(Det är alldeles för få som läser bloggar. Det hade ju varit kul om fler bloggade – men jag vill främst att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare.)
Ibland skyller jag min hamstrings- och sakletardrift på min otrygga barndom: åtta olika klasser på tolv år, skånska som glider över i norrländska och så pälsdjursallergin på det. Men så avslöjar alltid någon att jag inte alls har lidit av någon otrygg uppväxt utan ibland till och med helt frivilligt bytt skola och klass och ju tycker att det är jättekul att prata olika dialekter … och att vara allergisk bidrar väl inte på något sätt till att man samlar på sig saker från barndomen?
Då är det bara att erkänna att jag helt enkelt är en obotlig nostalgiker, inget annat. Men jag är inte bara nostalgisk över min egen barndom utan av allt som är från förr. Det är därför det ganska ofta dyker upp bilder ur gamla veckotidningar och råd ur husmorslexikon här. Det fanns en mening med att jag sparade
- Kvällsposten från 3 april 1983
- matteböckerna från lågstadiet
- jeansen från 1975
- mormorsmors bröllopsskor
- gamla Röster i Radio/TV-tidningar med Torsten Jungstedts filmrecensioner
- pappas första mobiltelefon
- mammas zebrabikini.
Jag skulle ju blogga om det.
(Fast bikinin slängde jag i somras. Eftersom den tog så stor plats.)
Nu är jag inte ensam om att minnesblogga. De två frekvensbloggarna Salt och Stationsvakt har varsitt kombinerat minnes- och ymnighetshorn som de häller ut över sina bloggar varenda dag. AB är dokumentär- och minnesbloggare medan andra gott- och blandatbloggare minns då och då.
Alla minnesbloggarinlägg får mig att stanna till, läsa långsamt och njuta som av ett gott vin. (Snicksnack egentligen, jag dricker inte alls vin långsamt utan snarare som om jag har eld, kronofogden eller en högaffel i baken.) Nästan varje dag måste jag hejda mig för att inte bara låta minnesmaskinen jobba och på bloggen visa upp axelvaddar, platåskor, LP-plattor och min farmors symaskin som vi har använt som skötbord. (Snicksnack, jag hejdar sällan mig själv utan går på i ullstrumporna tills jag vrickar fötterna.) Ni vet folk som står i kö för att åka till månen och köper biljetter till rymden som de kaaaaaaanske hinner utnyttja innan de dör? Finns det en kö till första resan i en tidsmaskin, så kommer jag att stå först i den. (Snicksnack. Jag har varken pengar eller mod.)
Nu är kommentatorsfältet öppet för fler minnesbloggartips och kanske minnesfragment som behöver fyllas på? Eller bara några berättelser om första skäggrakningen, konsten att nysa med nymålade ögonfransar och Ralf Edströms minsta shorts.
Bonusbild:
Ungefär så här skrev jag 3/11 2005:
I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Stig Nahlbom, som hade fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. (Det är inte hans mustasch på bilderna.) I texten ordvitsar han först om ”Påssnuset Lipton”, sedan skriver han:
”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”
Mycket snus har runnit under läpparna sedan 1974.
27 kommentarer