Fläckar på tröjor och köttfärssås på vaxduk går numera aldrig bort utan sitter som tatuerade. Russin intrampade i plastmattan lossnar inte ens med bräckjärn. Vävtapeter från 1970-talet sitter fast som om de hade 100-årsgaranti.
Men gissa vad som inte sitter fast?
Svar: siffrorna på fjärrkontrollsknapparna.
Gissa vad som lossnar av minsta snedtryck!
Svar: själva fjärrkontrollsknapparna utan siffror.
Vad är det som allra lättast går sönder och lossnar?
Svar: batteriluckan på fjärrkontrollen.
Fjärrkontrollsuppfinnarmannen som heter Adler är död. Han är orsaken till att vi zappar, blir soffpotatisar och numera aldrig ser på ett program i taget. På det hela taget är det väl en inte särskilt livsnödvändig uppfinning? I vårt hus förökar de sig dessutom. Jag vet inte hur det har gått till eftersom vi faktiskt bara har två tv-apparater, men numera vandrar dessa omkring mellan rummen:
Om jag hade gått ner i källaren (vilket jag ju inte ska göra med tanke på olycksrisken), hade jag säkert kunnat rota fram ett par till. Dessutom ser ju mobiltelefonerna också ut som fjärrkontroller numera. (Men där sitter siffrorna fast, va? Hm. Produktutveckling.)
Nästan alla har tejpbitar för att hålla batterierna på plats. En av dem har inget batteri eftersom den kräver ett fyrkantigt niovoltsbatteri. Den där blåa längst till vänster är en listig en. Den klarar nämligen att hantera tv:n, kabel-tv-maskinen, deveden och videon på en gång. Om vi bara kunde lista ut hur den ska programmeras.
Den lilla vita? Längst ner? Den suddiga? Åh. Äsch. Bara en liten fjärr till min MacBook. Lika lite som jag faktiskt tycker om min MacBook med de sylvassa kanterna, lika mycket tycker jag om datorns mediespelarfjärrkontroll. (Den som kan hitta på de längsta orden idag, vinner!)
Uppdat:
Embryo funderar över fjärrisar.