Månad: maj 2007

Men far och flyg, oktober!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 maj 2007 09:53

Poängen med maj är faktiskt att det är varmt och skönt väder så att man kan gifta sig, döpas, ha grillkvällar och på det hela taget njuta av ljumma vindar. Poängen med maj är att fastän almanackan spricker i sömmarna, så kan man ändå vända näsan uppåt (utan att för den skull vara högfärdig) och lapa solstrålar. Poängen med maj är att det är en skön månad.

Så vad gör oktober här? Crashing the party, liksom!

Utegympa med mössa till de fyra skolbarnen och extra sittunderlag till dagisbarnet som ska på tusen och en utflykter. Klassresor med långkalsonger. Barnkalas i spöregn flyttas inomhus trots att inomhuskalas ju är en styggelse (för föräldrarna, vill säga).

Nåväl. Då får man glädjas åt det lilla.

1) Jag kommer hem och möts av en chipsväg som leder till guld och gröna skogar – en kuddkoja att mysa i!

Jag skulle haft röda skor med klackar att slå ihop.

2) Inget djur har bajsat i vår sandlåda på flera dagar!

3) Jag kom äntligen iväg för att slänga återvinningsprylar och kom ihåg att ta fingervantar på mig!

När bilden togs hade jag redan slängt fem påsar.

Ni ser bilen, väl? Det är en snart 20 år gammal Toyota som i stänkskärmstrakten påminner om ruttnande, medeltida tänder. Sent igår kväll ringde en man och vill köpa den av oss!

– Köpa den gamla? Men det är ju en skruttbil! sa jag.
– Sekrutt?
– Alltså, den är ju gammal och inte särski…
– Inte sekrutt, Toyota!
– Trust me, johodå, skruttbil. Men vad vill du ge för den?
– Nej, jag undrar om den är till salu.
– Ja, men vad … äh, strunt samma, jag vill inte sälja min bil. Den funkar bra och jag gillar den!
– Ja, därför vill jag köpa den.

Jaja. Nu ska jag ta på mig raggsockor och göra en åkarbrasa. Sköna maj, välkommen!

40 kommentarer

Festfixarn

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2007 07:59

En mig närstående basketkompis (VBK) är en festfixare av klass. Eftersom jag har ett (stort, halvmålat, stökigt) hus (med blommiga plastmattor, knottriga mintgröna väggar men nästan inga lister), har vi den årliga lagfesten hos mig. Och idag är dagen B som i basketfest.

Vi övriga i festkommittén lyder tjifen blint. Årets tema är ”Sällskapsresan”, och VBK har tillverkat inbjudningar som ser ut som flygbiljetter och Sun Trip-skyltar, vi har fixat diplom och presenter till alla, en sångtävling, bordsplacering … och en hel del annat som ju är hemligt än så länge.

Jag säger bara en sak: papjemaché. (Som otroligt nog kan stavas just så.)

Röda mattan som vi lägger ut ända till busshållplatsen.

Jag ska laga Sällskapsresemat till 18 personer idag och dessutom (iiiih!) hitta kläder att klä ut mig i. När vi häromåret hade tema ”bröllop” tog jag bara på mig klänningen jag gifte mig i. När vi hade tema ”moviestar” hittade jag perfekta Charlie Chaplinkläder i källaren och förra året var jag utklädd till en bok.

Det står Ö på rumpan, ja.

Men jag har ju aldrig varit på charterresa. Därför var det tur att VBK redan i februari tvingade oss alla att se alla Sällskapsresefilmerna.

Harrkl. Kvalitet? Betyg? Say no more. (Men det är roligt när Stig-Helmer tror att juice kommer ur flygplanstaket och Staffan Lings ”Hedlund” är en trevlig filur.)

Så. På med munskyddet, hårnätet och plasthandskarna! Här ska lagas bacillfri mat! Snyyyyyt.

12 kommentarer

Sanningen om mig idag

Publicerat av Lotten Bergman den 17 maj 2007 10:56

Det är i mellansverige bedrövligt regn och kalla moln samt gråa ansikten idag. En annan har drabbats av rivjärn i halsen och slemfabrik i näsregionen. Eftersom det är synd om mig, haltar jag även lite grann för att förstärka omgivningens beskyddarinstinkter. Men inte hjälper det. Jag säger som Homer Simpson:Helt utan en smidig övergång, måste jag nu få visa upp hur vacker jag är. Ni ser väl framför er hur jag värdigt skrider fram mellan mina rum i mina ylleklänningar och nätta hattar? Jag är färgmatchad och stilren, snyggt mejkad (ett sedan 1998 svenskt ord) och allmänt behaglig.
Bevis:

Gammalt klipp från lokaltidningen.

