Tänk er en liten skinntorr översättare som sitter på sin kammare och suger på prepositioner och ord på ting som inte finns. Nästan inga pengar har stackarn, och inget som helst umgänge.
Ungefär så här.
Det är sådant folk jag umgåtts med och föreläst inför i tre dagar. Men maken till festfolk har jag då aldrig varit med om! De svingar sin bägare och svänger sina lurviga till långt efter midnatt. Jag är komplett slut.
Åttamannabandets keps- och blåssektion.
Översättare byter tvärt mellan språk och klädstilar – i ena sekunden en beige långkofta i sliten vadmal och i nästa en svepande långklänning i skimrande siden. De gestikulerar mycket, mycket vildare än t.ex. basketspelare eller läkarsekreterare. De är fantastiska. Och de är nyfikna på allt.
Typisk översättarklädsel: Lars Wallin-kavaj.
Sent igår, när jag blöt av svett pustade ut efter en ful(l)bugg och folk mest sa ”vilket röj”, ”men härregu” och ”var är toan” samt ”en öl till”, kom en flygande holländare framdansade till mig:
– Jag har bott i Sverige i snart 35 år, men jag fattar inte när man ska säga jag ska köpa bil och när man ska säga jag ska köpa en bil! Ska jag köpa hus eller ett hus?
Och så resonerade vi om detta utan att egentligen komma fram till något konkret. Sedan diskuterade vi under dansens gång hopplösa prepositioner, konjunktioner, undertextare och språkundervisning utan att heller då komma fram till något konkret.
Tidigare på dagen kom kommentatorskan Cecilia N på besök och smälte med lätthet in bland alla översättare. Halva publiken bestod förresten av bloggläsare och på scenen nämnde jag både kommentatorskan Översättarhelena och kommentatorskan Ökenråttan. Den senare fick förresten ett specialtack för allt som hon har hjälpt mig med. (Jag tackade förstås alla som bidrog med material till föreläsningen.) Ökenråttan fick inte ett upplyst standar med guldskrift, men:
”Kulturskymning” står det i detta ögonblick på min arm.
Vulkanmoln. Askmoln. Isländsk katastrof som kostar SAS all världens pengar. Åh så spännande! (Ser ni framför er hur jag slår ihop händerna sådär alldeles överförtjust?)
I vintras skällde alla på SJ för att SJ inte kunde hantera lite snö och vi luttrade tågpassagerare drömde om forna tiders tåg som gick i ur och skur eftersom de gick så högt över rälsen. Nu ställs alla flyg in och då ska vi tycka synd om SAS? Å nä, den gubben går inte – låtom oss istället fokusera på själva krissituationen! Människorna!
Min syster sms:ade igår eftermiddag: ”Kan du fråga på Twitter om någon vet något om flygen från Helsingfors? Jag sitter fast här!” Tydligen har Helsingfors flygplats en twitterkanal … som så sent som i förmiddags såg ut så här:
Inte ett ljud om flygplanen som ställdes in. Men att det skulle bli strejk. (Nu står det däremot ”Helsinki Airport air traffic is suspended due to volcanic ash.”)
Alla flygpassagerare fick (till min systers stora glädje) åka kryssningsfartyg hem till Sverige. (Jag tror att det var en helt vanlig finlandsfärja, jag.)
Stackars lillasyster Orangeluvan blev tvungen att dricka drinkar på färjan och lyssna på trubadurer som spelade Yesterday och House och of the Rising Sun och dessutom sova under bildäck. Själv blev jag en hel kvart försenad till Sundsvall eftersom tågsättet ”gick sönder”. Japp, så sa de: vi fick byta tåg för att hela tåget brakade ihop. (Jag tror att det tåget åkte iväg med alla flygresenärer, jag.)
