År: 2007

Tykobrahedagar

Publicerat av Lotten Bergman den 7 september 2007 11:02

I min ungdoms dagböcker finns ett ständigt återkommande tema:

”Min otursdag”

Då handlade det om världskatastrofer som att Peter Lodén sköt en fotboll i ansiktet på mig, när Helena kräktes rakt över bänken under mattelektionen, när Anki än en gång lurades och ljög eller att jag hade glömt skåpnycklarna hemma.

När jag numera är luttrad och gillar att stoltsera med kunskaper kallar jag dem tykobrahedagar, som trots namnet inte alls inte är bra dagar som man tycker om. När motgångarna kommer som ett slagregn under ett helt år, citerar jag den engelska drottningen och påstår att jag har varit med om ett annus horribilis, vilket förvirrar många som då tror att jag yrar om hemorrojder.
Allmänbildningsakuten!

1) Tycho Brahe sägs ha definierat 33 otursdagar som man kunde läsa om i Bondepraktikan – tykobrahedagar. Men råkade han bli av med en bit av näsan i en duell som inföll på en sådan dag?

Och hur var Tycho släkt med Lee Marvin i Cat Ballou?

2) John Dryden skrev en dikt om 1666: Annus Mirabilis (’sällsamt år’ – trots pest och kolera hade Gud ändå skonat England från undergång). Elizabeth II gjorde 1992 tvärtomuttrycket Annus Horribilis poppis när 75 % av hennes barn skilde sig, skandaltidningarna gick i spinn och Windsor Castle brann.

Och varför drar jag nu upp detta? Hände något igår som jag måste berätta om? Mjaeh.

Rapport om gårdagen

a) Silverbilen (Carrus Argentus – Volvo kombi från 1987) utstötte bbbrrrrzzzz-ljud under körning samtidigt som Röda faran (Toyota från 1988) blev så högervriden att Bohman i sin grav måste ha känt sig hotad.

Lösning: akutsamtal till bilmeckarn som gör hembesök. Silverbilens bromssköldar hade smulats sönder så allt skavde mot varandra och åbäket behöver en underredsbehandling av en bilgynekolog. Röda faran får på inga villkor köras förrän de två spruckna framdäcken har bytts ut.

b) Sotaren kom på den årliga kontrollen och berömde vår kakelugn som ju får utstå en hel del under landskamper i fotboll. Däremot saknar vi en vettig stege som räcker upp till brandstegen och väl uppe på taket saknas en takstege som alla tak som lutar med än 14° måste ha. (Nya regler. Vårt tak lutar 15°, så för att använda den takstegen måste man nog krypa på alla fyra.)

Lösning: svindyra stegar sätts upp på inköpslistan.

c) Jag sprang. (”Joggade” är tyvärr inte lika coolt att säga numera.) Fem meter innan jag hade sprungit färdigt, såg jag utanför vårt hus en Chevrolet Caprice 1969 och skulle bara säga ”wow” lite tyst till mig själv eftersom gamla bilar fascinerar mig. Den lilla okoncentrationen gjorde att jag inte såg att trottoaren anföll underifrån så att min vänsterfot lade sig i 45-gradig vinkel, från underbenet sett. Vrål, skrik, svett och grus i pannan, snabbomsnörning jättehårt av skon och sedan enbenshopp in i huset, där jag mötte bilmeckarn. Tillika ägare av en väldigt fin Chevrolet Caprice 1969.

– Så underlig träningsform, sa han och pekade på hoppandet och min nyvrickade, upplyfta fot.

Lösning: Jag tröstar mig genom att med kryckorna hoppa fram till en tv och titta på Cat Ballou.

Uppdatering efter att ropen skallat i kommentatorsbådet: en bättre bild.

Lee Marvin ville dela sin Oscar med hästen.

29 kommentarer

Dialogprator i fantasin

Publicerat av Lotten Bergman den 6 september 2007 11:01

Ibland, när jag blir intervjuad av David Letterman, kommer jag in på språkpolisområdet. Det blir ytterst förvirrat och krångligt att förklara ”särskrivning”, så då brukar Letterman somna.

