Hoppa till innehåll

Etikett: idrott

Åsikt: skippa läxorna!

Om jag skulle lista sådant som mina föräldrar ALDRIG har sagt till mig skulle detta komma överst:

– Har du några läxor?

Men om jag samtidigt skulle lista min vanligaste fråga till mina egna barn är detta en av topp tio:

– Har du några läxor?

Jag hade ALDRIG läxor. Aldrig. Om det berodde på att jag bodde i den ytterst vänstervridna Luleå där allt just 1973–79 skulle vara tvärtemot etablissemanget eller om det bara var ett tidens tecken, vet jag inte. Jag har aldrig valt läxor eller annat skolarbete före basketen, kompisar, väder eller släktkalas. Lottens mantra under hela livet:

Prio 1: det som är kul.
Prio 2: det som är trist.

Men under ungefär femton år satt jag och min djefla man hela helgerna med barnen och tragglade läxor med med dem. Eller vaddå femton år … Vi började 1998 och håller fortfarande på … Tjugotvå år!

(Hej alla lärare, nu ber jag om ursäkt. Men det här är min käpphäst.)

Eh … var var jag … jo … bort med läxor, som är idiotiska i sin utformning. Som vi väl inte ska behöva kämpa med för att fatta. Som de här:

  1. Skriv ner allt du vet om Leonardo da Vinci.
  2. Här är en blindkarta över Sverige. (Deluppgift: Måla länen i olika färger. Måla Norrbotten gult. Måla Västerbotten rött. Måla Norrland svart. Var ligger Liverpool?)
  3. Gör fem valfria matteuppgifter som utmanar dig och dina kunskaper.
  4. För träningsdagbok i en månad.

Jag vet i alla fall att runt 1489 målade Leonardo da Vinci en grotesk profil. [CC]
Exemplen ovan har jag tagit ur minnet – och de är på intet sätt påhittade. Men varför är de då inte bra?

  1. Den vetgiriga sitter i fem timmar och googlar sig blå för att sedan skriva en tiosidig uppsats om da Vinci med prestationsångesten i nackskinnet. Den obrydda skriver ”jag vet ju inget” och gör nåt annat den kvällen. Föräldrarna sliter sitt hår.
  2. Man kan inte sabba de gula och röda områdena med svart färg! Föräldrarna sliter sitt hår.
  3. Den obrydda räknar ut 5+5, 2+2, 1+1, 4×4 och 3×3 och gör nåt annat den kvällen. En annan elev vill ha en definition på ”utmanar dig” och sover blott två timmar den natten. Föräldrarna sliter sitt hår.
  4. Den som idrottar kopierar basketdagboken (t.ex.) och är färdig på två sekunder. Den som inte tränar förtvivlar och vet inte hur man ska bli godkänd i idrottsämnet. Föräldrarna sliter sitt hår.

Samtidigt som föräldrarna sliter sitt hår, förtvinar idrottsrörelsen för att alla ungdomar måste prioritera (de ofta obegripliga) läxorna framför kroppsliga övningar. (Jag hittar inte på. Av de tjejer som slutar idrotta i gymnasiet anger 84 % att läxorna är orsaken.)

Scarrys gamla bild på skolan.

Så nu tänker jag mig att alla skolor i hela Sverige skippar läxorna under ett år. På försök! Alla lärare fokuserar på att lära ut sitt ämne, inte på att uppfostra och samla in läxor som

  • eleverna inte har gjort
  • eleverna har lagt ned för stor möda på
  • föräldrarna har gjort.

Varje lektionsmål är i min fantasi att eleverna har lärt sig X antal fakta.

 

 

x + y = -1, x = -1 -y

3x – y = 5
3(-1 -y) – y = 5
-3 – 3y -y = 5
-4y = 8
y = -2

Eh. Men X är än så länge okänt.

Fem kanske? Och så ställer läraren fem frågor i slutet av lektionen – fem frågor som markerar vilka de fem viktiga parametrarna är, som sedan kommer på provet med de andra X  antal fakta som läraren har fokuserat på? Allt är jättetydligt med inget annat mål än att LÄRA UT KUNSKAP.