Men. Än en gång blir jag alldeles upprymd för att det krisar. Det är ju inte alls rättvist mot alla som faktiskt blir drabbade på riktigt och inte alls bara blir en kvart sena eller tvungna att lyssna på Yesterday på finsk-engelska. Håll med om att vi behöver lite kriser då och då! Här kommer det roligaste twittret om Islands vulkanutbrott:
Och så tar vi då dagens outfit. Förutom att jag lyssnade på intressanta föredrag, hann jag idag gå på cowboyparty och dessutom partaja med Catharina Grünbaum och Patrik Hadenius i Jonas Hallbergs svit. Jag hade plommonstop som en westernsk tidningstryckare och … och … och … eh … bara jeans. Ingen vidare utstyrsel, jag vet.
Men ser ni den lilla stjärnan ovanför divisen? Tada!
Enligt Språktidningens chefredaktör förstod 0,4 ‰ av den samlade församlingen hur roligt detta var. (Tipstack till Thomas!)
____ Uppdatering!
Luleå-Anna kommer med ett nytt bidrag i kommentatorsbåset:
Jag tror att just fredagar är bra dagar att skriva långa inlägg om allt och ingenting.
Först åkte jag med ett av dessa tåg som enligt SJ är olönsamma. Det är bara det att det alltid är proppfullt. Förutom då i första klass, som tar upp säkert 40 % av tåget. (Tips: när tåget är fullt, kan man gå in på förstaklassavdelningen och sätta sig på ett gäng onumrerade stolar. På mitt tåg satt det just där en ung man utspilld över fyra säten. Han såg ut som Catweazle så ung han var, och han spelade musik på maxvolym i sina lurar. Alla i första klass var jättemorgonglada.)
Stefan Sundström tyckte att det var helt ok att se ut som Catweazle. (I en radiointervju för ett år sedan.)
Min packning är precis lagom stor, men det finns inte utrymme för ens en sladd till. Och jag har glömt bankettskorna – så jag blir tack och lov tvungen att gå på nästanbal i Converse.
– Men seee, hur är hon klädd? Vuxna människan har gympaskor till kjol!
– Men de är i alla fall silverglänsande. Ser ut som siden, va?
Det blir nog bra det där.
Jag har redan hunnit byta tåg två gånger och dessutom berömt ett barn som gick i plommonstop (!) samt blängt på en cigarettsprättare. När jag hörde ”nästa Morgongåva!” höll jag på att hurra högt av förtjusning och bänglade mig fram till ett öppningsbart fönster bland resenärer som inte alls var lika poetiska som jag.
Uppdrag till läsekretsen: när hade man tvåsiffriga telefonnummer?
Förresten. När jag i ottan skulle lämna världens stökigaste hus, hörde jag min djefla man skratta högt inne på toa. Nu tar vi en paus medan ni tänker på vad man kan skratta stort åt när man är inne på toa.
Hurra! Vulkanaskan är här! tänkte jag. Nä, se det snöade.
[Tankepaus. Aaandas. Associera. Titta ut genom fönstret och kolla om det fortfarande snöar. Se framför er hur toadörren hemma hos oss öppnas och en inte särskilt påklädd, men väldigt sömnskynklig djefla man kommer ut – fortfarande full av skratt.]
– Jag … [skratt, skratt] … jaaaag … [skratt, skratt] Jag … [djupt andetag] … tyckte att det var något obekvämt med kalsongerna. Jag vaknade flera gånger inatt av att kalsongerna var obekväma. Och kolla! Kolla! Kolla vad jag hittade i mina kalsonger! [skratt, skratt] En säkerhetsnål! [skratt, skratt]
För övrigt kan jag meddela att stationen i Uppsala är ombyggd och alldeles fantastiskt modern. Men att från väntbänkarna är det helt omöjligt att se tavlan med tågtiderna. Försenade tåg och nya tider gör att resenärerna sätter sig i två minuter i stöten och ideligen packar ihop sig och drar iväg till informationstavlan för att sedan småspringa tillbaka innan någon tar bänkplatsen och sätta sig i två nya minuter och sedan oroligt ta sitt pick och pack och trippa iväg för att kolla om något nytt har hänt på tågfronten där borta i informationshörnet. Det var ett väldigt nervöst springande fram och tillbaka – men det kanske är sådant som kallas vardagsmotion?
