Jag har gjort små snabbintervjuer med några av mina kompisar för att hur hur de har det i dessa tider. Framför allt är jag nyfiken på hur det kommer att se ut för alla i höst, men hör och häpna: de säger alla att det är svårt att sia. Särskilt om framtiden!

Nu kommer massa intervjuer – inlägget är långt som ett ösregn. Och ett tidsdokument.

Arkitekt i södra Sverige

Jag har jobbat hemifrån i sju veckor, och mina grannar tror att jag är nyinflyttad eftersom de faktiskt aldrig har sett mig förut. Fram till mitten av mars reste jag hela tiden. Hela tiden. Möten i Asien ena dagen, i Syamerika nästa, ett kort stopp i Tyskland och sedan en vecka i Bratislava. Hela tiden.

Det är kanske synd att säga, men jag mår så bra av den här krisen! Jag dricker kaffe på förstubron, pratar med alla som passerar, har alla mina möten framför skärmen och går ner till stan och stödköper saker i de minsta butikerna.

Nästa inplanerade föreläsning har jag i oktober, men det sägs att vi ska återvända till kontoret redan nästa vecka. Hm. Jag vet inte riktigt om jag vill …

Digital marknadsförare i södra Sverige

Jag har kanske 30 % mindre att göra än vanligt, men är helt övertygad om att det kommer att vända. I september tror jag att jag är är uppe i 80 % av normal beläggning. Mina projekt med nöjesbranschen har helt avstannat, men som tur är har mycket ersatts av andra aktiviteter.

Det har faktiskt varit skönt att ta det lugnt ett tag!

Men värre kändes det i mars och början på april. Då hade jag vissa typiska symptom: tryck över bröstet och svårt att andas, enorm trötthet, munsår, ont i kroppen. Jaa … det var nog covid 19.

Annars … jag har inte alls blivit tokig av nedstängningen eftersom jag är en enstöring som mest jobbar med mina kunder över internet i vanliga fall – och umgås mest med min fru och det vuxna barn som är kvar i Sverige. De andra barnen och många vänner har jag ändå umgåtts med huvudsakligen över nätet de senaste åren, så det är faktiskt inte så himla stor skillnad.

Regionchef i Mälardalen

Jag jobbar mycket hemifrån, men tror nog att vi har gått tillbaks till normalt läge redan i början av hösten. Faktum är att jag mår bra eftersom jag har fått mer egentid nu, vilket innebär fix & trix hemma. Och till och med lite träning …

Förskollärare i mellersta Sverige

Vi jobbar på som vanligt och kan väl konstatera att vi sällan haft så friska barn som nu – de som är där. Vi har i snitt halva barngruppen närvarande; de byter av varandra med ca enveckas-intervaller.  Det är väl den tiden det tar att bli utan symptom efter att vi bett föräldrarna att hämta dem. Vi ringer vid minsta lilla ”snora”!

Även vi i personalgruppen har ovanligt lite sjukfrånvaro. Det beror säkert på att vi inte har sjuka barn i verksamheten, och all handtvätt. Vi har väldigt mycket ”vattenaktiviteter” och vattenlekar i vårt tvättrum nu och försöker förlägga så mycket av vistelsetiden som möjligt utomhus – även måltider.

Föräldrar som känner av några sjukdomssymptom ringer innan de lämnar och hämtar så de att vi kan möta upp dem med barnen ute vid grinden.

En önskan är att vi även i framtiden, när det här är över, bara har friska barn i verksamheten.

Själv mår jag väldigt bra. Jag hade lite diffusa influensasymptom för en månad sedan, men jag blev inte särskilt dålig så jag vet inte vad det var för slags sjuka.

Eftersom jag jobbar på som vanligt så känns det ibland overkligt att den här pandemin är så allvarlig som den är. Jag lever som i två världar: en på jobbet och en här hemma där pandemin är oerhört påtaglig då allt är satt på paus och då jag inte kan hälsa på mina äldre anhöriga.

