Hoppa till innehåll

År: 2007

Hoppas att Musse är pigg nu

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2007 03:07

Ibland gillar jag vissa idrottare mer än andra. Frank Andersson och Patrik Sjöberg satte jag visserligen inte upp hemma på väggen (där satt Glenn Berry), men jag följde noggrant allt de hittade på under karriären. (På samma sätt följde jag Björn Skifs och Rob Lowes inte lika frekventa påhitt, men det är inget jag brukar berätta om.) Numera följer jag nästan enbart mina egna förehavanden, men denne göteborgare ljungskilebo fascinerar mig:

Mustafa Muhamed 2009.

Nu är klockan snart 03:00 natten mot söndag. Sssscchhh! Mustafa ”Musse” Mohamed springer försöksheat på 5 000 3 000 meter hinder och Anders Gärderud (vars svenska rekord Musse nyss slog) kommenterar.

– Kemboi och Kiprop Kipruto och Kiplaga och Kipkemboi och … den här Kipstammen går utanför gränserna.

Musse har försökt övertala sina springkolleger att hetsa upp tempot för att loppet ska gå så snabbt som möjligt eftersom han inte har en chans i en spurtstrid. Spurtexperterna vill underligt nog inte vara med och leka. Om han kommer i mål som en av de tre första, går han vidare. Om det är ett snabbt lopp kan han gå vidare även om han kommer fyra eller femma. Jag håller tummarna hårt, vilket är svårt när man skriver.

– … bronschmedalj … säger Gärderud.

Nå, när kommer sådana här tävlingsmoment till Sveriges skribenter? Min taktik hade i ett sådant lopp helt klart gått ut på att slå knock genom faktabaserade konstifikord som kryddas med snabbhet och knorr. Ett strategiskt litteraturlopp med inledning, temposänkning och slutklimax hade jag inte haft en chans i.

– Oj, Henrik Skoog faller! Och Weidinger slår huvudet i hindret och ligger kvar och blöder!

Skoog? Oj. Jag tittar tydligen på ett heat med en helt annan svensk. Men snart kommer väl Musse?

—-
Jag håller på att somna under andra försöksheatet. Kommentatorerna hetsar.

– Han faller som en sten genom fältet!
– Och där faller en annan precis som östtysken i Montreal, Anders!
– Nittonhundrasjuttiosex, åttanollåtta! ropar jag till tv:n.

—
Tredje heatet! Nu springer Musse! Och då … får vi se damernas kulstötning. Ja! Musse leder och jag har hjärtklappning klockan halv fyra på morgonen! Ja! Han klarade det! Han kom trea och sprang avstannande i mål!

Pfuhh. Hur ska jag nu kunna somna om?

—
– Något är skumt med den kvinnliga kulstötningen! säger kommentatorn.

Jag kan ju inte somna nu. Klockan är bitti (04:15) och plötsligt bryr jag mig väldigt mycket mer om herrarnas diskuskval än det faktum att jag ska spökskriva om ett par timmar.

Share
19 kommentarer

Prata med tänderna!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2007 09:05

Det lär ju vara så att man kan tala med hästar. Inte via talat språk utan med tankeöverföring förstås, hästarna har ju så svårt med artikuleringen. Stora tänder å så. Jomenvisst, jag kan ju tala med mina barn utan ord.

– Jag ser på din glasartade blick att du har som mål att sätta dig ned vid datorn och msn:a till midnatt?
– Uhum.
– Då vill jag bara på mitt stillsamma sätt påminna dig om att du är en femtonåring som växer och att nattsömnen är för dig ett nödvändigt ont och eftersom du ju har berövats på förmiddagssömnen nu när skolan har börjat kanske ska tänka på refrängen lite tidigare.
– Ugh.

I dagens gratisbilaga till vår lokaltidning (finns inte på nätet än) läser jag om den vittberesta kvinnan som har en namne här, och som talar med hår.

Hår. Inte prata om hår utan med hår. Snacka om artikuleringstrubbel. Fläfffläff pbbr.

Det kallas hårbalansering. Hårbalanseraren är alltid ensam med kunden och behandlingen (helt utan spegel, kemikalier eller permanent) inleds med ett samtal för att kunden ska få berätta om sitt förhållande till håret. För – kan ni tänka er – det sitter ju så mycket känslor i håret!

– Många har ett stelt och orörligt hår som kan behöva befrias. Jag berör håret, ”pratar” med håret och försöker känna hårets naturliga fall. Vi skapar tillsammans en ny form.

Naturligtvis kan man sedan genom värmefotografering även se att energifältet efter en balanserande klippning har ökat runt kunden. Värmewhat? Energiwhere?

