Semikolonets dag – höj en semla för Aldus Manutius!

Det är i dag 492 år sedan den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius (it. Aldo Manuzio) stilla insomnade (alternativt bröt nacken i en trappa eller blev nedriden av en kondottiär – språkpoliserna har ingen aning om hur han dog!).

Vad uträttade då denne yrkes- och hedersman? Jo, han var bl.a. först med två saker:

• den kursiva stilen – värt att notera men knappast att fira
• semikolonet – ett faktum som förtjänar jubelfanfarer och triumffyrverkeri.

Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation inom t.ex.

• tyskan
• danskan
• esperanto
• ryskan
• hebreiskan (där vi f.ö. observerar att tecknet inte skrivs spegelvänt).

Språkpoliserna ger följande råd för användningen av semikolonet:

1. Har du inte järnkoll på hur det används så glöm att det finns på tangentbordet; tankstreck är i dag en fullgod ersättare (erkänner vi med tungt hjärta).
2. Håll i åtanke att många läsare inte hyser samma känslor som du själv inför detta exklusiva skiljetecken; de inser knappast hur eleganta dina semikolon-baserade formuleringar är.
3. Använd det med måtta och förstånd; det kan bli himla tjatigt om det t.ex. upprepas tre gånger i en och samma punktlista.

För hundra år sedan användes inte semikolonet riktigt på samma sätt som i dag. I Nordisk Familjebok, andra upplagan (1917), läser vi:

Semikolon (af lat. sémi, half, och grek. kolon, kolon), gramm., ett skiljetecken som består af ett komma och en punkt däröfver (;) och som utmärker ett uppehåll, midtemellan det som utmärkes af punkt och af komma, för tanken (och rösten) vid läsandet (och uppläsandet) af en skrift. Det begagnas hufvudsakligen för att skilja hufvud-leden i en längre period. Semikolon infördes af A. Manutius i slutet af 1400-talet.

Här finner vi alltså ett bruk av semikolon som känns främmande för oss:

Då emellertid sagan gör S. till dotter af den syriska gudinnan Derketo,har därmed hennes namn knutits till myten om Istar eller Astarte, den semitiska kärleksgudinnan; och i det att drag af vild sinnlighet blifvit fogade till hennes saga, har det mytisk-erotiska elementet däri tagit alldeles öfverhand öfver det historiska.

(Artikeln om Semiramis)

 

©Lotten Bergman 2007