En annan lever fortfarande även om bloggen ligger här och möglar ihjäl!
Jag vikarierar så mycket på SFI att tiden, orken och bokstäverna liksom sugs upp av Hasse Alfredsons lettrosug. Det påminner för övrigt om när jag i 20-årsåldern jobbade som vårdbiträde ibland, brödpackare ibland; jag orkade helt enkelt inte något annat!
Är jag alltså månne ett skört kvinnoblomster som egentligen borde ligga på en ärta och dricka praliner hela dagarna? En svettig basketspelare skulle kunna komma och massera mina hälsenor då och då, medan jag bara skriver och skriver.
Japp, där ligger jag.
Men nu ska jag berätta om en dialog som jag hörde på bussen. Jag slet fram papper och penna och antecknade febrilt eftersom de talande var så ovanligt artikulerade – lite som om de läste ur ett manus till en scenprata. Bussresan hem är blott tolv minuter lång, och jag kunde bara höra mittendelen – så vad som föranledde replikskiftet vet jag inte.
I rollerna:
Dam 1 i rosa basket basker, orange brallor och lila brillor, lite av en Yvonne Lombard-typ. Vi kan kalla henne Fru Bunt, 68 år.
Dam 2 i helsvart från topp till tå och mer kajal runt ögonen än t.ex. Alice Cooper. Hon får heta Madame Svart, 72 år.
Hon var inte helt olik Nina Hagen av idag. [CC BY-SA 3.0]Först talade Fru Bunt:
– … så då sparkade jag honom så hårt jag kunde på smalbenet. Och hörde ett jättehögt, ljud, nästan som en smäll och så ett knastrigt knak. Han kom av sig och började himla med ögonen och fnys-andas på ett jättekonstigt sätt, så jag började tro att jag hade orsakat en brejk.
– Brejk? Vad är brejk? sa Madame Svart.
– Brejk, du vet! En hjärnblödning. Eller strejk?
– Mig veterligen kallas de ”stroke”, sa Madame Svart med svenskt uttal och en akut accent på slutet.
– Troké? sa Fru Bunt, som tydligen inte hörde så bra.
– Japp, svarade Madame Svart som tydligen inte heller hörde så bra.
– Jahaja. Men i alla fall. Jag sparkade av honom benet.
– VA? Gick benet av? Varför sparkade du så hårt? sa Madame Svart, och jag inbillar mig att hon var lite imponerad trots allt
– Han var ju så inihelvete dum. Komma här och påstå att Putin är snäll och Biden dum och att Zelenskyj förmodligen luktar illa. Sånt kan ju ingen människa stå ut med på internationella kvinnodagen och allt, sa Fru Bunt bestämt.
– Men du kände ju inte honom!
– Han kan väl vara dum ändå fastän jag inte känner honom.
– Men benet? Hur gick det med benet?
– Äh, han lugnade ner sig och sa att det var okej, för det var ändå dags att skaffa ett nytt.
Här fattade jag det idiotiska beslutet att plinga (det är inte en plinga längre, det är ett jättehögt, digitalt PIIIIP) och kliva av bussen eftersom jag faktiskt var hemma. Men först vinglade jag iväg till den bussdörr som var närmast Fru Bunt och Madame Svart för att höra de sista replikerna fällas. Var det månne en enbent man med träben som de talade om?
Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?
Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?
Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”
Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.
Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.
Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.
Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.
Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.
Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.
Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.
Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.
Pssssccchhhhht, sa vattnet!
Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.
Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!
Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.
– Hur kommer jag till Kalmar? – Det är bara att vänta på tåget. – Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt. – Va? sa jag. Hur, vad, varför? – Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader. – Jättevarmt. – Jättevarmt. – App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.
Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.
Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.
Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.
Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?
Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!
Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.
Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.
På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.
Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.
Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.
Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?
Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.
Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.
Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra.
Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.
Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.
Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.
Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.
Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)
Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.
Vi bor så oerhört bra på krypavstånd från lokalbussen. Det är så lyxigt att husets värde borde öka med fem miljoner eller nåt. Jag kan stå i dörren och höra bussen komma hundra meter bort och då slääääntra ut. Dessutom går bussarna dagtid var tionde minut, så ni fattar: det är så bra.
Igår släntrade jag ut ungefär 35 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå. Då skulle jag ha minst 20 minuters marginal på stationen.