Nu måste jag leta upp dessa specialbegåvade personer:

  • En tandbalanserare som kan ta ett snack med min dotters tänder och läxa upp dem lite. Varför sitter en hörntand och surar på fel ställe så att den numera väldigt trötta mjölktanden inte kan få ro i sin själ och släppa greppet?
  • En fotbalanserare som lär mina fötter vad balans är så att de ack så slitna ledbanden äntligen kan få kliva upp från sträckbänken.
  • En bilbalanserare som talar om hur olämpligt det är med rost och betonar nyttan med den personliga bilhygienen.

Har ni några andra balanserare som ni önskar er? Sätt upp en önskelista i kommentatorsbåset, jag ska bli en bloggbalanserare som kan tala med andra balanserare via tankeöverföring.

Share
43 kommentarer

Sådant man kan köpa i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2007 07:36

När man om skruttifjutton år ska sammanfatta mitt liv och bedöma vad det var som gjorde mig den jag var, kommer man felaktigt att tro att jag var olycklig för materiella ting jag saknade – med tanke på hur ofta jag skriver om prylar som jag inte har.

För nu ska jag visa upp saker som jag hittade i USA men inte köpte. (Ni som inte har varit med: i slutet av juli flög jag och Bästisgrannen till the Midwest och klev i majsfält, bodde hos en borgmästare, diskuterade kyrka och politik, åt ölrumpskyckling, träffade grisar och gick på apotek, dreglade i mataffärer och sköt med pickadollor. Och lite annat.)

Ett händigt påskfat som jag inte köpte. Uppdatering: Av Ewas fick jag tips om användningsområde: ”deviled eggs”.

En vinbag i gummityg. Jag skulle ha köpt den och lekt Woodstock.

Droppstoppare för vinflaskor. Det finns en försvarlig mängd prylar för läckande vinhalsar – men var är alla vinspillande människor? De flesta jag känner häller vin i glas utan att drälla på vinflaskans hals. Sedan spiller de visserligen på slipsar och i dekolletage, men det handlar ju mer om människoläckage. En haklapp som sätts på den vindrickande hade alltså inte varit helt fel.

I det majstäta Iowa finns många majsrelaterade prylar. En majskornsavskalare till exempel. Detta skulle jag inte få för mig att använda – om man nu har majskolvar till hands, ska de gnagas av som ekorrar gör med kottar. (Man kan lägga en smörklutt på ett smörpapper och sedan omsluta majskolven med smörpapperet i sin hand. Då kommer det så mycket smör som möjligt överallt, lärde jag mig.)

Denna bautapipett tror jag faktiskt finns hemmavid. Man behöver den när man ska ösa sky över sin tiokiloskalkon till Thanksgiving som tydligen är den stora ångesthelgen när man
1) måste åka hem till sina föräldrar
2) äter som om världens ände är nära.

Men vad skär man med detta? Väldigt smala pizzastrimlor? Degsnören till äppelpaj? Flygplanskapare?

Potatisstöt á la basketspelare. (Ni ser att Bästisgrannen måste spänna musklerna?)

Men här är i alla fall en pizzaskärare! (Som man kan kapa plan med.)

En hamburgerpressformare. I femton storlekar!

Donutpanna. Degnötterna äts ju till frukost med massa underbart klet och kladd ovanpå. Om man är huslig, friterar man alltså sina egenbakade. Om inte, tar man bilen first thing in the morning och åker till närmaste mack och köper en låda.

Och här har vi handlingssystemet: man tar sin korg med prylar och ställer den på kassörens rullande band. Hela korgen åker till kassören, som plockar upp varorna och registrerar dem och sedan placerar dem i påskarusellen. (Spidermanväskan hör inte till karusellen.) Kassören tar sedan korgen och sätter den på golvet bredvid sig tills en annan anställd en minut senare kommer och plockar undan den. För säkerhets skull möts man i utgången av ännu en anställd som frågar om man lyckades hitta allt man sökte i affären.

– Nej, inget vin! sa jag en sen kväll i bibelbältet.
– Iiiiih, andades den anställde och tittade förskräckt på mig.

Det var ju söndag.

Share
22 kommentarer

Fotbollsmatch på sportbar

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2007 21:34

Hur klarar man av en dag när basketträning krockar med landskamp? Man tar på sig både hängslen och livrem och tränar i 60 minuter och ruuuuusar sedan med svett i armhålor och på överläpp ner till baren.

Men varför är alla öldrickare så arga?

– Zlatan kan junte någe!
– Mellberg är bara snygg.
– Kim Källströms lår ser ut som Daniel Anderssons pappas.
– Ser han ut som ett lår?
– Chippen bara springer!
– Mäh! Det där var en halvnelson!