Jag blir stundom kontaktad av högskolestudenter som har fått order om att intervjua ”någon”. Inte vet jag hur de kommer fram till att ”någon” är jag, men jag tackar alltid ja. (Förmodligen står jag med på någon lista.) Studenterna är nästan alltid nervösa och osäkra, så då slår jag dem med en pekpinne på fingrarna eftersom hut går hem. (Noooot.) Igår var det en ung intervjuare som undrade hur jag förbereder en föreläsning.
– Menar du en kort snuttföreläsning eller en heldag? sa jag.
– Va? Hel? Heldag? Pratar du en hel dag?
– Ja, det är det jag försörjer mig på.
– Men hur kan du ha saker att säga i en hel dag?
Ja, det var ju faktiskt en befogad fråga. Men sanningen är ju att en heldag är pruttenkel. Man bara kör på precis som alla skribenter på Nationalencyklopedin när de med lätthet skrev mastodontartiklar som ”andra världskriget” men ville ha ett halvår på sig för att få ihop en tiorading om en kanotistfamilj som hette Wirström. Just nu håller jag på att pussla ihop en timmes prat om ”när det blir fel”. Fel på svenska eller något annat språk. Fel bland ungdomar eller gamlingar, på skyltar eller i tidningsartiklar. Språkpuristen och kommentatorskan Ökenråttan har överöst mig med exempel som hon har hittat, t.ex.: ”det hade hon gillat sen hon var barnsben” och ”att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt”. Jag har varit lugnt förvissad om att det här kommer att gå bra.
Men. I måndags lade Lisa Förare Winbladh ut hela sitt manus till en föreläsning som hon skulle hålla – på 12 000 tecken! Och jag baxnade. Chockades. Imponerades. Tog mig åt hjärtat och kände svindel. När jag föreläser har jag ju inget manus! Jag bara pratar och babblar på! HJÄLP!
Men jag är inte den som är den. Här ska skrivas manus! Tadam!
”Jag vandrar omkring bland bokstäverna lika storögt som en bilmeckare som får kliva in i okända motorer, som en pryltok som springer ifatt nya appar och som en skofetischist som gärna går i andras skor. Ideligen betonar jag att jag är en språkpolis – men en inte särskilt irriterad sådan.
Jag är mer fascinerad. Fascinerad över av hur man kan vara petnoga med sitt yttre, sitt bordsskick, sin trädgård, sina finnar eller sin image men samtidigt totalt och komplett obekymrad om ord, bokstävlar, formuleringar och betydelser samt tolkningar.”
Och så gav jag upp. Det där går inte. Jag kan inte. Mitt skriftspråk ligger mig varmt om hjärtat, men ljusår från mitt talspråk. Centerledaren Olof Johansson har gått till historien som mannen som talade så att ingen begrep – men jag vill tro att han bara hade en obegriplig talskrivare. Som jag.
Nu ska jag fortsätta att förbereda mitt babbliga anförande. Har ni exempel på underligheter som ni har stött på, så mejla mig! (Eller skriv det i en kommentar, det går förstås lika bra!) Själv ska jag nu kontakta 31 företag som heter ”Björntjänster” och fråga om det är just det som de erbjuder.
Myspysläraren Per Waldvik i ”Lära för livet” från 1977.
Inte nog med att jag har fått gammelögon och blivit skumögd. Vi famlar dessutom alla omkring i mörkret här hemma sedan vi blev med lågenergilampor – som jag tycker precis lika illa om som de förkättrade rullgardinerna, tv-boxarna och sladdhärvorna. För dessa produkter var bättre förr. Basta.
I ett par års tid har jag köpt både gamla vanliga högenergilampor och de nya och försökt döva mitt samvete med att allteftersom installera de fula, klumpiga lågenergilamporna som lyser kallare och … och – alla i korus nu:
SÄMRE!