Allvarligt talat: åh, så skönt att det regnar småspik. Jag sitter här i sängen iklädd morgonrock och Birkenstocktofflor (förlåt mig, sängen, jag ska snart ta av dem) och fickorna fulla av snorpapper. Maskrosorna lyser så vackert på gräsmattan.

12 kommentarer

Västerbottniska funderingar om förkortningar

Publicerat av olle den 15 maj 2007 15:27

Västerbottens Folkblad har en ovanligt rolig läsarombudsman vid namn Elin Olsson. Häromveckan fick hon mejl från en ”Sur gammal gubbe” som tycker att tidningen använder för många förkortningar.

En kommentar från språkpolismästar’n Per Stenson:

”Jag tycker kritiken är orättvis. DN och SvD (vedertagna förkortningar?) saknar praktiskt taget förkortningar. Jag roade mig med att kolla i dagens DN (inte sportsidorna) och hittade egentligen inte en enda.

I själva verket är dagstidningar föregångare när det gäller att slopa förkortningar. Och det är nog inte så konstigt. I och med att dessa tidninga har läsare av alla kategorier så kan man inte veta vilka förkortningar en viss läsare accepterar.

Heder åt dagstidningarna!”

1 kommentar

Inspiration

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2007 09:43

Stationsvakt har inget att skriva om, skriver han. Alla skribenter (och numera även bloggare) skriver förr eller senare om hur det är att inte ha något att skriva om.

För en evighet sedan skrev jag hur man avhjälper detta kramptillstånd som vi kan kalla fantasiöken eller påhittsransonering. Nu kommer jag med nya tips! Välj ett förhållningssätt av följande:

Jag tror att man behöver dessa stunder. Se på dem som sömn – ett nödvändigt ont. När man inte har något att skriva om kan man alltid skriva om strumpor, för det engagerar alla läsare (se gårdagens kommentarer).
Jag tror att man behöver sova på saken när inspirationen tryter.
Jag tror att man behöver äta choklad, för choklad innehåller ett viktigt ämne som kallas ”varbalinspiratio multum”.
Jag tror att mina andar inte har fått tillräckligt mycket magisk strålning från turkosa stenar som hämmar slaggprodukter i kroppen, varför jag tänker hålla i några turkosa stenar en stund.
Jag tror att man behöver springa en mil innan man kan skriva en bokstav.

Har ni valt nu då?

Ok, i så fall fick jag er att göra något komplett onödigt, för det spelar ju ingen roll. Skrivämnena dyker ju inte upp bara för att man väljer i en dum lista!

Däremot kan jag rabbla saker som man kan skriva om. (Klipp ut och spara.)

Det allra första minnet. (Men då måste man oftast hitta på och ljuga lite eftersom det första minnet brukar vara både ointressant och konstigt … lika intressant som det är att höra om andras drömmar.)
En elak människa. (Gräv i barndomen. Ledtrådar: busschaufför, gympalärare, mormor, granne, lekplats.)
Obekväma skon. (Stort ämne. Skon kan ersättas av vad som helst, t.ex. ”åsikten”.)
Ett oralt erkännande. (”Jag äter gärna snorkråkor, jag äter sårskorpor, jag gillar att suga på topsen när jag har petat öronen, jag använder begagnad tandtråd som påsförslutare.”)
Ett analt erkännande. (Beskriv toalettbestyren ingående.)
Ett kriminellt erkännande. (Se till att det är preskriberat eller himlarns oskyldigt.)
Idrottsliga bedrifter. (Egna eller andras – gärna med Busterfeeling eller den-fula-ankungen-syndromet närvarande.)

Hjälpte det inte? Då är det bara att slänga in handduken och ta en whisky. Hm … Ah! Jag har det!

Alkotest. Skriv under the influence of och deklarera tydligt att det är ett försök och ett bevis för att … (fyll i själv).