I min fantasi, alltså. Jag kör dialogprator i mitt huvud ganska ofta. Särskilt bra är jag på att få till snärtiga efterslängar i hitte-på-gräl med otrevliga människor.

Femtonåringen kom häromdagen hem från nya skolan (första året i gymnasiet) och berättade att engelskläraren bröt förfärligt på svenska och lärde ut glosor som sonen lärde sig i sexan. Han bad på eget initiativ läraren om extraarbete och kanske andra glosor på papper och lite svårare böcker. Läraren svarade bara att Femtonåringen faktiskt får acceptera nivån på undervisningen. Varpå jag grälade med läraren på perfekt engelska i Dirty Harry-stil. I fantasin. På riktigt skriver vi ett snällt mejl till skolan.

Ryyyys. Tänk er denna situation:

– Det är för svårt – jag hinner inte med!
– Sitt ner och håll käft!

Men Dirty Harry fick tyst på läraren, och ni vet hur.

Tillbaka till särskrivningen. Jag försöker förklara för David Letterman varför det är så viktigt med rättstavning, att bekämpa särskrivning och att korrekturläsa allt man skriver.

– Det handlar ju inte om skribentens upplevelse av texten – det är ju läsaren som är huvudpersonen!

(Letterman tittar ut mot publiken och rycker på axlarna. Publiken skrattar och håller med om att jag pratar i floskler.)

– Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas kallt vatten utan jordklumpar i! säger jag och visar hur jag dricker.
– Well … säger Letterman och greppar sin mugg.
– Det ska vara som att se en film utan att börja fundera på logiska missar och skjortor som byter färg mitt i en scen! (Jag grimaserar ’förvirring’.)
– Ah … säger Letterman och pillar på sin skjorta.
– Det ska vara som att köra en nytillverkad bil utan att behöva störas av fransiga vindrutetorkare (vift, vift) och som att springa en mil utan strypkoppel!

Här hostar jag till eftersom jag ströp mig själv lite väl ivrigt. Publiken och David Letterman har plötsligt förstått allt, the light is upon them och jag får rungande applåder och alla lärare får löneökning och längre sommarlov och slipper gå på möten varje dag.

My deed is done.

25 kommentarer

Teatern, Dramaten och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2007 10:15

(F’låt, många länkar idag. Men man behöver ju inte klicka på dem.)

I sexårsåldern sa jag för första gången att jag skulle bli skådespelerska.

– Men hur ska du bli skådespelerska då? Det är ju jättesvårt och inga jobb får de och allt är ju så förfärligt politiskt! sa alla vuxna uppmuntrande.
– Jag ska bli upptäckt av Ingmar Bergman! sa jag tvärsäkert utan att för den skull söka upp mannen ifråga.

Detta med skådespelaryrket upprepade jag med emfas tills jag som 24-åring fick ett jobb som alls inte hade med teater att göra (NE). Istället gifte jag mig med en man som hette Bergman och heter som ”tant Lotten” som Ingmar Bergman så innerligt hatade.

Igår visade tv en hyllningsföreställning till ”Ingmar”, som jag säger sedan 1984 när jag pryade på Dramaten och lade bort titlarna med honom. (Kan man läsa lite om här.) Skådespelare på Dramatens scen hyllningsläste alltså i tv på teatermanér upp bokstäver skrivna av den numera hädanfarne. Och som jag njöt!

Börje och Åke.

Börje Ahlstedt ser numera ut som Åke Strömmer, varför jag ville hojta ”prata fortare”. (Han låter inte alls som när han läste in Barbapapa på 70-talet.) Gunnel Fred har en mystisk, metallisk, spännande röst, men ageeeeeerar och sväljer halva ord:

– Allt finns kvh … ibland tycker jag att jag sh dh … egna angelägenhtr bortvh … älskar dom som företeehh … eller vad du vill kalladhh… men dom bind hss … min innersta överthyghls …

Roligast blir det när Elin Klinga läser orden som Sean Connery:

– Dischigt … luscht … präschten … koschmischka vischoooner!

Vissa skådespelare var bra på att vara skådespelare (Gunnel Lindblom), andra var bra på att läsa texten så att man hörde den istället för skådespelaren (Marie Richardsson) och åter andra läste den faktiskt roliga texten så att publiken plötsligt skrattade (Ingvar Kjellson). Det ska fan vara skådespelare!

