Hoppa till innehåll

Månad: februari 2007

Jag – som intervjuoffer

För en miljon år sedan var jag en dinosaurie som hittade på ett kåseri om att jag blev intervjuad av en journalist, ungefär som när David Letterman intervjuar Amy Sedaris.

Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)

Igår var det dags igen. Fotografering först.

– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?

Intervjun gick till så här:

Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.

Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.

Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?

Share
42 kommentarer

Semikolonets dag – höj en semla för Aldus Manutius!

Det är i dag 492 år sedan den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius (it. Aldo Manuzio) stilla insomnade (alternativt bröt nacken i en trappa eller blev nedriden av en kondottiär – språkpoliserna har ingen aning om hur han dog!).

Vad uträttade då denne yrkes- och hedersman? Jo, han var bl.a. först med två saker:

  • den kursiva stilen – värt att notera men knappast att fira
  • semikolonet – ett faktum som förtjänar jubelfanfarer och triumffyrverkeri.

Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation inom t.ex.

Språkpoliserna 1 och 2 ger följande råd för användningen av semikolonet:

  1. Har du inte järnkoll på hur det används så glöm att det finns på tangentbordet; tankstreck är i dag en fullgod ersättare (erkänner vi med tungt hjärta).
  2. Håll i åtanke att många läsare inte hyser samma känslor som du själv inför detta exklusiva skiljetecken; de inser knappast hur eleganta dina semikolon-baserade formuleringar är.
  3. Använd det med måtta och förstånd; det kan bli himla tjatigt om det t.ex. upprepas tre gånger i en och samma punktlista.

För hundra år sedan användes inte semikolonet riktigt på samma sätt som i dag. I Nordisk Familjebok, andra upplagan (1917), läser vi:

Semikolon (af lat. sémi, half, och grek. kolon, kolon), gramm., ett skiljetecken som består af ett komma och en punkt däröfver (;) och som utmärker ett uppehåll, midtemellan det som utmärkes af punkt och af komma, för tanken (och rösten) vid läsandet (och uppläsandet) af en skrift. Det begagnas hufvudsakligen för att skilja hufvud-leden i en längre period. Semikolon infördes af A. Manutius i slutet af 1400-talet.

Här finner vi alltså ett bruk av semikolon som känns främmande för oss:

Då emellertid sagan gör S. till dotter af den syriska gudinnan Derketo,har därmed hennes namn knutits till myten om Istar eller Astarte, den semitiska kärleksgudinnan; och i det att drag af vild sinnlighet blifvit fogade till hennes saga, har det mytisk-erotiska elementet däri tagit alldeles öfverhand öfver det historiska.

(Artikeln om Semiramis)

 

 

Share
1 kommentar

Om semikolon – och tankstreck!

Semikolonet är egentligen ett ganska behändigt skiljetecken; problemet är bara att så få behärskar användningen numera. Och om läsarna känner sig osäkra inför semikolonet så är det knappast lämpligt att skribenterna använder tecknet.

Dagstidningarna har insett detta och där förekommer knappast semikolon längre. Tomrummet har fyllts av tankstrecket – en utveckling som enligt min åsikt är av godo.

Är det inte i själva verket så att semikolonet stoppar läsandet, medan tankstrecket gör att texten flyter vidare?

/Per Stenson

Share
Lämna en kommentar

Partyminnen och bloggakustikens hemlighet

Intro
En gång i tiden – när vi gick i sexan – skulle Bästisgrannen ha party hemma hos sig. Jag tror att vi var tre eller fyra tjejer som var värdinnor, och vi var inte vana festplanerare. Vi var heller inte vana partypinglor och hade på sin höjd lekt Flaskan, Ryska posten och Sanning eller kånka … en gång. (Jag talar nog för mig själv här, de andra var lite mer världsvana.)

Vi listade killarna och tjejerna som skulle bjudas, planerade musiken (Dr. Hook, Tina Charles, ABBA), planerade maten (chips och ostkrokar) och drycken (saft och sockerdricka). När alla var inbjudna, kom ”det andra tjejgänget” och sade:

– Vi kommer inte på partyt om ni bjuder Niklas.

Niklas hette egentligen något annat, men historien är så sorglig att jag inte vill skriva hans riktiga namn. Niklas bodde granne med Bästisgrannen och var en helt vanlig kille. Fast han hade ju glasögon, det hade han, och räknades inte till de coola killarna. Stod vi upp för honom då? Slog vi näven i bordet och skrek att det faktiskt inte är ok att som gäst bestämma vilka som ska komma? Nej. Vi ringde.