Men ack. Bussen var lite sen. Inte så farligt sen, men jag började ändå snegla på cykeln, fast
var är hjälmen?
var är reflexvästen?
har jag fungerande lampor?
måste man ha mössa under hjälmen?
funkar det där bygellåset som krånglade förra gången?
Sedan började jag fundera på att ta bilen, men se det är ett stolleprov som prövar tålamodet eftersom parkeringsplatserna vid stationen är
Så jag väntade. Kollade bussappen. Väntade. Konstaterade att hjärtat slog nervösa fladderslag. Såg bussen komma, klev raskt på och försökte med en snabb blick på armbandsklockan signalera att jag var lite stressad. (Utan att vara dryg eller dum mot busschauffören som faktiskt inte kan köra som en biltjuv på två hjul i kurvorna.)
Sedan fastnade vi bakom ett litet vägarbete. Hjärtat slog och fladdrade. Skulle jag kanske ringa efter en taxi?
Sedan stannade busschauffören väluppfostrat vid varje övergångsställe. Alla som skulle gå över hade rollator.
Sedan klev fem personer på som alla skulle betala med kort. Två av dem slog in fel kod.
– Hallå, skynda er! Slipper man inte knappa in koden när man köper för bara 26 kronor?
Skrek jag inte.
Sedan skulle en tjej med tvillingvagn fylld med matkassar gå av, men bromsen ville inte släppa. Raskt gick jag fram till henne och drog loss den med mina basketstarka fingrar. Hon ville tacka mig så innerligt, men jag ville inte alls tackas.
– Seså, kliv nu av och se till att bussen kommer iväg!
Sa jag inte.
Slutligen kom jag fram till stationen … för sent. Tåget syntes inte ens i fjärran.
Symbolisk perrongbild. (Så här ser det verkligen inte ut i verkligheten.)
Semlan som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för pannan, sms:ade ursäkter och allmän tröttma.
Så då åkte jag hem och drack te och åt kardemummaskorpor så att smulorna yrde.
Sa Tjugoåringen medan jag slet bort telefonsladdar som inte har varit i bruk på fem år eftersom de plötsligt hängde fritt när socklarna plötsligt såg förjävliga ut och skulle bytas ut.
De knottriga vävtapetväggarna i just denna hall målades alltså chokladbruna 1982. Och vita av mig 1999.
– Mhm.
– Bussen skulle in i en rondell … eh, jag menar cirkulationsplats.
– Språkpoliserna tackar dig för ditt korrekta termbruk, sa jag och slet loss sladdar så att tapeterna rök all världens väg.
– Varsågod.
– Kolla så det ser ut! sa jag och visade upp en grön tapet.
Det gröna och det rosa har alltså inget med varandra att göra, förutom att de är knottriga.
– Jo, i alla fall så stod en bil inne i ronde… alltså på vägen där bussen skulle köra. Med varningsblinkers på.
– Mhm, så konstigt, sa jag och pekade på den gula tapeten.
Tänk att någon en dag 1982 sa ”mmmmm, gult blir bra i hallen”.
– Så när vi i bussen skulle förbi den blinkande bilen, kom vi för nära. Så bussen liksom körde in i bilen och skrapade så hårt att dörren bändes upp.
– Bussdörren?
– Japp, och när en bussdörr är öppen, finns det en automatspärr som gör att den inte kan köras.
– Så …?
– Vi stod stilla och bussen sa wrooom wroooom wroooom och då gick jag fram till chauffören och sa till henne att dörren ju var öppen och att hon liksom hade krockat.
– Hade hon inte märkt det?
– Näe. Och då stod vi där. Alla i bussen ba … tittade upp från mobilerna.
– Men ni måste ju ha spärrat hela rondellen? sa jag, som nu hade släppt alla telefonsladdar.
– Cirkulationsplatsen. Ja. Kolla, så här.
Sa Tjugoåringen och ritade sitt äventyr i Västermarksrondellen i Eskilstuna.
Buss i skrapkrock med blinkande bil.
– Wow. Kunde dom som kom bakifrån köra förbi?
– Ja, små bilar körde förbi på höger sida. Men stora bilar och bussar kunde bara stå bakom och vänta och inte göra nåt.
– Men härreg…
– Så då gick jag ut och lyfte bort den blinkande bilen, sa Tjugoåringen.
– Va? Vilka? Vem? sa jag med uppspärrade ögon eftersom jag vet att Tjugoåringen är stark som en häst – men inte kan han väl lyfta en bil ensam?
