Även jag kan ju fatta knasiga beslut och göra tokiga saker. Som att 1986 prioritera en basketmatch i Kristianstad framför en tenta som jag ju (för ovanlighetens skull) hade pluggat inför. Eller som att 1983 åka på med en främmande italienare på en stulen motorcykel. Eller som att i vuxen ålder envist jobba gratis istället för att ”satsa på karriären”.
(Fast som ni väl förstår, anser jag egentligen att alla beslut jag fattade här ovan är självklara och korrekta på alla sätt och vis.)
Här kommer nu ett relativt normalt foto av en president och en kändis. Precis som nu, 50 år senare, är det mången amerikans dröm att få posera på detta vis – men det var inte för fotot som Elvis var där. Han hade en annan sak som han ville be Nixon om.
Richard Nixon och Elvis Presley i The Oval Office i december 1970. (Är det fåglar i bokhyllan?)
Elvis Presley hade enligt hustrun Priscilla dagarna före Nixon-mötet köpt julklappar för 100 000 dollar – bl.a. 32 skjutvapen och 13 bilar. Hon förklarade för honom att det var lite väl överdrivet, resten av familjemedlemmarna kom och höll med, alla grälade, varpå (kan man kanske förstå) Elvis blev förbannad och rusade ut, drämde igen dörren och åkte iväg.
Han hoppade sedan på olika flygplan ungefär som jag hoppar på cykeln och for än hit, än dit. På väg mot Washington bad han en flygvärdinna om brevpapper och började skriva till president Nixon för att erbjuda sina tjänster som hemlig agent.
Jag hittar alltså inte på detta. Det finns filmer gjorda, böcker har skrivits om det. Brevet finns bevarat i Nixonbiblioteket. Läs och häpna.
Klart att man bor i tre rum om man är Elvis. Självklart fjäskar även en världsberömd superstjärna för en president. Och naturligtvis är Elvis emot droger. *host* Men det mest självklara är ju att Elvis Presley borde bli en ”federal agent”. Den där ”personal gift” som han nämner i sitt PS var förresten den perfekta presenten: en fullt fungerande pistol.
Så här ser några sidor av originalet ut. Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:
– Hej, jag har ett brev till presidenten.
– Okej … jag ska b…
– Har han tid nu?
– Nej. Jag överlämnar det …
– Bra. Hejdå.
[paus]
– TUT PLING BRÖÖÖL HALLÅ! ELVIS VAR NYSS HÄR OCH LÄMNADE ETT BREV!
På väg tillbaka till hotellet stannade Elvis till vid ”Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs” och gick in för be om ett bevis på att han numera var federal agent. Personalen avslog hans begäran. Jag tänker mig att det var så här:
– Hej. Jag undrar om det är här jag kan hämta något slags id-bricka som visar att Nixon har utnämnt mig till federal agent.
– Say what? Är inte du Elvis?
– Ja, jo, kan jag få prata med chefen för id-avdelningen?
– Eh. Nej. Det går liksom inte till så.
– Okej, jag kommer tillbaka senare.
Det hela gick sedan i en svindlande fart. Nixons assistent Bud Krogh var stort Elvis-fan, och han hade dragit i alla möjliga tåtar, övertalat Nixon, beställt en låtsas-badge som Elvis skulle få och skjutit upp några redan inplanerade möten samt en presidentsk tupplur. Alla trodde ju att det hela var ett skämt från Elvis’ sida.
Plötsligt kallades Elvis tillbaka till Vita huset.
Elvis klädde sig fint i en lila sammetskostym och ett skärp med ett diademliknande spänne, packade ner sina finaste pistoler, beställde en limousin, valde inne i den ut en speciell ”Colt .45” som Nixon skulle få – och var på ett fantastiskt humör.
