Lucka 20
Idag var det lite jobbigt. Det fanns flera fullständigt övertygade gissare som bara lämnade små skärvor av ledtrådar efter sig. För att inte missa några, satt jag som en slav vid burken och letade och letade. AS? Hästen med namn? Warnerbring? Fiskar? Jag ber att få citera Tillerosa:
Idag var gissningarna spretiga som nånsin en gammal tv-antenn: Ozzy Osbourne, Ola Salos turnéanteckningar, John Pohlman, Dario Fo, Mario Puzo (dagens längsta gissning, som kom från Ica) och Swedenborg.
Kanske var Malinka först med det rätta svaret. Men riktigt säker kan man inte vara när gissningen ser ut så här:
Ja, det var hemlisbloggaren som tydligt var inspirerad av dessa två mäns verk The Marriage of Heaven and Hell och Mästaren och Margarita. Sedan kom Niklas på att telefonnumret var ett datum och hakke letade sig fram till svaret. Men många var det som hade helt andra lösningar som de var bombsäkra på och som de inte alls tänkte släppa.
En yngre Salman Rushdie.
Salman Rushdie (f. 1947) fick en vacker dag på 1980-talet en idé till sin fjärde roman. Två män faller ur ett exploderande flygplan och tjoff, förvandlas en till en ängel medan den andre, som – tjoff – förvandlas till en djävul inte alls funderar över hur hans plommonstop kan sitta fast på huvudet medan han faller. (Han har bevisligen inte drivit en Julkalender, som ju överlever p.g.a. funderingar runt ett Plommonstop.) De två männen heter Gibreel Farishta och Saladin Chamcha, och de är båda två skådespelare. Så långt är väl historien som de flesta andra historier grundade på fantasi, bibeln, "ska-dom-dö-nu-oron" samt paralleller till Karlsson på taket och Livet. Samt döden. Första meningen:
På svenska står det ”För att födas på nytt måste man först dö, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen”, men det lät så simpelt så jag bestämde mig för att citera på engelska istället.
Men sedan drog Salman Rushdie in Muhammed i handlingen – Muhammed som man ibland inte får nämna med just den bokstavskombinationen eller rita av. (Nej, jag raljerar inte. Och överdrivsförvillelser är jag alls inte känd för.) I mina ögon är inget i boken blasfemiskt, men så är jag ju heller inte särskilt insatt i teologi.
Snabbt som ögat förbjöds boken – som jag nu nämner vid namn, må himlen falla ner över mig – Satansverserna i Sydafrika. (Varför var Sydafrika först? Någon av mina läsare som vet?) Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Somalien, Bangladesh, Sudan, Malaysia, Indonesien och Qatar var inte dom som var dom utan följde strax efter. Vad man protesterade så våldsamt mot var att Rushdie i sin roman inte gav ”en sann bild av Muhammed”. En roman som inte är sanningssägare ska man alltså förbjuda, ja, det är precis som när Jan Guillou fick skäll av sin mamma för att han i sin roman ”Ondskan” hade farit med osanning. (Ok, den var självbiografisk, men för den skull behöver ju inte allt vara sant. Är det inte det som är poängen med romaner?)
Den 14 februari (02/14/89) utfärdade Ayatolla (Rhuholla) Khomeini en s.k. fatwa mot Salman Rushdie: han skulle förföljas och infångas samt avrättas. (Fatwa är dock inte synonymt med dödsdom.) Salman, han gömde sig i Storbritannien och Storbritannien bröt alla förbindelser med Iran. Jag citerar Wikipedia:
”Muslimska grupper höll tävlingar i vilka som kunde bränna flest exemplar av Satansverserna. Många personer som varit inblandade i översättning och publikation av boken blev föremål för dödshot och trakasserier, och vissa mördades, andra blev allvarligt skadade.”
Pennan är starkare än … nej. Salman Rushie bad 1990 om förlåtelse för sitt tilltag, varpå Iran tänkte i åtta år och kom på att jodå, de godkände ursäkten. Men så kom de strax på att det gjorde de ju inte alls, och så sent som för tre år sedan meddelade Iran att Rushdies dödsdom fortfarande låg fast eftersom det bara är den som har utfärdat en fatwa kan ta den ur spel. Rhuholla Khomeini har dock svårt att återkalla sin dom eftersom han själv dog redan 1989. (Det är hans begravning som man minns som ett totalt kaos där horder av människor slet och drog i den ynkliga träkistan, som gick sönder så att den döda kroppen höll på att falla i gatan.)
En äldre Salman Rushdie.
Roberto Saviano är en annan mordhotad författare som skrev om den napolitanska/neapolitanska maffian. Nu gömmer han sig som Rushdie. Nu har vi i Julkalendern snuddat vid författare som lider alla helvetes kval med ångest, författare som lever med dödshot och författare som inte hade så roligt och författare som inte hann bli riktigt erkända innan de dog. Det verkar ju kul, det där yrket.
Kerstin Ekman var en av dem som 1989 blev så förbannad på Svenska Akademiens flathet och underlåtenhet att med namns nämnande protestera mot Irans agerande att hon sedan den dagen inte har deltagit i Akademiens arbete. Well, that’s a shame och slöseri på kompetens, väl? (De andra var Lars Gyllensten och Werner Aspenström, men de har dött och ersatts med ickeprotesterande medlemmar nu.)
Ett par förklaringar: Den Martin som Rushdie planerade att ringa, var Scorsese med The Last Temptation of Christ – som ju också fick våldsam kritik för det religiösa/blasfemiska innehållet. Minns ni förresten att Le Carré och Rushdie har varit i luven på varandra? Läs här. Men oavsett om nu Rushdie har bråkat med en halv värld eller om man anser att Satansverserna faktiskt är en riktigt tråkig bok, så är det så att denne författare numera trots alla hot faktiskt åker runt i världen och är gäst i pratsoffor i tv. Han är ytterst vältalig och spirituell och riktigt, riktigt rolig. Han är relativt nyskild från sin fjärde fru, som hade ett urläckert (ja, jag är pervers) ärr på höger arm.
Nu drar vi två vinnare! (Två? Ja! Go figure.) Hej och hå … Huuuusse
oooooch Citronen! (Om inte Vovamomo redan hade suttit i en vacker t-shirt hade jag kunnat skicka en till henne bara för envisheten.)