– Det var jag och tre män som inte talade svenska. En afrikan, en arab, en tysk och …
– Bellman?
– Nej, Bergman.
Här tog vi en behövlig paus och skrattade så att vi fick torka tårar.
– Berätta mer!
– Då hade det bildats en lång kö av stora bilar och massa bussar. Ur bussarna klev alla chaufförer som ville hjälpa till, och jag tror att de valde den med mest erfarenhet som liksom fick backa loss bussen. Precis som när jag kör släp.
– Jättesvårt.
– Jätte. Och så när vi hade kommit loss, klev vår ursprungliga chaufför på igen och den erfarne gick tillbaka till sin buss.
– Hur lång tid tog det här?
– Vet inte riktigt … men när vi kom till nästa busshållplats mötte vi tre bussar som kom i rad för att de hade fått vänta.
– Oj! Kanske 20 minuter?
– Mhm. Ska du ta bort telefonjacket också?
– Japp.
Jack. Telefonjack.
Så återgick vi till våra vanliga bestyr. Spagetti och köttfärssås, så många gäster som möjligt och en spansk svärson som har fått en mask som han kan träna kondition med – den stryper syreflödet …
Nu kan det tyckas att det som jag beskriver nedan är en fis i rymden, en droppe i Nilen eller en lättstött kvinnas onödigt starka reaktion på en bagatell.
But hear me out, som man numera säger på svenska.
Bussen på bilden har nästan inget med detta att göra. Och den heter i verkligheten något helt annat.
Jag var inne i stan och gick på studsiga fötter med nyfrissat hår (korkskruvlockar) och en nyköpt kaffe latte i handen. Bara detta är ovanligt eftersom jag
alltid har ont i knäna och därför sällan känner mig lätt på foten
har alldeles egna nudelsoppelockar och inte behöver konstgjorda korkskruvar, men min frisör har locktång
som teälskare blott 15 minuter hemifrån ju skulle kunna låta bli att betala 42 kr för att få dricka kaffe ur pappmugg.
Jag ställde mig på busshållplatsen på Drottninggatan (även Eskilstuna sådana gatunamn har) och tittade in i solen, konstaterade att jag i blickfånget hade sju tonåringar som allihop stod och rökte. Jag smuttade på mitt kaffe och väntade. Så kom min buss, och jag började röra mig mot den punkt där dörren väl förmodligen skulle komma att hamna. Men … bussen körde bara lite långsammare och stannade inte – och tog fart och bara körde iväg.
Med busskortet i munnen och kaffet i handen började jag springa. Med min fria hand viftade jag mot busschauffören som jag såg klart och tydligt, men som tydligen inte såg mig.
– DIN JÄÄÄ… RRR 271!
Vad jag skulle med det där registreringsnumret just då kunde jag inte riktigt räkna ut, men det man kan lägga på minnet, ska man väl lägga på minnet. Jag bestämde mig raskt för att springa bredvid bussen till nästa busshållplats. På det här viset:
– Men … på dåliga knän och med kaffemuggen i handen? tänker hela läsekretsen kollektivt.
– Javisst. Och en ryggsäck!
Jag sprang och sprang och tjoade URSÄKTA några gånger och hann nääääääästan fram till bussen innan den åkte från nästa busshållplats. Jag viftade med armarna och drällde kaffe i mitt ena öga och såg hur busspassagerarna pekade på mig och skrattade hjärtligt åt den dråpliga situationen. Jag stannade med armarna i vädret och ropade jäääääävlar medan jag såg bussen åka iväg.
Nu måste jag säga att detta var en i affekt helt onödig reaktion från min sida; bussarna går med tiominutersintervall. Jag hade inte en tid att passa. Det snöade inte på tvärsan och jag var inte ens kissnödig.
Men jag var så inihelvete arg.
En busschaufför som inte tittar i backspegeln eller åt sidan är en inkompetent busschaufför enligt min mening.
Unga busspassagerare som pekar och skrattar åt någon som försöker hinna med bussen är bara elaka.
Vuxna busspassagerare som med intetsägande blick ser hur någon kämpar för uppmärksamheten, men som inte vågar göra något är svartfötter, medlöpare, ögontjänare och otroligt dåliga föredömen.
Och nu till allvaret: vi måste väl för bövelen fortsätta att vara medmänskliga även här i vårt lilla hörn av världen? Om vi slutar bry oss om varandra när det gäller småsaker, blir det allt lättare att skita i vanligt hederligt civilkurage när det verkligen bränner till.
