År: 2007

Nu i Sioux Falls, South Dakota

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2007 03:06

Jag är en knarkare. Mitt knark kostar mig massvis. Jag har alldeles nyss slösat bort fem hundralappar på min lilla knarkfunktion ”internet överallt”. Förlåt, plånboken! Tack Telenor! Morr. (Fast inte hade jag någon aning om att min lilla fix kostade 17 kronor i minuten.) Min djefla man blev så nervös av mitt misstag att han omedelbart spärrade någon fantastisk utlandsfunktion så att jag nu inte kan använda mobilen över huvud taget. Tack igen, Telenor. Ingen täckning i det innersta av Norrland och världens dyraste mejlkontroll en dag i Minnesota.

Nåväl. Vi har nu rest genom majsland från Minneapolis till Sioux Falls, där Bästisgrannens kompis bor. Överallt ser det ut som i filmerna.

Mest som i North by Northwest, där jag anar Cary Grant i majsfälten. Alfred Hitchcock hade haft en del att klaga på när det gäller symboliken i fotografiet eftersom jag inte utnyttjar vägens och stoppskyltens inbördes vinklar tillräckligt.

Men det ser även ut som i slutet av Cast Away och Walk the Line.

För att inte tala om att det ser ut som The Last Picture Show, där Cybill Shepard debuterar väldigt avklädd. Affärerna ligger längs breda gator med stora skyltar och alla kör bil även om det bara är tio meter till nästa affär.

Det är kokande hett ute (35–40 °C), men eftersom vi inte är ute, utan i de kylskåp som heter bilar, affärer och AC-blåsande hus, längtar jag till marken, till stenarna jag lekt: utomhusluft! Jag vänder upp blicken mot solen, kisar och njuter av heta vindar. Våra värdar ropar:

– Oh, dear, she’s doing it again! She’s gone out again! Why does she do that? Do you do that in Sweden?

Denna installation kallar jag anti GI.

Taco Bell har man ju hört talas om, om inte annat i Demolition Man, där man som svensk tittare blev helsnurrig eftersom de i filmen visade skyltar med ”Pizza Hut” men det i den svenska texten stod ”Taco Bell”. Orsaken var att något ljushuvud kom på att européerna nog inte skulle gilla filmen med Taco Bell i, eftersom vi inte har den kedjan här. Däremot har vi ju Pizza Hut, så då ändrade de alla skyltar digitalt i filmen. Att det ändå stod Taco Bell i texten, verkar vara ett … automatöversättningsfel?

South Dakota har alltså en lokal Taco Bell-variant, som heter Taco John’s. Det var slabbigt, slafsigt, skitigt och fettkladdigt överallt. En baconsås som skulle hällas över salladsblad smakade julskinka och allt var bara helt underbart spännande.

Bästisgrannen ligger här på en annan restaurang och stretchar magen. Det hjälpte, sedan kunde hon klämma ner lite mer mat.

20 kommentarer

Frukost och annat i Minneapolis

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juli 2007 01:23

Avdelning uppvaknande
I morse vaknade jag av kramp i vaderna och sms från MQ. Nämen så trevligt.

En affär hemma i Sverige har luskat reda på mitt mobilnummer trots att jag aaaaaahaaaaaldrig handlar där och skickar först ett meddelande om att de har rea på hela sortimentet och sedan ett meddelande om att det var fel för att det gällde ju bara sommarsortimentet. Kuckeliku liksom.

Livet på en pinne: dator och fjärrkontroll samt temugg.

