Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.
För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.
vilsna valar
vilsna väljare
Trumpens toalett-tokerier.
Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.
Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.Den djefla mannen var höjdrädd.
Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.
Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!Rena rama himmelriket!Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.
Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
Midsommarhelgen inleddes med ett flåsande telefonsamtal när jag satt med ett glas vin framför mig ute på lokal med basketpolarna. Det var min djefla man som ringde:
– Hallååååå, sa jag.
– Uff puff huff flåååååååååås.
Sa han. Alternativa tankar i detta läge:
Jösses, han är kidnappad och ligger i en bagagelucka.
Han är ute i skogen och springer och vill berätta att han nyss såg en älg och att den var gigantisk, men nu måste han be om ursäkt för att han ju glömde att ta en bild.
Han har missat bussen och springer istället till stationen och är nu nervös för att han inte kommer ihåg om han kollade så att spisen var avstängd.
– Förlåt, vasaru?
– Huff … skrfnff å NYCKELN … pffgrt å sen HUR?
Nu ska vi tolka:
Han skulle kunna vara kidnappad och fundera över bagageluckans NYCKEL, men folk med moderna bilar har ju inte nycklar. Alltså nej.
Han springer i skogen, men nu handlar det inte om älgar. Däremot har han tappat bort BILNYCKELN. Fast eftersom han redan har gjort det en gång tidigare, är det otroligt. Alltså nej.
Han kan ha missat bussen och kommer springande på att han inte låste huset med NYCKELN. Men huset är under sommaren fullt med folk, så det kommer inte att låsas förrän i mitten av augusti. Alltså nej.
– Va? Jag hörde inte! Stå stilla! Sätt dig ner! Andas!
– Flås flås flås flås. Jag var ute och sprang och tappade bilnyckeln!
– Igen! Vad bra, nu MÅSTE vi köpa ny bil!
– Jag har bett Julian [spanjoren] att komma och hämta mig!
– Okej!
– Jag skickar en bild på var den kan vara!
– Okej …?
– Lite risigt …
– Eller här! Jag skickar en bild till!
– Ålrajt …?
– Här är den säkert! Jag skickar en bild till!
– Mmmmm …
Alltså favorit i repris, fast förra gången ägde vi två bilar med två bilnycklar vardera:
Ni ser på bilden ovan hur det såg ut förra gången som Lottens lilla Olle i skogen irrade. Nyckeln sprang till skogs och sågs aldrig mer igen.
Nåväl. Jag drack lite mer vin med basketkompisarna, jämförde brutna fingrar och stukade näsor och pling plong, så ringde min djefla man igen.
– Kolla! Jag skickar några bilder!
– Har du hittat nyckeln?
– Jaaaaa!
– Heureka!
Helgen fortsatte med 25-årskalas, dans kring Godzilla samt med att min mamma föll och fick åka ambulans och sys med tio stygn (äcklig bild finnes). Huset fylldes till brädden och regnet rann ner i en säng som stod utomhus på vädring. Och så rånades mamma (med den trasiga handen) på sin handväska.
Den djefla mannen, även känd som Olle, är som bekant orienterare. Idag när jag var på basketträning, sprang han till skogs och höll inte på att komma hem igen.
Jag satt lyckligt ovetande på ett golv när det hela skedde. Ohängda människor drällde vatten in på vår plan så att jag fick sätta mig och torka på det här viset:
Torka-torka vatten med rumpan!
Inget barn med bil eller körkort fanns i krokarna, så Olle försökte frenetiskt att få tag på mig, medan jag glatt svängde in på Ica på vägen hem eftersom allt te ju var slut och det är lite lattjo stämning i matbutikerna strax före stängning. Men så svarade jag äntligen i telefonen:
– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …
Aliens och vålnader samt ett par zombier hade förmodligen tillsammans bestämt sig för att skoja lite med honom. Eller en skata kanske? För där Olle springer, där finns det inte busar, banditer, tjuvar eller nyckelfetischister.
– Okej, jag handlar färdigt, åker hem och hämtar andra nyckeln och kör ut till dig. Var är du?
– Jag är vid XXX mellan YYY och ZZZ och om du kör till ÅÅÅ via ÄÄÄ kan du se ÖÖÖ …
Jag kände inte igen ett enda av alla geografiska namn han rabblade, så jag sa:
– Eh. Jag kollar på fajndmajajfone!
– Men jag har väldigt lite batteri …
– Ok! Oj …? Hallå?
Aha. Naturligtvis tog jag fram mobilen och letade upp honom och sparade vyn trots att hans mobil redan var stendöd.
Jättepraktiskt.
Jag körde och körde och kom på att detta ju måste dokumenteras.
Skogen. Inte en levande själ.
Efter ungefär 20 minuters körande, fick jag det stora nöjet att använda tutan. TUUUT! BRÖÖÖL! TUUUUT! Detta hörde Olle, som avslutade sin timslånga jakt på bilnyckeln och ställde sig mitt på vägen. Jag tvärnitade och tog en bild.
HILFE! SOS! JAG ÄR HÄR!
Så … om nu någon vill stjäla HEJ-bilen, så är det lätt gjort; man går bara ut i skogen och letar reda på bilnyckeln och åker sedan hem till oss och kör iväg.