– Hej Niklas! Eh. Öh. Nu är det så här. Partyt är tyvärr inställt. Ja. Mhm. Hejdå.

Sedan bjöd vi istället – på order av ”det andra tjejgänget” – Anders Jonsson som inte ens gick på vår skola. Men han spelade ju hockey.

Klimax
Partyt minns jag inte ett dugg av. Vi hade det, vi åt säkert, pussades lite … men i huset bredvid satt Niklas och såg att vi partajade på ett inte alls inställt party. Snipp snapp snut.

Association
Ett party som tvärtom alltid är öppet för alla är de ständiga bloggträffarna. De som var där i lördags kunde knappt göra sig hörda pga. varandra. Studiomannens myckna och väldigt snabba prat krockade i frekvens med hakkes synnerligen djupa basröst och Solusfeminas ständiga skratt så att jag, Bästisgrannen och Roadbend under långa stunder satt med händerna kupade bakom öronen för att vi skulle kunna höra oss själva gestikulera.

Alldeles ovanför mig och Gitta satt en fläkt av något slag. Jag vände upp huvudet för att se om jag kunde göra något åt akustiken, men förstod plötsligt varför jag hade svårt att höra vad Annika gestikulerade och vad Anna sade borta i andra änden av bordet.

Vi hade en ljudförvrängarapparat med inoljat akustikfilter ovanför oss!

Närbild.

Mycket intressant konstruktion. Fonologisk frekvensförstörare. Jag tror att den även suger upp alla Q.

Annika och jag hade normala skodon, medan Översättarhelena, Bästisgrannen och Trulsa är modeslavar och såg ut så här.

Alla om fyra år: huuuuur kunde vi stoppa in brallorna i stövlarna? Titta, blåa kryckor, hade alla det också?

 

Gitta övervakar hakkes alkoholintag.

 

Här smakar hakke på vår födelsedagschampagne, skänkt av Studiomannen och Gitta. (Jag tror att han fick i sig säkert 1 ml.) Observera skylten om lilla huvudet. Vi som hade stora huvuden borde ha burit dem under armen. Aj.

Avslutning och sensmoral
Bjud alltid alla. Stoppa inte in jeansen i stövlarna. Drick mer champagne. Gestikulera oftare med artikulation. Ha alltid hjälm.

Share
40 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 7: pyttipannabloggare

(Det är egentligen alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjunde och sista dagen som jag – och ni – raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Ena dagen vill man ha röda strumpor och äta ostmacka till frukost. Nästa dag vill man klippa av sig allt hår och nynna på en Björn Skifslåt. Tredje dagen vill man egentligen köpa en balklänning men måste istället rensa öronen från vaxproppar.

That’s life. Och då skriver man om det om man är en pyttipannabloggare. Fast det gäller att plocka russinen ur pyttipannakakan eftersom de ju inte hör hemma där.

En underavdelning till pyttipannabloggarna är de lite mer färglösa pölsabloggarna. De har på sig ljusgula strumpor varje dag och vill köpa balklänning varje dag och kan stundom tänka sig att äta kanske möjligtvis två ostmackor till frukost istället för en.

Pölsa, lite blygt hukande bakom tillbehör.


Om en sådan pölsabloggare plötsligt skriver ett politiskt laddat manifest fullt med svordomar, kan man säga att det ligger en rödbetsskiva mitt i pölsan.

”Tv-dinner”, som jag tyvärr inte har hittat ett svenskt namn på. ”Tv-mat” är ju chips.

Som pyttipannabloggare är det praktiskt att ha även hjärnan konstruerad som en pyttipannaportion och inte som en ”tv-dinner”. Det är så trevligt; man vet aldrig vad det är som kommer upp på gaffeln! (Eller skeden – visst borde man faktiskt äta pyttipanna med sked?) Pyttipannahjärnor är opraktiska när man behöver ha tag på en liten lökbit och ideligen bara får upp en potatisbit:

– Daryl Hannah! Nej, jag menar inte henne, åh, vad heter hon, hon den där med blont hår, jag har det ju på tungan, det börjar på D eller R, Darry… nej, åh, nej, den där hon som … Ah Doris Day!

(Doris Day är med andra ord lök? Jahapp.)

Vi pyttipannabloggare kan krydda vår anrättning med tabasco eller servera den i många små skålar eller ta fram femton olika stora skålar tjugotre gånger om dagen och hälla socker i några, grädde i andra och (surprise) ingefära i några.

Är det då någon skillnad mellan pyttipannabloggare och gott-och-blandatbloggare som jag nämnde häromdagen? Nej, egentligen inte, men pyttipannabloggarna har inte en tillstymmelse till röd linje – om det inte är ketchup förstås.

(Till alla er som är förvirrade och nu funderar på att om löken är Doris Day måste ketchupen ju vara Warren Beatty, vill jag bara säga nej. Inte alls.)

Pyttipanna. Synd, det ser ju inte ens gott ut.

Nu är bloggläsarvärvsveckan slut. Den innehöll för mig två bloggträffar (varav den senare recenseras i morgon), två kryckor, två taxiresor, två finnar på näsan, två födelsedagskalas, tvåhundra vantar på golvet i hallen samt två gräl (ett med min djefla man, ett med min mamma). Min röda tråd var alltså två. Eller till antalet två.

1) Krig.
2) Fred.

Det här är ett perfekt sätt att avsluta ett blogginlägg om man vill ha kommentarer: alla som har läst kliar sig i huvudet och kastar sig huvudstupa in i kommentatorsbåset och skriver va, vaddå, nähe och vamenardunudå. Eller så kliar de sig i huvudet genom att skaka på det och mumlar jafattarinteidagheller och detblirnogbättreimorrn.

Aha. Produktutveckling! Jag kan ha en kommenterarskola!

1) Använd inte kommentarerna för sådant som kan skrivas i ett mejl. Inte: ”Tjena hallå, tack för mejlet du skickade till mig nyss, jag säger bara: vilken grej!”
2) Svara inte på kommentarer som bloggaren har lämnat på din blogg i bloggarens blogg utan i din blogg istället så förstår alla kommentarläsare lättare. Inte: ”I din kommentar på min blogg skriver du sju, jag trodde det var åtta.”
3) …

(Det där var alltså en cliffhanger. Eller så finns det bara två råd när man ska lära sig att kommentera. Ja. så är det nog. Jag sade ju det: den röda tråden är två.)

Share
34 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 6: genibloggare

(Det är ju alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjätte dagen som vi raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Hur var det nu med Mozart? Han var ett underbarn, glad och fnittrig, fattig och slösaktig och hostade ihjäl sig och begravdes slutligen medan det ösregnade.

Och han som gillade solrosor, skar sig lite i örat och målade av potatisätare – Vincent van Gogh? Han var så olycklig, men skrev av sig en massa ångest i brev till sin bror, åt ingenting och ändade till slut sitt liv på egen hand.

Men hur är det fatt med genierna, egentligen? Rachmaninov fick dåliga recensioner för sitt första verk och höll på att tappa greppet fullständigt (men repade sig), Nietzsche skrev att Gud var död, gjorde sig ovän med alla, kände att ingen förstod honom och blev galen, varefter han dog. Glenn Gould nynnade när han spelade trots att han blev tillsagd att vara tyst. Marie Curie varken åt eller sov och blev följaktligen deppig medan hon bar omkring på radioaktivt material i fickorna.

Så här kan vi ju inte ha det. Men vad står det i Wikipedia?

Ett geni har en kombination av låg latent hämning och högt IQ. Kombinationen låg latent hämning utan högt IQ gör att man blir galen, därför lever geniet med risken att bli galen om han stressar för mycket eller är med om en personlig kris.

Hu då. NE kanske har en soligare historia?

Geniet har [enligt] Kant en förmåga att skapa det för vilket inga bestämda regler kan ges och detta består i en harmonisk blandning av fyra förmågor: sensibilitet, omdöme, kreativitet och smak.

Se där. Dessutom var Einstein ett helt ok geni som visserligen hatade skolan, hade en ovanligt liten hjärna (som han dock inte blev retad för), liksom Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin och drabbades av magsår, men det kan ju hända vem som helst. (Jag har haft två NE-relaterade magsår: 1993 och 1995.)

Vad jag vill med denna röriga och långa inledning är att få tillåtelse att – utan att dra ner dem i absint-träsk eller tvinga dem till kreativa kriser – kalla två av de svenska bloggarna geniala.

Jag menar embryo och han som ser likheter. (Jag låtsas nu inte om att upphovsmännens namn är kända eftersom jag vill att ni ska bli nyfikna och rusa åstad och kolla in dem.) Jag har förresten även funderat på forna tiders genier, och nu beslutat att Tove Jansson hade varit en genibloggare.