Avdelning tv
Nu ska vi snart checka ut från Holiday Inn i Minneapolis. Vi har sett på tv hela morgonen:

Lindsey Lindsay Lohan har en intressant roll här. När hon kör för fort och åker fast och ertappas med kokain, skickar hon ett sms till en skvallertidning om att hon är oskyldig. Skvallertidningen kontaktar tv och visar upp sms:et. Hennes pappa uttalar sig inför kamera och säger att familjen skulle ha hållit ihop mer. Gäsp. Jag vet inte ens vad Lindsay har för yrke. (Men nu vet jag mer, se kommentarerna.)
Det råder bevattningsförbud, och på nyheterna kommer bilder från bevakningshelikoptrar som filmar fuskare – hus där någon ändå vattnar gräsmattan. De kommer att få böta, moahahaa, skrattar tv-reportern.
Och så kommer rapporter om presumtiva flygplansbombare som testar om röntgenkamerorna kan se t.ex. ost med instuckna metalltrådar. Himla slöseri på bra ost. Och ost- bomb- och knarkhundarna – som till alla allergikers fasa nosar omkring bland resenärerna – hittar ju särskilt osten. För det har jag sett på Wallace & Gromit.

Avdelning intelligenstest
Hur fort förstår du att man ställer in värmen och sätter på vattnet med ett och samma vred? Mitt resultat konverterat till IQ: 23.

Avdelning lättimponerad, blond brutta

Lotten:
– Tidning! Det ligger en tidning utanför hotellrumsdörren! Kolla! En tidning! Hurra!
Bästisgrannen:
– Va … *gäääsp* Va …?
Lotten:
– Jag måste fotografera, var är din kamera? Jag måååste ta en bild. Kolla, alla har fått varsin tidning! Wow!
Bästisgrannen:
– Tänk vilket pappersslöseri, synd på alla träd.
Lotten (nu inne på toa):
– Nämen åååå, kolla, inbyggda snorpapper, wow, så cooooolt!

Ni ser? Det är ”tissues” … snorpapper alltså. Vad är det med amerikaner och dessa eviga näsdukar i kartong som man erbjuds överallt? Är det för snornäsor eller för gråtattacker framför tv:n eller för det ständigt flyende läppstiftet?

Avdelning krubb
Dagens ljuvliga frukost. Den kostade $9, vilket är drygt 60 kronor. Tydligen är denna omelett ”low carb” och jättenyttig – gjord på tre ägg som kom ur en höna som behandlades synnerligen väl.

Avdelning klädsel
Ser ni minikjolen som jag nämnde igår? Jag har kompletterat den med ett par pepitarutiga tajts med små distraherande rosetter i sidan. Tadaa! Plötsligt är jag tydligen inte alls en pinsam svensk. Däremot kallas detta ”loitering” – när man utan anledning befinner sig utomhus. Sådant förargelseväckande beteende kan man bli arresterad för.

Snart ska vi i bil bege oss mot Sioux Falls i South Dakota.

26 kommentarer

Rapport från Philadelphia

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2007 00:03

Här sitter jag i Philadelphia och dricker öl på flygplatsen.

Bästisgrannen har varken spillt, snubblat eller tappat bort något. Jag har redan hunnit vara en elefant i en porslinsfabrik (klirr), välta en kaffekopp över min tröja och tappa bort min kamera. Jag har i och med kameraborttappningen dock hunnit bekanta mig med hela flygplatspersonalen, som nu säger ”Hi Charlotte, sorry – still no camera”.

Note to self:
Lägg inte kameran ifrån dig på toa och gå inte sedan därifrån utan kameran.

Ah well. Vi har ju Bästisgrannens kamera. (Än så länge.)

På planet var goth-raggar-hippisarna med nitar och ZZ-Top-skägg föredömligt duktiga på att massera vader och jogga fram och tillbaka mellan säte och toa. Vår flygvärdinna var på ett rasande dåligt humör och bannade oss för slarvigt uttal, tespill, läskbyte och långbenen uti gången. (Mina basketknän kräver utsträckning var femte minut.) Vi bad om ursäkt säkert 27 gånger för vårt syndiga passagerarleverne.

Kolla vilka snygga motorer US Airways har! (Philadelphias förorter syns där nere.)

