Snarkpoesi:
I natt låg jag och lyssnade på min djefla man. Artikuleringen var det si och så med.
– Skrxxxxxxxxxzzzzzzzxxkkkkkk [paus] pfffffffssssccccccchhhh.
Vad kan han ha menat med det? Jag tolkade honom fritt som när jag läser Frödings ’Gråbergssång’ (Stå, grå, stå, grå, ni vet?), men bytte strax till Elmer Diktonius ’Maskinsång’ (Orlodoffa doschkoff, ni vet?) för att sekunden senare associera till felhörningar, ej att förväxla med månghörningar och polygoner. Jag hörde tokfel igår när vi var och badade, nämligen.
Lång utvikning:
Att tänka mitt i natten är som en lindrig LSD-tripp, tycker jag mig ana – jag som inte har sett knark annat än på tv. Häromkvällen tvingade jag tonåringarna att se på ”Ett anständigt liv” (del 2, där Stoffe dör) för att jag tyckte mig minnas att den var bra och nyttig. Ni som inte har sett den på ett tag: gör det och förundras.
- Man hör knappt vad de säger.
- När man hör orden, måste man översätta dem för dagens ungdom som inte hajar klyket (horse, braja, bast, stritan, Hinsan, kolat, möka, gaddar, tjacka, tjacket, torsken, bylingen).
- Kronologin går inte ihop – när Kenta och Stoffe säger att de inte har setts på ”ett par år” sitter Kenta ändå och snackar om ett av Stoffes sår som inte har läkt sedan han såg det för flera veckor sedan.
- Stoffe ”hittas död på Centralen”, men vi får ändå se hur han i sjukhusskjorta och med droppslangar ligger död i en säng på sjukhuset.
Visst, det är en pseudodokumentär med hjärtekrossande mänsklig misär. Men regin är – när jag granskar filmen med vuxna ögon – väldigt tydlig.
Felhörningen då?
Jo. Nioåringen här hemma är en intellektuell man som dagligen plöjer två litterära verk från pärm till pärm och årgång till årgång:
- KP (det vi kallade Kamratposten)
- Illustrerad Vetenskap.
Han kan därför allt om t.ex. kroppsöppningar, vulkaner, tonårsproblem, infrusna mammutherdar, jeansmode och framtida hjärn-chip. Ute i badsjön igår vrålade han i ett plötsligt klarsynt ögonblick:
– Jag kan se långt bort!
Jag hörde helt fel, men tyckte ändå inte att det var ett dugg konstigt att han i mina öron istället vrålade:
– Jag kan se en dront!
En dront. (Ur Nordisk Familjebok.)Jag skrattade och kikade mot molnformationer som såg ut som en sedan länge utdöd, klumpig fågel och pekade mot himlen och undrade var dronten var. (Barnen såg bara Storbritannien-moln och lussebulle-moln.)
Men när jag på grund av timmerstockarna den sistlidna natten inte kunde sova, fick jag för mig att dronten var en skvader – ett runt 1915 påhittat djur som är en korsning av hare och tjäder. (Den uppstoppade på bilden finns i Sundsvall.)
Sensmoral:
Så barn: knarka inte. Nej, jag menar: snarka inte.
Extramaterial:
’Gubbdrunkning’ av Bengt Emil Johnson. Trots titeln inte alls en snarkning.
Ur led är tiden!
Din son har väldigt bra smak när det gäller tidningar.
Och ve att jag är den som föddes till att vrida den rätt igen?
Annars är mitt favoritshakespearecitat detta:
– Bort, fula slemklump!
(Out, vile jelly! ur Kung Lear.)
Du minns väl Harriet Löwenhielms dikt: Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront?
Första gången jag hörde talas om dronten var i Alice i Underlandet. Kan ha varit i åttaårsåldern, kanske. Jag minns att jag slog upp ”dront” i Nordisk Familjebok och grät en skvätt över dess sorgliga öde. Hoppas inte nioåringen stöter på alltför mycket lika sorgliga saker i sitt ivriga läsande.
