Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.
Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!
Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med
- storstadsresenärer med stora rullväskor
- skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.
Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.
Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)
(Källa.)
Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.
Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.
Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.
– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.
Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.
– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.
En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.
– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!
Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.
– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.
Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.
– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!
Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.
Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.
– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!
Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.
– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.
Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.
– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …
Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.
– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.
De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:
– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.
Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.
Men fy, så vidrigt! Jag klarar INTE att se, höra eller känna lukten av spyor! Stackars grabb!
Antalet aktiva frågeställningar jag hade angående det här händelseförloppet var verkligen en bergochdalbana.
Varför kräks han? – 1
Vem är hon? – 2
Aha, han är åksjuk. Eller full. Nej, båda. – 1
Är jag på rätt tåg? – 2
Aha, det är jag visst. – 1
Aha, hon är nog tågvärd. – 0
Men varför har hon en hund i sin väska? – 1
Varför klär hon sig sådär om hon är tågvärd? – 2
Aha, hon är inte tågvärd. Hon är socialarbetare. – 1
Var kommer han ifrån? – 2
Och varför beställer hon in vin om hon ska ta hand om en alkoholist? – 3
Aha, hon är inte en socialarbetare. Hon är hans flickvän. – 2
Och så vidare.
Visserligen brukar jag alltid kommentera om något annat än dagens ämne men i dag syns det mej särskilt angeläget att byta fokus litegrann. Vi har röjt i Råttboet i dag och då hittades EN GAMMAL BLANDARen som har mat som tema. Rolig mat. Och lite annat. Jag hoppar nog över matlustigheterna ändå … just här.
”Varför måste man förklara krig? Vet inte folk vad det är?”
”Huvud-, axlar-, knä- och tåläkare.” (Ett exempel på vikten av gemensamma referensramar inom humor.)
Fast du får gäääärna citera Blandarens roliga mat, Ökenråttan!
Tihi, ÖR. En huvud-, axlar-, knä- och tåläkare måste vara en ryggspecialist som tar hand om skadorna efter alltför ambitiösa böjövningar.
På dagens tema kan jag bara gratulera 27-åringen, som ändå var på rätt tåg hela tiden! Det var inte jag, när jag i halvfemtiden i morse beslöt mig för att ta mig hemåt och sova klart där, i stället för den tillfälliga sovplats där jag befann mig. Hemresan har många likheter med 27-åringens, inte minst hundarna och kräkset, men också olikheter. Jag missade ett tåg 4.56, satte mig suckande för att invänta nästa (gles trafik så dags). Nästa gick inte alls dit jag skulle, så jag lät det passera. Det verkade faktiskt inte gå några tåg alls till min destination. Mystiskt! Då upptäckte jag att man måste byta vid Gullmarsplan. Alltså borde jag ha tagit det tåg som just passerat. Nåväl, när nästa kom sent omsider, började jag kolla om det fanns nåt kul att läsa i filefonen. Det fanns det ju och jag blev så fascinerad av 27-åringens resa att jag MISSADE Gullmarsplan. I halvsjutiden var jag hemma.
Karin! Vad spännande och nästan tonårsvidlyftigt det låter att nästan mitt i natten lämna sin tillfälliga sovplats för att sova färdigt hemma!!!
(Ditt besvärliga äventyr blev ju i alla fall en jättebra historia.)
Något mindre tonårsvidlyftligt blir det om jag avslöjar att jag var barnbarnsvakt. (Barnbarnens föräldrar däremot var vidlyftiga och gick på en tillställning som började klockan elva på kvällen. I fyratiden var dom hemma igen.)
Ett barnbarn vaknade vid midnatt och somnade om i ettiden. Nästa barnbarn vaknade klockan två. Och klockan tre ropade frysen högljutt på hjälp med ett ihållande Iiiiiiiiiiiiiii. Dörren stod lite på glänt och kylan hade sipprat ut till larmlägesnivåer. Så när föräldrarna kom hem funderade jag på vilket alternativ som var mest lockande: Att stanna kvar och bli väckt i sextiden av leksugna barnbarn eller att åka hem och sova. Sömnalternativet vann, men jag betraktar mig ändå som en hyfsat god mormor.
Som spyfobiker blir jag fascinerad av att man ens kan tänka sig att kliva på samma vagn som den spyende mannen. Så vansinnigt vidrigt äckligt!
Tala danska-tricket har jag, eller rättare sagt min dåvarande norsk-danska flickvän använt på spårvagnen (tolvan) här i Stockholm på 80-talet. Det var på den tiden då kontrollerna utfördes av människor och inte orcher så den danska turisten fick en vänlig hjälp att köpa de biljetter som saknades.
FYI Lejonhund.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rhodesian_ridgeback
Det kan också ha varit en sån här;
https://sv.wikipedia.org/wiki/Leonberger
Ur Blandaren 2017 med mycket mat.
Spillkum, det är ett fint gammalt ord, det är en såssnipa som det läcker ur.