I Vita Husets entré konfiskerade Secret Service så diskret de kunde alla vapen, och eskorterade sedan Elvis till Nixon. Elvis förklarade sitt krig mot droger och kommunism, Nixon fick en kram, Elvis förklarade att Beatles var antiamerikaner, bilder togs och artigheter utväxlades.
Nixon spelade tyvärr inte in detta samtal. Man kan se en liten låda med ett armband till Priscilla där i Elvis vänstra hand. Det andra han håller i är familjefoton som han – som den naturligaste sak i världen – visade för Nixon.
Efter mötet fick Elvis vänta ett tag i lunchmatsalen på att låtsas-id-badgen som bevisade att han var ”federal agent” skulle levereras, vilket han gjorde helt utan knot. Han åt lite, pratade glatt med personalen och gladdes storligen. Så kom id-märket (om alltså ser ut som en medalj i plånbok som amerikanska poliser har) och sedan körde Secret Service både Elvis och alla vapen tillbaka till de tre hotellrummen. Inte ett dugg konstigt.
Vad som däremot är konstigt, är att jag – som är kuriositetsdrottning – aldrig har hört talas om detta förut.
Grafiskt sett har jag nog inte upplevt ett så snyggt år. Inte ens 2002. Associationen till 20/20 (normalsyn) är också cool. Ja, jag kommer att njuta av att skriva 2020.
Men vad kommer att hända under året? Och decenniet? Jag kisar med ögonen, tar på mig tänkarmössan, tömmer ett igenkleggat avlopp och spår framtiden i gamla hårtussar och avklippta naglar.
Tänkarmössan har varit med ända sedan jag friidrottade i Dallas 1982.
Om vi bortser från alla förfärligheter, domedagstankar, politiskt käbbel, pistolgalenskaper och levsångest, har jag några spådomar om det kommande året.
Tygavdelningen
Modet kommer att bli snyggare och snyggare under hela årtiondet. Hur coolt och snyggt jag än tycker att det är med trasiga, i förväg sönderslitna jeans, tror jag att den eran är över nu. Vi kommer att lappa och laga och alla mina tyger i källaren kommer att komma till användning. (Okej, kanske inte den svarta chintzen från 1988.)
Mina egna lappade skönheter från 1990.
Hem & bostad
Jag läste att ”Var femte kommun krympte under 2010-talet”, vilket intressant nog illustrerades med ben och skor eftersom GDPR och publiceringsreglerna samt fotorättighetskostnader ställer till det.
TT är ju på jakt efter mina pengar, men kanske är det okej att göra så här? OBS: FOTOT TOGS AV MAGNUS ANDERSSON! VERKSHÖJDEN ÄR NOG INTE SÅ HÖG ATT JAG ÅSAMKAR SKADA!
Min spaning är nu att rubriken år 2030 kommer att vara precis tvärt om: ”Var femte kommun töjdes ut under 2020-talet” eftersom lifvet i storstan tär på oss människor. Många vill ut på landet och faktiskt ”rädda ödehus”, som är det nya svarta. Detta kan man fantisera om även om man aldrig någonsin skulle få för sig att ens sätta upp en tapet.
Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få tillstånd att lägga ut en bild på ett ödehus. Men om man bildgooglar, får man träff på drygt 120 000 bilder. Förlåt, alla fotografer!
Om bara några år kommer ödehusälskarna förstås att ha stor nytta av 3D-printrar som tillverkar reservdelar i naturmaterial. Man bara viskar ”tvåkupigt taktegel” till apparaten, så kommer en sådan utspottande.
Mobilia
Elbilar, självkörande bilar, flygbilar och underjordsbilar i all ära – men den stora skillnaden kommer att bli att vi använder bilar ungefär som de förnicklade sparkcyklarna. Hyrbilarna står lite här och där och så bara kollar man i en app var de finns och FLUPP, så hoppar man in i en och kör dit man ska. Det finns redan! Och funkar!