När toapapperet på planet var slut och vi hade rensat hela jordnötsförrådet intygade vi skriftligen tillsammans med alla andra svenskar att vi inte

har varit involverade inom spionage-, sabotage- eller terroristaktiviteter
har deltagit i folkmord
mellan 1933 och 1945 på något sätt varit involverade i förföljelser som har med Nazityskland eller deras allierade att göra.

Hupp. Insåg nyss att jag är helt felklädd. Jag har en 40-årskrisig, kortkort kjol på mig. Ingen här har det. Ingen. Jo, vänta. Pfuuh. Där är en. Visserligen sitter hon i barnvagn, men det är väl ok?

Omedelbar uppdatering
Bästisgrannen har tappat sin armbandsklocka!

Ännu en snabbisuppdatering
Dialogen mellan mig och en tjej med enormt afrohår i informationsdisken (disken? desken? hjälp!) lät alldeles nyss ungefär så här:

– ’Scuse me. I’ve lost my camera. It’s big and black.
– Ok. See that small white phone over there? Call ”Lost and Found” and tell them.
– I see. Small white phone. Big black camera.
– Exactly. Like … real life. (Stort skratt.)

26 kommentarer

Kalla mig filbunke (uppdat)

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2007 00:18

Inte nog med att tåget mot Arlanda kommer att krocka och jag kommer att fastna i alla tullar och vapenkontroller och att planet mot USA i morgon förmiddag kommer att krascha. Jag kommer dessutom ju att drabbas av djup ventrombos som vandrar till lungorna och kväver mig eftersom jag inte har vett att motionera i flygplansstolen.

Den här oron hanterar jag med ett stoiskt lugn på utsidan. Bästisgrannen är tvärtom som en liten iff-iffande trasselsudd till chihuahua på både in- och utsidan. Och apropå det:

En spilkum, spilkumen, flera spilkumar. (Sedan 1733; av det lågtyska spölkumme med samma av spulen ’spola’ och kum(me) ’skål; fat’.)

Skålen på bilden kallas spilkum och är från runt 1898. Man hällde mjölk i den, och satte ner den i källaren över natten. På morgonen hade grädden stigit upp tll ytan, så den slevade man av och gjorde gräddtårtor och semlor av. (Förlåt, I got carried away. Man gjorde kanske bara smör av grädden?) Sedan ställde man ner spilkumen i källaren igen, för att dagen efter hade mjölken surnat och förvandlats till en filbunke.

Den åt man till kvällsmat, för på morgonen åt man inlagd fisk och andra, mer matiga rätter. På kvällen vispades filbunken så att den inte klumpklatjofsade ut ut spilkumen utan var mer som vanlig fil. Knäckebröd kunde man smula över. Kalaspuffar var sällsynta.

Jag är lugn som en filbunke i en spilkum. Jag är blek som en filbunke i en spilkum. Hellre en filbunke i en spilkum än ett slagsmål i omklädningsrummet. (Nya ordstäv funderade vi på här och här.)

——
Allmänbildningsakuten
Gräs som kor äter, innehåller gula färgämnen som heter betakarotenoider. Detta färgämne syns tydligt ju mindre utspädd (alltså ju fetare) produkten är. Sommarsmör är gulare än vintersmör för att kossorna ju på vintern äter hö, och sådant gammelgräs har inte lika mycket betakarotenoider. Coolt va?

Uppdatering i en kö
Vi står i vår sjunde kö på Arlanda.

Så här står jag i detta nu.

Vi har fått berätta för snokande personal om att jag packade vår resväska (som är stor som en ponny) på vardagsrumsgolvet och att tandkrämstuben inte rymmer 100 ml vätska. Vi är fruktansvärt fnittriga. Alla är förtjusande trevliga och verserade. En mindre trevlig, svettig, högljudd man reser med sin mikrofru och mikromamma (i 100-årsåldern) och skäller på dem som vore de hundar på agilitydressyr.

– Nej! Gå dit! Sitt där! Tyst mamma! Stora väskan sa jag! Tyst! Nej! Hör du inte?

I röntgenapparaturen fastnade jag för första gången inte – kan ha att göra med att nitbältet glömdes hemma. Tur var väl det, för en liten stund senare kom ett hårdrocksband/hippiekollektiv/MC-gäng med fler än ett nitbälte. (Det där handlar inte om fördomar, jag vet verkligen inte vad de var – men de hade långt hår, svarta skinnstövlar och kläder lager på lager.)

Boarding!

22 kommentarer

SvD fyller lexikala luckor

Publicerat av olle den 22 juli 2007 11:59

Språkpoliserna tycker om Lexikala Luckor – en sommarlätt och semiseriös artikelserie i Svenska Dagbladet. Här presenterar kulturredaktionens medarbetare ord som saknas i det befintliga ordförrådet, t.ex. bortlängtan, dracularisera och blygskryt.

Vår favorit hittills är snarkofag, ”plats varifrån tonåringen – som från de döda – återvänder till de levande någon gång när solen står i zenit.”

Lämna en kommentar

Roadtrip mot söder (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2007 11:53

Kl. 11:50.

Bästisgrannen och jag ska ju dra över till USA på tisdag, men värmer upp med att cruisa genom halva Sverige idag.

Igår var vi på bröllop i radioskugga. De telefoner som funkade hade sladdar och nummerskivor och min medsläpade dator låg och flämtade, våglös och dammig.

– Nåmen är du heilt sinnes? Schka du på datorn när herrskapet gift säj?
– Jåå.
– Nåmen ta’n öl till å var som ei männscha.
– Snyft.

Nu har vi lämnat vägskyltar med Bastuträsk, Bure älv, Hjoggböle, Gunsmark, Lövånger och Mjödvattnet bakom oss. I denna sekund kör vi in i Robertsfors.

Uppdatering 13:49

När man är ute på en roadtrip så är det mysigt att packa en kylväska med mat, fika, och frukt och en termos med kaffe. Men det inbegriper ett visst mått av planering.

Det är ju också trevligt att gå in på en mack och köpa fiberrik kost.

På en naturskön plats kan man lyssna till naturens ljud och njuta av stillheten medan man äter hemlagad sallad.

Gumbodahamn, Sikeå, Rickleå, Djäkneboda, Tväråmark, Norrmjöle, Sörmjöleån, Håknäs och Brattfors är namn som har swischat förbi. Nu väntar kaffefikapaus hos Bästisgrannens moster runtikring Övik. Bästisgrannen berättar:

– Här regnade det när vi körde upp. Här brukar jag tanka. Här brukade pappa berätta att han hade en studiekamrat. Här köpte vi en hund. Här kissade jag en gång. Här har de fixat vägen. Men husvagnsskrälle! Kör av! De borde betala högre vägskatt!!!

Men nu kör vi in i Nordmaling.

Uppdatering 17:49

I Sundsvall Örnsköldsvik har de hoppbacken mitt i centrum. (Hade den legat i Sundsvall, som jag nyss påstod i hungerdimmorna, hade de nästan inte behövt tillverka en hoppbacke, hela Sundsvall är ju två väldigt breda hoppbackar.)

Fikakaffe. De godaste bullarna i bygden.

– Men de är ju så fuuula, säger Bästisgrannens rara moster om sina bullar. Jag har inget tålamod.
– Jamen jag trodde tills för några år sedan att man rullade ut små korvar, bredde smör och kanel på dem och sedan försiktigt snurrade ihop dem till kanelbullar, förklarar jag i min bullobildning (och med erkänt dåligt tålamod). De här är ju underbara!
– Ta du en bulle till.

Flärke, Öden, Önska, Banafjäl, Tävra, Täfteå, Mjäla, Skulnäs, Träsk, Gallsäter, Gräta, Häggdånger , Gumböle och Mörsal är vägskyltar med många prickar. Jag vill köpa alla stora, vackra hus och starta konstnärskollektiv och halsa rötjut vid öppen eld omedelbart.

Plötsligt blev vi tvungna att inspektera en läckande container.