Av Peter Tillberg 1971–72.

Nejnej, men vem är väl jag att ha åsikter om skolan, jag som höll på att chockdöden dö i höstas när jag vikarierade på högstadiet under blott en dryg månad. Eller vänta.

Jag får visst ha denna åsikt.

Skippa läxorna! Gå med i en idrottsförening! Knyppla mer! Läs en bok! Lös ett roligt mattetal! Hälsa på dina farföräldrar! Gå vilse! Rym hemifrån en liten stund!

Scarrys nya bild på skolan.

Uppdatering

I ekvationen ovan är X tyvärr 1, vilket inte alls stämmer med mina tankar om fem.

x + y = -1
x + (-2) = -1
x = 1

QED.

Share
44 kommentarer

En bedrövlig gympasal

Igår skulle jag ha föreläst för hundratals (om inte tusentals!) människor, men allt blev inställt för att för få hade anmält sig.

Igår skulle jag också ha cyklat kors och tvärs och fått rosor på kinden och solsken i blick, men PLOFFFFF, fick jag tvärpunka mellan två avlägsna punkter.

Igår skulle jag även ha tränat 15 små barn som vill lära sig att spela basket under skoltid – men pga. ett missförstånd från skolans sida, var det bara jag och dammråttorna närvarande.

OBS! Bilden är inte arrangerad.

Men då hade jag ju istället en hel timme på mig att bekanta mig med gympasalen som vi ska leka basket i resten av hösten. Nu heter skolämnet förvisso inte gympa längre, utan idrott – men inte med den godaste vilja i världen skulle jag kunna kalla detta skräp till lokal för en ”idrottshall”.

Förbered er nu på bedrövligheters bedrövlighet.

De svarta badmintonlinjerna är lite diffusa.
Den ena klockan is no more.
Den andra klockan står stilla sedan anno dazumal.

I den här miljön jobbar idrottslärare av idag. I den här miljön ska eleverna försöka uppbåda i alla fall ett litet ynka uns intresse för kroppslig aktivitet. I den här miljön spang barnen inte omkring i när skolan byggdes 1974, för då var allt fräscht och nytt. Den skulle ha renoverats ”redan” 2014, men projektet har lagts i långbänk och nu ser det alltså ut så här.

Rustik känsla.
Petskydd?
”Sesam” är ju ett jättekul namn på en vägg som kan öppna sig! (Jag skrev i brist på Gunnar Fredrikson AB till Tompas Service & Hantverk och frågade hur gammal de tror att den var, och Tompa själv svarade att den nog har suttit där sedan 1974.)

Nu ska mina 15 små barn ju lära sig att spela basket, och då är basketkorgarna, plankorna och nätet viktiga ingredienser. Nätet har vi inte för syns skull, utan för att bollen ska fara genom ringen lagom fort – och då kan man anpassa hoppet för att ta returen. Utan nät är det nästintill omöjligt att hinna ta returen; man får den oftast rakt i plytet.

Stackars näten på just denna skola hade varit med ett bra tag. (De kostar runt 50 kr styck.)

Skulle man inte kunna tänka om här?

  • Strunta i gympasalen – var bara  utomhus (rosor på kinden och solsken i blick!) på idrottslektionerna!
  • Skit i allt vad bollspel och allmän idrott heter och ställ bara in 30 olika gym- och styrketräningsapparater i hallen!
  • Städa.
  • Be de lokala idrottsföreningarna om hjälp.
  • Köp 100-kronorsklockor på Ikea.

Jag älskar idrott, jag noterar hälsobekymren hos barn och ungdomar – och det här ser ut som en total kollaps. Gå in i kommentatorsbåset och avreagera er. Sprid gärna mina bilder till maktens män. Protestera som man gjorde 1974!

Upp till kamp mot inställda föreläsningar, illa tajmade punkteringar, uppskjutna basketträningar och ickerenoverade idrottshallar! (Nu ska jag minsann slå näven i bordet, tror jag. Lite. Kanske.)