Tänk er att detta är bilar ungefär där ni bor, och alls inte sparkcyklar på Kungsgatan i Stockholm.Favorit i repris: elbil 1904.
Reservdelsmarknaden
Precis som lappar på jeans och garn till stoppning av strumpor (se ovan) kommer vi att laga kroppen med reservdelar. Mina trassliga knän kommer att fara all världens väg eftersom jag nog får små knärobotar inopererade. Man bara viskar ”två fräscha knän i stl 40” till den där 3D-skrivaren, så spottas sådana ut. Ni som har pengar över och vill göra en investering: leta upp ett företag som kombinerar proteser och robotik. (Och anmäl mig som försökskanin är ni snälla.)
Hjärnstorm!
Det kommer att bli inne att kunna saker utantill! Och att kunna hålla fokus länge! Investera gärna i en app som hjälper allmänheten att deklamera dikter utan fusklapp! Johodå!
Igår såg jag att Ferlin hade fått en ros – det är ett tydligt tecken på poesins frammarsch!
Med detta sagt, hoppas jag egentligen mest att 2020-talet blir lika festligt som 1920-talet – men kanske ändå utan bedrövligheterna som sedan följde.
Jag brukar ju stoltsera och skryta med hur jag minsann tvingade barnen att titta på gamla långfilmer när de var små. Hur jag trycker dagstidningar till deras bröst och hur jag vrålar DET ÄR KARL-BERTIL JONSSON NUUUU – när alla egentligen bara vill dra sig undan och kolla på Youtubare.
Men skadade av sin barndom som de nu är, har de fem barnen börjat revoltera. Det kan man begripa och förlåta dem för, de är i alla fall 17, 19, 22, 25 och 27 år nu.
– Kolla, kolla, den här tanten som dog på 1950-talet tränade med Andréexpeditionen för att få hänga på till Nordpolen men befanns slutligen vara ett sprött kvinnoblomster! säger jag.
– Mäh.
– Den här skon, barn, har en taxklack. Den var modern på 50-ta…
– Inte nu, mamma, jag måste sticka!
– Hon som uppfann den moderna bh:n hette Mary Phel…
– Jaja, och hennes morfars farfar uppfann ångbåten.
– Watergateaffären br…
– Inte mer om Trump nu!
– Jämför slutet av ”Brubaker” med slutet av t.ex. ”En kvinnas doft” så ska ni se att det långsamma klappandet av en person övergår i ett unisont applåderande som man kan se i flera andra filmer.
– Det heter tropes.
Paus. Lycklig suck. Ljuvligheters ljuvlighet! Jag fick ett svar!
– Tropes! Ja! Hurra! Vilket ju är lite synd eftersom trop är ett begrepp inom retoriken, t.ex. metaforer och ironiska … VÄNTA! Gå inte!
Jag har nyss sett ett tidsdokument som jag verkligen vill att alla ska se. Inte bara mina fem barn, utan alla. Det handlar om året 1970 och finns på SVTplay. Nu ska jag försöka locka till tittning:
• Vi får se musikartister och en renrakad Kris Kristofferson! (Lockar nog inte de unga, nej.)
• SVT har letat upp vittnen och skadade till diverse olyckor och förskräckligheter 50 år senare. De berättar sansat och klokt om det som hände.
SvD den 10 aug 1970.
• Man kan se bevis på att vi barn gjorde allt i blankslitna träskor.
”Byggleken” hette detta fenomen. Utan vuxna övervakare fick vi slå oss på tummen hur mycket som helst.
• Efter en storbrand på IKEA i Kungens kurva såldes allt ut till vrakpriser och SVT har intervjuat gamla människor som köpte halva sitt bohag just denna dag.
SvD den 6 sep 1970.
• Vi hoppade twist på alla rasterna! Både killar och tjejer!
Kolla vad spännande! Ett gummiband kunde sysselsätta sju barn – som fick motion på köpet.
