Hoppa till innehåll

Etikett: intervju

Vad gör ni på jobbet i dessa tider?

Jag har gjort små snabbintervjuer med några av mina kompisar för att hur hur de har det i dessa tider. Framför allt är jag nyfiken på hur det kommer att se ut för alla i höst, men hör och häpna: de säger alla att det är svårt att sia. Särskilt om framtiden!

Nu kommer massa intervjuer – inlägget är långt som ett ösregn. Och ett tidsdokument.

Arkitekt i södra Sverige

Jag har jobbat hemifrån i sju veckor, och mina grannar tror att jag är nyinflyttad eftersom de faktiskt aldrig har sett mig förut. Fram till mitten av mars reste jag hela tiden. Hela tiden. Möten i Asien ena dagen, i Syamerika nästa, ett kort stopp i Tyskland och sedan en vecka i Bratislava. Hela tiden.

Det är kanske synd att säga, men jag mår så bra av den här krisen! Jag dricker kaffe på förstubron, pratar med alla som passerar, har alla mina möten framför skärmen och går ner till stan och stödköper saker i de minsta butikerna.

Nästa inplanerade föreläsning har jag i oktober, men det sägs att vi ska återvända till kontoret redan nästa vecka. Hm. Jag vet inte riktigt om jag vill …

Digital marknadsförare i södra Sverige

Jag har kanske 30 % mindre att göra än vanligt, men är helt övertygad om att det kommer att vända. I september tror jag att jag är är uppe i 80 % av normal beläggning. Mina projekt med nöjesbranschen har helt avstannat, men som tur är har mycket ersatts av andra aktiviteter.

Det har faktiskt varit skönt att ta det lugnt ett tag!

Men värre kändes det i mars och början på april. Då hade jag vissa typiska symptom: tryck över bröstet och svårt att andas, enorm trötthet, munsår, ont i kroppen. Jaa … det var nog covid 19.

Annars … jag har inte alls blivit tokig av nedstängningen eftersom jag är en enstöring som mest jobbar med mina kunder över internet i vanliga fall – och umgås mest med min fru och det vuxna barn som är kvar i Sverige. De andra barnen och många vänner har jag ändå umgåtts med huvudsakligen över nätet de senaste åren, så det är faktiskt inte så himla stor skillnad.

Regionchef i Mälardalen

Jag jobbar mycket hemifrån, men tror nog att vi har gått tillbaks till normalt läge redan i början av hösten. Faktum är att jag mår bra eftersom jag har fått mer egentid nu, vilket innebär fix & trix hemma. Och till och med lite träning …

Förskollärare i mellersta Sverige

Vi jobbar på som vanligt och kan väl konstatera att vi sällan haft så friska barn som nu – de som är där. Vi har i snitt halva barngruppen närvarande; de byter av varandra med ca enveckas-intervaller.  Det är väl den tiden det tar att bli utan symptom efter att vi bett föräldrarna att hämta dem. Vi ringer vid minsta lilla ”snora”!

Även vi i personalgruppen har ovanligt lite sjukfrånvaro. Det beror säkert på att vi inte har sjuka barn i verksamheten, och all handtvätt. Vi har väldigt mycket ”vattenaktiviteter” och vattenlekar i vårt tvättrum nu och försöker förlägga så mycket av vistelsetiden som möjligt utomhus – även måltider.

Föräldrar som känner av några sjukdomssymptom ringer innan de lämnar och hämtar så de att vi kan möta upp dem med barnen ute vid grinden.

En önskan är att vi även i framtiden, när det här är över, bara har friska barn i verksamheten.

Själv mår jag väldigt bra. Jag hade lite diffusa influensasymptom för en månad sedan, men jag blev inte särskilt dålig så jag vet inte vad det var för slags sjuka.

Eftersom jag jobbar på som vanligt så känns det ibland overkligt att den här pandemin är så allvarlig som den är. Jag lever som i två världar: en på jobbet och en här hemma där pandemin är oerhört påtaglig då allt är satt på paus och då jag inte kan hälsa på mina äldre anhöriga.

Säljare av kemikalier i mellersta Sverige

I slutet mars och 2–3 veckor in i april kunde vi jobba hur mycket som helst eftersom vi säljer råvarorna till dem som producerar hand- och ytdesinfektion. Vi fick flygförbud inom bolaget redan 2 mars och beordrades sedan att jobba hemifrån. Jag har inte rest på drygt två månader, vilket är ovanligt och börjar märkas rent socialt.

Arbetsmässigt är Teams ett komplement som faktiskt stärker de interna relationerna med kollegorna i Norden, men det ersätter inte fysiska möten för att bygga relationer. Jag har hemmakontor sedan länge, så fördelen för mig är att flera av mina kollegor får insikt i hur det är att arbeta ensam.

Jag tror vi kommer få en dipp i försäljningen, men är osäker på när den sker. Förmodligen slutet augusti som en effekt av långvariga permitteringar och att vi inte gasat upp efter semestern.

Jag mår bra, kände mig redan innan detta bröt ut rätt ensam, men nu har frågan om välbefinnande på hemmakontoren kommit högre upp på agendan – vilket är mycket positivt.

Jag har färre sociala kontakter på fritiden, men isoleringen får nog pågå ytterligare en månad eller två för jag ska märka stor skillnad socialt. Har faktiskt inte energi till jättemycket sociala kontakter i veckorna vanligtvis, så jag tror att när tiden gått och man märker att man inte träffat vänner på helger på länge, så blir man nog galen.

Butikspersonal på Systembolaget i norra Sverige

Vår omsättning har gått upp galet mycket och vi jobbar på precis som vanligt. Fast det är mer stress eftersom ingen går till jobbet med snuva eller ont i halsen. Vi har oerhört stor andel hemleveranser; en del köper vin för flera år framåt. Eller så bor de i kollektiv.

Jag önskar faktiskt att vi kunde återgå till det normala så fort som möjligt eftersom jag inte är så stresstålig. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att bli sjuk för att få vila.

