(Det är ju alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjätte dagen som vi raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)
Hur var det nu med Mozart? Han var ett underbarn, glad och fnittrig, fattig och slösaktig och hostade ihjäl sig och begravdes slutligen medan det ösregnade.
Och han som gillade solrosor, skar sig lite i örat och målade av potatisätare – Vincent van Gogh? Han var så olycklig, men skrev av sig en massa ångest i brev till sin bror, åt ingenting och ändade till slut sitt liv på egen hand.
Men hur är det fatt med genierna, egentligen? Rachmaninov fick dåliga recensioner för sitt första verk och höll på att tappa greppet fullständigt (men repade sig), Nietzsche skrev att Gud var död, gjorde sig ovän med alla, kände att ingen förstod honom och blev galen, varefter han dog. Glenn Gould nynnade när han spelade trots att han blev tillsagd att vara tyst. Marie Curie varken åt eller sov och blev följaktligen deppig medan hon bar omkring på radioaktivt material i fickorna.
Så här kan vi ju inte ha det. Men vad står det i Wikipedia?
Ett geni har en kombination av låg latent hämning och högt IQ. Kombinationen låg latent hämning utan högt IQ gör att man blir galen, därför lever geniet med risken att bli galen om han stressar för mycket eller är med om en personlig kris.
Hu då. NE kanske har en soligare historia?
Geniet har [enligt] Kant en förmåga att skapa det för vilket inga bestämda regler kan ges och detta består i en harmonisk blandning av fyra förmågor: sensibilitet, omdöme, kreativitet och smak.
Se där. Dessutom var Einstein ett helt ok geni som visserligen hatade skolan, hade en ovanligt liten hjärna (som han dock inte blev retad för), liksom Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin och drabbades av magsår, men det kan ju hända vem som helst. (Jag har haft två NE-relaterade magsår: 1993 och 1995.)
Vad jag vill med denna röriga och långa inledning är att få tillåtelse att – utan att dra ner dem i absint-träsk eller tvinga dem till kreativa kriser – kalla två av de svenska bloggarna geniala.
Jag menar embryo och han som ser likheter. (Jag låtsas nu inte om att upphovsmännens namn är kända eftersom jag vill att ni ska bli nyfikna och rusa åstad och kolla in dem.) Jag har förresten även funderat på forna tiders genier, och nu beslutat att Tove Jansson hade varit en genibloggare.
Jag vill vara ett lyckligt geni, ett geni utan hosta och depressioner och begravningar i regn med gråtande barn och ska nu försöka härma! Ja!
Fast ingen hyllade mig när jag efter senaste Bondrullen påtalade Daniel Craigs likhet med Jarl Kulle.
Ser ni inte? (Det är Kulle på bilden.)
Men här då? Detta spanade jag in redan 2005:
Nähe, inga ovationer för detta heller? (På riktiga lika-som-bär-plejs byter man plats på namnen, vilket min annars oorganiserade och komplett ickerationella hjärna alls inte gillar.)
Hade det inte varit lattjo om man hittade bilder där Robbie Williams och Robin Williams är lika? Ah, jag måste leta.
Letar.
Letar.
Letar fortfarande.
Det här blir man ju inte fet på. Bättre än så här blir det inte.
Det tar på krafterna att försöka vara genibloggare.
20 kommentarer