Josh (och många med honom) skriver om hur Birro (och många med honom)
1) slutar blogga
2) sprider negativa nyheter om sociala medier
3) får förvånansvärt stor uppmärksamhet.
Vi är många som lever och andas genom att blogga, nätverka, twittra och i största allmänhet agera socialt via digitala medier. Om jag rotar i bloggexplosionens barndom på Bloggportalen, hittar jag min egen text och känner att jahapp, precis så här är det fortfarande:
”När min man – i en timme innan fina gäster skulle komma – kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:
– Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.”
Ni ser – bloggvänligheten kommer inte bara till bloggaren utan även till bloggarens omgivning. Min djefla man framstår som ett under av gullighet bara för att han ger mig ett bloggämne.
Men förlåt, jag krånglar till det. Det här skulle ju handla om nätvänlighet.
Varför blir vi så dumt upprörda när någon hoppar på ”vårt” medium? Kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta att gå på i ullstrumporna? Om de mindre vetande säger till mig att basket är en kärringsport, lägger jag huvudet på sniskan och tänker stillsamt att den där, den där, han vet inte vad han missar.
(Oj. Nu ljög jag. Jag ville framstå som en cooling. Istället kokar jag på insidan och ber vederbörande baskethatare att ställa sig upp och så visar jag hur brutalt det kan gå till under korgen.)
Vi som agerar inom de sociala medierna måste vara smartare. Alla som har jobbat på en tidning, på tv, på radio och vad det än vara månde vet att det varken är sanningen eller förnuftet som styr nyhetsämnena. (Ok då, ibland kanske.) Ett exempel ur verkligheten:
Om man gör en enkät på tio skolor och får fram att på fem skolor är eleverna nöjda med sina toaletter och på fem skolor är eleverna missnöjda, går nyheten ut på att ”Eleverna på dessa fem skolor är missnöjda med toaletterna”. För att det är det som är grejen. De fem skolorna med fina toaletter nämns inte över huvud taget för det är inte det som är grejen.
Jag (och många med mig) möts av sagolikt vänliga människor som jag inte känner och som inte har ett dugg att vinna på att vara vänliga utom kanske ett omnämnande på bloggen. När jag skrev att
- man skulle lyssna på Beatles i mono, fick jag ett paket med Beatles monoinspelningar
- jag skulle till Göteborg, fick jag sova gratis på golvet i en hall
- Hajk var kul, fick jag order om att göra en radiointervju med Bengt Alsterlind
- min vänsterhand var ful, fick jag en hemmagjord hudkräm i ett paket
- jag en gång sa till på skarpen, fick jag en mugg med ”Mutter Civilcourage” i glittrig text
- min favoritmugg hade gått sönder, fick jag två nya.
(Förlåt att jag inte rabblar upp all vänlighet som har mött mig.)
När videobandspelarna dök upp, motarbetades de med frenesi av en liten klick som hördes. För att inte tala om bilarna. För att inte tala om … äh, ni fattar.
När jag under 18 månader jobbade på radion, möttes jag av anonyma telefonsvarar-elakingar som kritiserade på samma sätt som trollen gör på bloggar. Onyanserat, obefogat, ickekonstruktivt och allmänt stelbent. (Förvånansvärt många ringde från riktnummerområdet Oxelösund, vilket jag försökte bortse ifrån. Har jag någon läsare från Oxelösund här så får ni gärna komma med en förklaringsteori.) Låtom oss alla på nätet vara nyanserade, komma med välgrundad och välformulerad samt konstruktiv kritik och vara beredda att ändra vår ståndpunkt – även om vi är anonyma.
Josh listar andra som skriver om nätvänligheten. Läs och tipsa andra att läsa. Och när nätet får skäll, vänd andra kinden till. (Jag är väldigt bra på att ge tips och råd som jag själv inte följer.)
Fotnot
Uttrycket ”… och många med mig …” har jag missbrukat här för att jag tycker så innerligt illa om det. I vilka sammanhang används det mest, tror ni?
41 kommentarer