Allan och Johan.

Björn Granath hade en härlig röst, men mörkblå skjorta till svart kavaj och Johan Rabaeus såg ut som Allan Svensson medan Jonas Malmsjö var den enda som hade klätt ut sig till hallick. Om jag hade stått där hade jag förstås gråtit, gestikulerat och varit bäst, men så hade väl någon bloggare hatat mig och hela huset ändå.

Trots min kärlek till tiljorna, står jag numera aldrig på scen annat än som föreläsare. Men om jag sitter i publiken och aktören plötsligt bryter den fjärde väggen för att be publiken hjälpa till, går jag gärna över lik och levande barn för att armbåga mig upp först. När min djefla man var i London i somras, blev han av en aktör i Covent Garden uppdragen för att delta i en Commedia dell’arte-liknande Mr. Punch-föreställning. Om jag hade varit där, då … ja, ni förstår. Mitt teatraliska självförtroende går inte av för hackor eller kritik.

Den djefla mannen uppåner. (Hela showen här. Tungt.) Foto: Gustav Bergman

—
Fotnot
Astrid Lindgren har också skrivit om en tant Lotten (”Jag vill inte gå och lägga mig!”), men hon är inte så vedervärdigt beskriven som Ingmars Lotten, som tappade både tänder och förstånd och hade hår i näsan.

22 kommentarer

Dagens tips

Publicerat av Lotten Bergman den 4 september 2007 10:15

När jag var liten och i tidningar trillade över hushållstips om fläckborttagning och strumpsortering, klippte jag nogsamt ut dem och sparade i en pärm där jag även hade roliga historier och bilder på basketspelare. Se där – mitt vuxna liv i ett nötskal:

Hushåll
Roliga historier
Basket

I en annan pärm hade jag ängelbokmärken med glitter, mina finaste teckningar och bästa julklappsrim. Se där – mitt vuxna liv, men bara in my dreams:

Glitter och änglavingar
Egna konstverk
Publicerade poem

I en tredje pärm hade jag … nej, vi återvänder till tipsen. Jag har sedan en tid lusläst allt på sajten Ikea hacker, där man får tips om vad man kan göra med Ikeaprylar om man inte vill ha bordsben som bordsben eller hyllor som hyllor utan istället tvättkorgar som lampor och hushållsrullehållare som datorbord. Jag är idag Ikea hacker light.

Häng upp kökshyllor (Grundtal) ovanför element för att … ha någonstans att lägga cykelhjälmar på tork. Ehum.

De nedfällbara festklaffborden på vägg äro de bästa för bordsförlängning. (Norbo.) Man fäller upp det och skjuter matbordet tätt intill. (Det vanliga bordet rymmer bara tio personer.) Duken är dimensionerad för uppfällt läge och gjord av spillvänlig plast.

Brödlådor till hela familjen. (Magasin.) Tyvärr funkar de mest som ”nämen var ska jag lägga den här, titta där hänger ju en låda, där kan jag ju lägga allt som inte ska synas”.

Det allra bästa tipset idag: starta en Ikea hacker-blogg i Sverige! (Häng på: berätta om era Ikeainredingstips på bloggarna eller i kommentarerna.)

21 kommentarer

Payback time … education style!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2007 09:38

Nu måste ni faktiskt gå kurs för mig.

Den 26 september kl 09–15 i Stockholm (pdf här).

Det handlar om (gääääääääääsp?) skrivregler och tips och skrivtricks samt historiska tillbakablickar. De som gäspar är vanligtvis så få att jag brukar pussa dem på flinten och erbjuda syretillägg. Jag kanske tar upp detta under dagen:

Ska man skriva de, dem och dom huller om buller?
Har SAOL-redaktionen blitt helt galen?
Måste man skriva ”e-brev” när ingen säger det?
Hur kul är det med särskrivningar?
Vad har smajlisar och citattecken gemensamt och vad är situationstecken?
Ska vi värna om fnuttar och streck samt svårtstavade ord som ingen känner till?
Varför ska man ha skrivregler på jobbet? Alla fattar väl ändå vad man menar?
Hur skriver man bäst en punktlista?