• En känd författare gjorde en dokumentär. (Jag vill inte avslöja mer.)
En av Sveriges sedermera största popartister var med i denna film, som hans författande mamma gjorde. Här tjuvröker han med sina polare … framför den filmande modern.
Man får också veta hur Roy Andersson band ihop sina unga skådespelare för att det skulle se ut som om de tyckte om varandra. Och spana in oerhört korta kjolar samt konstatera att den politiska röran av idag inte var mycket bättre 1970. Men framför allt får man se lurviga polisonger!
Detta är polispolisonger.
Se ”Året var 1970” och tala sedan om för mig att det var trist – om ni kan! (Det kan ni inte!)
Imorse pratade jag traditionsenligt i radio om Nyordslistan som Språktidningen i december publicerar i samarbete med Språkrådet. Jag blev bara ilsken två gånger, glatt överraskad en gång och konfunderad en gång – där jag stod och med emfas och en dåres envishet upprepade:
Nyordslistan är inte inte inte Svenska Akademiens ordlista. Nyordslistan borde byta namn till något krångligare:
Nyordslistan är intressant som kuriosa när den publiceras. Den speglar det gångna årets företeelser och blir kanske inte riktigt utforskningsrolig förrän efter ett par år. Jag delar omedelbart upp den i olika delar och förutspår vilka som strax dör, vilka som kanske överlever och vilka som bara är med som ”tecken i tiden”. Om jag bara snabbkollar på listan från 2013, kan jag konstatera att twerka, 5:2-diet, brexit, e-cigarett, e-sport och selfie definitivt har överlevt och används dagligdags.
Men hur var det med mina snabba humörsvängningar i radion?
Ilsken blev jag för att Språkrådet inte har en egen webbplats utan måste hänga under Institutet för språk och folkminnen med webbadressen ”www.isof.se”. Som att lotten.se skulle placeras i källarvalven under Avdelningen för Nobelfesternas klänningsbevarande liksom.
Ilsken igen blev jag av att begreppet antivaxxare ens finns och att barn dör av mässling samt att spädbarn ligger och flämtar i kikhosta på svenska sjukhus. Fast sedan blev jag glad igen eftersom jag nu kan stava till ett ord med två x.
Konfunderad blev jag av ordet popcornhjärna. Även jag som faktiskt har sett popcorn poppas i en kastrull måste ju säga att ”locket på” här får en extra dimension. Men att definitionen inbegriper att ”hjärnan samtidigt ställs inför flera olika sinnesintryck” låter ju som om det skulle vara något annorlunda och rentav olämpligt. Min popcornhjärna fick valkar i händerna när jag hade fem barn mellan 0 och 10 år och två skulle ha ny blöja, en blev allergisk mot gräs, en satte sig i potatismoskastrullen och en klättrade upp i en ek för att kratta ner löv.
Popcornhjärna?Popcornhjärna?Popcornhjärna?
(Kuriosa: en av mina kusiner kände Gershon Kingsley som komponerade ”Popcorn-sången”.)
Den glada överraskningen kom sig av att beteendedesign ju måste vara det som jag blev tvungen att översätta till det ooooo så svenskklingande ”nudging” i en hel bok 2015. Och så rasande roligt att få skriva ett ord med kombinationen ”endede” i mitten!
Så vilka ord tror jag kommer att dö som en dagslända och anses mossiga som en gammal gubbe om bara något år? Jo:
Dessutom kommer växtbaserat kött att vara onödigt när allt kött är just det. (En spaning!) ”Köttkött” blir då en retronym (ett ord som bildas när det tidigare standardordet för en viss sak får en utvidgad betydelse – ett nytt ord som syftar bakåt) som tjock-tv, papperstidning, snigelpost, fast telefon och vinylskiva.
Vad tror ni?