24 kommentarer

Bristande knoppar

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2007 06:45

Vissa viktiga val i livet har jag gjort med en axelryckning:

När jag träffade min blivande Djefla man flyttade jag utan att tveka från en fyra på Söder till en studentlägenhet i Lund.
Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen.
Vi hittade ett helgalet hus i Sörmland och ryckte upp alla våra skånska barn med rötterna trots att vi sedan dess måste stå ut med blommigt plastgolv.
Jag sade hux flux upp mig från det fasta jobbet på Nationalencyklopedin och startade egen firma istället.

Liksom bara häpp! Andra viktiga val har gjorts med vånda, ångest, tvivel och hysteriska utbrott:

Jag valde att stanna kvar ett helt high school-år i USA trots att jag grät mig till sömns eftersom jag vantrivdes från första till sista dagen.
Jag sade ok till att flytta från en underbar trea till en bedrövlig tvåa (eftersom vi blev vräkta).
Jag bytte när vi gifte oss från mitt ovanliga flicknamn – Stenson – till det tusen gånger vanligare Bergman.

Nu gör det ju ont när knoppar brister. I morgon tisdag brister det igen, för då ska jag hålla mitt livs första kursdag i egen regi. I vanliga fall anlitas jag av företag – nu ska jag hyra en lokal, fylla den med folk och dessutom lära ut något vettigt. Det är svårt att våga ta risker när man är en liten fegis. Aj, det gör ont fastän det inte har brustit än. Vem tusan övertalade mig att göra detta? Spöstraff! Ångervecka för föreläsarn, tack! Minsann har jag inte lite ont i halsen? Stånk.

———

Varför jag vantrivdes i USA? Jo, så här såg jag ut när jag åkte. (Har visat bilden förut.)

Och så här (det är jag till höger) såg jag ut efter en månad i Dallas, på väg till kyrkan i nyuppsydd klänning. Flickan till vänster är dottern i familjen, 11 år. Hon stal min mascara.

——-
Nu är det sådär mysko igen: nytillkomna kommentarer syns bara om man klickar på ANTAL REFLEKTIONER här nere och antalet ändras inte från 2, vofför blir det så?

5 kommentarer

Annorlunda? Vem? Jag?

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2007 08:00

Igår hände något i kommentatorsbåset. Man behagade krafsa på Lottenskalet!

Man undrade vem jag skriver för. Jag skriver bara. Jag ser vad jag har skrivit och finner att det är gott, njuter av eventuella kommentarer och inväntar inspiration för nästa dags bloggande. För … för vem tar man på sig mascara? För vem fixar man blommor i trädgården? För vem ordnar man barnkalas? För vem ger man ut en roman? För vem diktade Ekelund? För vem … ?

Nu tar vi en historia som jag först hörde i The Crying Game (1992):

”The scorpion, wishing to cross a stream, asked the frog to let him ride his back over the stream. When the frog asked the scorpion how he could be sure that the scorpion would not sting him, the scorpion replied that if he did sting him, it would mean death by drowning for both of them. The frog complies, carrying the scorpion on its back across the stream. Before they reach the other side, however, the frog feels pain and realizes that the scorpion has stung him. He protests, ”Why did you sting me, Mr. Scorpion? For now we both will drown!” The scorpion replies, ”I can’t help it, it’s in my nature.”

Man påtalade också att jag visserligen kåserade (tack), men att det ju inte var särskilt varierat. Nä nu!

Därför ska jag idag skriva om musik. Analysera, tolka eller ta ett glas vin och var som en människa eller två. Följ med barnen på bio medan ni funderar – hälsa på en gammal mamma eller ägna dagen åt meditation. Vi är inte hemma (hej igen alla tjuvar) utan borta.

Tio låtar som jag kommer att tänka på just nu, trallala!

1. Icko-icko, tjicketikaa ko-ko-ko-ko (Vem?)
2. Ballroom Blitz (Sweet)
3. Tinseltown is in the Rain (Blue Nile)
4. ’74 – ’75 (Connells)
5. Hotel California (Eagles)
6. Sofia dansar go-go
7. Jag ska va som en toalett för dig (Nisses stuga)
8. Wake up (Boo Radleys)
9. Tribute (Tenacious D)
10. I Am the Walrus (Beatles)

Ska vi inte ta lite poesi också?

Kalkeringspoesi anno 2007!

