Månad: maj 2007

Med ansiktet på halv stång

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2007 10:48

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
– KAN JAG SPE… oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl…
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

—-
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

17 kommentarer

Den perfekta dagen

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2007 09:06

Jag minns en dag i gymnasiet när vi satte upp ”Sandlådan” (av Kent Andersson) och jag fick tre blackouter och teckningsmajjen ändå kom fram till mig efter föreställningen och gav beröm för min s.k. närvaro på scen.

– Jag känner inte igen dig, är du ny på skolan? sa han.
– Nej. Du har haft mig i teckning i snart två år … svarade jag, som ju inte tecknar någe vidare.

”Närvaro på scen” kan visserligen betyda precis vad som helst. Kanske lade han bara märke till mig när sufflösen fick rycka in och hjälpa mig, och trodde i sin konstnärliga själ att jag då var synnerligen närvarande. Hur som helst, så nästan dooog jag av stolthet och lycka över att få beröm, och sprang hem och skrev om det stora undret i dagboken. ”Den bästa dagen i mitt liv” skrev jag med stora bokstäver.

En annan lyckad dag var när jag gick på high school i Dallas och förstod att jag skulle få gå på bal i en syntetklänning med skolans maskot – och samma dag blev invald i skolans ”honor society” (=plugghästeklubben). Lyckan gick över snabbt och dagen beskrevs inte med ett ord i dagboken.

Och så är vi då framme vid den allra senaste alldeles perfekta dagen. Igår.

1.
Jag hittade min djefla man alldeles lycklig på detta vis. Hans närvaro på scen är total och bilden är inte ens arrangerad.

Finn sju skärmar.

Ja, alla datorer är rättvända enligt fläng shåi så att hans inre lugn inte stör hjärnans harmoni.

2.
Tolvåringens basketlag spelade match mot sina föräldrar.

Finn fem föräldrar.

Japp, det är jag under korgen. (Kolla, jag springer så snabbt att kameran inte hänger med!) Av fjorton föräldrar kunde tre spela basket och vi … vi … vi … förnedrade oss och skäms över det … men vi spelade zonförsvar och vann med tolv poäng. Vår närvaro på planen var påtaglig. Förlåt, alla barn. (Vi sjöng ”We Are the Champions” i duschen också.)

3.
Jag hamnade med Bästisgrannen och VBK-Kicki i den förstes garage, pulandes med ett hemligt papier-machéprojekt. Vår närvaro grumlades endast av att jag fastnade under en boxningssäck.

Finn ett vinställ.

Att klunka vin i garage är ju ett synnerligen underskattat nöje. Tapetklistret som hamnade på vinglasen gav en robust känsla till dryckens bouquet och vår sensoriska bedömning av det hela blev: tummen upp!

Sådana här perfekta dagar kan allt hända. Till exempel detta.

Finn fem fel.

När jag nu funderar över livets perfekta dagar, är det inte alls dagarna när jag får ligga ensam i en säng med te och en bok som dyker upp i minnet. Underligt, för det är ju en sådan dag jag hela tiden längtar efter.

25 kommentarer

Sopor

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2007 10:09

Jag tror att hela tunnelbanan och Centralen i Stockholm har en ny drive. Jag tror att den vill säga ”känn dig som hemma”. Det är sopor överallt! Jag tror även att jordens undergång är nära mitt hem, som också är fullt av sopor.

[försvunnen bild på sopor]

Jag har tidigare berört det här med sopjävlasorteringen som inte funkar. Vi har ju huset fullt av kalvar som hinkar mjölk och fil i floder. Jag har kontaktat Arla och andra bönder och bett om att få köpa storpack – t.ex. 20-litersdunkar med mejeriprodukter – men de säljs inte till privatpersoner. Jamen jag har ju företag! (Det är förvisso inte företaget som ska äta fil och flingor tre gånger per dag.)

[försvunnen bild på hallen, där de 375 skorna har fått sällskap av kartonger]

Ni ser? Påsarna i hallen har bott in sig sedan så många dagar att de till och med har slutat lukta havarti. Nu har jag inte kollat, men jag tror att det bor kartonger även i bilen. De är nästan rumsrena de också.

Vardag och fest i en härlig blandning.

Vi kör på försök sopsorteringen under diskbänken sedan en tid. (Själva slaskpåsen bor i en fiffig soptunna med fotpedal, omkringglidande på köksgolvet.) Behållare för kartongerna, säger ni? Mhm, vilken bra idé, det ska jag fixa. Imorrn.

Apropå sopor. Jag var på ett hamburgerplejs i förra veckan. Killarna (i 23-årsåldern) som satt bakom mig pratade politik, och då särskilt ”pigavdrag” och ”rika som inte orkar städa sin egen skit” samt ”respekt för de svaga i samhället”.

Någon annans skit?

När de gick, råkade de glömma något. Tur att jag hade munnen full av mat och kände mig asocial och ickepedagogisk och framför mig såg tidningsrubriken:

Medelålders kvinna
attackerade ynglingar
med hugg och slag.
–Hon var helt galen!

Ur Svenskt Husmoderslexikon, 1957.

Men i den allrakäraste dåtiden var det inte bättre. Ser ni den ”bekväma och hygieniska avfallsuppsamlingen”?

———–
Sopor är en film jag inte minns. Har jag ens sett den?

29 kommentarer

Dagen då datorn dog

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2007 00:15

Nämenvisst. Amputera gärna min högra hand. Hugg av den vänstra foten också. Och stäng av alla mina sinnen. Visst, gör det bara.

Men snälla. Om jag lovar att aldrig mer svära och ljuga, kan väl min dator börja fungera igen?

Så här var det:

Idag hade jag bara ett par deadline:ar (intressant plural, ja) och ett matintag att fixa före klockan tolv. Sedan följde en halvtimme med ”jag ska bara” och ”oj, titta, den där hinner jag ju” samt ”bara två till” med datorn vinglande i knät på en snygg, blå bänk i köket. Klockan 12:32 reste jag mig upp, smällde ihop datorn, tappade greppet, tappade datorn, tappade hakan, undslapp mig ett HUJH! innan datorn från ungefär 15 cm höjd for i golvet med ett hörn först.

(Nu har jag ju tidigare hällt te, kaffe, mjölk, läsk, knäckebröd och sågspån i datorerna genom åren, så denna lilla duns oroade mig inte nämnvärt.)

– Hallå, min djefla man, datorn for i golvet!
– Jamen det är den mest hållbara på marknaden, så det är lugnt!
– Ok, hejdå, jag åker till Tingsrätten med Kompisen nu! (Long story, tar den en annan dag.)

Intressant nog går många blivande rättegångar numera inte längre än till ett slags medlingssituation. Käranden och svaranden och deras advokater träffar en fiskal och en notarie. Alla försöker vara kompisar och fiskalen leker expresident Carter och alla går ut och in genom olika rum som i en fars för att konferera i hemlighet. Vi blev av misstag plötsligt inlåsta i ett förhandlingsrum.

Advokatens hand visar att nyckeln inte funkar från insidan.

Advokaten ropade på träskodom, poliser kom springande, Kompisen tog sig åt hjärtat och jag fotograferade paniken. Vi bankade på dörrar och väggar tills två mycket misstänksamma vakter öppnade cellen och krävde förklaringar till oredan. Allt löste sig till slut.

Utom min dator. Jag vred loss batteriet, jag startade om och höll ned R,P, alt och äpple och jag sade hokuspokus och jag dansade en stilla regndans.

– Skriftmål … hördes någon säga i fjärran.
– Ämrans, muttrade jag, tryckandes på tangenter.
– Det görs inte gällande … sade någon annan.
– Förbajade schii… fortsatte jag, kikandes in i hemliga datorprång.
– Köparen har försummat sin undersökningsplikt, sa en tredje.
– Det var då själva … väste jag och grävde efter shiftaltcontroltrollerier i minnet.

Men nej. Livet för datorn är slut. Mitt liv är slut. Min hjärna är tom. Strax ska jag föreläsa om svenska skrivregler i sex timmar för ett försäkringsbolag. Drulleförsäkring, ett kungarike för en drulleförsäkring!

(Jag har inte sedan igår klockan 12:32 kunnat ta emot eller läsa mejl. Panikmejl skickas därför lämpligen till olle@bergman.com … där de kommer att drunkna som häftstift i en mosse …)

——
Dagens allmänbildning:
Tredskodom döms när man inte kan genomföra en rättegång för att någon som borde vara där inte dyker upp. Eller kommer, men vägrar svara. Eller svarar helt uppåt väggarna. Jag är inte säker på etymologin (och kan inte slå upp det i min döda dator), men anar att ”tredsko” betyder ungefär ”trilska”.