Share
42 kommentarer

Det här med Muhammad Ali …

Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).

ap-ali-birthday-boxing-beatles
Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.

Muhammad Ali sa bland annat:

– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.

– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.

– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.

– I’m so mean, I make medicine sick.

– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!

Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.

Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):

Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):

Hej!

Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.

/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör

Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:

Vasst och juste svar. I like.

/O.J.

I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.

mohammed clay
Artikel från 1965.

claytyst

Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:

(Spola till 1:54 om ni är stressade.)

Share
58 kommentarer

Bojkotten av sommar-OS 1980

Jag pratade med en nästan jämnårig d… det bär mig emot, men jag måste nog skriva ”dam”. Vi pratade om när USA:s collegegrabbar vann OS-hockeyn mot ångloken från Sovjet, och så föll replikerna ungefär så här:

– Jaaa du. OS … Vad kul det ska bli i augusti! sa jag och såg framför mig forna tiders Anders Gärderud, Ulrika Knape, slängda brottarmedaljer och cyklister som glider omkull på regnvåt asfalt.
– Pfffft. Jag tycker att alla ska bojkotta OS. Som när USA gjorde det mot Moskva-OS 1980. Som protest mot Sovjets invasion av Afghanistan. Japp, det tycker jag.

Man kunde ha hört en knappnål falla om inte braket av min egen tappade haka hade stört så. Jag slog ut med armarna och höll en föreläsning om ickenyttan av bojkotter trots att jag egentligen bara vet att just OS-bojkotten 1980 var onödig. Sedan såg jag mig tvungen att kolla hur det kom sig att det blev bojkott, och då visade det sig att det ju var den 21 mars 1980 som president Carter meddelade omvärlden om sitt bojkottbeslut utan återvändo.

Jimmy-Carter_worst_president

Innan dess hade han varnat Sovjet några gånger, försökt få bundsförvanter i andra stater och till och med skickat Muhammad Ali till en massa länder i Afrika – för att övertyga dem om att hänga med på bojkotten.

sarantakes_ali_kenya_ap
Här försöker Ali övertala Kenyas regering om att en bojkott är rätta vägen att gå.

Stackarna som hade sprungit, stretchat, lyft skrot och simmat och sett fram emot OS i fyra år blev förstås förtvivlade. Någon föreslog att man ju skulle kunna samla alla under en neutral OS-flagga och delta under protest, men vips hotade Carter att dra in passen för alla atleter som funderade på att göra något så ickeamerikanskt.

os_bojkott

På kartan här kan man se hur många länder (de röda) som slutligen övertalades av Ali eller andra pratkvarnar och hängde med på bojkotten, bl.a. Canada, Norge, Västtyskland, Japan, Kina, Saudiarabien, Gambia, Ghana, Argentina … Några länder protesterade lite lamt genom att inte delta på invigningen eller bara ha en flaggbärande representant eller att gå in under SOC-flaggan. Ojojoj, vad ryssarna led av det.

invigningmoskva1980
Ett kakfat av människor i Moskva 1980.

Jag fortsatte att prata med damen:

– Men inte hjälper det väl att bojkotta OS om man vill få igenom förändringar? Det är i längden lika effektivt som att betala lösensumma till kidnappare eller tro att klimatförändringarna lindras om man sköljer ur sina mjölkkartonger men ändå flyger till Thailand då och då!
– Nej, alla andra ska bojkotta. Eller inte alla dårå. Men dom bra. Så att vi …
– Så att vi tar många medaljer! Aha!

Nu kollade jag lite snabbt här vad som hände när USA och 65 andra länder bojkottade OS 1980 och vad som hände när Sovjetunionen och 13 andra länder bojkottade spelen 1984.

Sveriges medaljregn i OS

  • 1976: 5
  • 1980: 12
  • 1984: 19
  • 1988: 11

(Förresten: 1976 bojkottades spelen av 28 länder och 1988 av 7 länder.)

arwidss_baron_haremenb
Våra tre guldmedaljörer 1980: simmarna Pär Arvidsson (vars son är med i USA:s alpina landslag) och Bengt Baron samt fäktaren Johan Harmenberg.