Lågenergilamporna kräver nämligen en inkörningsperiod på flera minuter. Det är inte tal om att sätta på mascara inne på toa längre, för ljuset påminner om solglasögonsdis. Och det synnerligen förbjudna sker hela tiden: Bergmans matchar mörkblått med svart! Tonåringarna är visserligen mindre bekymrade över pormaskar än jag var i samma ålder, men det beror bara på att jag kunde se mina i lysrörens klara sken.
Det dummaste jag har gjort var när jag häromdagen satte in en lågenergilampa i kylskåpet. Nu ser jag knappt skillnad på isbergssallad och leverpastej utan ficklampa i handen.
Nu gör väl ni som jag: låter den miljövänliga lampan stå på och lysa hela tiden för att slippa veva igång den eller dra ut choken. Jättemiljövänligt är det säääkert. Och det är nu himlen öppnar sig och larmrapporten från paradiset landar i våra tidningar.
Nu väntar jag bara på de andra larmrapporterna som jag har beställt. Vilka, tror ni?
________ Uppdatering
Ni som vanligtvis inte läser kommentarer av hävd, gammal vana eller religiös övertygelse: sluta med det. Klicka er in i kommentatorsbåset och läs om lamporna som vi numera kallar något helt annat.
(Jag vill inte på något sätt förta ert läsintresse. Därför måste jag redan här tala om att orsaken till denna lätt underliga text uppdagas längst ner i inlägget.)
Jag läste nyss i tidningen om en cirkusbjörn som efter att otvunget och glatt (höhö) ha glidit fram på sina skridskor tillsammans med sin tränare plötsligt bestämde sig för att slå ihjäl honom. Den snälle tränaren sägs ha varit både erfaren och förfaren – vilket inte är särskilt relevant i sammanhanget. Det jag hänger upp mig på är det befängda slutet på artikeln:
”Vad som fick den femåriga björnen att gå till attack är ännu oklart.”
D’oh!
Kan det bero på att nallen
var livegen
inte fick sina björnbehov tillgodosedda
stod på skridskor – vilka måste sägas vara högst olämpliga passepartouter för björnramar
gjorde piruetter påbjudna av en direktör för den statliga cirkuskoncernen?
Och så är det björnens beteende som sätter griller i huvudet på TT-AFP!
(Jag låter mer indignerad än jag är egentligen. Värre saker har ju hänt. För alla eventualiteters skull uppmanar jag er att fortsätta läsa även om ni inte känner att fullt pådrag från min sida är befogat.)
Som fabel funkar denna historia alldeles utmärkt. Kolla här bara vad jag kan få till med talande djur, moraliserande undermening och sagotempus:
Det var en gång en björn som levde livets glada dagar den karga fjällvärlden. Han stillade sin glupande aptit genom fiske i en av alla jokkar som slingrade sig fram genom landskapet och funderade sällan på sin karriär, favoritlag i hockeyslutspelet eller huruvida hans spatiösa omgivning skulle kunna kallas ”öppen planlösning” eller ej. Sina dagar framlevde han på ett sätt som för oss människor kan synas andefattigt och tomt på formaliserande regler – sådant som gör oss till fungerande individer som kan sovra mellan rätt och fel, lämpligt och olämpligt samt dagsländor och evighetsmaskiner.
Hur underligt är det inte då att björnen av cirkusdirektör Potapov sågs vara både indolent, uttråkad och snudd på hälsofarligt korpulent. Potapov ansåg sig vara en godhjärtad samarit när han räddade björnen från dennes alltför osunda tillvaro och ensidiga kost.
– Följ med mig, du ockrafärgade skönhet, sa cirkusdirektören till björnen. Jag ska rädda dig undan tristessen i detta skövlade landskap!