Säljare av kemikalier i mellersta Sverige

I slutet mars och 2–3 veckor in i april kunde vi jobba hur mycket som helst eftersom vi säljer råvarorna till dem som producerar hand- och ytdesinfektion. Vi fick flygförbud inom bolaget redan 2 mars och beordrades sedan att jobba hemifrån. Jag har inte rest på drygt två månader, vilket är ovanligt och börjar märkas rent socialt.

Arbetsmässigt är Teams ett komplement som faktiskt stärker de interna relationerna med kollegorna i Norden, men det ersätter inte fysiska möten för att bygga relationer. Jag har hemmakontor sedan länge, så fördelen för mig är att flera av mina kollegor får insikt i hur det är att arbeta ensam.

Jag tror vi kommer få en dipp i försäljningen, men är osäker på när den sker. Förmodligen slutet augusti som en effekt av långvariga permitteringar och att vi inte gasat upp efter semestern.

Jag mår bra, kände mig redan innan detta bröt ut rätt ensam, men nu har frågan om välbefinnande på hemmakontoren kommit högre upp på agendan – vilket är mycket positivt.

Jag har färre sociala kontakter på fritiden, men isoleringen får nog pågå ytterligare en månad eller två för jag ska märka stor skillnad socialt. Har faktiskt inte energi till jättemycket sociala kontakter i veckorna vanligtvis, så jag tror att när tiden gått och man märker att man inte träffat vänner på helger på länge, så blir man nog galen.

Butikspersonal på Systembolaget i norra Sverige

Vår omsättning har gått upp galet mycket och vi jobbar på precis som vanligt. Fast det är mer stress eftersom ingen går till jobbet med snuva eller ont i halsen. Vi har oerhört stor andel hemleveranser; en del köper vin för flera år framåt. Eller så bor de i kollektiv.

Jag önskar faktiskt att vi kunde återgå till det normala så fort som möjligt eftersom jag inte är så stresstålig. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att bli sjuk för att få vila.

Men jag är aldrig sjuk! En av mina kollegor låg i respirator i 13 dagar och kom och hälsade på oss häromdagen. De säger att han ska rehabiliteras i minst ett halvår!

Projektledare i Stockholm

Jag jobbar inte alls, är korttidspermitterad på obestämd tid. Vi är dock uppmuntrade till kompetensutveckling, så jag ägnar dagarna till att fylla mina kunskapshål och lära mig sånt jag tror kan vara användbart nån dag.

I höst tror jag att vi kommer att vara tvungna att städa rejält bland våra arbetsuppgifter och att vi kommer ha en låååång period när vi lär oss att jobba tillsammans igen. Jag tror (och hoppas) också att vi kommer att ha ett gemensamt lägre tempo på jobbet.

Jag är frisk, hade ont i halsen i tre dagar i april. Har ont i benhinnorna pga. ändrad träningsform (går inte till gymmet pga covid-19), vilket är besvärligt men långt från hemskt. Min man har pollenbesvär men har också hållit sig frisk, trots att han jobbar som vanligt och träffar massa människor varje dag.

Dataanalytiker i Mälardalen

Jag hann arbeta hemifrån i en vecka efter att restriktionerna kom, men sedan blev vi (min man har samma arbetsgivare) permitterade. I praktiken skulle det innebära helledigt i sex veckor. Känslan var surrealistisk semester eller föräldraledighet med konstig eftersmak – men tid att ta tillvara på.

Veckan innan vi skulle börja jobba fick vi information om att det förlängdes till fem månader helt utan arbete istället. Det blev då viktigt för mig att skapa rutiner och ett par dagar i veckan tränar jag tillsammans med ett par kollegor. Även om vi bara pratar kort varje gång är det en viktig ventil för att rensa hjärnan från spöken.