Tänk er en zombiefilm. Och tänk er hur gatorna är fulla med zombier. Lite så här.
Tänk er nu att zombierna på gatorna inte är zombier utan helt vanliga människor på väg till jobb, skola och tåg. De är i alla olika åldrar och det spöregnar förstås och alla har jättebråttom och paraplyerna flärpas upp åt fel håll och de verkar alla dras mot busshållplatsen antingen norrut eller söderut, och en sak har de alla gemensamt:
DE ÄR JÄTTEFÖRVIRRADE
Där har ni vår gata.
Gatan ska nämligen asfalteras idag, och då har två busshållplatser stängts av.
Men … (sssccchhhhhh!) … det sker i största hemlighet. Så att ingen ska bli irriterad, kanske. Informationslappen (den mig veterligen enda information som finns) sitter inne i busskuren och är kamouflerad. Ssschhhhh!
Det som inte syns, finns inte.
Till saken hör att just denna busshållplats är den där skolbarnen (6–10-åringar) går av. Hur det gick i ottan vet jag inte, men en sexåring är inte särskilt bra på att förstå vad som händer när bussen plötsligt och utan förvarning går en annan väg och man sedan blir avsläppt på ett helt annat ställe än man är van vid. Ingen information har delats ut i brevlådor, det finns ingen information inne i bussarna och skolan var inte informerad. Jag ringde expeditionen:
– Vad säger du? Busshållplatsen stängd? Men hur länge? Stackars barn! Jag ringer genast runt till alla lärare!
Och nu återvänder vi till det faktum att man överraskas tidigt på morgonen av att bussen inte kommer. Man tar då – om man är någorlunda vuxen och äger en smart telefon – fram appen, för den hänvisas det ju alltid till av de berörda instanserna
Länstrafiken
Kollektivtrafikmyndigheten
kommunen
bussbolaget som ibland heter Veolia, ibland Transfer Transdev.
But noooooooo. Enligt appen kommer bussen som vanligt.
Nu måste vi granska kartan och se vart vi ska ta vägen! ”Bynäsvägen” är namnet på hållplatsen, inte på vägen som man står på, det måste man veta. Och om man står och tittar på kartan, är den helt felvänd (inte orienterad med verkligheten) och … ungefär så opedagogisk som en karta någonsin kan vara.
En röd prick med ”du står här” brukar ju vara fiffig. Kanske även en nord–syd-pil?
Jag pratade på kort tid med säkert tio förvirrade zombier människor på gatan och puttade uppåt trettiosju stycken (varav fem med rollator) i rätt riktning – och bidrog sedan med tydligt formulerad, skriven information. Fast hur gör man för att synas i detta överfulla informationssamhälle?
Jo, man tar sin fulaste handstil, klistrar upp med illgul tejp upp en anskrämlig lapp på ett asymmetriskt sätt.Jag kunde ju ha stavat fel också för att väcka uppmärksamhet, men där går faktiskt gränsen.
Förutom med skolan, har jag pratat med Länstrafiken, blivit kopplad till trafikupplysningen, sedan hänvisad till Veolia (Transfer) som bara har hand om busschaufförerna, återkommit till kommunväxeln, lämnat meddelande och hittat en fantastisk kvinna på kommunen som blev lika upprörd som jag. Samt äntligen även talat med Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet:
– Nej, vi kan inte ändra i appen. Men allt står ju på Länstrafikens hemsida!
– Men man går inte in på hemsidan varje gång man ska åka buss.
– Fast … vi brukar faktiskt mejla till dom som gör appen.
– Kanske dags att ringa för att det ska hända nåt?
– Men dom är fem stycken och jag vet inte vilken av dom jag ska ringa och om jag mejlar så får ju alla fem mejlet.
– Push-notiser som kommer från appen, det kan jag rekommendera. Samt att det inte står i appen att bussen ska komma när den de facto inte kommer på hela dagen.
Jajajaaa. Vi befinner oss i en konstig tid i internets barndom och det finns barnsjukdomar och allt kan inte funka bla bla bla bla. Men hur är det nu … finns det inte folk som är anställda för att vara experter på just sånt här?