Skvadern finns det många historier om. Jag har sett den på riktigt, flera gånger. Den uppstoppade alltså…
—
Hur i he… är det meningen att man ska kunna stava till quiqmfmu utan att stava fel? (WV)
På tal om moln så finns det väl i Hamlet ett stycke där Hamlet och Polonius ser såväl kameler som vesslor i molnformationerna.
Once upon a time … eller under en kortare period i ungdomens dar fann jag visst nöje i att kläcka ur mig Shakespears:
»Eye of newt and toe of frog,
Wool of bar and tongue of dog.«
ibland med tillägget att »det är Shakespeare«.
Pukor och trumpeter samt en och annan medalj till alla kommentatorer med fria associationer.
– Tallyhoo! utbrister jag av pur glädje.
Men nu måste jag gå och klämma till en finne. Han satt sönder vårt staket, nämligen.
På humandescent.com kan man finna ett stort antal moderna skvader. (Plural?) Och tycker man inte om djur finns där även mänskliga grönsaker. Värt att kasta bort några minuter på!
Man förundras ständigt över Willes uttycksförmåga!
Var/är inte Bengt Emil Jonsson orienterare?
Han är i alla fall inte död.
Apropos gårdagens diskussion om ©
ylva: pluralformen existerar inte, det finns bara en skvader säger den infödda sundsvallsbon!
Men på tal om något helt annat: var det ingen som lyckades svara på var Ökenråttans citat igår var hämtat ifrån? (”Innebörden i ditt yttrande går mej beklagligtvis förbi.”) Jag funderade på det halva natten, utan snarkackompanjemang.
Ack, jag till och med googlade runt för att hitta Ökenråttans citat. Men icke.
Jag också. Jag testade även alla kombinationer av ”I’m afraid/Unfortunately/To my regret the meaning/significance/signification of your remark/statement/utterance escapes/eludes me.” Nada.
Åh, jag körde ut en massa KP idag, och ville verkligen stanna i någon skogskant och läsa någon kottes tidning. Sedan kom jag på att det är ju inte snällt. Kom på det bästa: Jag kommer med andra ord hem till er och läser KP.
Knarka eller snarka går väl på jämt ut?
Citatet är ur en Wodehouse-bok i Birgitta Hammars briljanta översättning. Hon är nästan bättre än orginalet. Jag tycker att det är ett hövligt sätt att säga ”jag fattar inte varu yrar om, pysen”.
Skvadrar! Allt går att sätta i pluralis.
Hej min vän!
Jag har BYTT, helt om, ändrat rubbet … uppdatera ev länkar och rss … och kom tillbaka till mig och ”treflickor”
http://treflickor.squarespace.com
Hälsn tidigare ”solusfemina” 🙂
Tack, Ökenråttan! Nu slipper jag grubbla över detta en natt till.
Apropå konstiga fåglar så skickade jag kompisen som bor i Auckland sedan ett drygt år, till Auckland Zoo för att titta på Kiwi-fågel. Man kan ju inte bo i New Zealand och inte ha sett en kiwi fågel.
Fast det har ingen annan på mitt kontor gjort som är födda här heller, protesterade han.
Näe, kanske inte, men du är tokig skandinav så pallra dig iväg nu.
De är väldigt utrotningshotade, kiwi-fåglarna. Liksom drontarna så flyger de inte.
Denna bild på tvenne män som ser ut att ha för vana att fånga dronter, skvadrar, kivifåglar och annat i den vägen, kan jag inte låta bli att länka till. Den sittande mannen författade också böcker som Natürliche Schöpfungsgeschichte (Naturlig skapelsehistoria) och Die Welträtsel (Världsgåtorna), så det pekar ju i någon sorts riktning i alla fall.
Bengt Emil Johnson passar bra in i skvadersammanhaget enligt denna recension om ”Medan, sedan” (2005) av Magnus Florin:
»Bengt Emil Johnson gillar korsningar och ser till att diktens huvudbana möter tvärbanor: ett snurr av motrepliker, sidokommentarer, påminnelser, så att man till slut läser boken åt alla håll, vimmelkantig av uppmaningar att agera: ”Fyll i här!”, eller frågor som: ”Hur låter våren?”«
”Jag kan se långt bort!