Alla som anmäler sig före senast onsdagen den 5 september (i övermorgon) får en ettårsprenumeration på Språktidningen. Sex timmars rolig allmänbildning med mig som domptör kostar special price only for you endast 1 900 kronor trots att jag i vanliga fall är tre eller fyra gånger så dyr.

Visserligen kan man för 1 900 kronor istället köpa en sekruttbil eller en höstkappa och försvarliga mängder mjölk, men det här är inte en kurs för privatpersoner. Den här kursen ska arbetsplatserna bekosta eftersom den förvandlar alla deltagare till språknördar som sprutar tydliga budskap omkring sig lika effektivt som Stieg Larsson skrev deckare. (Ser ni att jag kan vara populist också?)

Nittonhundra spänn är en fis i rymden för de flesta företag, även de allra minsta. Våga ta det hemska kurssprånget!

Anmäl er

via mejl till mig
via mejl till min djefla man som aldrig svarar på mejl
via formulär
via telefon: 070-888 55 41.

—-
Dagens bonusbilder är två konstverk. Ett hittade jag på anslagstavlan nyss:

Misstänkt kreatör: Femtonåringen. Kanske heter han Fibermacka fyrkantsbyxor? Eller – ve och fasa – är det månne en blivande rondellhund?

Det andra konstverket tillkom när ett av våra Iittalaglas (som Glassbilen har gett oss) gick sönder på ett intressant sätt.

Kreatör: Trettonåringen. Visst påminner det om … iooo oiii … The Clangers?

37 kommentarer

Vilken är årets nättidskrift?

Publicerat av Lotten Bergman den 1 september 2007 11:11

Jag är med i en jury som ska utnämna ”Årets nättidskrift”.

Jag – som inte ens har handväska, stadig inkomst eller läppstift – sitter i en jury med människor som jag inte känner. Vi har en writeboard där vi kommunicerar och så har vi telefonmöten. Vi har makt över en prisutdelning! Jag har makt över en prisutdelning! Jag är en makthavare!

(Ser ni? Man blir galen av makt.)

Hur vanligt är det med telefonmöten? Jag hade för två veckor sedan inte någonsin deltagit i ett telefonmöte. (Eller suttit i en jury.) Så vad tycker en person som jag (med telefonskräck) om telefonmöten där 6–8 personer sitter på 6–8 ställen i världen och 6–8 röster pratar på en enda telefontråd?

– … lva skrnf å då borde alla frp …
– Vem sa det?
– Förlåt, Lotten sa det … jag menar jag-som-heter-Lotten sa det.
– Men vad sa du då, jag hörde mest skrnf. …rlåt, Nisse heter jag som inte …örde.
– Anders skrff när alla fjjjjggggp.
– Lisa hörd… vad Lotten sa.
– Hur kan du …eta vad Lisa hörde?
– För att det är jag som är Lisa.
– Men vad sa Anders?
– Vem är Anders?
– ANNARS! Jag-som-heter-Pelle sa annars!
– Vem sa Anders?

Jättekul! Man skulle kunna leka telefonmöte på fester eller ha släktsammankomster som telefonmöten. Alla skulle vara tvungna att tala om sig själv i tredje person. Egentligen borde alla ha indiannamn!

– Stånkande Björnen anser att kålpuddingen var ovanligt god i år.
– Virkande Mostern tycker att Stånkande Björnen borde heta Stinkande Björnen.
– Ska vi inte ta och sjunga en sång allihop, som förr i tiden?
– Vem sa det?
– Pruttande Fjärten!
– Pruttande Fjärten protesterar å det våldsammaste, det sa jag inte alls och förresten vill jag inte längre heta Pruttande Fjärten så nu protesterar jag mot det också.
– Allihop nu: ”We shall overcooooome …”.

Så nu tycker ni att jag kom bort från ämnet?

Ok. Vem läser tidskrifter på nätet? Finns det tidskrifter som funkar som bloggar? Vad kännetecknar en bra tidskrift? Måste den vara estetiskt tilltalande när jag själv inte är det? Måste den ha många läsare och hur många är ”många”? Måste den vara stilistiskt perfekt bara för att jag är en språkpolis? Kan man muta juryn?

