Den tredje luckan var en stiltrogen en. Melodin ur originalet var kvar, medan orden var lite förvrängda och de flesta ledtrådarna helt borttagna. Kissnödigheten var dock bara kissnödighet – den lilla flickan blev helt enkelt kissnödig jämt. En sedelärande kommentar kom plötsligt från Godiva:
Nä, för det var ju Tusenhjemmet.
Den som viskade det rätta svaret först var Ingela, efter blott 27 minuter av det nya dygnet: ”Jag säger inget om författaren men jag tror att Anni-Frid heter Tora.”
För så var det ju. Tora var tyskerunge (eller ska jag skriva tyskebarn?) och det var Anni-Frid Lyngstad också. I hennes – Ingelas alltså, även om det hade varit intressant att gå i Fridas – fotspår följde bl.a. Ö-helena (som antingen har tagit semester från jobbet eller sitter och spionerar på en pinne i mitt huvud), Mimm, Den Blyga, Ulla och Tillerosa. Egentligen skulle jag vilja citera er allihop och era gissningar på allt mellan Örjan Ramberg, Raph Erskine och Per Gessle för att inte tala om alfabetiska initialgåtor ända bort till Östen och alla synonymer till stand-in – men det har vi ju inte tid med. Måste rabbla fakta om Wassmo jue.
Huskorset kom med en iakttagelse om tiden: ”Cementkloss från sekelskiftet? En framtidsskildring?”
Mjah. Jag tänkte mig mer nutid. Boken Huset med den blinda glasverandan utkom 1981, men utspelas under 1950-talet – och i hemlisbloggarvarianten var det en cementklump som byggdes vid vårt sekelskifte. Även på 2000-talet pratar vi om främmande blod, vi går förbi karlar på bänkar och vi läser om rädda barn som utsätts för övergrepp. För det är det som Herbjørg Wassmo (f. 1942) skriver om – utan att handlingarna en enda gång beskrivs explicit.
Den kostade hela 95 kronor 1987. Det motsvarar i dagens penningvärde 156 … vilket låter helt rimligt. Så intressant.
Jag läste boken som kurslitteratur (fem poäng norska) 1987 och minns att jag tyckte att det var svårt att förstå vad som hände i boken. Men det visade sig sedan att det ju var svårt att förstå vad som hände i boken. Och nu berättar jag inte mer; den är väl värd en läsning.
Jag var en flitig student, ser det ut som. Alla glosor samlade jag på listor på linjerat papper som jag vek på längden när orden skulle läras in. Denna ambitionsnivå gick tyvärr över när jag gick fempoängskursen i danska.
På boken sista uppslag fortsätter fliten. Vem var hon, den lilla pluggande Lotten? borde jag tänka samtidigt som jag tittar snett upp åt vänster. Men äsch, spela roll.
Var man än läser om Herbjørg Wassmo, rabblas det priser. Sida upp och sida ner. Tydligen är det något i hennes stil som gör att man vill kasta priser efter henne: Kritikerprisen, Bokhandlerprisen, Gyldendals Dokumentarbokkonkurranse, Nordland fylkes kulturpris, Nordisk råds litteraturpris, Den norske Bokhandlerforenings pris for 1980-årenes bok, Gyldendals legat, Festspilldikter. Festspillene i Bergen, Bogklubben 12 bøgers pris, Amalie Skram-prisen, Jean Monnét-prisen, Den norske leserprisen … (Men vad vet jag, de kanske är värda lika mycket som någonsin en plakett från en skidtävling?) Hon känner att Bibeln har betytt mycket för henne, hon behöver lugn och ro när hon skriver och kunde inte hålla ordning på persongalleriet när hon läste Dostojevskij. Helt crazy.
Nu ska vi i denna sena timma utropa, nej jag menar upplocka en vinnare ur stopet. Om alla ändå kunde gissa varje dag så att jag slapp plocka i och ur hela ti… Nej! Vi måste dela ut hederspriset först! Till Niklas! Grattis! (Ni som inte vet varför, får läsa på.)
Ok, nu tar vi upp … tredje luckans vinnare är … oh, dear. Nu blir det trubbel i paradiset eftersom denne kommentator sedan tidigare år har konkurrens av hela sin släkt och alla vänner. Ok: Statistikerns överdängare!
Mejla mig adresser och storlekar, hörni! Och öppna fyrans lucka om ni vågar.
5 kommentarer