Här en turkisk pannkaka, med florsocker, farin och röd sirap. Det är helt enkelt friterad pannkakssmet – och bland det absolut godaste jag har ätit. (Sockret behövs inte ett dugg.)Trots att vi inte har sett till några amerikaner (usaingar), fanns det amerikanskinspirerade flingor. Som jag åt senast 2007.
Har jag sagt att all mat ingår i respaketet men att all dryck kostar extra?
Jag ber att få upprepa detta – även kaffe på maten kostar extra. De har olika system på olika ställen, och det är mycket, mycket noggrant; betalar man inte prompt när man ska eller har glömt sitt rumsnummer och inte kan hitta sin nyckel, har man raskt någon som med rynkad panna kommer och påpekar att det är dags att betala. Så fort man har betalat eller hittat rumsnyckeln i fel ficka, är de vänliga, rara, snälla och leende. Jag dricker mest vatten och bidrar då till Turkiets petflaskeberg.
Jag undrar så vad som skulle hända om någon plötsligt bestämde att ”nu, hörni, är det pant på flaskorna”. Vägrenar, floder, hav, åkrar, gathörn och trädgårdar skulle rensas på nolltid. (I mina utopier går allt som jag har planerat.)
Men nu till dagens rapport!
Vi åkte gubevars 60 mil!Först såg det ut så här.Sedan såg det ut så här.Och sedan såg det ut så här.Slutligen såg det ut så här.
Eller … nu ljög jag. Sista timmen såg det ut så här. En resa i Norrlands inland är rena rama drömmen med olika stora granar och tallar och hus längs vägen. Jag räknade det till att jag somnade sju gånger – vilket kanske inte betyder annat än att jag var väldigt trött. Vår chaufför heter Ali, och jag begriper inte hur det gick till, men han höll sig vaken hela vägen. Ett tag andades vi så mycket när vi sov (flera av mina reskamrater snarkar, kan jag tala om) att Alis framruta immade igen.
Ali, inne i imman.
Ali och jag kan inte kommunicera med annat än kroppen eftersom han inte talar något av mina språk. Därför pratar han turkiska och jag svenska medan han håller mig hårt i handen. Jag höll på att trilla baklänges under en av hans rökpauser, när han plötsligt för att ha båda händerna fria (utan att de för den skull skulle klämma mina händer) plötsligt gjorde så här coolt med ciggen:
Han bara klämde fast den på bussen, som liksom fick dra några bloss!
Men vi åkte ju inte i ett sträck, förstås. Nej, här hades det kiss- och köppauser flera gånger!
Här någonstans i detta pryttelparadis lyckades jag hitta en varm, röd sjal att svepa om mina frusna axlar.
Vi besökte Mevlanas museum, där man inte fick ta bilder för att alla som är där och ber inte ska störas. Vi irrade runt lite vilsna och såg vackra gobelänger, dansande dervischer, besjalade kvinnor och mustaschmän. Jag hittade det mest intressanta (förlåt Mevlana, förlåt!) inne på damernas:
Turktoa!
Trots att jag visste att man inte fick ta bilder kunde jag inte låta bli. Men mobilkameran på ljudlöst och i skydd av några stora svenskar smygtog jag detta i en fönstersmyg:
Vackert slitage.
Vår guide Eren kom efter ett pausstopp och gav oss alla varsitt blåöga.
Poängen är att man inte får köpa en till sig själv – då förstör man den tur och lycka som ögat sägs föra med sig.
Men nu till stöket. Varför, oh varför är det så här? Var är alla elektriker och hantverkare, plåtslagare och uppsnofsare samt nänujävlar-personer med lite driv? Jag förstår ju att Turkiets allra fattigaste och alla arbetslösa har fullt upp med att överleva – men varför är det så vansinnigt stökigt, rörigt och … oupplockat? Det kan ju inte bara vara jag som kommer här som en snorkig västerlänning och talar om hur det egentligen bör vara?
Slarvsladdar bakom dervischernas hus.Hus som lappas med presenningar, som hålls på plats med stenar.Fallfärdig mur – men huset värms upp med solcellspanel.
På vägen stannade vi även vid något som kallas ”underjordiska städer” och som det finns hur många som helst av i Kappadokien, som området heter. Det är gångar och rum som har grävts ut ur berget och som användes som skydd vid t.ex. vulkanutbrott. Det är alltid smockfullt med turister – när vi kom stod redan fem turistbussar utanför.