Hela listan med Språkrådets (alltså inte mina) definitioner kommer här:
Nyorden 2019
animoji Animoji, bildat av orden animated emoji, är en emoji utformad efter en persons ansikte.
antivaxxare Person som av rädsla för negativa konsekvenser motsätter sig vaccinering.
artdöden Den storskaliga utplåningen av djur- och växtarter under människans tidsålder.
ASMR Sensorisk stimulering i form av viskljud, prassel, knackningar och tuggande som skapar välbehag hos lyssnaren
aspludd Ludd bestående av snöliknande frön från asp
benim Pronomen inlånat från turkiskan, där benim är genitivform av ’jag’ och betyder ’min, mitt’. Används ofta av personer som refererar till sig själva på ett självförhärligande sätt, främst i raptexter.
beteendedesign Utformning av närmiljö för att främja ett visst beteende och få konsumenter att fatta beslut i en viss riktning.
cybersoldat Försvarsanställd inriktad på att bekämpa digitala hot från främmande makt och terroristorganisationer.
deepfake Video, bild eller ljud där innehållet manipulerats på ett sätt som gör förvanskningen svår att upptäcka.
deplattformering Aktion riktad mot exempelvis nättjänster och mötesarrangörer som syftar till att frånta opinionsbildare inkomstkällor och möjligheten att sprida sina åsikter.
digital tvilling Digital avbildning av ett verkligt fenomen som gör det möjligt att utföra tester i datormiljö som om de vore i verkligheten.
dra åt helvete-kapital Sparade pengar som kan användas för att plötsligt bryta upp från en relation.
eldost Ost som liknar halloumi och som kan grillas eller stekas, och fick ett uppsving i somras sedan det blev uppmärksammat att Cypern, där halloumi tillverkas, ger stora mängder antibiotika till sina djur.
fimpomat Behållare för cigarettfimpar med två öppningar där varje fimp genom användarens val av öppning utgör en röst i en fråga med två svarsalternativ.
Gretaeffekten Den påverkan mot ett mer miljövänligt beteende som klimataktivisten Greta Thunberg har inspirerat till.
grönt körfält Körfält där bara fossilfria fordon får köra.
hjärtslagslag Lag som förbjuder abort om hjärtslag kan höras hos fostret.
hundvissla Använda värdeladdade signalord som endast uppfattas av mottagare införstådda med budskapet.
hybridkrig Krig som förs i det dolda utan en väpnad konflikt.
ikigai Upplevelse av att tillvaron är meningsfull, som skrivits om i DN.
immersiv Uppslukande, omslutande. Används ofta i uttryck som immersiv teknik och immersiv upplevelse.
klimatdiktatur Mandat för internationell organisation att fatta överstatliga beslut i klimatfrågan.
klimatnödläge Tillstånd som kräver omedelbara åtgärder för att motverka klimatförändringar.
klimatstrejk Protestaktion för att skapa uppmärksamhet för behovet av klimatfrämjande åtgärder.
källtillit Förtroende för etablerade medier och andra källor som strävar efter opartiskhet och saklighet.
lågaffektivt bemötande Pedagogisk metod där vuxna inte ska konfrontera utåtagerande barn utan i stället mana till lugn.
menskonst Konstnärligt verk som utmanar normer och tabun. Används i dag i bredare bemärkelse, inte bara för att beskriva konst som skildrar menstruation eller använder sig av mensblod.
nattborgmästare Person ansvarig för att främja nöjeslivet i samråd med berörd kommun.
popcornhjärna Tillstånd där hjärnan samtidigt ställs inför flera olika sinnesintryck, till exempel vid användning av mobiltelefon.
sharenting Föräldrars delning av bilder på sina barn i sociala medier utan att samtycke har inhämtats.
smygflyga Flyga utan att berätta om valet av färdmedel eftersom flygets klimatavtryck kan vara skambelagt.
syssna Lyssna med synen. Används främst bland döva och hörselskadade och deras anhöriga.
tågskryta Stoltsera med att av miljöskäl resa med tåg i stället för flyg.
växtbaserat kött Vegetabiliskt livsmedel som efterliknar kött till smak, utseende och konsistens.