Jag är så tacksam att jag inte är ensam hemma hela denna tid utan att vi har varandra.

Jag hoppas att vi efter dessa månader är tillbaka på jobbet igen, och att vi får arbeta från kontoret. Den sociala delen känns viktig, även om jag bara är lite lagom är social.

Min man var sjuk i tre veckor med alla klassiska symptom och barnen har varit sjuka. Jag däremot hade feber i ett dygn och har i övrigt varit frisk som en nötkärna. Jag känner att ångesten kryper närmare, att många av inslagen i nyhetssändningar påverkar mig mycket. Hur kan människor göra varandra så illa, räcker det inte med allt annat som händer i världen, sjukdomar, olyckor osv?

Skolbibliotekarie i mellersta Sverige

Grundskolan fortgår utan större förändringar, där är det mesta som vanligt. När jag kliver in i skolan så känns det lite som att lämna ”corona-världen”.

Men självklart påverkas alla, även där. Jag har fått minska min verksamhet, eftersom rummet där jag har mina aktiviteter (t.ex. högläsning) är alldeles för litet för att vi ska kunna hålla distans till varandra.

Jag har hela tiden tankarna på min son, som vi har hemma pga. ett komplicerat hjärtfel, och tycker att det är påfrestande att alltid vara på sin vakt. Jag äter inte pedagogiskt i matsalen längre, utan tar med mig egen matlåda.

Bland de äldre eleverna märks en tydlig frustration och rastlöshet. Skolresor, avslutning, musikaler m.m är inställt. För dem är livet inställt, helt enkelt.

Jag är tacksam för att jag får gå till mitt arbete varje dag, även om det sker med en viss oro. Böcker tror jag fyller en extra viktigt funktion just nu; där kan jag fly vardagen en stund.

Forskare i Stockholm

Jag jobbar hemifrån för det mesta. Tror jag varit på kontoret fem gånger sedan den 11 mars. Då hade jag åkt på konferens på Lidingö, som avbröts och deltagare bussades hem antingen på kvällen den 11:e eller efter frukost den 12:e. Jag tyckte att jag kände mig sjuk på morgonen och ringde hem och bad om skjuts.

Kanske hade jag covid-19 då. Två veckor tidigare hade jag varit på konferens i Paris och minglat med alla världens medborgare, utom de asiatiska, som stannat hemma av hänsyn till alla andra. Men vi gick på ett med Louvrens mått mätt tomt museum och tittade på Mona Lisa och romerska statyer och var på karibisk bar och trängdes några kvällar i rad – innan vi åkte hem. Så vem vet? DÅ var allt fortfarande tillåtet, även om många bar munskydd.

Sedan den 1 maj är jag också korttidspermitterad på 60 %, eftersom alla projekt saktar in och inga nya kan starta, när våra kunder från industrin inte jobbar.

Kristallkulan säger att jag inte kommer gå upp till 100 % arbetstid under 2020. Den säger också att jag fortsättningsvis kommer ha kundmöten på videolänk och att jag kommer att arrangera fler kunskapsseminarier för att nå ut, när konferenser, seminarier och liknande träffar inte kommer kunna arrangeras.

Möten och mötesverktyg kommer att utvecklas i rasande tempo och vi kommer hitta nya effektivare sätt att mötas än de tidigare sätten. Vissa event kommer med all sannolikhet inte tillbaka.

Jag hoppas däremot att Sverige tar tag i situationen runt forskning och istället satsar för att hjälpa industrin med den omställning till grönare produktion som det pratas om. (Det sista var nog bara vad jag tycker om man ska vara petig.)

Det är ändå rätt skönt att jobba hemifrån. Småprata med kollegor varje morgon via länk, något vi sällan tar oss tid till i vanliga fall. Jag upplever att vi blivit tightare i gruppen. Jag har en skönare stress än tidigare.

