hur jag tydligen var medvetslös och låg helt stilla till strax efter 06 på morgonen.

Det måste ju vara fel, sa jag och lade telefonen lite annorlunda natten efter. (Öronpropparna är ett måste eftersom valrossbrölet från min djefla man inte går att stå ut med.)

Natt nummer två var bättre ur registreringssynvinkel men inte lika skön vad gäller sömnen. Jag somnade tydligen när jag lade huvudet på kudden och glömde därför att trycka in öronpropparna. Strax efter 03 började huset skaka av snarkningarna och tydligen drömde jag under denna natt. (Som vanligt minns jag ingenting.)

Innan alla sovforskare kastar sig över mig och påpekar felmarginaler och personliga sovmönster och yttre påverkan, så ska jag brasklappa själv: jag veeeet. Det här är inte vetenskapligt korrekt och förmodligen är Iphonen och Sleep Cycle ett trubbigt instrument – men det är ju så intressant!

Fredagskvällen blev lugn – jag jobbade lite, såg lite film, jobbade lite mer och lade mig som den festliga fredagsmänniska jag är redan vid halv tolv, full av enbart förväntan inför vad som skulle komma att registreras under natten. Jämför nu denna kurva med den första. Gah! Mäh! Pah! Tråååk!

Nu är vi framme vid natten mellan lördag och söndag. På lördagen var jag först på kusinkalas med massa vin och sedan hemma hos Anna Toss med ännu mera vin och så sprang jag till sista tåget och cyklade hem utan cykellampor mellan polisbilar, bovar och banditer och kom hem till ett hus som var igenbommat och låst och ingen nyckel hade jag … så när jag väl kom i säng var jag liksom inte sömnig utan bara allmänt galen.

Men tydligen somnade jag utan problem – eller om jag bara slutade röra på mig? Tyvärr har jag ingen att fråga när det gäller mina aktiviteter eftersom jag sov i en annan säng än min djefla man (och därför inte behövde öronproppar).

Vad hände klockan halv fyra? En mardröm? Kanske skulle jag precis sätta en trea i en NBA-match och vaknade utan att få njuta av känslan?

Nu börjar jag misströsta. Alla säger ju att man sover dåligt efter alkoholintag, men antingen gör jag de inte eller så är Iphonen och Slep Cycle inte Lotten-kompatibla.

Och hur var det inatt? Booooooring!

Hallå, gör mig till ett projekt på en sömnklinik! Jag sover tydligen helt stilla med händerna på täcket och om jag drömmer, handlar drömmarna om … bokläsning, frimärkssamling och avslappningsövningar?

Hoppsan, nu har jag förträngt den egentliga anledningen till att folk gillar den här uppfinningen: att man väcks när man är på väg upp ur djupsömnen och därför inte känner sig lika trött som när man väcks av en hänsynslös skrällväckarklocka eller en klockradio med Gert Fylking-vrål. Om detta vet jag intet – jag har vaknat av mig själv innan alarmet hinner börja klinka sin stilla gomorronmusik. Och jag har varit precis lika glad som den lärka jag alltid  är.

Som bonus på laxen och extrainformation på moset ska ni än en gång få mitt insomningstrick: jag räknar baklänges från 100. Siffrorna måste jag visualisera – inte bara räkna – och jag ser dem som numrerade basketlinnen som glider fram på flygande galgar. Om jag kommer av mig och börjar fundera på t.ex. oförrätter, efterrätter eller upphovsrätter, måste jag börja om från 100. Och jag har aldrig kommit ner till noll.

_________
Uppdatering

Kanske är det bara jag som bryr mig om min sömn och som vill registrera den, men nya frågor och svar dök upp i morse när jag verkligen inte kunde vakna. Telefonens väckarklocka ringde när jag hade bett den ringa och när någon rörde sig på det knarrande golvet i sovrummet stönade jag ”kolla så att Tolvåringen och Tioåringen får med sig gympakläder” och så somnade jag om utan att ens öppna ögonen och kolla vem det var jag hade pratat med. För jag kunde inte vakna!

Tur att jag hade möjlighet att ta sovmorgon till 09, för det gjorde jag. När man kollar på grafen för denna natt, så ser den lite jobbig ut – men framför allt befann jag mig i djupsömn precis när jag skulle vakna. Och det går ju inte.

En fråga som inte får ett svar: varför sov jag som en prinsessa på en liten ärta fastän inga förutsättningar var annorlunda jämför med andra nätter?
Ett svar på en fråga som inte har ställts: ja, man är helt klart trött om man väcks mitt i djupsömnen.

Share
42 kommentarer

Ööööörli in the måååårning

Klockan är nu 05:45 och jag ska upp och morgonprata i radio. Inte ett dugg nervös är jag, men jag har

  • sovit som en sekrutt
  • vaknat fem gånger alldeles för tidigt
  • drömt mardrömmar om att jag kom för sent och att alla skrek på mig som i amerikanska militärfilmer
  • slagit huvudet i ett bord.

Det där sista beror på att jag för att inte störa alla andra och bli väckt av den djefla snarkande mannen (ha, väckte gjorde jag ju effektivt mig själv) låg i ett chambre separet séparée på en madrass.

Nu mot havregrynsgröt, tepotta, tidningsläsning och påklädning, marsch!

Jag är helt lugn.
Share
42 kommentarer