Men jag är aldrig sjuk! En av mina kollegor låg i respirator i 13 dagar och kom och hälsade på oss häromdagen. De säger att han ska rehabiliteras i minst ett halvår!

Projektledare i Stockholm

Jag jobbar inte alls, är korttidspermitterad på obestämd tid. Vi är dock uppmuntrade till kompetensutveckling, så jag ägnar dagarna till att fylla mina kunskapshål och lära mig sånt jag tror kan vara användbart nån dag.

I höst tror jag att vi kommer att vara tvungna att städa rejält bland våra arbetsuppgifter och att vi kommer ha en låååång period när vi lär oss att jobba tillsammans igen. Jag tror (och hoppas) också att vi kommer att ha ett gemensamt lägre tempo på jobbet.

Jag är frisk, hade ont i halsen i tre dagar i april. Har ont i benhinnorna pga. ändrad träningsform (går inte till gymmet pga covid-19), vilket är besvärligt men långt från hemskt. Min man har pollenbesvär men har också hållit sig frisk, trots att han jobbar som vanligt och träffar massa människor varje dag.

Dataanalytiker i Mälardalen

Jag hann arbeta hemifrån i en vecka efter att restriktionerna kom, men sedan blev vi (min man har samma arbetsgivare) permitterade. I praktiken skulle det innebära helledigt i sex veckor. Känslan var surrealistisk semester eller föräldraledighet med konstig eftersmak – men tid att ta tillvara på.

Veckan innan vi skulle börja jobba fick vi information om att det förlängdes till fem månader helt utan arbete istället. Det blev då viktigt för mig att skapa rutiner och ett par dagar i veckan tränar jag tillsammans med ett par kollegor. Även om vi bara pratar kort varje gång är det en viktig ventil för att rensa hjärnan från spöken.

Jag är så tacksam att jag inte är ensam hemma hela denna tid utan att vi har varandra.

Jag hoppas att vi efter dessa månader är tillbaka på jobbet igen, och att vi får arbeta från kontoret. Den sociala delen känns viktig, även om jag bara är lite lagom är social.

Min man var sjuk i tre veckor med alla klassiska symptom och barnen har varit sjuka. Jag däremot hade feber i ett dygn och har i övrigt varit frisk som en nötkärna. Jag känner att ångesten kryper närmare, att många av inslagen i nyhetssändningar påverkar mig mycket. Hur kan människor göra varandra så illa, räcker det inte med allt annat som händer i världen, sjukdomar, olyckor osv?

Skolbibliotekarie i mellersta Sverige

Grundskolan fortgår utan större förändringar, där är det mesta som vanligt. När jag kliver in i skolan så känns det lite som att lämna ”corona-världen”.

Men självklart påverkas alla, även där. Jag har fått minska min verksamhet, eftersom rummet där jag har mina aktiviteter (t.ex. högläsning) är alldeles för litet för att vi ska kunna hålla distans till varandra.

Jag har hela tiden tankarna på min son, som vi har hemma pga. ett komplicerat hjärtfel, och tycker att det är påfrestande att alltid vara på sin vakt. Jag äter inte pedagogiskt i matsalen längre, utan tar med mig egen matlåda.

Bland de äldre eleverna märks en tydlig frustration och rastlöshet. Skolresor, avslutning, musikaler m.m är inställt. För dem är livet inställt, helt enkelt.

Jag är tacksam för att jag får gå till mitt arbete varje dag, även om det sker med en viss oro. Böcker tror jag fyller en extra viktigt funktion just nu; där kan jag fly vardagen en stund.

Forskare i Stockholm

Jag jobbar hemifrån för det mesta. Tror jag varit på kontoret fem gånger sedan den 11 mars. Då hade jag åkt på konferens på Lidingö, som avbröts och deltagare bussades hem antingen på kvällen den 11:e eller efter frukost den 12:e. Jag tyckte att jag kände mig sjuk på morgonen och ringde hem och bad om skjuts.

Kanske hade jag covid-19 då. Två veckor tidigare hade jag varit på konferens i Paris och minglat med alla världens medborgare, utom de asiatiska, som stannat hemma av hänsyn till alla andra. Men vi gick på ett med Louvrens mått mätt tomt museum och tittade på Mona Lisa och romerska statyer och var på karibisk bar och trängdes några kvällar i rad – innan vi åkte hem. Så vem vet? DÅ var allt fortfarande tillåtet, även om många bar munskydd.

Sedan den 1 maj är jag också korttidspermitterad på 60 %, eftersom alla projekt saktar in och inga nya kan starta, när våra kunder från industrin inte jobbar.

Kristallkulan säger att jag inte kommer gå upp till 100 % arbetstid under 2020. Den säger också att jag fortsättningsvis kommer ha kundmöten på videolänk och att jag kommer att arrangera fler kunskapsseminarier för att nå ut, när konferenser, seminarier och liknande träffar inte kommer kunna arrangeras.

Möten och mötesverktyg kommer att utvecklas i rasande tempo och vi kommer hitta nya effektivare sätt att mötas än de tidigare sätten. Vissa event kommer med all sannolikhet inte tillbaka.

Jag hoppas däremot att Sverige tar tag i situationen runt forskning och istället satsar för att hjälpa industrin med den omställning till grönare produktion som det pratas om. (Det sista var nog bara vad jag tycker om man ska vara petig.)

Det är ändå rätt skönt att jobba hemifrån. Småprata med kollegor varje morgon via länk, något vi sällan tar oss tid till i vanliga fall. Jag upplever att vi blivit tightare i gruppen. Jag har en skönare stress än tidigare.

Däremot fler existensiella tankar. Ibland orkar jag tänka på dem, men ibland måste jag mota bort dem. Får se hur psyket mår efter nyår och en mörk höst.

Sjuksköterska i Mellansverige

Jag jobbar heltid, men schemat som vår region har fastställt ska fortgå hela sommaren utan paus, uttan semester. Vi jobbar nu modell 4-2 rullande, dvs. två dagsturer, sedan två kvällsturer, därefter två lediga dagar. Det som är jobbigast är att vi endast är lediga var sjätte helg. För detta får vi 100 kr extra per jobbtimme på helgerna.