Det var otroooligt häftigt att gå omkring här. Ventilationen är perfekt och överallt finns olika finesser — rum för boskap, vinförråd och en djuuuup brunn.Men jag (som ju är helt normal) tyckte att det var nästan lika spännande att hitta en död fluga i den dammiga souvenirshopen.Och så här såg det ut utanför den underjordiska (för övrigt mycket välstädade) staden.
När vi kom fram till vårt nya hotell (Otel Mustafa), klev jag in i ett brunmurrigt rum med skrynkliga, platta kuddar. Det luktade unket och utsikten (som jag aldrig bryr mig om) var en bakgård utan basketkorgar.
– Vem har sovit i min säng? Jaha, bara Guldlock.
Äsch, tänkte jag och spred ut alla mina saker överallt och bytte om till träningskläder (jag provar alla gym!), tränade, kom tillbaka, duschade, spred ut ännu mera kläder och handdukar och … fann anledningen till lukten.
Jag har fått ett rökrum!
Eftersom folk förr i tiden till och med kunde sova i samma rum som andra rökte i och jag har överlevt en resa i rökkupé på ett tåg, bestämde jag mig för att stå ut och inte tjafsa. Jag bara svor lite för mig själv. Och stegade ner till entrén och bokade mig en luftballongresa.
Vilket är helt emot mina principer, som är
man ska inte utsätta sig för livsfara
man ska inte betala 1 500 kr för grisen i säcken.
Men nu ska jag göra det! Dyrt och dumt – men jag fyller 50 hela året, så det så! Och så blev jag arg igen, för det kostade plötsligt inte 1 500 som de hade sagt, utan 1 600 kr.
– Why? Why? This is cheating!
– Commission fee.
– You’re cheating. I really don’t like people who cheat.
Trots detta personpåhopp log mannen i mustasch mot mig och hälsade mig välkommen. Ja, betalningen var ju redan genomförd så vad ska man göra … tänkte jag och gick upp till mitt rökrum och lyssnade på vad mina rumsgrannar hade för sig eftersom väggarna är gjorda av silkespapper.
När alla barnen i morse hade klivit upp på sina cyklar och bussar, satte jag mig att njuta av en kopp te och halvnjuta av en trist tallrik fibrig havregrynsgröt. Någonstans i bakhuvudet fantiserade jag om en av mina skottar – David – eftersom han gör en underlig havregrynsgröt där han kokar grynen alldeles stabbiga med sojamjölk och sedan äter klatjofset utan att förgylla med russin eller äppelmos eller ens mjölk. Och det är gott!
Men det hör alls inte hit, utan ska bara få er att känna mitt filosoferande lugn där vid frukostbordet.
Jag hittade ett par läsglasögon på huvudet och började läsa gårdagens tidning, när telefonen ringde – den där telefonen som aldrig ringer numera: den fasta på väggen. Jag tittade på den som man gör på filmer och sa sådär dumt som de gör i filmer: ”vem kan det vara så här dags?”. Och oj, det var en gråtande Tioåring:
– Hej *hulk*, jag gick på fel buss *snyft*, jag kunde inte gå av, *snörvel*. Jag har lånat en … [visk] tants [visk] mobil och nu står jag utanför sjukhuset *hulk* och det går inga bussar tillbaka. *jättesnörvel* Mamma, jag kommer att komma för sent till skolan!
– Men vad bra att du fick låna en telefon! Stå kvar där du är, jag kommer så snabbt jag kan! Ska jag köra barfota eller med skor?
– Hihihi. Med skor. *snörvel*
Broder Jakob åkte alltid fel när han var liten. Oavsett vilken buss han satte sig på, hamnade han till slut alltid i Svartöstaden (som är ett bostadsområde i Luleå som inte alls ligger i närheten av vårt område – Björkskatan). Det här har underligt nog inte gått över. När han för något år sedan skulle ta tåget från oss till Stockholm, som ligger 60 minuter rakt österut, ville jag – som den storasyster jag ju är – ge honom några råd om perrongval och tidsåtgång.
– Sluta, sssscchhhh! sa Broder Jakob. Jag är vuxen nu! Jag är van vid att resa och tåg är inte alls lika förvirrande som buss.
– Jamen lyss…
– Det kommer att gå bra. Hejdå!
Två timmar senare ringde han.
– Hej. Jo, det är så att jag är i Norrköping …
(Som ligger 90 minuter söderut.)
Men det hör inte heller hit utan var bara en passus som ska få er att känna er lätta till sinnet.