Jag diktar för ingen-
för att källarn gömmer,
för att barnen gråter,
för att sängen ju är arbetsplatsen,

som knarrar och gnyr
i skärmens sken
jag talar med läsarn
och ingen och alla.

(Fritt efter Vilhelm Ekelunds ”Jag diktar för ingen” 1904)

29 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2007 09:24

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

32 kommentarer

Stora besvikelser (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2007 08:46

Idag klockan 09:00 kommer Sommarredaktionen här att berätta vilka tio okända amatörer som får chansen att kaaaaaaaaanske bli Sommarpratare i juli.

Uppdatering: Nope. Jag var inte en av de utvalda.

Apropå det, minns jag en Lundakarneval när jag hade sökt in till att få deltaga i Revyn, Cabarén, Filmen och allt annat som hade med scener att göra. När beskedet kom, trodde jag att jag skulle dö på stört.

Jag var uttagen som ”funktionär i Idrottssektionen”.

Besvikelsen visste inga gränser. Jag skrek ut min förtvivlan genom fönstret på Hallands nation, jag låg på mage på sängen och grät, jag ringde till min blifvande djefla man och bad om tröhöhööööst. Jag kände starkt att livet just hade tagit slut. (Proportioner, lilla unga Lotten, proportioner!)

Nu ordnade allt sig till det bästa. Jag hamnade med ett musikgäng som hette ”Nisses stuga” och fick stå på scen konstant i tre dagar. Fortfarande har jag kvar en ogjord tenta sedan dagarna runt karnevalen 1986. Stora besvikelser hanterar jag numera med ett ointressant jämnmod och lugn.

Men just nu är jag lite nervös.

Uppdatering: De utvalda berättade bl.a. om cancerbesked, att vara rökare, trottoarsame och pärlfiskare, att vara 133 cm lång, om att skiljas, att vara bröllopssångare eller bulimiker samt om drömmar och passioner.

Uppdatering igen: Vet ni, jag hann klockan 08:57 fantisera ihop en fantastisk historia om mig själv där braskande rubriker som ”Den nye Ehrenmark” och ”Succé” ingick. Nu ska jag dra något gammalt över mig. Kanske rostbiffen från förra torsdagen.

19 kommentarer

Ibland

Publicerat av Lotten Bergman den 8 maj 2007 08:10

Ibland tar jag cykeln fastän jag vill köra bil. Jag slår mig för brösten och ser till att alla vet att jag är en miljövän. Sedan kommer jag på att rally faktiskt är en ganska stor ”idrott”. Jag borde dra mina strån till stackarna oftare, tänker jag då och så tar jag bilen igen.

Ibland läser jag med stort nöje skvallertidningar. Jag skäms och blir röd om öronen och tänker lite på några välformulerade Nobelpristagare och så läser jag vidare om nobla skådespelerskor istället.

Vänta. ”Äntligen hemma från BB”? Nä nu. Blev de kvarhållna mot sin vilja? BB är väl ett utmärkt ställe att vara på, varför skulle man vilja åka hem därifrån?

Ibland är min plånbok så full att den nästan inte går att stänga. Coop-kuponger som ger 5 % rabatt, 25 rabattkronor på Ica, tre-för-två, två till priset av en, handla för 10 000 och få en tusenlapp i rabatt. Jag skulle förmodigen tjäna på att skippa alla rabatter och ta hand om äppelträden i trädgården istället.

Ibland får jag brev. (Klicka.)
Tack, Alcro.

Ibland undrar jag om Annika Hagström utövar voodoo på mig. Jag borde vara kåsör i lokaltidningen i stan, eller hur? Men vem anlitar de? Jo, Annika Hagström. Jag var kåsör i Hemmets Veckotidning tills de kom på ett nytt koncept – att anlita Annika Hagström.

Ibland önskar jag mig prassliga, trassliga, skramliga draperier i alla dörröppningar här hemma. Så enkelt, så billigt, så mysigt, så himla 1973.

Ibland …

(Ja, det här är ett trick: nu ska ni i kommentarerna fylla på egna ”ibland” och eftersom mina egna spretar värre än Edward Scissorhands fingrar, kan ni ju spreta ni också.)

—-
Man ska fylla sin hjärna med så mycket kunskap som möjligt. Nu lärde jag mig att en nobel från 1344 (under Edvard III) till slutet av 1500-talet (under Elisabet I) var ett engelskt guldmynt.

20 kommentarer