Tyvärr tror jag att situationen kommer att vara densamma i höst och att jag kommer vara sååååå trött. Som det är nu, tappar jag bort datum och vett sällan vilken dag det är.

Jag var krasslig i februari och igen i april – en vecka i stöten. Om det var corona? Nja kanske den milda varianten, högst oklart. Nej, jag är inte testad.

Jag känner mig helt galen och trött i arbetssituationen!

Administratör inom sjukvården i Mellansverige

Jag jobbar inte som vanligt eftersom alla upphandlingar ligger på is, och måste om möjligt jobba hemma – vilket man blir knäpp på. Det finns ingen gräns mellan jobb och fritid. Som tur är kan jag lägga en del av min arbetstid på att hjälpa vår region att tillverka skyddsrockar så att dagarna ändå blir meningsfulla.

Om restriktionerna ändras, så tror jag att jag kommer att jobba mer än 100 % eftersom vi har så mycket som är försenat.

Jag mår bra, lite vanlig snuva – men man måste ju vara hemma för sånt som man aldrig tidigare skulle sjukskriva sig för eller jobba hemifrån för.

Vissa dagar känns som man håller på att bli galen. Alla med psykiska problem måste må skit nu.

Journalist i Mälardalen

I vanliga fall pendlar jag en timme bort med tåg tre-fyra dagar i veckan men sen nio–tio veckor tillbaka jobbar jag hemifrån istället. Alla ordinarie möten sker numera på Skype och det blir också väldigt mycket tid i telefon. Jag har inrett en liten jobbhörna hemma, men beroende på hur många av de övriga familjemedlemmarna som är hemma, flyttar jag runt i huset tills jag hittar en lugn och bra plats för dagen. Det mesta går att sköta på distans, men jag saknar verkligen möten då man träffar människor på riktigt. Även om man ser varandra på alla dessa videomöten så räcker det inte riktigt. Jag längtar faktiskt efter att stå och vänta på ett försenat tåg eller att få svära över den obefintliga informationen av SJ när man inte vet när eller om ett tåg ska komma!

Tittar man framåt så kan man ju hoppas att situationen är bättre efter sommaren så att man återigen kan börja pendla lite så smått, men jag är osäker på om det blir redan i höst eller om det drar ut på tiden ännu mer. Det går trots allt förhållandevis bra att jobba hemifrån, trots att det ställer stora krav på att lyckas skilja jobb från privatliv. Jag tycker ändå att jag (och övriga familjen) har hittat rutiner för att få dagarna att funka. Däremot är det ju ingen större skillnad på en torsdagskväll eller en fredagskväll, vilket man kanske såg fram emot mer tidigare. Jag menar, vi har till och med ätit tacos på en tisdag!

Vi har dock fått vara friska hela familjen och det är naturligtvis det viktigaste och vi försöker undvika folk, hålla avstånd och tvättar händerna dagarna i ända.

Journalist, korrekturläsare och skrivande kulturtant i Nacka

Jag jobbar precis som vanligt, har jobbat hemifrån sedan 25 år tillbaka, så,har jag bara bra wifi så kan jag jobba var som helst, när som helst. Sedan två månader (exakt!) sitter jag därför på landet i Skåne och jobbar (maken och jag åkte ner innan de strikta resereglerna kom och vi sitter helt isolerade och handlar bara mat en gång i veckan på konstiga tider när ingen annan är i affären så ingen behöver få hjärtsnörp).

I september sitter jag antingen kvar här (om coronan härjar som den gör nu) eller så sitter jag vid skrivbordet hemma i lägenheten i Nacka.

Jag hade ont i halsen i två dagar och kände mig lite knas, men annars mår jag bra. Har nog aldrig haft en så bra vår och det känns väldigt konstigt att skriva det med tanke på hur många andra har det. Maken och jag mår utmärkt här nere i vår isolering. Äktenskapet blomstrar av att vi har tid att umgås, syrenerna blomstrar av att det är vår och vi är på landet och hunden blomstrar av att få springa lös. Det enda gråa molnet  är att våra söner är 60 mil bort och att vi inte har setts på så länge. Detta försöker vi att överbrygga genom att äta familjemiddagar via Skype. Det går det med, men mammahjärtat blöder lite.

IT-konsult i Storstockholm

Jag sitter hemma sedan den 17 mars och sedan den 22 mars befinner jag mig på landet i Skåne. På grund av covid-19 blev jag av med mitt uppdrag och jobbade min sista dag den 22 april. Nu har jag dock fått ett nytt uppdrag som jag börjar på måndag. Det blir en utmaning att lära känna helt nya människor och leda en stor grupp människor utan att ha träffat dem.

Om jag får önska mig ett höstscenario, sitter jag gärna kvar här!

Det är underbart att vara på landet och höra fågelkvitter (jag har blivit fågelnörd) och så är det underbart att ha tid för sin fru för hon blir på så gott humör! Det går dock dåligt med träningen och yogan för när man inte kan träna med andra tryter motivationen. Hemmakontoret utmärker sig inte heller för särskilt god ergonomi. Jag har inte haft några sjukdomssymptom, men har däremot skaffat mig coronafrisyr. Allt är alltså märkligt toppen, men jag saknar barnen som är kvar i storstan.

It-chef i södra Sverige

Jag och alla mina kollegor jobbar hemma varje dag, möjligtvis åker jag in till kontoret en förmiddag i veckan. Vi har alltid – även före corona – haft internetmöten med upp till 2 000 personer som lyssnar och kan chatta med oss, så för oss var det bara att rulla upp ärmarna och sätta igång.

Jag tror att vi fortsätter att jobba hemifrån även i höst. Vi upptäckte i mars att de anställda var väldigt oroliga, men när de striktare restriktionerna dök upp blev alla lugnare. Alla blev lugna när de fick jobba hemifrån!

Jag har inte varit sjuk (än), utan känner mig friskare än nånsin. Jag går ut med hunden tre gånger per dag, en timme åt gången och det är ju inte helt fel. När det gäller covid-19 har 10-15 nära kolleger varit sjuka eftersom de smittades när de var i Italien under den veckan som Stockholm hade sportlov.

Normal projektledning funkar inte numera. Motivationen går ner, många verkar litte deppiga. Men alla gillar att få jobba hemifrån mer! Jag gläds också – och min hund förstås.

Polis i mellersta Sverige

Vi jobbar på precis som vanligt, men har fått rejäla skyddsdräkter och visir att ta på om det skulle behövas. Hur man nu ska veta när det är dags.

Brottsligheten har skiftats – de utländska ligorna är puts väck. Nu är det däremot väldigt mycket våld i nära relationer. De som behöver knark, har fått mycket svårare att få tag i det – och eftersom tillgången har minskat, har drogerna dessutom ökat i pris. De är desperata och stjäl allt de kommer åt för att få tag i pengar.

Men jag mår bra! Det är skönt att ha ett jobb att gå till, även om det ju innebär att jag när vi patrullerar sitter i en bil väldigt nära mina kolleger och inandas samma luft.

Översättare i nordligaste Sverige

Jag förstår inte – menar du att något skulle ha förändrats för mig?

Share
33 kommentarer

Christer berättar om hur det var att ha covid-19

(Bilderna är gjorda av Karin Nygårds.)

En kompis här i Eskilstuna berättade liksom i förbifarten att hon nooooog har haft covid-19. Hon blev lite förkyld ena dagen, och nästa dag svimmade hon i duschen.

Sedan låg min hon till sängs i fem dagar och hade feber och ont i kroppen. Hennes föräldrar drabbades av samma symptom, men alla tre klev upp ur sängen efter en vecka, och sedan var det inte mer med det. Ingen av dem har testats, men vid samtal med 1177 har sjuksköterskan i andra änden sagt att det låter som en mild form av covid.

Vår kompis Christer tLDPT här i kommentatorsbåset nämnde hur han har haft det sedan påsk: jättesjuk! Som en skjutjärnsjournalist kastar jag mig över honom!

– Hur gick insjuknandet till? Började det som en skakning på nedre däck eller föll du ihop i en feberhög?
– Jag insjuknade rätt plötsligt måndagen före påsk, med feber, hosta och huvudvärk. Det sägs vara rätt typiskt.

– Jag läser noggrant alla beskrivningar om hur folk blir sjuka, tror att de har tillfrisknat. Och sedan blir jättesupersjuka igen. Hur var det för dig?
– Första fem dagarna var helt ok. Jag fortsatte jobba (hemifrån) i princip heltid. På långfredagen lättade det, och jag tyckte att det där med covid, det var ju en baggis. På påskafton föll jag ihop i en feberhög, och annandag påsk kom den riktiga hostan och andningsbesvären. Det sägs också vara typiskt att man blir sämre runt dag 8–10. Ingen vet varför.

– Berätta om fler av symptomen. Karin Nygårds som har gjort bilderna här (som man får sprida) hade, vad det verkar, alla symptom i världen utom kanske smärta i örsnibbarna och svarta naglar.
– När det var som värst blev jag andfådd av att vända på mig i sängen. Det är ingen överdrift. Andra symptom var frossa när febern steg, så att det gjorde ont i hela kroppen, migränliknande huvudvärk och total orkeslöshet.

– Hade du yrsel och led av förvirring? Vissa har mardrömmar och känner inte igen sina släktingar.
– Yrsel, förvirring och mardrömmar slapp jag. (Tror jag …?)

– Har du uppsökt läkare?
– Torsdagen efter påsk var jag och träffade en läkare i skyddsmundering på närakuten. Han och sköterskan såg inte ut som rymdfarare, utan hade bara visir, mask, förkläde och handskar, men jag slogs av att de hade knutit ansiktsmaskens nedre snören i en rosett uppe på hjässan, det såg lite kul ut.

– Är du säker på att detta verkligen var covid?
– Läkaren sa att jag nog hade fått lunginflammation, men att det var jättesvårt att säga om den berodde på en bakterie eller ett virus. Corona kan självt orsaka lunginflammation, tydligen. Jag fick en antibiotikakur “just in case”, men den hjälpte inte så mycket, så jag tror att det var coronabaserat. (Jag är dessutom vaccinerad mot pneumokocker.)

– Hur länge var du sjuk? Var det inte påsk bara häromdagen?
– Tredje veckan började det vända så smått. Framför allt slapp jag feberfrossan. Den här veckan har det släppt ytterligare, och i onsdags kunde jag vara ute och gå med hundarna i skogen i nästan tre timmar. Det var helt underbart, och andningen fungerade utan problem (fast jag var trött efteråt, förstås).

– Vet du hur och när du smittades?
– Jag har ingen aning om var jag smittades, det kan ha varit varsomhelst.
Övriga familjen har naturligtvis också smittats, men de har klarat sig bättre, inklusive 85-åriga svärmor som bor hos oss. På 16-åringen märktes det nästan inte alls, 21-åringen fick lite feber och tappade lukt och smak, kära hustrun var lite risig en vecka, svärmor har hackat och hostat några veckor, men har inte haft feber.

– Hur mår du nu?
– Just nu hostar jag lite mer än i början på veckan, men det är lättare att andas. Jag väljer att tolka det som ett positivt tecken. Det känns också att jag inte är uppe i full syresättning än, men det tar väl lite tid. Jag får fortsätta med långpromenader ett tag.

– Är alla lika nyfikna som jag? Får du många frågor? Hänger paparazzi i träden utanför ditt fönster?
– Det har varit lite märkligt med folks reaktioner. En del verkar bli helt chockade, och önskar nästan ”Vila i frid” snarare än ”Krya på dig”.

Så långt Christer tLDPT. Han svarar säkert på frågor som ni har; skriv i kommentatorsbåset!

 

Share
19 kommentarer

Tre gamla kär(r)ingar

Med tanke på att håkäringar nu tydligen kan bli nästan hur gamla som helst, måste vi ju kolla hur man blir en gammal kärring.

Det finns en person som är född på 1800-talet och fortfarande lever – italienskan Emma Morano som föddes i november 1899. Hon säger själv att hemligheten till långt liv handlar om att äta råa ägg och vara singel. (Nåja. Hon var faktiskt gift en gång i tiden och har bara varit singel i 78 år.)

emmamorani
– Jag är nästan alltid glad! säger Emma Morani här.

Själv äter jag inte råa ägg och har inte varit singel sedan jag var 20 år, så jag balanserar modigt men stillsamt på ättestupans rand. Fast … har Emma några andra tips?

Si, si! Den absolut enda drog jag har nyttjat är lite hemgjord grappa; jag har inte ens tagit mediciner. Tre råa ägg per dag äter jag och ibland lyxar jag till det med en liten bit choklad. Dessutom ska kött bara tillagas så att det bara är lite halvljummet, jätteblodigt. Smaskens.

Aha. Nope, jag lär inte bli 116 år.

Jeanne Calment är annars den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Hon var 37 år när Titanic sjönk, men levde fortfarande när filmen Titanic gick på bio. Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som 1965 hon gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.) 

JEANNE CALMENT
Jeanne Calments nacke 1895.

– Hej Jeanne, nu är du visserligen död sedan snart 20 år, men visst har du väl några råd till oss som undrar hur du bar dig åt?
Mais oui! Precis som Emma Morano fick jag bara ett barn. Noll eller ett är idealet, annars blir man trött och dör. Att ha lite för mycket pengar hjälper förstås, och att slippa ha tråkigt är en stor fördel. Jag kunde ju ägna mig helt åt tennis, cykling, simning, rullskridskoåkning, piano och opera och slapp både att jobba i saltgruva och ta värvning. Det bidrog säkerligen till att jag inte dog i förtid.

Nähe, jag blir tydligen inte 122 år heller. Vi återvänder till den 400 år gamla håkäringen och ser om hon har några råd.

Blubbliblubb. Prio ett är ju att bo i svinkallt vatten och röra sig relativt långsamt samt inte vara rädd för att äta as som flyter förbi. Barn bör man inte skaffa förrän i 150-årsåldern och max tio åt gången. Undvik mjölkprodukter eftersom de gör skelettet hårt och skört – ju mer gelélikt skelett, desto bättre. Och akta dig för syre, förstås.

hakaring1
Håkäringen (till vänster) och jag (till höger).

Share
74 kommentarer

Skillnaden mellan att gå på basket- respektive fopollsmatch

Eskilstuna har ett mycket bra fotbollslag i Damallsvenskan. Ibland går jag dit och kollar, ibland blir jag ditkommenderad för att stå i kiosken, ibland måste jag gå dit för att hålla spanjoren sällskap när Atletico Madrid kommer på besök och han behövs som tolk. När jag är där pekar jag stolt på vår målvakt, eftersom jag var hennes basketcoach för ungefär 15 år sedan.

angeldimaria
Typisk fotbollsspelare?
dwyane-wade
Typisk basketspelare, om än inte 2,5 meter lång.

Men vilka äro då skillnaderna, undrar ni som varken går på den ena eller den andra sortens match?

tunavallen
Basketpubliken skiter fullständigt i om mörka moln närmar sig arenan. Och bor sällan en meter från baslinjen.
vaktafopoll
Basketpubliken behöver sällan vakter längs planen. Eller bollpiedestaler.
fopollsvantar
Basketpubliken har inte vantar.
fopolsfilt
Eller filtar.
linjespelare
Basketpubliken tjoar inte av glädje när spelarna trampar på linjen.

Basketpubliken får dessutom ohyggligt mycket information av speakern, som funkar lite som en tv-kommentator och berättar vad som händer och vem som just nu är i händelsernas centrum och i halvtid rabblar statistik, medan fotbollspubliken får veta hur man blir medlem i klubben, var man kan köpa lotter, att kaffet är varmt och att korven den har två.

fopollsstretch
Basketpubliken får heller inte se spelarna stretcha som i en ringlek på midsommarafton.

Men om jag nu kokar ner kvällens upplevelse (det blev 3-3) och blandar basket och fotboll som i en kryddig gryta … då får man kanske detta: den spanska presskåren som kastade sig över vår basketspanjor för att intervjua honom?

jullebulle
Spanjoren ljög naturligtvis friskt om sitt enorma fotbollsintresse.
Share
75 kommentarer

Från kioskvältare till bästsäljarlistan på Itunes

En av mina NE-kolleger har liksom jag författardrömmar. Han vill bli en etablerad och respekterad författare – jag vill bara bli ekonomiskt oberoende och alls inte skapa odödlig poesi som analyseras och förändrar livet för människor. Nu trippar han omkring på lätta fjät i ett bästsäljarrus som inte riktigt vill gå över. Han är alltså publicerad. Efter nästan 25 års romanskrivande (och ett hederligt jobb vid sidan av, han är gubevars civilingenjör) har proppen gått ur. Det är inte forna tiders kioskvältarstuk på det hela utan moderna och tidse… Äsch, vi frågar honom!

– Vad hände, Jonas Hansson?

– Jag kom på att eftersom jag så starkt tror på Den Perfekta Backupen och Värdet av en Optimal Datamigrering, satt jag med ganska god koll på drygt tjugo års skrivande.

– Tjugo? Du är ju bara liksom tjutre år! Kolla på den här bilden!JHN

– Jag är numera nästan lika gammal som du, Lotten.

– Skit. Gah. Okej, du skrev och skrev och plötsligt kom du på att du hade sparat allt? (Som normalt funtade människor ju gör, tänker jag men säger det inte utan sänder en tacksamhetens tanke till min egen källare.)

– Ja. Vänta, Lotten, vänta – här är en nyare bild på mig.

Skärmavbild 2013-03-01 kl. 12.30.06– Åhå, vad du ser jättejättegammal ut. Verkligen mogen. Eh. Fast akta dig för de suddiga, gestikulerande männen som talar bakom din rygg! Men nu tillbaka till dina sparade bokstäver.

– Okej. Allt var kvar – både romaninledningar och författarfantasier, oavsett ursprung, märkliga ordbehandlingsprogram och udda operativsystem från 80-talet. Alla idéer och korta klipp finns där, allt skrivet enligt teorin att om jag bara hittade den perfekta inledningen på romanen skulle resten skriva sig själv.

– Gjorde den det?

– Mäh. Jag menar, även ett storverk på 900 sidor ska inledas på något sätt. Jag satt helt enkelt på en soppa som jag kallade ”76 inledda romaner”.

– Aha. En titel som börjar på en siffra. Själv hade jag nog in… (Svårt att alfabetisera ju. Som gammal redakt… )

– Tssssst. Just därför kontaktade jag inte ett bokförlag med en redaktör som ska ha massa åsikter om allt och dessutom refusera mig gång på gång. Jag skaffade amerikanskt skattenummer (tar tio minuter), bad om ISBN-nummer (tog fem minuter) och registrerade sedan ett konto på Itunes. Jag kan väl bli förläggare själv! tänkte jag, och laddade upp mot episka epos i Apples version av internetrymden.

– Hur … hur … alltså ”ladda upp” är ju så luddigt. Layoutade du, korrläste, ritade omslaget och paginerade alldeles på egen hand?

– Ja. Och det gick bra! Första tiden gav jag bort boken till vem som helst som ville ladda ner den – 200 exemplar gick till gratisläslystna Ipad-användare som bara vill testa plattan. En gratisgrej med text. Gott så.

Matton Images KW10078.JPG

– Wow, 200 läsare. Men. Tänk om boken hade kostat tusen spänn stycket. Du hade varit rik!

– Mhm. Sedan kände jag att det nog var dags att kapitalisera på denna flod av läsvilliga svenskar. Och 76 inledda romaner är värda mindre än en cheeseburgare, kom jag fram till – och bestämde mig för genren ”lågprislitteratur för en global marknad i en ny tid”. För 9 kr per bok!

– Men Jonas. För billigt!

– Sedan blev det sommar och jag glömde alltihop. Tills jag en dag slösurfade på Itunes.

Glömma sin bok? Slösurfa på Itunes? Kan man ens det?

– Ja … Var slösurfar du?

– På basket.se.

– Say no more. I alla fall. Mitt i listan med bästsäljare såg jag plötsligt min bok! Där! I topp!

– Men hur många?

– Va?

jhn_omslag– Huuuur mååånga? Du ligger i topp på en bästsäljarlista och tar 9 kronor per bok och jag känner dig och du måste ju börja dela ut givmilda gåvor till alla som har känt dig längst. Hur många ex hade du sålt?

– Mummel.

– Jonas …?

– Den bistra sanningen är 23. Tjugotre sålda ex krävs för att hamna i topp. Men förra veckan var jag uppe i 100 sålda böcker efter sammanlagt åtta månader i topp!

– Oj. Och Apple ska ha en bit av kakan?

– Japp, 30 %. Låt oss konstatera att de traditionella förlagen inte behöver oroa sig. Men det är fantastiskt roligt ändå! Ska inte du? Hallå? Lotten? Lotten? Hallå? Vaff…

Skärmavbild 2013-03-01 kl. 12.53.35

Fotnot
Jag är lite upptagen. Har inte tid att prata. Måste skriva 76 romanavslut. NU.

Share
45 kommentarer

Carl Larssons memoarer i ny språkdräkt

Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar

  • historieförfalskning
  • självförsköning
  • drypande bitterhet
  • förtal av andra som inte kan försvara sig.

Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.

Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget “en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).

Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.
Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.

(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)

Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.
Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.

– Hej Ami! Vad håller du på med?
– Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.

Liten och diskret är den, boken från 1931.
Liten och diskret är den, boken från 1931.

– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet!
– Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man “klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.

– Tusan. Nu måste jag  ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå?
– Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):

”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”

– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58.
– Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.

Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.
Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.

– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums?
– Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.

– Mesproppar. Pah!
– Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.

– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil?
– Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.

– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant?
– Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.

– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till?
– Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:

  1. “Jannekostym”, vad är det?
  2. Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
  3. Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: “De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
  4. Sen nämner han att “Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
  5. En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!

– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen?
– Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!

– Får jag också en?
– Pah, du ska bara ha och ha.

Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.

Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.
Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.
Share
92 kommentarer

fixafilm_Min splittrade fredagskväll och Skavlanfrustration

Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och

swooooooooooooooooooooooosch

försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.

Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller  dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.

Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.

Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.

Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.

Uteliggartröja?
Uteliggartröja?

Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.

Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.

Men så i en dryg minut händer något:


Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.

Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)

Share
24 kommentarer

Intervju med SJ:s twittrare (uppdat.)

Ursäkta allt prat om sociala medier i den här bloggen som ju ska handla mest om mögel och stukade kroppsdelar samt illasinnade legobitar. Men jag måste, för försörjningens skull, allmänbilda mig (och i förlängningen även andra) i ämnet.

(För er som lider av twitteraversion eller bara allmänt ointresse: grundkursen som räcker till kafferastsprat kommer nästa vecka.)

Jag har intervjuat Katarina Nyman, en av sju SJ-twittrare som på ett mycket tålmodigt sätt twittrar svar på frågor om resegaranti och förklarar växelfel samt letar reda på folk som kan beskriva en korrekt vagnlutning.

Det var inte helt lätt att få hitta fram till en mejladress; så här såg det ut när jag först (utan att tänka efter) googlade lite:

Jahaja. Får publiken komma försent till föreställningarna?

Tänk er nu att jag är Bosse Holmström runt 1973. Anteckningsblock trenchcoat. Pennstump bakom örat. (Men egentligen skrevs allt i ett enda mejl. Inga följdfrågor alltså.)

Hur hamnade du på SJ:s Twitterredaktion? 
Vi som jobbar kommer från kommunikation, presstjänsten, marknadsavdelningen och SJ Prio (SJs kundprogram). Vi blev ”draftade” för att vi kan kommunikation och för att vi är intresserade av sociala medier.

Hade ni någon erfarenhet av Twitter förut – eller var ni bara osedvanligt duktiga på att skriva?
Ingen hade erfarenhet av Twitter, men vi hade alla öppnat ett eget Twitterkonto för att lära oss hur det fungerar. Eftersom vi alla jobbar med kommunikation så förväntas vi kunna skriva. 🙂 I förstudien bestämde vi hur vi skulle vara.

  • Vi är personliga, avslappnade och snabba.
  • Vi är inte ironiska men har glimten i ögat.
  • Vi är trevliga, hjälpsamma, bekräftande och ska försöka vara objektiva.
  • Vi ger korrekt och aktuell information.
  • Vi är varierande och intressanta.

Jag ser framför mig hur ni sitter tillsammans, liksom som på en tidningsredaktion. Har ni skrivit ut och satt upp roligt twitter, eller på något annat sätt sparat minnesvärda tweets?
Vi sitter alla på våra vanliga arbetsplatser på olika plan i huset och inte ihop, så det finns ingen riktig plats för tidningsurklipp och dylikt. Jag – som sitter på presstjänsten – sätter dock upp klipp på vår presstavla.

Stämmer det att det bara är en person i taget som SJ-twittrar? Hur har ni i så fall koll på vad kollegan skrev igår? Har ni överlämningsmöten som på sjukhus?
Från början var vi fyra som twittrade och en projektledare som var backup. Efter jul skulle vi varit sju personer inklusive mig, som är ansvarig för redaktionen. Men så en bröt foten och en har fått vila en månad pga. hög arbetsbelastning. Men snart hoppas vi vara fulltaliga igen. Vi har redaktionsmöte varje dag där vi går igenom vad som kommit in sedan vi stängde dagen före (vi twittrar 09–16 varje dag). Vi använder oss av ett verktyg som heter Cotweet där man kan följa konversationen på ett enkelt sätt. Men även om man inte är huvudansvarig en dag, så följer man oftast konversationen ändå – fast det är inget krav. Jag brukar t.ex. scrolla igenom twitterflödet i mobilen varje dag på väg hem.

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt något om obetald arbetstid och nickat igenkännande.)

Är det kul? Stressigt? Upplyftande? Svårt?
Det är både kul, stressigt, och upplyftande. Fast mest kul!

Har ni fått beröm, trumpetstötar och fyrverkerier för ert jobb mitt bland all kritik mot SJ:s förseningar?
Vi får ofta beröm. Många skriver att de inte gillar SJ pga. av förseningar och annat men att de älskar oss på SJ_AB och tycker att vi gör ett bra jobb. 🙂 Vi har också fått beröm på flera bloggar och många hör av sig till oss och vill att vi ska komma och föreläsa om sociala medier, vilket vi gör ibland om vi har tid. Nu har vi dock fått så många förfrågningar att vi tackar nej och funderar istället på att starta en egen erfargrupp inom sociala medier.

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha tjoat ”erfavaddå?” eftersom jag aldrig har hört det ordet förut. Det är väl en samling av erfarna människor som spånar idéer ..? En erfarenhetsgrupp?)

Har ni funderat på att göra tjänsten till även en grynings- och skymningstjänst så att ni faktiskt twittrar när de flesta åker tåg?
Vi har funderat i de banorna men vill att SJ_AB ska vara kunddialog och inte kundtjänst och vi tror att om vi höll öppet längre skulle det bli en kundtjänst istället. De flesta frågorna vi får in efter 16 handlar om tågen är i tid eller inte och de kan man se på sj.se. (Kundtjänst har dessutom öppet till 21.00.)

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt ”men vaddå kundtjänst, ni kan junte dissa något som ni inte har provat”.)

Är det allmänt känt på SJ att ni twittrar? (Jag försökte hitta en mejladress till er, och fick från SJ svar som antydde att folk inte ens visste vad Twitter var.)
Det har gått ut info på vårt intranät, i vår personaltidning, i vår kundtidning Kupé och på sj.se. Dock har vi ingen gemensam mejl.

Hur ska man tänka när man egentligen behöver 240 eller 700 tecken för att få fram det man vill skriva, men det bara finns plats för 140?
Man  måste använda sig av förkortningar som inte alltid stämmer överens med svenska språknämndens regler. Jobbigt i början men man vänjer sig. Det är bra budskapsträning!  Vi skriver t ex ofta:
& = och
m = med
pers = personal

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt ”det heter faktiskt Språkrådet” och varit lite dryg för att sedan utan knot godkänt förkortningarna.) 

Några gånger har ni haft gästtwittrare. Hur har det funkat?
Vi tar ibland in folk från organisationen med specialkunskaper. Det kan vara fordonschefen, kundtjänstchefen, SJ Prios chef med flera. Vi på SJ_AB kan svara på det mesta eftersom vi har ett nätverk med personer runt om i organisationen men vi tycker att det är kul och bra att profilera andra personer på SJ som är ansvariga för områden som kunden har väl kännedom om. Igår tog vi in en extern gästtwittrare – Banverket – som fick många frågor om infrastrukturen.

Läser ni twitter som inte är riktat till SJ_AB?
Vi har ett antal sökmotorer som vi använder oss av t.ex. Netvibes och kan på så sätt följa (och svara på) vad andra skriver om tåget och SJ. Det beror dock på arbetsbelastning hur mycket vi hinner med.

Är ni hemliga och anonyma eller kan du rabbla förnamnen på de sju som twittrar?
Vi är inte hemliga, våra namn står i vår bio på vår twittersida. Vi heter Katarina, Marie, Annika, Susanne, LB, Marcus och Margareta.

Har någon av er förresten råkat ut för en dråplig SJ-resa? (Själv tog jag i december tåget från Eskilstuna kl 14 och kom fram till Stockholm kl 19 – fyra timmar för sent.)
Jag själv har inte det utan mina resor brukar flyta smärtfritt. (Har tyvärr inte hunnit fråga de andra i redaktionen.)

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha påpekat att man inte är en
riktig svensk om man inte har en SJ-historia att dra på släktträffar och styrelsemöten.)

__________________________
Tack, Katarina Nyman, för att du orkade och tack, tack, tack för att ni alla har glimten i ögat! (Vad stackarn inte vet, är att jag i detta nu har skickat ett nytt, långt mejl till henne eftersom jag idag inte fick byta en ombokningsbar biljett pga. att ”bokningen var spärrad” för att SJ misstänkte att det tåg som jag tänker åka med ”misstänks vara ett sådant som drabbas av svartabörshandel”.)

Uppdatering
Ack, sådan besvikelse. Här såg jag framför mig hur jag skulle dras in i en svartabörshärva och hur Lottengate med eldskrift skulle … äh. Det som hände igår var att jag skulle boka om en biljett. Men trots att det fanns platser kvar, kunde tjejen i kassan inte göra något eftersom ”de” (oklart vilka) ibland låser bokningen på avgångar som lockar svartabörshandeln.

Idag på Stockholms Central var det ingen svartabörsrisk. Jag fick min biljett och tjejen i kassan sa:

– Va? Va? Nej, de [oklart vilka] låser bokningen ibland när de tar bort en vagn, men inte annars.
– Tar bort en vagn? Varför tar man bort en vagn?
– Öh. Svartabörs … näe. Det kan jag inte tä… näe. Varsågod, här är biljetten, trevlig resa.

Så nu sitter jag i lugn och ro på tåget mot Lund och inte är vi ens sena. (Men kan man bara låta det där med svartabörsstängningen vara? Måste vi inte tillsätta en utredning eller nåt?)

Share
30 kommentarer

Fem tips om intervjuteknik (uppdat.)

Holyfield har precis vunnit över Tyson och kan inte sluta prata om Gud och Jesus. Men reportern ger inte upp.

Då och då – med väldigt underliga intervall som inte alls verkar förtroendeingivande – skickar min djefla man och jag ut ett nyhetsbrev med fem tips om något bokstavsrelaterat. Idag försöker jag sålla bland mina 396 tips till alla som någon gång måste intervjua någon.

– Intervjutips? Vabaha? Ska du som inte är journalistutbildad ge tips i ett ämne som du ju inte på några villkor kan behärska?
– Javisst. Det finns så mycket som jag tror att jag kan.

För även om man inte är journalist, kan man ha nytta av att känna till intervjuteknik. Det kan handla om att skapa nya kontakter inom eller utanför företaget, att finna rätt person till en ny tjänst eller bara om en presentationstext till intranätet. Eller ett blogginlägg för tusan bövlar!

1.
Se till att intervjuoffret (som man verkligen inte borde kalla ett offer egentligen) känner sig bekväm i situationen. Om det kräver att du sitter synnerligen obekvämt på ett bord i skräddarställning, så ok.

– Vad roligt att du sover i en vattensäng, får jag lägga mig bredvid dig medan vi fortsätter att prata?

– Visserligen brinner det lite i ditt hår fortfarande, men här – ta en isbit på.

2.
Eliminera störande element. Det kan vara omkringrusande kolleger, gråtande barn i bakgrunden eller en ständigt sms-pipande telefon. Men tänk också på att de störande elementen kan fungera lugnande för att ”allt är som vanligt” med dem i närheten. Det finns människor som till och med mår dåligt och inte kan fokusera om de blir tvungna att stänga av mobilen eftersom de då får en känsla av att de står utanför “verkligheten”. Eliminera alltså inte nödvändigtvis det som stör dig, utan sådant som stör den som intervjuas.

– Ni flackar med blicken, är det något som är fel, herr Pirat?
– Ja, jag saknar min papegoja så. Kan han få sitta på min axel under intervjun?

3.
Ett självklart tips som passar i alla tänkbara situationer i livet, är att man bör förbereda sig. Alla tipslistor med självaktning har med punkten ”förbered dig”. När det inte går att förbereda sig, kan man i alla fall skriva upp frågor som kanske kommer att ställas – hur självklara de än är. Men bara för att det finns färdiga frågor, kan man inte slappna av helt: du måste vara vaken och lyssna på svaren så att du inte missar självklara följdfrågor. Så här t.ex.:

– Ja, det var ju då jag förstod att min mamma … inte var … som andra mammor … 
– Och vilken är din favoriträtt?

4.
Formulera frågorna så att de varken är vinklade eller mesiga. Tyvärr definierar alla jag känner ”vinklad” och ”mesig” på olika sätt, men ungefär så här menar jag:

Vinklad fråga
– Tycker du att det är rätt att stora, starka, rika ishockeyspelare ska få bättre träningstider än stackars små, fattiga konståkningsflickor?

Mesig fråga
– Blev du inte ledsen då? Och kränkt?

Dum fråga (som tyvärr ofta funkar bra)
– Hur känns det?

Öppen fråga utan vinklingar och färdiguttänkta svar
– Jag är lite nyfiken på den nya landskapsflaggan som har ett spöknippe i mitten. Berätta hur den kom till!

5.
Våga använda din egen personlighet. Är du en slarver med ägg på slipsen eller en petimäter med benan i raka vinklar kan du kanske göra en grej av det. (Men förvänta dig inte att den som du intervjuar hurrar och älskar dig bara för att du är dig själv.)

– Titta, jag har förberett mig med 125 frågor, en bandspelare och sjutton nyvässade pennor med perfekt hårdhet. Sådan är jag!
– Jag har då rakt inte tid att svara på 125 frågor.

– Oj och hoppsan, spillde jag rödbetssaft på din vita klänning igen?
– Jag har inget ombyte och måste åka hem och byta, du har fem minuter på dig från och med nu.

Såja.

Det sägs att Ulf Elfving (som inte stavas med w) fortfarande är Sveriges skickligaste intervjuare. Jag tycker att det är svårt att bedöma numera, när man inte är riktigt säker på om det finns en intervjufrågemakarstab i bakgrunden. Själv gillar jag Ruby Wax och Michael Parkinson, men det känns ju sådär lagom originellt.

Uppdatering
Har nu fått från säker källa (kollega till Ulf) höra att han inte har hjälp med frågorna utan sköter vjuandet helt själv. (Ja, i branschen skippar man ”inter-”.)

Share
13 kommentarer