Däremot fler existensiella tankar. Ibland orkar jag tänka på dem, men ibland måste jag mota bort dem. Får se hur psyket mår efter nyår och en mörk höst.

Sjuksköterska i Mellansverige

Jag jobbar heltid, men schemat som vår region har fastställt ska fortgå hela sommaren utan paus, uttan semester. Vi jobbar nu modell 4-2 rullande, dvs. två dagsturer, sedan två kvällsturer, därefter två lediga dagar. Det som är jobbigast är att vi endast är lediga var sjätte helg. För detta får vi 100 kr extra per jobbtimme på helgerna.

Tyvärr tror jag att situationen kommer att vara densamma i höst och att jag kommer vara sååååå trött. Som det är nu, tappar jag bort datum och vett sällan vilken dag det är.

Jag var krasslig i februari och igen i april – en vecka i stöten. Om det var corona? Nja kanske den milda varianten, högst oklart. Nej, jag är inte testad.

Jag känner mig helt galen och trött i arbetssituationen!

Administratör inom sjukvården i Mellansverige

Jag jobbar inte som vanligt eftersom alla upphandlingar ligger på is, och måste om möjligt jobba hemma – vilket man blir knäpp på. Det finns ingen gräns mellan jobb och fritid. Som tur är kan jag lägga en del av min arbetstid på att hjälpa vår region att tillverka skyddsrockar så att dagarna ändå blir meningsfulla.

Om restriktionerna ändras, så tror jag att jag kommer att jobba mer än 100 % eftersom vi har så mycket som är försenat.

Jag mår bra, lite vanlig snuva – men man måste ju vara hemma för sånt som man aldrig tidigare skulle sjukskriva sig för eller jobba hemifrån för.

Vissa dagar känns som man håller på att bli galen. Alla med psykiska problem måste må skit nu.

Journalist i Mälardalen

I vanliga fall pendlar jag en timme bort med tåg tre-fyra dagar i veckan men sen nio–tio veckor tillbaka jobbar jag hemifrån istället. Alla ordinarie möten sker numera på Skype och det blir också väldigt mycket tid i telefon. Jag har inrett en liten jobbhörna hemma, men beroende på hur många av de övriga familjemedlemmarna som är hemma, flyttar jag runt i huset tills jag hittar en lugn och bra plats för dagen. Det mesta går att sköta på distans, men jag saknar verkligen möten då man träffar människor på riktigt. Även om man ser varandra på alla dessa videomöten så räcker det inte riktigt. Jag längtar faktiskt efter att stå och vänta på ett försenat tåg eller att få svära över den obefintliga informationen av SJ när man inte vet när eller om ett tåg ska komma!

Tittar man framåt så kan man ju hoppas att situationen är bättre efter sommaren så att man återigen kan börja pendla lite så smått, men jag är osäker på om det blir redan i höst eller om det drar ut på tiden ännu mer. Det går trots allt förhållandevis bra att jobba hemifrån, trots att det ställer stora krav på att lyckas skilja jobb från privatliv. Jag tycker ändå att jag (och övriga familjen) har hittat rutiner för att få dagarna att funka. Däremot är det ju ingen större skillnad på en torsdagskväll eller en fredagskväll, vilket man kanske såg fram emot mer tidigare. Jag menar, vi har till och med ätit tacos på en tisdag!

Vi har dock fått vara friska hela familjen och det är naturligtvis det viktigaste och vi försöker undvika folk, hålla avstånd och tvättar händerna dagarna i ända.

Journalist, korrekturläsare och skrivande kulturtant i Nacka

Jag jobbar precis som vanligt, har jobbat hemifrån sedan 25 år tillbaka, så,har jag bara bra wifi så kan jag jobba var som helst, när som helst. Sedan två månader (exakt!) sitter jag därför på landet i Skåne och jobbar (maken och jag åkte ner innan de strikta resereglerna kom och vi sitter helt isolerade och handlar bara mat en gång i veckan på konstiga tider när ingen annan är i affären så ingen behöver få hjärtsnörp).

I september sitter jag antingen kvar här (om coronan härjar som den gör nu) eller så sitter jag vid skrivbordet hemma i lägenheten i Nacka.

Jag hade ont i halsen i två dagar och kände mig lite knas, men annars mår jag bra. Har nog aldrig haft en så bra vår och det känns väldigt konstigt att skriva det med tanke på hur många andra har det. Maken och jag mår utmärkt här nere i vår isolering. Äktenskapet blomstrar av att vi har tid att umgås, syrenerna blomstrar av att det är vår och vi är på landet och hunden blomstrar av att få springa lös. Det enda gråa molnet  är att våra söner är 60 mil bort och att vi inte har setts på så länge. Detta försöker vi att överbrygga genom att äta familjemiddagar via Skype. Det går det med, men mammahjärtat blöder lite.

IT-konsult i Storstockholm

Jag sitter hemma sedan den 17 mars och sedan den 22 mars befinner jag mig på landet i Skåne. På grund av covid-19 blev jag av med mitt uppdrag och jobbade min sista dag den 22 april. Nu har jag dock fått ett nytt uppdrag som jag börjar på måndag. Det blir en utmaning att lära känna helt nya människor och leda en stor grupp människor utan att ha träffat dem.

Om jag får önska mig ett höstscenario, sitter jag gärna kvar här!

Det är underbart att vara på landet och höra fågelkvitter (jag har blivit fågelnörd) och så är det underbart att ha tid för sin fru för hon blir på så gott humör! Det går dock dåligt med träningen och yogan för när man inte kan träna med andra tryter motivationen. Hemmakontoret utmärker sig inte heller för särskilt god ergonomi. Jag har inte haft några sjukdomssymptom, men har däremot skaffat mig coronafrisyr. Allt är alltså märkligt toppen, men jag saknar barnen som är kvar i storstan.

It-chef i södra Sverige

Jag och alla mina kollegor jobbar hemma varje dag, möjligtvis åker jag in till kontoret en förmiddag i veckan. Vi har alltid – även före corona – haft internetmöten med upp till 2 000 personer som lyssnar och kan chatta med oss, så för oss var det bara att rulla upp ärmarna och sätta igång.

Jag tror att vi fortsätter att jobba hemifrån även i höst. Vi upptäckte i mars att de anställda var väldigt oroliga, men när de striktare restriktionerna dök upp blev alla lugnare. Alla blev lugna när de fick jobba hemifrån!

Jag har inte varit sjuk (än), utan känner mig friskare än nånsin. Jag går ut med hunden tre gånger per dag, en timme åt gången och det är ju inte helt fel. När det gäller covid-19 har 10-15 nära kolleger varit sjuka eftersom de smittades när de var i Italien under den veckan som Stockholm hade sportlov.

Normal projektledning funkar inte numera. Motivationen går ner, många verkar litte deppiga. Men alla gillar att få jobba hemifrån mer! Jag gläds också – och min hund förstås.

Polis i mellersta Sverige

Vi jobbar på precis som vanligt, men har fått rejäla skyddsdräkter och visir att ta på om det skulle behövas. Hur man nu ska veta när det är dags.

Brottsligheten har skiftats – de utländska ligorna är puts väck. Nu är det däremot väldigt mycket våld i nära relationer. De som behöver knark, har fått mycket svårare att få tag i det – och eftersom tillgången har minskat, har drogerna dessutom ökat i pris. De är desperata och stjäl allt de kommer åt för att få tag i pengar.

Men jag mår bra! Det är skönt att ha ett jobb att gå till, även om det ju innebär att jag när vi patrullerar sitter i en bil väldigt nära mina kolleger och inandas samma luft.

Översättare i nordligaste Sverige

Jag förstår inte – menar du att något skulle ha förändrats för mig?

33 kommentarer