Ni ser att vi hamnar på avvägar och hittar ljuvliga projekt? Det här huset kostar visst uppåt 70 000 kronor. Fast det är ju långt till närmaste baskethall.

Nu kör vi in i Sundsvall!

Uppdatering 19:00
Det luktar utedass i Iggesund!

Uppdatering 20:12
Nu har vi ätit på McD i Söderhamn. Alltid lika slafsigt och gott. Men vi har drabbats av körsjuka!

1. Bästisgrannen har en nerv i rumpan, som emellanåt kräver denna sittställning.

2. Själv har jag kramp på baksidan av låren. Är det detta som är lotusställning på passagerarplats?

Uppdatering 21:55
Sverige är en skog. Sedan vi såg Gävle i fjärran, har vi kört i skog. Barrskog. Lövskog. Barrskog med lite löv. Lövskog med lite barr. Ingen radiokanal hittar fram. Vi har så tråkigt att vi vid minsta lilla gupp i vägen skriker:

– Flumeride!!!

I Sala ska vi nog stretcha lite.

Uppdatering 23:50
Nu har vi varit hemma så länge att vi har hunnit hinka varsin potta te och visa bilder och snubbla på legobitar. Vi susade förbi Sala och Västerås på nolltid, men eftersom det var mörkt som i ett plommonstop knorrade kameran så att inga bevis finns.

Hemma. Om 1,5 dygn är vi på väg mot Amerikat.

30 kommentarer

I Bästisgrannens stuga och omgivningarna

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juli 2007 18:24

Hammock eller plaststolar? Vilket är snyggast?

Här vid samma stuga sitter Bästisgrannen 1978 och 2007. Då arg som ett bi pga. tonårshormoner och skor som var ”fel”, idag glad med kaffe och foppakopior på fötterna.

– Jävla bananskor! säger hon nu när jag visar henne (och jag trodde helt felaktigt att hon menade nya bilden).

Vi pratar i dessa dagar om Normans lägda, kaffepåsättning, snål-Nisse, kaffe på sump, musfällor, dricka kaffe på bit, palla upp komposten, dricka kaffe med sju sorters kakor, åka på schtaaaan … ni förstår att vi befinner oss i himmelriket och att himmelriket är fullt av kaffe?

Vi äter från hela kostcirkeln mellan kaffestunderna.

”På affärn” får man inte snus i kassan, där man betalar – utan i en maskin några meter bort. (Den rutiga dramaten där är inte vår, även om den hade passat bra till snuset.)

Här luktar det skit.

Dasset heter ”komposten”, medan avfallskomposten heter ”komposten”. Det skiljer tydligen på en grav och akut accent i uttalet, men jag är tammetusan inte männscha att höra skillnaden. (Granska gärna finsnickeriet inne på dass.)

Inne i schtaaan har de givit plats åt konstnärer med humor.

– Men du … sa konstnären fundersamt till sin konstnärsassistent. Det fattas något. Jag känner inte in den rätta känslan.
– Du, det ser lite naket ut på toppen, svarade konstnärsassistenten.
– Naket schmaket, sa konstnären. Ah … Du tror inte att vi kan leja några fåglar till att fixa det? De bajsar ju vitt?
– Lysande. Får min minifallos plats nertill ändå?

26 kommentarer

Mot Luleå! (uppdat)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2007 05:21

Sent igår kväll regnade det inte under en liten stund. Vi stirrade förundrat mot himlen och tänkte allihop att detta faktum ju måste utnyttjas till något vettigt.

Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.

Att hoppa hopprep är tydligen som att cykla, eftersom till och med min djefla man kom in rätt i hoppet, fixade rätta snitsen med små extrahopp och lyckades springa ut igen utan att fastna.

– Men tallyhoo, tallyhoo, jag har blivit skjuten i foten! fann jag mig tvungen att tjoa när hopporken tröt.