Maläten torsk. Ångmörad snigel. Uppvakad lake. Fångvaktel. Välhängd fladdermus. Vettskrämd älg. Barskrapad potatis. Nybakad student. Slungad stenmurkla. Ogin tonic. Atlantvin. – Jag känner mig lite fettsugen.
– Gula hallon hade vi hemma ett tag, men dom dog.
– Hepatit?
Bon appétit!
Vi var på en liten konsert på härvarande konstmuseum. Innan det började hörde jag en framför oss säga till sin kompis att en annan kompis inte skulle komma, eftersom han hade läst inbjudan lite slarvigt och inte hunnit längre än till ”Uppsala Kons…” och tagit sig till konserthuset. Och därifrån till konstmuseet, i Slottet, kommer man inte på tre minuter, om inte möjligen per flygande matta.
Ojoj. Tur att jag inte hann in i träningsbåset så jag slapp erkänna mitt eviga uppskjutande av träning till nästa dag, nästa vecka…
Och i det här båset törs jag inte in, för här finns det ju kr*k. Hu.
Nämen asså vad ska vi göööra med alla gamla Blandaren? De borde ju dras upp till ytan inte bara här, utan … på ytan!
Vi (min djefla man, jag och våra påhittiga kompisar) skapade under några år i Lund nåt Blandaren-liknande som hette QED. Vi var jätteroliga:
– Hovmästarn! En flaska vitt!
– Chablis!
(Bilden föreställde en rejält berusad hovmästare som sluddrade när han skulle säga ”ska bli”.)
Är inte ett problem med Blandaren att man förutom enstaka geniala infall ser hur kul de hade när skojigheterna föddes? En skojighet som i 99 fall av 100 försvinner när lampan i födslorummet släcks.
Vet inte om detta var ur Blandaren, det hördes dock i min hemstad på femtiotalet:
»Mamma, varför får inte jag kissa nära Ulla la urin?«
Det något pinsamt roliga var att det fanns en Ulla Laurin på vår skola.
Ytterligare lite blandad mat:
”Att äta insekter är det senaste. Gräshoppor och dyngbaggar.
Ett bra tips är att ha en het stekpanna med olja på spisen och sen är det bara att vänta på att vägglössen ska dråsa i.
På myran är filén det finaste men myrnjure är heller inte att förakta.
Nyckelpigsparfait.
Till julen är det festligt att servera helstekt humla med en bråkdel av ett äpple i munnen.
Flatlöss skulle jag inte vilja äta. Där går gränsen.
Två biljetter och en hink med loppcorn, tack.”
Att äta insekter skall ju tydligen bli framtidens mat om man får tro vissa.
Här finns en massa citat från Blandaren. De ligger i någon konstig bokstavsordning:
https://livet.se/ord/källa/Blandaren
Ah! Det här med internet är inte helt fel!
(Tjugosjuåringen har nu köpt en resa Eskilstuna–Lund på onsdag. Han la på några hundralappar för att få åka förstaklass …)
På internet finns mycket att skratta åt och förtjusas av. Och för all del förfäras, förargas och förskräckas av också.
(Smart av tjugosjuåringen. Förstaklassmänniskor förväntas inte kräkas var som helst. Men jag åkte andra klass både dit och hit i dag, och det gick bra. Ingen kräktes inom mitt syn- och hörhåll i alla fall. Allt förlöpte på ett mycket lugnt och normalt sätt.)
Apropå att inte kunna köpa biljett på tåget (möjligt att jag berättat detta när det hände men…) så behövde jag för snart ett år sedan åka söderut från Hudiksvall. Visade sig att det inte fanns biljettförsäljning vare sig i lucka eller i maskin på den stationen. Jag försökte då vara modern och köpa med app men se det gick inte för jag hade svenskt simkort i mobilen för att kunna kommunicera med appen men betalningen försökte nå mitt israeliska mobilnummer för verifiering. Fungerade ju inte.
Funderade ett tag på att tjuvåka men sånt vet jag inte hur man gör. Räddningen blev till slut en annan tågfirma, mycket senare än tänkt, som fortfarande säljer biljetter av en hjälpsam konduktör som går runt på tåget.
Vad gör turister som inte förstår landets tågkultur?
Turisterna skakar på huvudet och säger ”Die dummen Schweden” ungefär. Fast det gjorde de i tågsammanhang redan under andra världskriget, har jag hört.
På tal om tåg:
Förstaklassvagnar borde gå fortare än andraklassvagnar.
(Blandaren)
Tisdag, semmelrecept à la Blandaren:
”- Eller så tar man ett helt paket mandelmassa bara och pressar ned det i våffeljärnet. Grädde och lite brödsmulor på det sen.”
Alla vet ju att ejenklien är det mandelmassan man är ute efter …
Mmmm semlor. Blir det inte idag, det finns lingonkaka kvar.