övervakningsekonomi System där digital information om konsumenters beteendemönster har stort ekonomiskt värde.
(Ni som inte har hängt med i bloggen nu i december: rotera! Åk på mellandagsrea och koka palt! Detta med DRT går inte att förstå!)
Hemlisbloggarabstinens, anyone?
(Sade hon förhoppningsfullt.)
Här står jag som vanligt i min svärmors klänning från 1971 och försöker sno uppmärksamheten från granen.
Det här är svårt att skriva. Men inte på grund av något annat än att mellanslagstangenten gör dubbelslag som ett orienterarhjärta med twar, medan deletetangenten har lagt av helt.
Genom åren har DRT ibland blivit inbjuden med armbågen, kommit lite på sidan om eller bara hängt med som en blindtarm utan mål eller mening. Ett år glömde jag till och med bort att ordna en röd tråd, så när jag väl kom på det vid lucka 5, fick jag sätta mig och leta efter en vag, gemensam nämnare och sedan se till att just denna var med i resterande 19 luckor.
Ett annat år var den röda tråden ”den röda tråden” … Alltså ”Historien om någon”. Ett år var den ”I Am the Walrus”, och då hade hakke och Översättarhelena säkert lagt ner en hel jobbvecka på att analysera alla 24 luckorna.
Förr om åren satt jag och stökade till med bokhögar överallt i hela huset. Barnen for vind för våg, mina redigeringsdeadlinear hängde på sköra trådar, pizzamiddagar stod som spön backen och glöggbjudningar fick klara sig utan mig.
Här (2007) hade jag den siste november skruvat loss fönsterbrädan, för den var ful. Inte förrän på annandag jul fick jag tid att ersätta den.Att jobba i sängen är finemang, men väldigt bökigt vid läggdags. (2010)
Ett år försökte jag till och med använda en liten handskanner för att snabbare få in stora textsjok i datorn. Numera är det dubbelgooglingar och massa Google books som gäller eftersom jag försöker se till att det är så svårgogglat som möjligt … Jag tror att mina lån på biblo nu i december bara uppgår till kanske 10–15 böcker, nästan alla upphämtade från magasinets kulvertar.
Men DRT, kom igen, DRT!?
Enkelt: DÖDEN.
Har ni någonsin sett så mycket död? Allas barn dog, allas föräldrar dog, alla sörjde och var olyckliga för att döden var så allestädes närvarande. Elände är bara förnamnet. När jag till slut kunde konstatera att glädjens och fnittrets budbärare Magnus & Brasse även de ju är döda, ja då satte jag ju spiken i kistan.
Nästa år ska DRT vara förlossningar och barndop, tror jag.
Eftersom ni nu skakar på huvudet och är alldeles konfunderat besvikna över denna futtiga förklaring, återuppväcker jag den gamla traditionen att berätta om 2008 års teori från Översättarhelena!
Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.
Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:
Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?
Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”
Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”
Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”
Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”
LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”
Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”
embryo:
[…] det är saffran lucia
okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng
okcså pappraksgrubblarna
okcså tomtegisslarna […]
Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”
Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”
Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”
PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”
Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med tusen länkar!
Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).
Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:
Magnus & Brasse ligger mig så varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.
Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!
[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)
De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:
– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.
När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.
– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!
Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.
Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på ”Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.
Visst vill ni se när Brasse rånar en bank och inte kan ta emot pengasäcken och sedan försöker maskera sig med en hink på huvudet?Ni vill också se Magnus underhållningsförklaring.I brist på Nils Poppes lermarsch kan man kolla på när Brasse hittar en lerpöl som han bara inte kan låta bli att slänga sig i. (Efter 16:30 här.)Att Magnus minsann gick omkring med resväskor fulla med ägg som han knäckte på T-centralen, har jag helt glömt.
Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.
Och de är inte få.
Tidningarna, that is.
De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.
– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.
Men Magnus och Brasse i en jättesvettig brottningsmatch med ordvitsar gick bra att visa!
Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:
– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder? – Därför att dom står ut.
– Nämen allvarligt talat. – Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
– Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
– Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
– Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
– Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hållatand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!
Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)
– Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?
De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.
Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.
Brasse & Magnus i april 2013.
Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.
Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.
Efter 19:30 läser Magnus högt ur humorregelboken. Mot slutet får de improvisera iklädda högklackade skor och… ja, verkligen inte slöa.
I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:
Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.
Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!
(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)
Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!
Sistluckan är här! I näst sista luckan var det en så svår person att hitta, att vi fick ta till veckodagar och bildspråk samt frisyrer för att kunna sova. Båsets båda råttor vann varsin tröja, som är synlig numera.
Och så rimmades det. Ack, vad jag kommer att sakna rimmen! Men nu kör vi en enkel lucka så att ni hinner spilla knäck och koka gris ifred!
Lucka 23
”Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?”
– Okej, då sätter vi igång. Men vad ska vi kalla oss? – Knoll och Tott? – Babar och Pellefant på äventyr?
– Piff och Puff? – Nej, det känns fel. – Björn och Benny? – Nej, det känns också fel. – Satan, vad svårt. – Va? Ska vi kalla oss ”satan vad svårt”? – Haha, hihi! – Men ”mammas pojkar” kanske?
– Lägg ägg, vi har väl inte samma mamma! – Nä, men kanske samma brevbärare?
– Hahahah! – Haahaa … helvete … så kul! – Ska vi fråga Lasse? – Nej, det känns fel. – Okej, vilken jävla muntergök du är idag då. – Kokokoko! – Haha! – Nu skärper vi oss! – Vi ska kalla oss … ”Kända grisen och hans slemmiga torsk”!
– Hm. Inte helt fel. – Hahahahaaa!
– Hahahahaaa!
Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga ”Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!
Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”
Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”
Godiva:
Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt
Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”
Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar ”goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”
Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face, Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”
hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”
Emma, Sol som sol är helt slut, men får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”
hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:
Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.
Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.
Mysko? Nej, inte alls.
Susan Sontag och den nyfödda dottern 2001. (Foto: Annie Leibovitz.)
Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.
Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som ficken viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?
Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)
Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.
(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)
Susan Sontag 1994. (Målad av Juan Fernando Bastos.)
När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …
Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?
Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.
Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jagvar intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.
”Against Interpretation” (1966) finns även på svenska: ”Konst och antikonst” (1969).Det var nog den här versionen jag läste, för jag minns bara just ”camp”.
Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser utså här:
Välformulerat. Och ganska många ord och skiljetecken. Jomen.
Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:
”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”
Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)
I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:
” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”
Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.
Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.
Och så hade hon bett om ursäkt för det.
PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!
Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!
Liten embryobonus!
EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU
nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen
men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu
yo
jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut
fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu
åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu
yo
vilkcen ordreda bland solstollarna
ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu
Lucka 19 skapade så många virrtrådar att ledtrådarna blev ett nystan som bidde en tummetott. Men i facit var allt glasklart: Jossilurens vann en liten tröja och Niklas kunde rimma! Sedan gick halva båset i ide; de knaprade glögg och drällde med tomtebloss i väntan på jullugnet.
Näst sista luckan kommer här! (Ajaj, den är ju jättesvår …)
Lucka 21
Hur ska vi tolka de här anteckningarna?
Många företeelser finns, fastän de inte har ett namn; många andra företeelser har ett namn, men ingen har beskrivit dem. Ett sådant begrepp är kitsch – omodernt, fult eller sofistikerat – ett ord som ingen riktigt vågar sätta fingret på.
