Jag blir stundom kontaktad av högskolestudenter som har fått order om att intervjua ”någon”. Inte vet jag hur de kommer fram till att ”någon” är jag, men jag tackar alltid ja. (Förmodligen står jag med på någon lista.) Studenterna är nästan alltid nervösa och osäkra, så då slår jag dem med en pekpinne på fingrarna eftersom hut går hem. (Noooot.) Igår var det en ung intervjuare som undrade hur jag förbereder en föreläsning.
– Menar du en kort snuttföreläsning eller en heldag? sa jag.
– Va? Hel? Heldag? Pratar du en hel dag?
– Ja, det är det jag försörjer mig på.
– Men hur kan du ha saker att säga i en hel dag?
Ja, det var ju faktiskt en befogad fråga. Men sanningen är ju att en heldag är pruttenkel. Man bara kör på precis som alla skribenter på Nationalencyklopedin när de med lätthet skrev mastodontartiklar som ”andra världskriget” men ville ha ett halvår på sig för att få ihop en tiorading om en kanotistfamilj som hette Wirström. Just nu håller jag på att pussla ihop en timmes prat om ”när det blir fel”. Fel på svenska eller något annat språk. Fel bland ungdomar eller gamlingar, på skyltar eller i tidningsartiklar. Språkpuristen och kommentatorskan Ökenråttan har överöst mig med exempel som hon har hittat, t.ex.: ”det hade hon gillat sen hon var barnsben” och ”att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt”. Jag har varit lugnt förvissad om att det här kommer att gå bra.
Men. I måndags lade Lisa Förare Winbladh ut hela sitt manus till en föreläsning som hon skulle hålla – på 12 000 tecken! Och jag baxnade. Chockades. Imponerades. Tog mig åt hjärtat och kände svindel. När jag föreläser har jag ju inget manus! Jag bara pratar och babblar på! HJÄLP!
Men jag är inte den som är den. Här ska skrivas manus! Tadam!
”Jag vandrar omkring bland bokstäverna lika storögt som en bilmeckare som får kliva in i okända motorer, som en pryltok som springer ifatt nya appar och som en skofetischist som gärna går i andras skor. Ideligen betonar jag att jag är en språkpolis – men en inte särskilt irriterad sådan.
Jag är mer fascinerad. Fascinerad över av hur man kan vara petnoga med sitt yttre, sitt bordsskick, sin trädgård, sina finnar eller sin image men samtidigt totalt och komplett obekymrad om ord, bokstävlar, formuleringar och betydelser samt tolkningar.”
Och så gav jag upp. Det där går inte. Jag kan inte. Mitt skriftspråk ligger mig varmt om hjärtat, men ljusår från mitt talspråk. Centerledaren Olof Johansson har gått till historien som mannen som talade så att ingen begrep – men jag vill tro att han bara hade en obegriplig talskrivare. Som jag.
Nu ska jag fortsätta att förbereda mitt babbliga anförande. Har ni exempel på underligheter som ni har stött på, så mejla mig! (Eller skriv det i en kommentar, det går förstås lika bra!) Själv ska jag nu kontakta 31 företag som heter ”Björntjänster” och fråga om det är just det som de erbjuder.