Fast det var bara en glasbit. Jag har nu gröpt ur och karvat loss stora skinnflikar och hällt i rysk nubbe, men glasbiten sitter kvar. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag går med en kudde under ena armen och huvudet under den andra, en sko på ena foten och en glasbit i den andra samt en trött Trettonåring i släptåg på tåget mot Arlanda.

———
Om jag hittar äckliga toaletter eller råkar kliva på fel plan eller börjar gräla med kaptenen, kommer detta inlägg att uppdateras.

Uppdatering
På Arlanda bygger de om, så jag känner mig som hemma med jättestora trasselsuddar till sladdhärvor, sågspån, provisoriska trappor och sovande människor överallt. Hört i incheckningen:

– Luleå.
– Umeå?
– Luleå!
– Ok, Umeå.
– Nej LLLuLLLeå!
– Jajaja, lugn. Lumeå.

Uppdatering 2
Ni vet hur alla svenskar är blonda och alla på Hawaii har bastkjol och alla tyskar är rödfnasiga, ständigt drickandes öl? Alla lulebor har sedan jag var här sist skaffat foppatofflor och börjat röka cigaretter.

Nu är vi i bil på väg till Byske by the sea.

Uppdatering 3
Operation glasbit ur fot är påbörjad. Dokumentärfilmer om fyrlingar som föds med hjälp av kejsarsnitt är inget mot detta. Schlitt! Slafs! Knak!

23 kommentarer

Vem var Florence Foster Jenkins? (uppdat!)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2007 11:20

Nej, jag menar inte henne, hon på bilden – Florence Griffith-Joyner (1959–98) och heller inte hennes svägerska Jackie Joyner-Kersee.

Inte heller ska jag berätta om Florence Nightingale även om hennes efternamn kan sägas ha med ämnet att göra. För att inte tala om Farrah Fawcett-Majors, som har lika lite med detta att göra som t.ex. Jodie Foster.

Det finns många lexikon och uppslagsböcker. Jag vill äga dem alla och kunna allt som står i dem. Men det går ju inte. Den enda person som jag vill minnas i Sohlmans musiklexikon brukar jag dessutom glömma bort namnet på, vilket komplicerar när jag vill briljera med kunskap.

– Jomen i Sohlmans finns ju en rolig, den handlar om vahettere, vahette hon, det börjar på J … J … Jonsson?
– Jönsson?
– Nej, hon var britt. Eller amerikan.
– Jones?
– Åh, kommer du ihåg Alias Smith & Jones?

Och så har man tappat bort henne igen.

Ben Murphy & Pete Duel, alias Kid Curry & Hannibal Heyes, alias Joshua Smith & Thaddeus Jones.

Men nu ska jag en gång för alla memorera hennes namn. Jag citerar ur Wikipedia:

”Florence Foster Jenkins (1868–1944) was an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability.”

Klicka här om ni vill lyssna på henne.

Se på skivomslaget: ”Mord på de höga C:na”! (Vilket påminner mig om Melodifestivalen 1985.)

Nu är Florence Foster Jenkins ju inte den enda som är känd för sin omusikalitet, men hon är den som har den roligaste artikeln i Sohlmans musiklexikon. Om jag får tag i texten, kommer den här nedan.

(Har jag skrivit ett helt blogginlägg om en text som jag inte har tillgång till? Jahapp.)

Äntligen uppdatering!
Jag har varit på biblioteket:

Jenkins, Florence Foster, amerikansk sångerska (1870–1944). Genom ett stort fädernearv kunde J. framträda som mecenat, främst åt en av henne grundad Verdiklubb. Fullt utlopp för sin konstnärliga kallelse fick J. dock först när hon började ge privata konserter, där de av henne själv högst personligt designade dräkterna alltid utgjorde ett viktigt inslag.