Jag vill vara ett lyckligt geni, ett geni utan hosta och depressioner och begravningar i regn med gråtande barn och ska nu försöka härma! Ja!

Fast ingen hyllade mig när jag efter senaste Bondrullen påtalade Daniel Craigs likhet med Jarl Kulle.
Ser ni inte? (Det är Kulle på bilden.)

Men här då? Detta spanade jag in redan 2005:

Bono och Robin Williams.

Nähe, inga ovationer för detta heller? (På riktiga lika-som-bär-plejs byter man plats på namnen, vilket min annars oorganiserade och komplett ickerationella hjärna alls inte gillar.)

Hade det inte varit lattjo om man hittade bilder där Robbie Williams och Robin Williams är lika? Ah, jag måste leta.

Letar.
Letar.
Letar fortfarande.

Det här blir man ju inte fet på. Bättre än så här blir det inte.

Robbie Williams och Robin Williams.

Det tar på krafterna att försöka vara genibloggare.

Del 7

Share
20 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 5: servicebloggare (uppdat.)

Ibland vill man hjälpa sina läsare till ett enklare liv. Eller ett roligare liv. Eller ett mer användbart liv. Eller ett liv i största allmänhet. Då tycker jag att man ska publicera ett recept på köttfärslimpa.

Detta kan man kanske jämföra med forna tiders bensinstationer, där en Johnny Depp eller en Iggy Pop rusade fram till bilen, tankade, putsade vindrutan och passade på att berätta att vädret var bra. (Fast sedan förväntade de sig dricks, förstås. Är kommentarerna bloggarens dricks?)

Att lista de allra bästa filmerna, är ett serviceprojekt som aldrig tar slut. Visserligen skapar sådana listor lite stress, eftersom man ju måste se filmerna som man inte hade en aning om att man måste se. Men det är service.

Här är ytterligare några serviceställen:
Bloggywood
Researcher
Living by W
Hobbymannen
Copyblogger
Beta Alfa

Servicebloggarna är inte sällan av samma sort som åsiktsbloggarna – vilket jag tycker är trevligt. De har starka åsikter och förmågan att formulera dem. Hjälp mig gärna med tips på fler service- och/eller åsiktsbloggar. (Politiska bloggar – som jag läser ofta och mycket i ett försök att politiseras – går bort: de är visserligen åsiktsbloggar men i en helt egen underavdelning i kategorin Vredes-, pajkastnings, resonemangs- och nejbloggar.)

Själv är jag inte den som för fram åsikter eller går först i protesttågen, men jag tycker om när andra gör det. På ett slagfält hade jag stått i det bakersta ledet eller lagt mig inne i en död häst tills det hela lugnade ner sig. När jag är på besök hos service- eller åsiktsbloggarna gömmer jag mig också – och läser nedkrupen i en skyttegrav utan att kommentera.

Min service till er här och nu är en bild som ni alla har saknat. (Inte?)
När Hugo och Josefin (1967) gick på tv häromkvällen rusade jag runt som en höna med huvudet under vingen och letade efter kamera för att kunna fotografera när Beppe, Hugo och Josefin sitter i en soffa mitt på en väg och äter hela, hårdkokta ägg. Denna scen är det enda jag minns av mitt livs första biobesök, nämligen. Men ingenstans på nätet kan man hitta någon bild på den fantastiska äggätningen. Förrän nu.

Jag är serviceinriktad.

Uppdatering:
I kommentarerna framkom önskemål om bilder på basketskor. Sällan har jag varit så villig att bistå med mina tjänster. Dock är de allra första skorna slängda av mamma (blåa Converse i tyg), men jag kan visa upp de allra finaste och de allra bästa och coolaste: Top Ten. Bilden togs på en studentfest 1984. Dessa skor har jag fortfarande på mig när jag ska vara riktigt fin: på landskamper och bröllop.

Någon annan service jag kan hjälpa till med?

Del 6

Share
31 kommentarer

Bloggöl, nej, bloggläsaröl!