– Men brummelibrum, vad pratar du för trams, svarade björnen. Fjällvärlden ser av naturen ut så här och jag trivs bäst här under …
– Men någon har ju ympat japanska minilönnar på björkarna och stängt av värmen! Kom, kom!
I sitt högmod trodde cirkusdirektör Potapov att han gjorde rätt. Hans namne – den berömde aritmetikern Alexei Potapov – kom ovetande till hans hjälp när han i publicerade formeln som anger i vilken vinkel en björnskridsko ska befinna sig i förhållande till isen för att t.ex. björnar ska stå som stadigast.
Cirkusdirektörens idé om en piruettbjörn på skridskorinken höll i blott tre dagar. Mitt i en kakofoni av brölande valrossar, hostande giraffer och trumpetande elefanter – alla på skridskor – slog björnen till. Mängden blod som stilla pulserade ur Potapovs sönderslitna strupe och ut på isen hade gjort en hematolog yr av lycka. (Aritmetikern Potapov hade däremot blivit yr av förvirring eftersom skridskovinklarna mot halvsmält is inte stämmer med de ursprungliga uträkningarna.)
Hade cirkusdirektören överlevt, hade han förstås fått sina fiskar varma av sin übercirkusdirektör. Denne drabbades dock av plötslig välvilja och skickade hem björnen till fjällen, som där fick fortsätta att njuta av livet och äta sina fiskar kalla.
Sensmoralen i fabeln är alltså att vi människor ständigt behöver regler, direktiv, råd och anvisningar. I de fall vi ändå inte finner råd, läser vi handböcker, favoritsuran, fjärde Moseboken eller lyssnar på ABBA. Och ändå gör vi fel och sätter grillor på en björn.
____
(Alla ord i årets högskoleprov – i orddelen förstås – finns med i denna text. Ni lärare som vill ha hela klabbet inklusive ordförklaringar kan använda denna pdf.)
Jag vaknade i morse som en fullständigt normal människa och hann öppna datorn innan jag ens hade öppnat ögonen.
Sa jag att jag är en fullständigt normal människa?
Nu är alla i familjen likadana, men som en fullständig galning som biter sig själv i svansen, gjorde jag även denna morgon en tabbe som jag satte upp i köket:
”Ja. Familjeterror. Förbudssamhälle. Sovjetregim. Kinesiska regler som gäller för alla. Millimeterrättvisa. Mellan 10 och 16 stänger vi av nätverket. Varje dag under hela lovet.”
Vänligen lägg märke till att man kan ansöka om dispens på de små lapparna som går att riva loss. Nu gjorde jag inte det utan bestämde mig för att lösa Det Stora Problemet, som hette:
MEN HUR GÖR MAN LAPPAR TILL ÄGGJAKTEN OM MAN INTE HAR EN DATOR?
(Jag gömmer alltså påskägg. Barnen får lappar med ledtrådar och följer ett spår, som leder dem till stora godisskatten. Pjåsklösningar som att ”skriva för hand” kommer inte på fråga.)
Jag får stå mitt kast, vilket filmas av Tioåringen. Ni som inte orkar titta fattar inte hur stort det är – detta med karbonpapper och skrivmaskiner.
Och nu vill ni se hur några av ledtrådarna såg ut innan jag klippte ut dem och placerade överallt? Ok:
Favoriterna blev ”mellan pannkakorna” och ”i en randig stövel”, för just den hade ett av barnen på sig.
Nu blir det ett hejkäradagboksinlägg här. Bafatt. Men med en aftonbladsk rubrik blir det kanske mer intressant?
Femtonåringen och jag gav oss med gipsad arm och alla lagkompisar till en basketcup i Norrköping klockan 06 i morse. Nu får man ju inte spela med gips eftersom det är ett dödligt vapen, men hon fick hoppa in i ett par minuter och känna på bollen så att hon kan få ännu en medalj. Ty hon är fortfarande i den åldern när det är viktigt med medaljer. (Så kan bara en bitter mamma med alldeles för få medaljer i sin samling skriva. Och inte fick jag hoppa in och spela med Femtonåringens lag heller.)