Nope. Fast efter prisutdelningen kanske jag tar emot lite mutor. (Fast då får man ju inte tala om det i förväg, jue.)

Bonusbild
Denna handväska kunde jag ha köpt i Philadelphia i somras. Det gjorde jag nu inte, så jag är fortfarande handväsklös i livet.

28 kommentarer

Ordning och reda, kammen i smöret!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2007 06:45

Alla ska inte till Bokmässan. Alla har inte varit på Bokmässan. Alla är inte intresserade av Bokmässan. Här ett stämningsskapande ögonblick från Bokmässan 2005:

”Man hade förmodligen kunnat dela ut små björkkvistar till överlyckliga besökare på bokmässan. Små gråa stenar? Hårbollar? Ströbröd? Man tar emot allt. Jag har fått en folder om samer, jag har femton sushirecept, jag har ätit kycklingsnittar och seg kola, mintpastiller och chips. Jag har till och med sett en kursdeltagare som blev arg på mig en dag i januari.

Det är som Barnens Dag 1979. Det är män på styltor, det är trollkarlar och häxor, det är spågummor och tomtar. Väldigt många gråskäggiga tomtar i kavaj. The Freak Show är poesiuppläsning på en liten röd-svart scen.

– Ja, det var då på Baldakinen … säger en man i khakibyxor, blå blazer och loafers (sko som påminner om Skogaholmslimpa).
– Jaaa, Baldakinen, säger en annan man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Var det Baldakinen? säger en tredje man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Om det inte var … nej det var Baldakinen, säger en fjärde man i khakibyxor, blå blazer och loafers.

Nej, detta ägde inte rum på en scen, det är helt normal konversation mellan fyra helt normala förlagsherrar i en helt normal, fast väldigt stor, monter på Bokmässan 2005.”

—-
Igår i en kommentar, frågade Bloggblad när jag skulle anlända till Bokmässan den 27 september. Jag hade ju ingen aning, så jag plockade fram biljetterna.

Tillbakablickspaus. Detta är så vansinnigt imponerande: att jag lyckas planera min tillvaro såpass att jag fyra veckor före avfärden faktiskt har biljetter! Under alla år, genom alla flyttar, i alla väder och på jobbintervjuer såväl som över sommarlov har jag tagit allt på en höft, på volley utan kontroll och av ren impuls. Några exempel:

När jag och Bästisgrannen i åttan åkte ensamma till Stockholm med endast 50 kr att leva på och i en vecka bodde i min kusins ”tomma” lägenhet tillsammans med en uppdykande knarkare som just hade kommit ut ur fängelset. Skörbjugg, på min ära!
När jag skulle bo i USA i ett år och började packa en timme före avfärd.
När jag inför varenda tenta bara hade läst 50 % av kursmaterialet.
När jag tio sekunder innan jag gifte mig skrev på papperen om namnbyte och då kom på att jag ju hade glömt att sy fast alla de klädda knapparna i ryggen på klänningen.
När jag gick på kadettbal men var klädd för kräftfest.

När man köper tågbiljetter på nätet beställer man så här: först tur och sedan retur. Right? På mina biljetter (som Bloggblads fråga fick mig att rota fram) stod det så här: retur och tur. Till Göteborg den 30/9 och hem igen den 27/9. Fel alltså.

Jag ringde till SJ och fick slå numret fem gånger innan jag förstod att jag inte skulle trycka 5 för avbeställa och inte skulle trycka 0 för automaten med en röst som bad mig åka på Martin Stenmarcks show i Stockholm och inte skulle trycka 4 för information utan 1 för något annat. Då hamnade jag i en sjuminuterskö. Det var lugnt; jag hackade lök samtidigt.

Men i sju minuter var jag tvungen att var femtonde sekund höra en kvinna säga att jag var placerad i kö och lyssna på en helt felbetonande man som bad mig åka till Stockholm ”i sommar”. Ren och skär tortyr. Sommarn är slut, strö inte salt i såren!

Allt ordnade sig fastän SJ sa att det var jag som hade beställt fel. Men hur kunde jag göra det?

– Detta händer ofta, va? sa jag förhoppningsfullt till kundtjänsten.
– Nej, faktiskt aldrig, sa kundtjänsten.