Där tappade jag totalt fattningen och vände mig mot den halvnelsonkunnige. Hur kan man känna till halvnelson om man

1) inte är brottare
2) inte var född 1977?

– Vaddå, ja ba’ kolla lite på tv.

Oj, nu måste jag analysera Sveriges spel. USA verkar mycket mer disciplinerat än Sverige. Det måste bero på tröjorna. Vi ska inte spela i blått!

Share
17 kommentarer

Arbetsmiljön är skadad

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2007 11:50

Pang! Tadada dada tata dada tatattat. Tadadada tata tatatadatatadatat. Pang! Tatadatt!

– Lotten! Synonym till fördelaktig?
– Förträffl…? Äh – www.synonymer.se!

Tatata pang tadadatadadatatata pang tada!

Den djefla mannen utövar ljudterror på sin ljuva, väna, snälla och tystlåtna hustru. Han snarkar på nätterna, snackar under frukosten och skriver på skrivmaskin hela dagarna.

En installation i vår källare.

Tangenterna slår mot valsen som vore han en ilsken insändarskribent som klagade på ungdomars förfall och hundars överalltbajsande eller på illaluktande pantställen.

För en tid sedan läste han nämligen en artikel om att det faktiskt finns människor som störs av att dagens tangentbord är så tysta.

Ack, den så förfärliga tystnaden.

Ja, kanske det även finns folk som längtar tillbaka till bilar utan ljuddämpare eller dammsugare som köps med tillhörande hörselkåpor. Tydligen saknar många arbetare av idag tydliga tangentljud som hjälper dem att hålla fokus på texten. Skrivmaskinens knatter var ett stöd till koncentrationen; artiklar skrevs mer effektivt med tydliga tangentnedslag eller höga blupp- och klickljud. Hur som helst, finns det ju hjälp mot nästan alla lidanden numera.

För att kunna ”sjunka in i rollen som råkoncentrerad skriftställare” har min djefla man alltså installerat Keyclick – ett program som ger ljud. Plupp- eller bloppljud eller de AK 4-smällar som härmar skrivmaskiner från 1923 hörs vid varje tangenttryckning. Under den glada OS 9-tiden installerade han ett systemtillägg som gav alla olika tangenttryckningar en rad olika hysteriska ljud som ”skrik på hjälp”, ”fallande man”, ”jagad kvinna” och ”glaskross”. När han inte skriver, står han i duschen och sjunger ironiska sånger om Alva Myrdal och spänner elgitarrsträngar som liksom knoppar brista. Fast med mer volym. Ibland övar han magstödsmuskeln genom att skratta som ett monster.

Jag? Hur jag jobbar? Tackar som frågar. Så långt bort som möjligt.

Share
25 kommentarer

Språktidningen har landat (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2007 15:51

På Södra Teaterns balkong sitter jag i solskenet och försöker att se väldigt avslappnad och cool ut. Sanningen är ju att mingel ger mig hackitänder och i bästa fall ett glas att hålla i foten.

Där sitter en man och monterar sin filmkamera som när de övade på att sätta ihop sina vapen i Full Metal Jacket. Där kommer folk och tar varandra i hand. Där sitter en kille som ser lika svårmodig ut som jag. Fem killar har Lilla My-frisyr, det var länge sedan jag såg det senast.

Releasepartyt för Språktidningen börjar strax. Det blåser styv kuling i Stockholm … vilken himla tur att det är varmt ute och att jag inte har någon frisyr värd att nämnas.

Uppdatering
Jag häpnade. Jag tappade hakan. Tänk att dagens språkintresserade människor och svensknördar är så coola. Förutom Lilla My-frisyrerna (långt hår i hästsvans uppe på huvudet, men hästsvansen är inte helt igenomdragen utan går i en ögla) såg jag djuuhuuupa urringningar och höga klackar samt två elgitarrer.

– Men för fan, tarej en tallrik, du hajunte ätit! sa en halvklädd kille med tatueringar till mig.

Jomen. Jag hade ju gått vilse och befann mig på en felaktig releasebalkong. Tre trappor upp hittade jag rätt och omedelbart en f.d. NE-kollega.

Känner ni er också hemma i sådana här skomiljöer?
Drinkpinnarna. (Äggulan i bakgrunden är ett värmeljus.)

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av drinkpinnar, så vem är väl jag att recensera? Men champagnen bleknade när jag hittade dessa … trekantiga, vassa med glaskänsla … de var så … stilrena. (Se där, ett ord som jag mycket sällan använder mig av.) Jag rekommenderade alla att ta ett par drinkpinnar med sig hem, pratade till höger och vänster och diskuterade stavningen av ”smileys” (smilis? smajlis?) och busvisslade några balkongmänniskor till lomhördhet.