Jag hörde helt fel, men tyckte ändå inte att det var ett dugg konstigt att han i mina öron istället vrålade:
– Jag kan se en dront!”
PLÖTSLIGT!:
När jag vaknade kl 5.18 i morse slog det mig
HORISONT!
DET var vad han sa
Åh, det är nog Kenta och gänget som gjort att jag hållt mig på mattan (från plattan).
Men hur ska jag få barnen att se det jag såg?
Måste kika på de filmerna igen och se om det känns lika hemskt idag som jag tyckte det var då. De filmerna var verkligen perfekt avskräckande!
Då.
Om jag skriver en pjäs med replikskiften som ska höras fel (i pjäserna brukar det vara en lomhörd farmor med Julia Ceasar-tratt i örat), ska jag istället använda hosrisont-dront. Men han sade verkligen ”bort”, vilket är väldigt långt från ”dront”.
Knäck i lurarna!
(Vem sa så? Anderssonskans Kalle?)
Persilja — dina norrländska barn kommer nog att ha svårt för ”tugget” i filmen. Men den är nog avskräckande, det är den nog.
Tack för bilden, Agneta. Skvaderfångare har jag inte mött tidigare. Och trots att det ju bara finns en sundsvallsskvader på riktigt, har AB rätt i att man får säga skvadrar i plural.
Vet ni ett ord som man inte ska använda i plural? Här kommer det: policy. Det funkar liksom som ”rymden”. Däremot kan man ju undkomma policyanhopningar genom att säga att man har fattat många ”policybeslut”.
Det kanske var dronten Edvard han såg?
Känd från Muminböckerna.
Dronten trivs ju ute till havs.
Lotten, har du sett en fur-bearing trout någon gång? Apropå skvadern…
Tack, Goblin, nu har jag bildat mig och sett en bild på det som ju måste vara drontens kusin.
Löwenhjelm är redan nämnd, död redan så länge sedan. Och Googla på Orlodoffa doschkoff och se vad du där kan hitta. Jag kallar mig där tydligen Frutte, i ett helt annat media. Och inte gjorde jag som Einstein och uppfann en kosmisk konstant.
Bara tills vidare en kommentar till: Harriett Löwenhjelm har ju skrivit fler dikter än den om dronten. Jag har letat i den smått klassiska (får man säga så?) antologi som Elisabet Hermodsson med hjälp av serien ”en bok för alla” (från 1978, på baksidan står priset: ca 5:-, men varför använde de då inte ens versaler? är en fråga som jag tillåter mig att ställa. Men obs! ( som inte är nåt varuhus, sånt får man ju inte längre skriva om ) i gränsen mellan det som anses privat och på nåt sätt allmängiltigt.
Tag mig – Håll mig. – Smek mig sakta.
Skrev Harriett Löwenhjelm i en annan dikt. Och fortfarande, apråpå det här med fria associationer, för inte så länge sedan var det en, såvitt jag kan förstå, ganska framstående litteraturforskare som sade att Hjalmar Gullbergs dikt” Kyssande vind” beskriver en våldtäkt. Och jag som så länge (jag har hunnit bli 47, som Aftonbladet säger) tyckt att det är en vacker dikt.
Och inte använder jag smileys.
Anonym/Mats/Frutte — så trevligt att du traskar in i gamla blogginlägg med dina tänkande tankar!
Ngr Löwenhjelmtips.
På stadsbiblioteket i Sthlm pågår 21 feb. – 20 mars en fotoutställning om Harriet Löwenhjelm med flera unika fotografier, som till dags datum legat bortglömda i en flyttkartong på vinden.
Möt Harriet från unga år i Helsingborg fram till sanatorievistelsen i Romanäs där hon avled i tbc 1918. Även teckningar och akvareller.
3 mars kl. 14.00
Release för biografin ”Att skjuta en dront” om författaren och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm skriven av Boel Hackman på Bonniers förlag.
Teater, sång och musik i Rotundan ur pjäsen ”Harriet L”.
Vi möter: Boel Hackman, Mirja Burlin, Mattias Käck, Agneta Elers-Jarleman, Gunnar Edander och Nanna Walderhaug.
Nämen så intressant, Susi — korrekt och på-platsen-reklam för något relevant! Tack!