J. hade blott erhållit rudimentär sångutbildning, men hade ändå en ovanligt välegaliserad röst: den klingade lika förskräckligt över hela det begränsade omfånget. Härtill kom J:s eminenta förmåga att intonera varje ton felaktigt, att sjunga helt egna intervall och hennes originella rytmuppfattning, som blott undantagsvis sammanföll med ackompanjörens (vilken dessutom fick vara beredd på överhoppade takter och plötsliga tonartsbyten). Som den koloratursopran hon ansåg sig vara, gav hon sig i kast med de mest krävande verk, såsom Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, om vilken hon sade att ”Tetrazzini behövde tre andetag, men jag klarar av den i ett”. (—)

Produktidé: man samlar alla roliga uppslagsverksartiklar i en bok. En kanske ganska tunn bok.

30 kommentarer

Mittinattentankar och fria associationer

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juli 2007 11:29

Snarkpoesi:

I natt låg jag och lyssnade på min djefla man. Artikuleringen var det si och så med.

– Skrxxxxxxxxxzzzzzzzxxkkkkkk [paus] pfffffffssssccccccchhhh.

Vad kan han ha menat med det? Jag tolkade honom fritt som när jag läser Frödings ’Gråbergssång’ (Stå, grå, stå, grå, ni vet?), men bytte strax till Elmer Diktonius ’Maskinsång’ (Orlodoffa doschkoff, ni vet?) för att sekunden senare associera till felhörningar, ej att förväxla med månghörningar och polygoner. Jag hörde tokfel igår när vi var och badade, nämligen.

Lång utvikning:
Att tänka mitt i natten är som en lindrig LSD-tripp, tycker jag mig ana – jag som inte har sett knark annat än på tv. Häromkvällen tvingade jag tonåringarna att se på ”Ett anständigt liv” (del 2, där Stoffe dör) för att jag tyckte mig minnas att den var bra och nyttig. Ni som inte har sett den på ett tag: gör det och förundras.

Man hör knappt vad de säger.
När man hör orden, måste man översätta dem för dagens ungdom som inte hajar klyket (horse, braja, bast, stritan, Hinsan, kolat, möka, gaddar, tjacka, tjacket, torsken, bylingen).
Kronologin går inte ihop – när Kenta och Stoffe säger att de inte har setts på ”ett par år” sitter Kenta ändå och snackar om ett av Stoffes sår som inte har läkt sedan han såg det för flera veckor sedan.
Stoffe ”hittas död på Centralen”, men vi får ändå se hur han i sjukhusskjorta och med droppslangar ligger död i en säng på sjukhuset.

Visst, det är en pseudodokumentär med hjärtekrossande mänsklig misär. Men regin är – när jag granskar filmen med vuxna ögon – väldigt tydlig.

Felhörningen då?
Jo. Nioåringen här hemma är en intellektuell man som dagligen plöjer två litterära verk från pärm till pärm och årgång till årgång:

KP (det vi kallade Kamratposten)
Illustrerad Vetenskap.

Han kan därför allt om t.ex. kroppsöppningar, vulkaner, tonårsproblem, infrusna mammutherdar, jeansmode och framtida hjärn-chip. Ute i badsjön igår vrålade han i ett plötsligt klarsynt ögonblick:

– Jag kan se långt bort!

Jag hörde helt fel, men tyckte ändå inte att det var ett dugg konstigt att han i mina öron istället vrålade:

– Jag kan se en dront!

En dront. (Ur Nordisk Familjebok.)

Jag skrattade och kikade mot molnformationer som såg ut som en sedan länge utdöd, klumpig fågel och pekade mot himlen och undrade var dronten var. (Barnen såg bara Storbritannien-moln och lussebulle-moln.)

Men när jag på grund av timmerstockarna den sistlidna natten inte kunde sova, fick jag för mig att dronten var en skvader – ett runt 1915 påhittat djur som är en korsning av hare och tjäder. (Den uppstoppade på bilden finns i Sundsvall.)

Sensmoral:
Så barn: knarka inte. Nej, jag menar: snarka inte.

Extramaterial:
’Gubbdrunkning’ av Bengt Emil Johnson. Trots titeln inte alls en snarkning.

32 kommentarer