Alla berömmer både innehåll och utseende. På tidningen alltså. Säkerligen tar det ett tag innan f.d. Språkrådsprenumeranter vänjer sig vid blanka, färgfyllda sidor och artikelförfattarnas ansikten överallt. (Vad ska man annars illustrera? Dubbel supinum?) Hur som helst rekommenderar jag en provprenumeration.

—-
Kort intervju med Patrik Hadenius, den ytterst trevlige chefredaktörn som har tusen bollar i luften:

– Har ni fått mycket beröm idag?
– Ja, det är inte kl… Jag … Hej, ja hej, var var jag? Jo, vi trodde ju att … Hej, ja, just det, hejdå … Vi todde att vi sku … Hej då! Nej men välkommen! Vad sa jag?
– Beröm? Har ni få…
– Vi trodde att … HEEEEEEEEJ! Nej, inga njugga kommentarer, alla bara … F’låt, oj, hej. Nej, javisst, tag den bara. Hejdå. Va?

Share
15 kommentarer

Skostart eller skolstart

Publicerat av Lotten Bergman den 20 augusti 2007 11:21

Idag började det där vanliga livet när väckarklockan ringer och duschen är upptagen av femtonåringen när sjuåringen ska borsta tänderna och trettonåringen inte hittar sin hjälm för att den har hamnat på tioåringens plats och fyraåringen sjunger sin frukostsång.

Vi har i år

  • ett barn på dagis
  • ett barn på lågstadiet
  • ett barn i på mellanstadiet
  • ett barn i på högstadiet
  • ett barn på gymnasiet.

De fem är utspridda på fem platser. Ett kilo informationspapper. Underskrifter och fylleriövningar. Bekymmer?

Nej, inte än. (Denna bild visar det enda ställe i huset som vi har fått ordning på. Nycklar på krok, upphängd brandsläckare och brandfilt, pärmsnäppen på vägg.) Jag kan därför i lugn och ro koncentrera mig på skomodet den 20 augusti 2007.

Att stoppa in jeansen i strumporna och sedan stoppa fötterna i foppatollan tycker jag andas 1981. Fast dojjan hette ”cykelsko” och påminde om en banan.

Vart jag mig i världen vänder … Kommer mina barn att känna sig utanför i sina sandaler med karborrknäppning?

Vår hall. Än så länge har ingen av de fem saknat crocs, själv är jag alltid så sist med det senaste att det senaste har hunnit bli ute.

En sak är säker: dagens scheman är snyggare än de var på min tid. (Schema, schemat, scheman … men bestämd form plural då? Schematarna? Schemisarna?)

Detta är mitt schema från slutet av sexan, när vi de facto inte hade något schema. Vi fick bestämma själva vilket ämne vi ville ha. Hullerombullerundervisning. (Rekommenderas inte.)

——
Nämen. Nu kom den lillgamle Tioåringen, som absolut inte någonsin har sett Apocalypse Now. Men han har fått den djefla mannens leksaksgevär från anno dazumal.

– Åh. Jag älskar doften av knallpulver på blanka förmiddagen! Ljuvligt!

Share
37 kommentarer

Wikipedia och NE i kökets mörker

Publicerat av Lotten Bergman den 19 augusti 2007 00:31

Lyft blicken, titta ut genom fönstret eller in i närmsta vägg och gissa vad rubriken anspelar på.

Ok?

Läs nu vidare.

Det surrar om censur i Wikipedia. DN berättar att till och med artikeln om Oprah är petad i. SvD skriver att folk är upprörda för att CIA, FBI och Vatikanen ändrat ofördelaktiga uppgifter och ”många” ställer sig tydligen frågan om huruvida det faktiskt går att lita på Wikipedia.

(Liten förklarande parentes. Jag kan räkna upp åtminstone en av mina läsare som inte någonsin har stött på Wikipedia. Snabbförklaring: det är ett uppslagsverk som skrivs på nätet av … vem som helst. Nu tillbaka till den upprörda massan.)

Va? Kan man inte lita på Wikipedia? Vem ska man då lita på?

Jag har en liknelse. Man kan lita på Wikipedia på samma sätt som Dr. House litar på sina svettiga, prickiga, yrande patienter: de kanske talar sanning men de kanske ljuger eftersom alla förr eller senare ljuger och därför ska jag nog gå och höra med mina dumma kolleger vad de än tycker.