25 kommentarer

Upp till kramp emot samvetskvalen

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2007 09:19

Det var ju första maj igår, en dag då man som ”arbetare” ska demonstrera för … ehum. Jag arbetar och arbetar, men vet inte riktigt om jag vill demonstrera annat än hur man bygger en snygg mening med semikolon.

Förstamajdemonstrationerna uppfanns i USA, där arbetarna i mitten av 1880-talet krävde åtta timmars arbetsdag. I Sverige har man bl.a. demonstrerat för rösträtt och mot hungersnöd (1917). Här har intresset för demonstrationerna fluktuerat; det var svalt efter andra världskriget men hottades upp markant under 1960-talet.

Åttatimmarsdag, oh the glory. Nu talar man ofta om sextimmarsdag. Jag skulle vilja gå ner till tolvtimmarsdag, är det ok? (Ssschhhh, jag är egenföretagare och får faktiskt skylla mig själv.)

Men vad är det jag hör? Är det ett muller baki leden? Är det bisonoxar? Är det en elefanthjord? Nej, nu avtar det igen. Det var ju bara lärarna.

Lärare har 45 timmars arbetsvecka. Japp, ni läste rätt. Det är liksom ett straff för att de är så himla lediga på sommaren. Kampen för tillvaron är enligt Darwin drivkraften i naturen. Finns det några som kämpar såsom lärarna idag? Hur jag än funderar, så tycker jag att de flesta som arbetar i Sverige har en relativt dräglig tillvaro på fabriksgolv och i kontorslandskap. (Nej, jag drar inte alla över en kam). Men lärarna?

Lärarna har inte eget skrivbord, de släpar jobbet till och från hemmet varenda dag, de tillbringar helger (och första maj) med att rätta prov i den äktenskapliga sängen och de förbereder lektioner på släktkalas. De knaprar syrehämmare och vandrar ständigt in i väggar i den labyrint som heter tillvaron.

Kan någon säga emot mig när jag idag spikar upp detta på min blogg?

Lärarna bör ha lika långt sommarlov som skolbarnen.
Läraryrket bör vara åtråvärt med allt vad gäller lön och förmåner.
Lärarna bör mullra mer. (Inte strejka, det är ett förlegat sätt att mullra.)

———-
Nej. Jag är inte lärare. Men åh, så jag känner för dem. Kan ni rabbla alla era klassföreståndare sedan ettan? Jag kan: Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar. Båda mina föräldrar var lärare. Bloggblad, Bästisgrannen, VBK-Kicki, Kritan, IT-mamman, Clown-Ozzy, Magistern, Mirre och nästan alla som jag känner i verkligheten är lärare.

34 kommentarer

Bildsafari från Valborg 2007

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2007 09:24

Med svåger och sju barn åkte jag till Danmark.
Efter ungefär sju minuters resa behövde vi vila.

– Kultuuuuur! ropade jag mot ett måndagsstängt Kronborg.
– Nej, Kulturen ligger i Lund, svarade de skånska kusinerna.

– Munkarna byggde klostret till nunnorna, men först var de tvungna att bygga en tegelfabrik och … sa svågern och pekade mot Sankta Maria.
– Varför vill munkar och nunnor ha så tråkigt?
– Jag vill äta munkar!
– Danskarna stavar verkligen alla ord fel.

– Jag måste ju fotografera korven. Så här. Så. Och en till. Snygg vinkel där. En till. Vänta. Var är mina barn?

Sjuåringen var försvunnen, matandes korvälskande duvor på en tvärgata. Sensmoral: korvar äro lättare att ta hand om än barn.

– Titta, så vacker solnedgången är! sa ett barn.
– Ja! Ställ er framför så tar jag en bild! sa jag.

– Vad var roligast i Danmark? sa jag när vi kom hem.
– Hundar i snor! sa alla barn utom ett.

Det enda barnet som inte höll med, var Sjuåringen.

– Den döda fågelungen var inte roligast, sa hon. Men spännandest. Den dog innan den började leva. Jag är jättehungrig.

På väg hem från elden på stranden gick vi in på en becksvart kyrkogård och klappade på de döda.

Nu norrut!

20 kommentarer