Frågan kvarstår. Hur kan man beställa biljetter i fel riktning?

41 kommentarer

Jag får skriva vad jag vill!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2007 10:29

Min djefla man från köket:
– Lotten! Idag är det tryckfrihetens dag!

Jag från toan:
– Det var ju på tiden! Kan de bannlysa strykjärnen när de ändå håller på?

Den djefla mannen med munnen mot toadörren:
– Tryckfrihet!

Ok, men när strykfriheten hyllas, kommer jag att stå längst fram i ledet. Jag är ju inte särskilt tryckt, bara uttryckt och betryckt.

Eftersom jag får skriva precis vad jag vill, har jag idag två skilda ämnen att ta upp.

1. Faktasökning på nätet
Damon uttryckte igår mild oro över hur fakta förvrids för att vi inte anstränger oss tillräckligt när vi söker information på nätet. Jag håller helt med. Man

knappar snabbt in några sökord
går in på första bästa träff
litar på vad det står där
sprider den informationen vidare.

(Jaja, ”man” är ett sätt att dra alla över en kam, men jag får faktiskt skriva vad jag vill idag.) Som faktasökningsexempel tog Damon: vad var det egentligen Sven Jerring sade om japaner japaner under matchen Japan-Sverige i OS i Berlin 1936? Han fann i tur och ordning:

Wikipedia 1: Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner.
Wikipedia 2: Japaner, japaner, japaner.
En icke namngiven bloggare: Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner.
Mats Olsson i Expressen: Japaner, japaner, försvarande japaner.
Susning.nu: Japaner, japaner, försvarande japaner.

Jag googlade på OS Berlin 1936 jerring japaner och kom till SR:s radioreferatsida där jag lätt som en plätt kunde lyssna på Sven Jerring. För att inte sprida falska japanercitat vidare och besudla Jerring med felaktiga japaner, kommer även här i min blogg eftersomjagfårskrivavadjagvill de exakta orden! (Fanfar!)

Först säger Jerring:

… å så händer ingenting …
men att Hallman går fram nu …
han väntar men nu går han fram …
Japaner, japaner, japaner, se japanska försvarare di är små män, sannerligen, di är hårda!
Inkast för Sverige från vänster …

Ganska fjuttigt. Men det kommer mer! Det riktigt klassiska, i matchens slutsekunder, lät så här:

Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar.

Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att få segern åt Nippon … och svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna. Med 3-2 vann Japan över Sverige i den olympiska turneringens första rond.

Slutsats: man kan lita på www.lotten.se mer än andra källor. (Jag får skriva och dra vilka slutsatser jag vill idag.) Vid en närmare kontroll är Wikipedias artikel om just Sven Jerring nästan lika korrekt som mitt citat. Men. Ah. Pah. Äsch.

2. Knivskarp installation
När jag kom hem efter träningen igår, hittade jag tonåringar i varenda hörn och en installaton i köket.

Egentligen borde min reaktion ha varit:

– Men hur gick detta till?
– Vem?
– Varför?
– Fanns små barn närvarande vid tillverkningen?
– Tänk på skärbrädan!
– Vad ska vi göra nu?

Men nej, jag var helt tyst. Fascinerad. Den femtonårige konstnären stod bredvid mig, glad och nöjd. På sin spets. Skärbrädan är skev, gammal och sliten och faktiskt gjord för knivmärken. Alla små barn sov. Och så var vi helt överens: det här var ju såpass imponerande att man skulle kunna blogga om det.

Det var det. Om man nu googlar på japaner och knivar, hittar man hit då?

30 kommentarer

Oss generationer emellan

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2007 09:50

Femtonåringen här i huset har blivit stor och börjat i gymnasiet i en annan stad. När han pratar undrar jag om vi har fått besök eftersom hans röst känns främmande. Men än så länge är han varken så himla lång eller skäggig. Han är i storlek mittemellan mig och min djefla man.

Så nu delar vi garderob, vi tre.

Kalsongerna får de har för sig själva; jag tycker de är så påsiga framtill. Men jeans, t-shirtar, strumpor, gympaskor (stl 40, 41 och 42) och hoodisar (ergo munkjackor) är vår dagliga uniform, så giv oss idag era minnen:

Hur var era föräldrar klädda?
Hur var era far- och morföräldrar klädda?
Hur är ni klädda idag? (Ni får tillåtelse att skriva ”dagens outfit”.)