Om vi bortser från tramsputtar och löjlpottor som med flit går in i Wikipedia-artiklar och stoppar in felaktigheter på samma sätt som när de nästa dag skapar ett datorvirus eller sätter fram ett fälleben för den gamla tanten på Ica, lovar jag att det alltid blir fel i stora textmassor. Hur man än bär sig åt, uppstår faktafel. (Nu talar jag alltså inte om tillrättalagda fakta och PK-putsade fakta, vilket det också kryllar av överallt – jag menar rena faktafel.)

I tio år jobbade jag på Nationalencyklopedin. Pressade under ett tryckschema skapat av hin håle, kollade vi allt trippla gånger, fjuppla och ibland till och med fem gånger. Tio gånger vred och vände jag på ett gäng kanotister från 1800-talet, bara för att sedan stryka hela artikeln. Sju gånger talade jag med en regissörs f.d. hustru för att få ihop alla årtal på barnen hon födde. Ändå rinner floder åt fel håll i NE, folk både föds och dödförklaras fel år i NE och Tjörn och Orust sitter ihop på kartan i NE. (Vi på redaktionen skämdes, men döpte om platsen till Tjorust.)

Detta handlar förstås om den eminenta, tryckta versionen av Nationalencyklopedin [nathtscho naaahl änsyklo pehdiin]. Vi var tjugonånting redaktörer, nästan lika många assistenter, tusentalet experter och tusentals skribenter för att inte tala om alla granskare. Ändå blev det fel.

Ett av de bästa felen är professor dittendatten som inte alls heter ”Lars” – men som plötsligt kallas just Lars i sin artikel. Det var en av inskrivarna som hade tolkat en redaktörs handstil fel. Det skulle ha stått ”hans”.

Det allra bästa felet (förlåt, men fel kan vara både bra, roliga och nyttiga) är enligt min mening ändå boktiteln i Ebba Witt-Brattströms artikel. I den tryckta versionen av NE står det: ”År 1993 kom essäsamlingen Ur kökets mörker.”

Logiskt, va? Kvinnan som står vid spisen i kökets mörker och föder barn? Men det heter den ju inte, essäsamlingen. Den heter Ur könets mörker.

—
Intressant läsning i NY Times om hur Wikipedia faktiskt är helt fantastiskt.
Projekt Runeberg är en svensk (som har en wiki) slår mig med häpnad nästan dagligen. (Korrekturläsningen kan vem som helst göra, det är det som är wikipedialikt.)

(Verken här i kanten är i tur och ordning Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok, Bonniers Lexikon och NE. Alla fulla av fel förstås.)

Bilduppdatering
Skannern sparkade bakut, knäckte nacken och gav upp sin sista suck när den betungande NE lades att uppfläkt förevisas med alla fel och brister. Jag fick till slut fotografera Tjorust.

På pärmens bakre insida i band 1–5 ser kommunindelningen i Göteborgs och Bohus län ut så här. Nummer 82 är Orust, 88 Tjörn. Ergo: Tjorust.

Inte förrän i band 6 upptäcktes felet. Med lupp, kan man förmoda. Tjorust is no more.

(I Nationalencyklopedin på nätet är allt, allt, allt rättat förstås.)

Share
21 kommentarer

Total förvirring

Publicerat av Lotten Bergman den 18 augusti 2007 11:11

1. Jag ska bara sätta upp den där brandspr… nej, skumsläck… Man sprutar ju inte eld och man släcker inte skum. Men den är röd. Då passar den bra dääär, jag ska bara hämta skruvdr…

2. Kolla, där ligger ju boken om Dave Allen, den ska jag läsa. Men först måste jag köpa ett dammsugarmunstycke ity det gamla har tatt slut. Materialtrötthet tror jag att det heter. Jag känner mig som ett dammsugarmunstycke.

3. Alla fem barnen har plötsligt växtvärk. Båda mina cykelnycklar har rymt hemifrån. Tur att det inte är tvärtom.

4. Ingen vet var allting ligger och äpplena drösslar hela gräsmattan full.

5. Jag har fått ett nytt uppdrag: jag ska vara spökskrivare åt en spökskrivare. Vänta, jag måste ju köpa en ny skolväska åt någon, men vem?

6. Se här hur man kan ställa upp ett innehåll i punktform för att ge en falsk känsla av ordning och reda samt trygghet. Inget hänger ihop med något och allt är en röd tråd som snirklar sig fram. Nu måste jag bara fästa tråden i någon ände så att jag kan dra till och räta ut. Annars kommer jag att falla som när jag står på en lång matta som någon drar i. Se, inte ens den bilden håller: en icke fastsatt matta är i alla fall inte snirklig.

Share
21 kommentarer