I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i … något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.
– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt…
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku…
– Måste sticka! Hejrå!
Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.
Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.
Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:
Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:
”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”
Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela … tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.
Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.
Tekniken är emot mig — jag har bildbevis men bloggerbludder är inte med på noterna.
Denna dag är förresten en enda lång prövning med kvartssamtal, barnhårklippning, fot-ont och besök av en underleverantör samt 314 säljsamtal trots att alla är nixade.
Ah! Lunch!
(Se där, jag skrev en kommentar som var som en dagbok, fast på nätet!)
Halkade in här via Danstantens blogg och säger bara: Vilken underbar människa du verkar vara.
Nämen Malin, egentligen går jag ju omkring och petar näsan och ljuger hela dagarna. Ful i håret är jag också!
Men tack!
Varför har alla med sig värsta matsäcken på prov? Skulle man bli mer hungrig då? Jag har fortfarande inte fattat detta. När jag blir hungrig går jag helt enkelt ut för då kan jag inte åstakomma mer ändå. Hehe, det nationella provet för dagen är väl ute och cirkulerar i cyberspce med.
Hihi, vilken rolig dikt! Var hade du tänkt klämma in den om du exempelvis skulle skriva om… hundens lungor?
Jag gillade med nationella prov. I uppsatsskrivning vill säga. Men man fick alltid kramp i handen.
Jag vill också ha lunch nu ju!
Men jag jobbar till 16. Gruff.
Och fusk sen. Det ska man ha uppsatt med häftmassa i locket på sitt pennskrin av metall och väl dolt av foton av dåvarande pojkvännen som man behövde snegla på lite ibland. Men bara när det gällde svenska grammatik, politik och historiaprov.
Vad bra att du roades, Ica! Själv satt jag här med blossande öron, kinder och näsa och skämdes å mina egna vägnar.
Uppsatsen med dikten hette ”På en auktion” och var en drömsk tillbakablick på ett långt liv med en mormor som hade tårar i ögonen, en pappa som fick blodförgiftning och en frk Amazeula som led med vitnande knogar samt en spännande nyckel i min sko.
Oj! Det finns ju en fortsättning på dikten! Tre rader till har jag hittat!
Någonsting är konstigt.
Vinden knuffar inte bara mig
utan även andra.
Oh dear, oh dear.
Drömsk blick; uppsatsskrivning…
Suck…
Och tentamen.
Jag hade alltid med mig minst tio pennor till mina prov. Fem blyerts, varav tre med stift och två gamla hederliga som man måste vässa, sedan en svart, en blå och en röd bläckpenna och så slutligen två i någon roligare färg så som orange eller lila. Sudd behövdes det också många, minst tre. Och så extra stift till blyerts och möjligtvis en pennvässare.
Jag var fullt utrustad för ett pennkrig.
Av någon märklig anledning fick jag också oftast kommentaren: ”Om än något lång…”
jag roas alltid vet du väl. Dock ska jag vara ärlig och säga att jag med hade suttit här med blossande kinder om jag var du. Coolt att du har Malin Bayard på besök.
Ja, Ica jättecoolt! Fast hon som rider heter Malin Baryard …
Vad synd.
Ville bara informera fru Bergman att jag och Anna numera är ägare av handelsbolaget ”Press H”. Blir du stolt över oss nu? 🙂
Bravo Ilyrm & Anna!
(Jag uppmuntrar alla små barn jag träffar att starta företag om de har en affärsidé eller begåvning för något.)
Små barn = högskolestudenter.
C — det här att skriva för långt … vi måste ju ha sabbat alla lärares fritid. Istället för att plöja en uppsats och en till uppsats och en till uppsats, blev de tvungna att läsa 15 handskrivna, långsamma sidor med insprängda poem. Huga.
Det nationella provet i förrgår var också i svenska, fast då var det läsförståelse. I dag alltså uppsatsskrivande. I min femtonårings klass var det obligatoriskt att ta med sig godis.
Så modig du var! En gång i realskolan satt jag med en uppsats i ena handen och en dikt – med samma rubrik – i den andra. Skulle jag våga lämna enbart dikten?
Jag vågade inte. Men jag har den kvar…
ica: om matsäck. Förr i tiden hade man ibland upp till 4 timmar på sig att skriva – och jag satt alltid tiden ut. Utom matteproven, då gick jag vid första motståndet. Och att skriva i 4 timmar, det ger HUNGER. Vet inte hur många minuter man håller på idag.
Bloggblad — jag har suttit på sextimmarstentor! All ”mat” som jag lassade upp skymde nästan provpapperet.
Översättarhelena: Obligatoriskt med godis, aha. Ännu en anledning till att börja göra prov igen!
Jisses, jag är så sömnig att jag inte kan prata. Skulle nyss säga ”improvisation”, men det blev ”information”. Sedan skulle jag säga ”handduk” och då blev det ”gurkburk”. Nu skulle jag säga:
– Har du borstat tänderna?
Men detta kom ut:
– Har du bästa torkarna?
Sextimmarstentan var i stilistik, va? Tycker jag känner igen det.
Aha, Översättarhelena — det var det kanske. Hopning, anafor, oxymoron, travesti … Mmmmmums.
När jag läste engelska var det inga sextimmare utan bara en massa förfärliga enpoängstentor. Jag har bara tagit 38 poäng i engelska, förresten. Den där tvåpoängarn borde jag kanske ta tag i?
*funderar funderar*
Nope. Det borde jag inte.
Min pappas studentklass (1948) bestämde inför en uppsatsskrivning att alla skulle klämma in ordet rullgardin någonstans.
Åha, Kerry, det ska jag tipsa mina barn om! Alternativa ord att ta med:
paraply
rudimentärt
skäggstubb
obsolet
nickedocka
37 år
aversion
Kul lek: jag ser ett sammanhang mellan just dessa, slumpvis utvalda ord.