Jamen, jomenvisst, det visade sig ju trots allt att det är effektivt med en bojkott. Fast egentligen räcker det förstås med att Norge bojkottar vinter-OS om två år.

Share
65 kommentarer

Först kommunala musikskolan – sedan kommunala idrottsskolan?

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

tuuuut
TUUUUUT!

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor
I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!


Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora
Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar
Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

  • bollsporter
  • styrkesporter
  • konditionssporter
  • tekniksporter
  • gymnasistiska sporter
  • verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

  • funktionär
  • klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
  • coach
  • specialist på skador & kost.


En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

Share
50 kommentarer

Mina två passioner: bokstäver och idrott

Jag har under årets första vecka fått hjärtsnörp av massa nya och gamla länkar till undersökningar om hur vi ligger till på olika områden, och då mest hur vi i Sverige ligger efter när det gäller matematik och läsförståelse. Men att vi samtidigt är kungar vad gäller ”problemlösning” … som, ehum, alltså inte inbegriper siffror eller bokstäver?

lasutveckl_norden

En av våra bästa kompisar som jobbar väldigt mycket med studenter utomlands – i all världens hörn – har berättat att när det vankas grupparbete, är svenskarna de allra bästa att ha i sin grupp. Inte för att svenskar är bäst på att samarbeta eller för att svenskar tar kommando och delegerar uppgifterna till hela gruppen, utan för att de vet precis vad som behöver göras; svenskarna tar kommando och gör hela uppgiften på egen hand.

grupparbete

(Det underliga är att alla som jag har pratat med om skolans ständiga grupparbeten, berättar samma sak: att just de var de enda som gjorde något. Alla andra i gruppen bara slöade, blev sjuka och led av scenskräck.)

Apropå läsningen: Tjugotvååringen i Lund håller på att bli färdig civilingenjör samtidigt som han är kemisektionens återvalde ordförande. (De har alltså samma ordförande två år i rad, vilket i LTH:s historia aldrig har hänt – ett faktum som den stolta modern inte försitter ett tillfälle att berätta.) Han pluggar just nu inför en ekonomitenta (ty även kemister studerar ekonomi), vilket grabben inte alls är förtjust i. Jag försöker förstå hans aversion, varför han skickade dessa tre textexempel från en gammal tenta som han använder:


 

ekonomitenta

ytterliggare_comicsans

bindestreck

(Klicka så blir bilderna större. Men inte bättre.)


Eftersom jag även får hjärtsnörp av saknade eller extrainsatta mellanslag och citatteckensslöseri samt andra petitesser som stavning, hade jag inte varit i närheten av att klara en sådan tenta. Samtidigt förstår jag ju nu larmrapporterna om att studenterna vid landets universitet inte begriper vad lärarna skriver … Hrrrm.

Samtidigt i en helt annan värld, visar det sig än en gång att för få barn idrottar eller rör ens på sig och att de slutar trots att de egentligen inte vill sluta och att den stora boven är elitsatsningen. Eftersom jag får hjärtsnörp även av sådana nyheter och (som väl nästan alla andra) anser att alla barn och ungdomar borde få idrotta om de vill utan att slås ut för att de t.ex. är kortväxta, storväxta, inte har bollsinne, inte har koordinationen eller finmotoriken eller nåt annat som inte gör dem till vinnare från dag ett, har jag nu kommit på att mitt mål under 2015 är att ge mig ut och debattera

  • bokstavsglädje
  • idrottsglädje.

Okej? (Ooooh, all the really lukrativa idéer som jag kommer med gör vår revisor tokig.)

John Wooden hade många kloka saker att säga om att vinna eller inte vinna.

Share
69 kommentarer

Vem var Mona-Lisa Englund?

Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne.

”Häck ser ut att bli hennes bästa gren- Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”
”Häck ser ut att bli hennes bästa gren. Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”
Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.
Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.

Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan se efter en snabb men naturligtvis helt vetenskaplig undersökning visades männens och kvinnornas skrev upp på exakt lika villkor och med samma frekvens åren 1943–59.

Mona-Lisa vann SM i häck, höjd, trekamp och femkamp, badminton, konståkning och handboll åren runt 1950 och jag kan inte ens föreställa mig hur detta hanns med samtidigt som hon gick i skolan och tog realexamen.

Helt sanslöst. ”Det räcker med att träna tre minuter i veckan för att hålla formen” skrev man i våras, va? Det kanske var hennes hemlighet?

”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.”
”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.”
”Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter.”
”Med fjäderboll. Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter. Detta var SM-träning – i DM vann hon.”
”I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!”
”Kanonskytten. I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!”
”Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.”
”Joggning. Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.”
"Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”
“Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”

Men vänta nu. Kasse? Mål? Och vad ÄR det för basketboll hon har? Jaja, tyst min mun.

Mona-Lisa Englund gifte sig med herr Crispin och fick en dotter  (f. 1960) och en son (1962–97) och skrev en bok om konståkning 1977, men mer än så har jag inte lyckats rota fram om henne. Kanske är hon världsberömd i hela Sverige — men för mig är hon en helt ny, fascinerande bekantskap. Jag är fortfarande förbryllad, but on a higher level.

Share
89 kommentarer

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.
Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

Per Stenson 2012.
Per Stenson 2012.
Per Stenson 1953. “Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.
J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

Share
39 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det “Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes “Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, “Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer

Sverige i friidrotts-VM och jag på Råby IP

Nämen tacka vet jag forna glansdagar när Patrik Sjöberg hade guldgula lockar och krängde sig över 2,42 m, när Ricky Bruch humpade diskus iklädd peruk och morgonrock och vars 71,26 m fortfarande är svenskt rekord och när Linda Haglund sprang snabbast trots ett synnerligen ickeströmlinjeformat hårrufs. För att inte tala om hur lattjo det var när Ludmila inte åkte bob eller fast för dopning.

Numera är vi i Sverige glada för en finalplats och med nöd och näppe avklarade kvalgränser. Stackars journalisterna får intervjua svettforsande ickesvenskar som är så lyckliga att de bara dreglar och gråter. Jag tänker “vätskeersättning hitåt!” och gnäller på de fåniga frågorna och är förstås egentligen bara hemskt avundsjuk på deltagare och funktionärer såväl som expertbisittarna och kameramännen. Den hittills vanligaste frågan från en mikronfonhållare – och den dummaste – måste vara:

– Hur trött är du?

Jag svarar förstås åt alla idrottare där jag sitter framför tv:n och skriker.

– Vaddårå, på en skala menaru?
– Jag har sprungit en mil (eller hoppat ner i fjorton vattengravar eller flugit uppåner över en ribba fem meter över marken eller eller) och du undrar hur trött jag är?
– Har du ett trötthetsindex?
– Ja, nu känner jag, aha – jag är 8,71 trött! Det är 23 % tröttare än tvåan!

Igår var pappa och jag ute och plockade 18 kantareller, när skogen som i en saga öppnade sig och jag plötsligt klev in på en gammal friidrottsarena.

Råby IP stod det på den vita, vackra skylten och plötsligt provsprang jag där bredvid häckarna, fantastiskt lycklig i mina randiga gummistövlar. Helt oregisserat såg det ut så här:

Når vi kikade in i de öppna (!) och förfallna omklädningsrummen, såg vi ett hopfällt pingisbord. Eftersom pappa (som snart ska vinna veteran-VM i bordtennis, säger han) är mån om alla vilsna pingisbord i världen, planerar han nu en bordsadoption.

Och snart ska Christian Olsson ta VM-guld i tresteg. Jomen. Jahaja. Ska vi slå vad om att han ”inte får den rätta känslan”?

(Förlåt. Men jag tycker att det var roligare när Baumgartl föll på sista hindret och när Stefan Holm slet upp en guldtröja ur väskan samt när Carolina Klüft skrattade sig i form. Förlåt.)

Share
16 kommentarer