Hoppa till innehåll

Dag: 2 april 2010

Hostattack på teater – förbjud publiken!

Nu blir det ett hejkäradagboksinlägg här. Bafatt. Men med en aftonbladsk rubrik blir det kanske mer intressant?

Femtonåringen och jag gav oss med gipsad arm och alla lagkompisar till en basketcup i Norrköping klockan 06 i morse. Nu får man ju inte spela med gips eftersom det är ett dödligt vapen, men hon fick hoppa in i ett par minuter och känna på bollen så att hon kan få ännu en medalj. Ty hon är fortfarande i den åldern när det är viktigt med medaljer. (Så kan bara en bitter mamma med alldeles för få medaljer i sin samling skriva. Och inte fick jag hoppa in och spela med Femtonåringens lag heller.)

Förutom brutna tår och stukade händer samt brännande hälsena, lider jag nu av en ny, intressant åkomma: extensorius gluteus maximus. Det vill säga en sträckning i rumpmuskulaturen. Eftersom just detta är kroppens största muskel är smärtan stor och stark – men främst när jag sitter för länge. Och ”för länge” är t.ex. Norrköping tur och retur: när jag öppnade bildörren och klev ut, stånkade jag som Robert De Niro och Nick Nolte och gick som Harvey Keitel.

Inte blev det bättre av att jag åkte tåg till Stockholm i eftermiddags och satt och satt och satt igen.

På perrongen stod ett extremt omaka gäng med fantastiska kläder. Jag ville jag vore 16 igen – i rutiga brallor.

På tåget satt förutom skorna som ser ut som gjorda av silvertejp (på bilden ovan) även ett tyskt par, ett danskt par och Bellman. Eller … han såg ut som en hårdrocksbellman. Och som han drack! Först tre snabba starköl, sedan djupa klunkar direkt ur en whiskyflaska. Knäpptyst. Inte en rap eller nubbevisa slapp ur honom. Bara fokuserad koncentration. Han laddade förmodligen för något viktigt.

Som om min rumpa inte hade fått nog, satte jag mig sedan för att på Stadsteatern med lillasyster Orangeluvan titta på ”Födelsedagskalaset” av Harold Pinter. Där satt jag och var konfunderad och hade ont och blev lite mer förvirrad och hade ont och blev ännu lite mer förbryllad. För i den pjäs som vi tittade på, hade skådespelarna konstiga repliker som de klämde ur sig på ett stolpigt skolteatervis, underliga kläder som satt illa, klumpiga rörelser och ett utdraget agerande i beckmörker. Vad betyder det här t.ex.?

– Du utnyttjade mig! Du kom till mitt rum med din portfölj mitt i natten!
– Ja, men vem var det som öppnade portföljen?

Orangeluvan föreslog att det kanske var en missuppfattning av orden ”briefcase” och ”briefs”. Om inte: vad i hela friden fanns i portföljen? Och varför?

Men den pjäs som resten av publiken tittade på var tydligen alldeles lysande, för skådespelarna klappades in fyra gånger, folk visslade och stampade i golvet och var alldeles lyriska. Eller fulla.

(I pausen drack jag och Orangeluvan te när alla andra hinkade vin. Förmodligen var det därför de andra anade pjäsens innersta mening medan vi förtvivlat försökte förstå.)

Men stackars tekannorna hade tappat sina keramiklock. Här behövs statliga anslag en masse.

(Jämför.)

Nu till hostningarna i rubriken. Ingmar Bergman ogillade många människor – men särskilt sådana som hostade på teater. När han satte upp pjäser på Dramaten stod det alltid ”Hosta lagom!” med feta bokstäver i programmet. Ikväll hostade alla i publiken som pestsmittade sälar innan pjäsen började och som Kameliadamer under hela pjäsen. Nu är ju Harold Pinter känd för sina typiska Pinter-pauser som lär skapa en talande tystnad i replikskiften. Tyvärr fylldes alla dessa tystnader av stackare som förtvivlat försökte hosta i sina halsdukar och kväva sig själva. Och det var på väg ut som jag hörde en man säga:

– Man borde förbjuda hostningar på teatrar.

Avslutningsvis tar vi en bildgåta.

Vabaha? Är det månne en bloggtofs på huset mittemot Kulturhuset?
Share
22 kommentarer