1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.
2) Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.
Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans.
Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig.
När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.
Min premiär på nattorientering visade sig vara en mixedklass där man fick springa i par! Men sin djefla orienteringsman! Lätt som en plätt!
Min viktigaste utrustningsdetalj: fotledsstabilisatorer som snörs på som korsetter. (Vita strumpor? Jajaja. Det ska man inte ha när man springer orientering.)
Lampan – som satt förvånansvärt löst på huvudet – omöjliggjorde tofsuppsättning. Jag sprang alltså som en huldra i skogen med nudellockarna flängande.
Tänk så underligt att man kan springa i mörker. Eller mörker och mörker – pannlampan lyser upp en punkt som ligger två meter framför fötterna och när fötterna kommer dit, minns hjärnan hur det såg ut och parerar alla hinder, bulor och knölar.
Men då uppstår ju vissa problem när lampan lyser upp en tufsig gräsridå och hjärnan tänker ”tufsig gräsridå” och ger fötterna signalen för den platta mark som gräs ibland växer på – och tufset bara är en kuliss. Som döljer ett dike.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Hur ser jag ut i denna position?
– Det ser ut som om någon har tejpat fast dig på marken.
Min djefla man och jag sprang alltså banan på 4,5 km fågelvägen tillsammans. Jag klafsade på medan han trippade. Han sprang i sicksack medan jag höll mig till raksöm. Han hade spikskor, jag hade ospikskor. Jag föll mycket överraskande handlöst i full fart säkert tio gånger – men det var han som klev i björnbajs. Eller älgbajs. Eller alienbajs. Eller vad det nu var – en stor hög med runda kulor. Jag föll och föll och föll.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja, men min sko sitter fast där borta.
– Ta en bild så läser jag kartan!
När detta hände hade vi sprungit i såpass oländig terräng såpass länge att min djefla man var euforisk och utstötte små lyckliga pip då och då. Jag hängde på bra, men funderade mest på hur jag skulle stava till hu-uhff-ljudet i denna rapport. Fast fotografera måste man ju, som Robert Capa på ett slagfält.
Jag fumlade fram kameran, tappade kameraskyddet i kleggdiket bredvid skon, tryckte på fel knapp och glömde att vänta på fokus.
Jag hällde ut vattnet ur skon, krängde på den och så sprang vi vidare. När man går på en skogspromenad är man ju noggrann med att hålla i grenar så att bakomvandrande person inte får dem vispade i ansiktet. Den regeln gäller inte när man orienterar i par, kan jag säga.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Tänk att man inte råkar värre ut vid de här plattfall-trillen. En gren i ögat, en pinne i låret, en …
– Hm. Här ser det lite diffust ut. Kom.
Och så sprang vi igen. Diffust? Kartan eller terrängen? Måste läsa kartan. Tumgrepp, kompass, stämpelpinne, var lade jag kameran? Men var är vi? Hela kartan ser ju diffus ut. ”Den diffusa terrängen skapade problem för deltagarna”, hihi.
– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Konstigt nog, ja. Man borde ha hjälm.
– Jag ser kontrollen!
Kontrollerna har numera inte en klämma som gör hål i papper, utan är ett elektroniskt hål som man stoppar ner en liten pinne i. Och om man nu kan jämföra basket med orientering, så är kicken att hitta kontrollerna som att göra poäng. Man får lite glädjefnatt varje gång och orkar springa tillbaka i försvar. Eller över det där kalhygget mot nästa kontroll.
Pip! säger det när man stoppar ner den lilla pinnen i hålet. (Typisk kontrollposering – bilden togs efter målgång.)
Och så sprang vi vidare.
– Nu känner jag Urbans svettlukt i pannan, sa min djefla man plötsligt, där vi for fram.
Det där måste vara en orienteraruttryck, tänkte jag. Namnet Urban symboliserar den ständigt orienterande livscyk … hm.
– Va?
– Urbans svett i pannan.
Aha, jag hör nog fel. Han säger nog något om att pannlampan känns som en turban och i sådana blir man ju svettig. Men hans betoning av ”turban” är ju helt uppåt väggarna.
– Va?
– Urban, jag har lånat hans lampa. Nu rinner hans gamla, intorkade svett från pannbandet ner i mina ögon.
– Du känner en främmande mans doft i ansiktet? Det påminner mig om …
– Jag ser kontrollen!
Puh. Efter drygt 50 minuter gick vi i mål efter blott två bommar. Vi var inte ens utanför kartan!
Ni ser den ”vita” strumpan, va?
Nu – nyvaken, liggande i sängen – kan jag meddela att känslan efter en fredagskväll ute i skogen inte är helt olik den efter en fredagskväll ute på krogen.
Oj! Ingen rast, ingen ro. Nyss kom det ett sms:
Tycker du om Coldplay? De spelar på Stadion ikväll och jag har en biljett över. /Orangeluvan
Upp å hoppa! Hu-uhff.
Kartan med banan. (Om ni klickar på den så flärpas den upp så att ni kan se att vi har ritat in hur fel vi sprang till ettan och åttan. Eventuella orienterare kommer att bli impade: det var minsann ingen fjöntbana.)
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