Och hur påverkar det livet om man helt obekymrat vandrar på livets stig i mammas kläder (och mamma rentav uppmuntrar det eftersom grabben klär sig hur snyggt och coolt som helst)? Bör den djefla mannen ta på sig skjortor och slacks och jag blusar och gabardinbyxor för att vi ska kunna förstärka vår föräldraroll? Ska vi ha chicken race och se vem som bangar först?

Mina föräldrar var ju även de påklädda när de var yngre.

Pappa i 20-årsåldern. (Jag letar efter en lika gammal bild på mamma.)

Broder Jakob, mamma, Orangeluvan och pappa framför tv:n 1977. ”Soffan” är en säng med ryggkuddar. (Den ömtåliga finsoffan stod i vardagsrummet utan tv så den satt vi aldrig i.)

Mamma hade inte alltid förkläde som på bilden, men har det fortfarande så fort det lagas mat. Pappa hade runt denna tid ett par skor som han faktiskt hade sytt själv efter instruktioner som liknade dem för flygplansmodeller. Ser ni? De har ju samma kostym, mina föräldrar: manchesterbrallor, skjorta med snibbarna flärpande och en stickad tröja utanpå. Jahaja.

Kuriosa:
Gråsten-filten på Orangeluvan hänger idag i Broder Jakobs fönster. Bildbevis.

33 kommentarer

Acceptera faktum (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2007 11:38

Nu har jag läst flera blogginlägg som handlar om beroende, det ack så förfärliga beroendet.

Anhörigterapi
Alltid online
Ah!

Alla som känner likadant räcker upp en hand. *sträck!* Själv kan jag ställa upp det i punktform.

När jag inte har bloggat, är det skönt med den minskade mejlanstormningen.
När jag inte har bloggat, saknar jag kommunikationen med kända och okända läsare såpass att jag blir stingslig och håglöst vandrar ut till den riktiga brevlådan för att kolla om det hänt nåt där sen sist.
När jag har bloggat, blir jag euforisk och nöjd.
När jag har bloggat, stänger jag ibland av mejlen för att kunna koncentrera mig på VM, förlåt, jobbet menar jag ju.
När jag har bloggat och måste lämna kommentatorspartyt för att befinna mig ute i ödemarken utan tillgång till internet (t.ex. på universitetsområdet i Stockholm) men med folk som pratar på riktigt … vill jag inte vara med utan istället sätta mig i en skrubb med min dator.

AB (Anonyma Bloggare) kan man ju näppeligen gå med i när man inte alls vill vara anonym. Omgivningen kan man ju inte tala med för den säger ju bara pfffft. Blogga om det kan man … ju.

Men nu: bort med ursäkter och dåligt samvete. Planera semestrar efter internettillgång, ta inte jobb bortitok, åk alltid förstaklass på tåg och lär er liksom jag att skriva utan att titta på tangenterna så kan ni sälja alla lampor hemma för att skriva i mörker och få råd med förstaklassbiljetterna:

Med dribblingsglasögon som skymmer sikten neråt går det inte alls som en dans.JF MPSTE DELETA FELA TIDEN. (Och det där skulle inte alls vara versalt.) Foto: VBK.

Intressant extraläsning på engelska: If Your Blog Disappeared, Who Would Miss It?
—–
Fotnot.
Den där stora gråa grejjen på bilden är inkopplad i en s.k. PC. Alltså togs fotografiet vid ett historiskt ögonblick.
—–
Uppdatering …

Jag jobbar så här i detta nu.

Man har uttryckt önskemål om en sann bild av mitt jobbande. Ålrajt. På två skärmar (en lös kopplad till knädatorn) där den stora visar VM i direktsändning och den lilla hanterar mejl och spökskriverier. Med dribblingsglasögonen i pannan och nudelsoppefrisyren perfekt arrangerad. Dagens outfit: kortkort 40-årskriskjol och en Woodstock-t-shirt. Barfota.

Love, peace and koncentrationen på topp.

28 kommentarer