När jag kom till sjukhuset, stod Tioåringen och grät bakom ett blomsterarrangemang. Hon såg inte att jag kom eftersom hon med grumlig blick försökte fokusera på sina fötter. Jag ropade hennes namn. Och nu kommer anledningen till att jag har skrivit alla dessa bokstäver om en pytteliten händelse som inte har någon poäng egentligen.
Hon ryckte till och tittade upp och hennes ansikte var i ett ögonblick förtvivlat – för att i nästa sekund lysa av den enorma lättnad och glädje som hon kände av att jag var där. Jag kände hennes smärta, jag kände hennes lättnad, jag kände hennes tårar och så kände jag plötsligt hennes hand i min hand. Och jag tänkte ingenting. Jag som i vanliga fall är full av tankar och funderingar, för att inte tala om formuleringar och associationer – jag bara kände.
Man vaknar till en ny dag och tänker inte för en sekund på vad den kan bära i sitt sköte utan försöker bara uppbåda lite krafter till vad som komma skall.
Havregrynsgrötsgalning är jag, men än har jag inte fått i mig en enda sked. Telefonen ringde i vårt elvamannakollektiv redan klockan 07.01 och störde grötkoncentrationen. Jag hörde Olle säga:
– Nämen oj, har Molly rymt!
Bästisgrannen har på sin tomt en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar.
Bästisgrannens make – Skotten – satt samtidigt och gnuggade gruset ur ögonen och funderade på vad han skulle få vara med om idag, på sitt jobb som fångvaktare. Flera gånger har det hänt att han och insatsstyrkan på fängelset på konstiga tider har fått rycka ut på upplopp och … rymningar. Hörde han att Molly hade rymt? Nej, han hörde att telefonen ringde på en konstig tidpunkt, och att Olle sa:
– Nämen …. mhfnnf … ffnpprk RYMT?
– Va? Vad? Hur? När? Vem? sa den halvklädde Skotten som med adrenalinögon hade rusat in till den leende Olle, som strax associerade händelsen till Glencoemassakern 1692.
Så satte jag mig med en text som ska handla om hur kul det är på banken, medan Olle försökte få ordning på en text om polymera plaster. Bara en liten stund skulle vi jobba, bara medan dagisbarnen petade i sig frukost. Då rusade Fjortonåringen in:
– Jag hittar inte mina skor!
– Ta mina, sa jag.
– Jag hittar inte mina nycklar!
– De hänger på Treåringens krok i hallen.
– Hejdå!
Klockan var nu 08.23. Då ringde telefonen.
– Hej, det är från dagis. Vi har glömt att tala om att Sexåringen ska åka buss till teaterföreställning. Om fem minuter. Men bussen kör ju förbi ert hus om sju minuter, så då kan ni väl stå där?
Jag sneglade på Sexåringen som med morgonrosiga kinder iklädd pyjamas åt en leverpastejmacka vid köksbordet.
– Javisst, det går jättebra!
Klockan 08.28 ringde telefonen igen. Det var Fjortonåringen:
– Jag har punka! Jag har punka! Jag kommer att komma försent till skolan! Jag har bara cyklat halvvägs! Det är galna spansklärarinnan första lektionen!
– Ta det lugnt, lås cykeln, halvspring till skolan, det kommer att ordna sig.
Jag flätade håret och borstade tänderna på Sexåringen ute på busshållplatsen, satte Treåringen på cykeln och leverade honom till dagis prick klockan nio.
Klockan 09.11 ringde min mamma.
– Din bror är sjuk och vägrar gå till doktorn. Jag är orolig.
Fem samtal senare hade jag pratat med Broder Jakob, som har legat i lunginflammation och knaprat olika antibiotikum sedan Valborgsmässoafton, talat med hans flickvän, resonerat med akuten i staden där han bor och ordnat en akuttid hos hans husläkare. Broder Jakob blev förstås arg och sade att jag var en mästrande storasyster, men vad har man annars storasystrar till?
Då knackade det på dörren. Det var hantverkarna som river i Bästisgrannens hus.
– Hej, det springer omkring en liten kanin i trädgården, vet ni om det är deras?
– Olle! Tar du kaninen igen?
– Men jag har deadline på två texter om fem minuter!
Slutpoäng: Jag har inte kommit ur pyjamasen än, vilket måste ha roat dem på dagis. Mot havregrynsgröten!
