Vi har haft som mål att lägga ut Språkpolisfrågor minst en gång i veckan.
Jo tjenare, det går ju bra.
Men nu! Nu stundar nya tider!
Mhm, hur länge dårå?
Sssccchhh! Positivt tänkande!
Fråga:
Jag träffade min svensklärare från gymnasiet på tåget till Stockholm. Naturligtvis diskuterade vi dagens gymnasieutbildning. Då säger hon till mig:
– Nu ska jag vara din lärare igen, det heter inte svenskalärare utan svensklärare.
Genant förstås för mig som är gammal humanist och än värre att det inte var något som jag visste var fel. Jag har helt enkelt börjat säga engelskalärare, svenskalärare etc.
Men när jag frågade min gamla svensklärare varför det skulle vara svensk- och inte svenska- kunde hon inte svara på det. Så nu ställer jag frågan till dig så jag slipper gå och muttra för mig själv på stan.
/Anette
Svar:
Aha, men det kan jag ju förstås. Faktum är att det ofta i språkpoliskretsar diskuteras just detta. Det är nämligen bara språkpoliserna som säger rätt numera — alla andra säger svenskAlärare.
Om du googlar på svensklärare och svenskalärare, kommer du att få upp miljaaaarder träffar. Och om du slår upp det i SAOL, finner du att de ”felaktiga” formerna är godkända, även om de inom parentes kallas för ”vardagliga”. (=Vardagliga ord är bara nästan ok. Enligt SAOL.)
Men jag sitter ju här med svaret!
När det gäller svenska, tvåstaviga ord på -a (och många på -e) är det oftast så att vokalen försvinner: flicka – flickkläder, duva – duvslag, måne – månsken, stolpe – stolpskott. Där vill vi alls inte stoppa in extrabokstäver och skriva ”stolpeskott”.
Det är endast när ordet ”svenska” betyder ’svenska språket som läroämne’ som ett extra-a har dykt upp: svenskalärare, svenskatimme, svenskaskrivning. Fast det ju är fel … eller bara vardagligt.
——
Kontrollkälla: Katarina Grünbaums språkspalt i DN