Förutom brutna tår och stukade händer samt brännande hälsena, lider jag nu av en ny, intressant åkomma: extensorius gluteus maximus. Det vill säga en sträckning i rumpmuskulaturen. Eftersom just detta är kroppens största muskel är smärtan stor och stark – men främst när jag sitter för länge. Och ”för länge” är t.ex. Norrköping tur och retur: när jag öppnade bildörren och klev ut, stånkade jag som Robert De Niro och Nick Nolte och gick som Harvey Keitel.
Inte blev det bättre av att jag åkte tåg till Stockholm i eftermiddags och satt och satt och satt igen.
På perrongen stod ett extremt omaka gäng med fantastiska kläder. Jag ville jag vore 16 igen – i rutiga brallor.
På tåget satt förutom skorna som ser ut som gjorda av silvertejp (på bilden ovan) även ett tyskt par, ett danskt par och Bellman. Eller … han såg ut som en hårdrocksbellman. Och som han drack! Först tre snabba starköl, sedan djupa klunkar direkt ur en whiskyflaska. Knäpptyst. Inte en rap eller nubbevisa slapp ur honom. Bara fokuserad koncentration. Han laddade förmodligen för något viktigt.
Som om min rumpa inte hade fått nog, satte jag mig sedan för att på Stadsteatern med lillasyster Orangeluvan titta på ”Födelsedagskalaset” av Harold Pinter. Där satt jag och var konfunderad och hade ont och blev lite mer förvirrad och hade ont och blev ännu lite mer förbryllad. För i den pjäs som vi tittade på, hade skådespelarna konstiga repliker som de klämde ur sig på ett stolpigt skolteatervis, underliga kläder som satt illa, klumpiga rörelser och ett utdraget agerande i beckmörker. Vad betyder det här t.ex.?
– Du utnyttjade mig! Du kom till mitt rum med din portfölj mitt i natten!
– Ja, men vem var det som öppnade portföljen?
Orangeluvan föreslog att det kanske var en missuppfattning av orden ”briefcase” och ”briefs”. Om inte: vad i hela friden fanns i portföljen? Och varför?
Men den pjäs som resten av publiken tittade på var tydligen alldeles lysande, för skådespelarna klappades in fyra gånger, folk visslade och stampade i golvet och var alldeles lyriska. Eller fulla.
(I pausen drack jag och Orangeluvan te när alla andra hinkade vin. Förmodligen var det därför de andra anade pjäsens innersta mening medan vi förtvivlat försökte förstå.)
Men stackars tekannorna hade tappat sina keramiklock. Här behövs statliga anslag en masse.
Nu till hostningarna i rubriken. Ingmar Bergman ogillade många människor – men särskilt sådana som hostade på teater. När han satte upp pjäser på Dramaten stod det alltid ”Hosta lagom!” med feta bokstäver i programmet. Ikväll hostade alla i publiken som pestsmittade sälar innan pjäsen började och som Kameliadamer under hela pjäsen. Nu är ju Harold Pinter känd för sina typiska Pinter-pauser som lär skapa en talande tystnad i replikskiften. Tyvärr fylldes alla dessa tystnader av stackare som förtvivlat försökte hosta i sina halsdukar och kväva sig själva. Och det var på väg ut som jag hörde en man säga:
– Man borde förbjuda hostningar på teatrar.
Avslutningsvis tar vi en bildgåta.
Vabaha? Är det månne en bloggtofs på huset mittemot Kulturhuset?
Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)
”ViLäser” skrev i förra veckan om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!
Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:
Vem gjorde revideringen?
Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)
Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.
Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.
Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:
”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”
I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?
Pojkbjörn i gamla. En slarver.Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.
Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.
”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”
Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till … en björn som klär sig som Lotten Bergman!
Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.
Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …
I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.
Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)
Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:
”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”
Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.
Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)
_____________________ Uppdatering ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!