Helt i överstämmelse med veckans bloggläsar-tema har vi nu firat bloggöl på Söder i Stockholm med inte mindre än fyra ickebloggare (men bloggläsare) på besök: Ingrid (som gav mig vackra temuggar), Cruella, Sofie och *fanfaaar* Broder Jakob. (Jag har sagt det förut: Sångaren i Kent heter Jocke Berg. Min bror heter Broder Jakob. Båda sjunger bra och ser ut som varandra. En gång blev min bror attackerad av en medelålders kvinna som skällde ut honom efter eftersom hennes döttrar inte skötte skolan utan bara lyssnade på Kent hela nätterna.)
Vi vanliga bloggbloggare var Översättarhelena (som gav mig en t-shirt och Ingmar Bergman-tatueringar som jag inte vet om jag nänns klistra på mig någonsin), RS, Petra, Christina, Ica, Anna och jag … men ingen Annika Bryn. ”Var är Annika Bryn?” skallade ropen över hela Söder.

På vägen hem lyckades jag och Ica missa noll tåg och åka taxi med en man i taximysse som han köpte 1971, när han började köra. Han var född 1948, hade en intressant familj, trivdes med sitt jobb som innebar frihet under ansvar, saknade tiden med en kvartersbutik i varje hörn, hade blivit knivhotad under en körning, kört till både Göteborg och Malmö men aldrig kört nakna människor. När jag betalade med mitt kort och visade upp min legitimation, sade han helt korrekt:

– Grattis på födelsedagen.

(Det kommer, min ovana trogen, ett till kapitel i den stora bloggläsarvärsveckan under fredagen.)

Share
27 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 4: minnesbloggare

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Det hade ju varit kul om fler bloggade – men jag vill främst att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare.)

Ibland skyller jag min hamstrings- och sakletardrift på min otrygga barndom: åtta olika klasser på tolv år, skånska som glider över i norrländska och så pälsdjursallergin på det. Men så avslöjar alltid någon att jag inte alls har lidit av någon otrygg uppväxt utan ibland till och med helt frivilligt bytt skola och klass och ju tycker att det är jättekul att prata olika dialekter … och att vara allergisk bidrar väl inte på något sätt till att man samlar på sig saker från barndomen?

Då är det bara att erkänna att jag helt enkelt är en obotlig nostalgiker, inget annat. Men jag är inte bara nostalgisk över min egen barndom utan av allt som är från förr. Det är därför det ganska ofta dyker upp bilder ur gamla veckotidningar och råd ur husmorslexikon här. Det fanns en mening med att jag sparade

  • Kvällsposten från 3 april 1983
  • matteböckerna från lågstadiet
  • jeansen från 1975
  • mormorsmors bröllopsskor
  • gamla Röster i Radio/TV-tidningar med Torsten Jungstedts filmrecensioner
  • pappas första mobiltelefon
  • mammas zebrabikini.

Jag skulle ju blogga om det.

(Fast bikinin slängde jag i somras. Eftersom den tog så stor plats.)

Nu är jag inte ensam om att minnesblogga. De två frekvensbloggarna Salt och Stationsvakt har varsitt kombinerat minnes- och ymnighetshorn som de häller ut över sina bloggar varenda dag. AB är dokumentär- och minnesbloggare medan andra gott- och blandatbloggare minns och .

Alla minnesbloggarinlägg får mig att stanna till, läsa långsamt och njuta som av ett gott vin. (Snicksnack egentligen, jag dricker inte alls vin långsamt utan snarare som om jag har eld, kronofogden eller en högaffel i baken.) Nästan varje dag måste jag hejda mig för att inte bara låta minnesmaskinen jobba och på bloggen visa upp axelvaddar, platåskor, LP-plattor och min farmors symaskin som vi har använt som skötbord. (Snicksnack, jag hejdar sällan mig själv utan går på i ullstrumporna tills jag vrickar fötterna.) Ni vet folk som står i kö för att åka till månen och köper biljetter till rymden som de kaaaaaaanske hinner utnyttja innan de dör? Finns det en kö till första resan i en tidsmaskin, så kommer jag att stå först i den. (Snicksnack. Jag har varken pengar eller mod.)

Nu är kommentatorsfältet öppet för fler minnesbloggartips och kanske minnesfragment som behöver fyllas på? Eller bara några berättelser om första skäggrakningen, konsten att nysa med nymålade ögonfransar och Ralf Edströms minsta shorts.

Bonusbild:
Ungefär så här skrev jag 3/11 2005:
I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Stig Nahlbom, som hade fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. (Det är inte hans mustasch på bilderna.) I texten ordvitsar han först om ”Påssnuset Lipton”, sedan skriver han:

”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”

Mycket snus har runnit under läpparna sedan 1974.

Del 5

Share
27 kommentarer