Kitsch är (om vi menar idén som sådan) en av de svåraste strömningarna att tala om; dock finns det särskilda orsaker till varför just detta ord undviks vid diskussioner, vid söndagsmiddagar eller vid (gud förbjude) campingutflykter. Förvisso är kärnan i kitsch kärleken till det onaturliga, fantasin och överdriften. Och kitschen är ofta avsedd blott för de invigda – gärna bland små, urbana grupper – och därför svårbegriplig och mystisk. Kitschens påhitt och tramsigheter anses representera den naiva medelklassens vräkighet och stundtals förvånande överdrifter och ”dålig smak”. Enligt min mening kan man tvärtom anse det ”god smak” om åskådaren upplever något, känner något vid åsynen av (om jag nu tar ett långsökt exempel) en guldfärgad campingstol med rosors kronblad tryckta på tyget. Det är ju så fult att det blir vackert.
Lucka 17 innehöll en rolig slashas, medan facit i lucka 18 fick en nypåstigen vinnare i AnnaPanna – som blev så till sig att hon i sann båsanda började rimma:
Gårdagens gissning var alldeles tok,
Har inte läst denna dumskallebok.
Google gave inte rätt spår,
Men ändå en tischa jag får!
Jag tackar och bockar
Det här stället rockar!
Nio tischor är ivägskickade och några andra ligger och väntar på adresser! Nu kör vi!
Lucka 19
2
Här ska ni få höra vad jag har att säga om skolan av idag. Man skulle förvisso kunna hävda att jag, som knappt har gått i skolan (i alla fall inte sedan ’48), inte ska uttala mig i sakfrågan. Men vem, om inte jag, vet vad jag talar om? Här kommer mina tio punkter!
Skolan vill att du håller med och uppför dig som majoriteten i klassrummet. Jag säger tvärtom att du i så fall ska reflektera över om det faktiskt inte är dags att ta ett steg åt sidan och inte följa med strömmen.
Lärare och föräldrar vill att du till varje pris håller dig till sanningen, men jag säger att lögnen rör sig snabbare än blixten – vilket ibland är att föredra.
På tok för lite tid och kraft läggs på läsning, och då måste man fråga sig varför man över huvud taget ska bry sig om texthantering. Analfabeter har ingen nackdel av sitt handikapp om de som kan läsa inte gör det. (Men skippa gärna Jane Austen.)
Elever bör absolut inte tvingas att i alla lägen vara förnuftiga och förståndiga. När ska de i så fall vara glada?
Lärarna borde inse att eleverna behöver lära sig fakta för att sedan kunna tänka utanför ramarna och använda fantasin.
Etik! Skolan måste lära ut etik! Det är i sanning absurt att bedrifter som kräver fysiskt mod (att klättra högt och dyka djupt samt springa långt för att ta några exempel) är så vanliga, medan exempel på modiga bedrifter som inbegriper etik knappt går att finna eller ens tala om.
Så många –även jag – fylls av ilska med tanke på Skolverket. Men ilskan fräter mer på den som äger den, än den som den riktas mot. Skratta åt eländetistället – humorn är kanske det effektivaste vapnet vi har, vi människor.
Religionskunskap. Ja, jösses, vad ska man säga? ”I begynnelsen skapade Gud idioter, men det var bara för att öva lite. Sedan skapade han skolan, och fann att det var ännu värre.”
Låt oss agera mot detta vansinne så att jag slipper oroa mig för framtiden. (Någon sa att oro ju är som att lämna tillbaka låneböcker som man inte har lånat. Så sant.)
Skolgången har dock en stor fördel, och det är att man (om man faktiskt lär sig något) går från att vara arrogant och okunnig till att vara aningslöst osäker på allt.
Muuuu! En bild!
En liten, liten brasklapp: jag ute och rullar hatt på herrmiddag nästan hela torsdagen, så jag kanske är lite frånvarande. Ta hand om varandra och ledtrådarna!
Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:
