Ibland tar jag cykeln fastän jag vill köra bil. Jag slår mig för brösten och ser till att alla vet att jag är en miljövän. Sedan kommer jag på att rally faktiskt är en ganska stor ”idrott”. Jag borde dra mina strån till stackarna oftare, tänker jag då och så tar jag bilen igen.
Ibland läser jag med stort nöje skvallertidningar. Jag skäms och blir röd om öronen och tänker lite på några välformulerade Nobelpristagare och så läser jag vidare om nobla skådespelerskor istället.
Vänta. ”Äntligen hemma från BB”? Nä nu. Blev de kvarhållna mot sin vilja? BB är väl ett utmärkt ställe att vara på, varför skulle man vilja åka hem därifrån?
Ibland är min plånbok så full att den nästan inte går att stänga. Coop-kuponger som ger 5 % rabatt, 25 rabattkronor på Ica, tre-för-två, två till priset av en, handla för 10 000 och få en tusenlapp i rabatt. Jag skulle förmodigen tjäna på att skippa alla rabatter och ta hand om äppelträden i trädgården istället.
Ibland får jag brev. (Klicka.)
Tack, Alcro.
Ibland undrar jag om Annika Hagström utövar voodoo på mig. Jag borde vara kåsör i lokaltidningen i stan, eller hur? Men vem anlitar de? Jo, Annika Hagström. Jag var kåsör i Hemmets Veckotidning tills de kom på ett nytt koncept – att anlita Annika Hagström.
Ibland önskar jag mig prassliga, trassliga, skramliga draperier i alla dörröppningar här hemma. Så enkelt, så billigt, så mysigt, så himla 1973.
Ibland …
(Ja, det här är ett trick: nu ska ni i kommentarerna fylla på egna ”ibland” och eftersom mina egna spretar värre än Edward Scissorhands fingrar, kan ni ju spreta ni också.)
—-
Man ska fylla sin hjärna med så mycket kunskap som möjligt. Nu lärde jag mig att en nobel från 1344 (under Edvard III) till slutet av 1500-talet (under Elisabet I) var ett engelskt guldmynt.
