Lotten – Sida 272 – den skrattande språkpolisen

Om jag var snuskigt rik (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2007 09:46

… och nu snackar vi alltså inte en fjuttig miljon eller två, utan miljarder. Om jag var så snuskigt rik skulle jag ju förstås vara tvungen att inreda ett kontor där jag skulle sitta och ta hand om alla mina pengar. Förmodligen är det ett heltidsjobb att ta hand om ohemult stora mängder pengar. Någon som vet? Har vi några miljardärer bland läsarna? I så fall skulle jag vilja passa på att önska mig …

(Censur. Jag har jättetrista önskningar.)

Jag läste senaste Berglin, som handlar om just detta, och började fantisera om mitt miljardärkontor. Jag skulle … jag skulle … jag sku… Heltäckningsmatta! Hm.

Patetiskt. Jag har miljarder kronor och det enda jag kommer på, är att jag vill ha en heltäckningsmatta. Efter en timmes funderande, kom jag på att jag inte ville ha

glasprydnader i glada färger
intressanta oljemålningar
rökfärgat glasbord
färgmatchade pärmar
snabbtelefon
panoramafönster
lamellgardiner
besöksstol.

Däremot vill jag ha en säng! Och ett fullt kylskåp. Ah, ett kontor som är ett sovrumskök! Ett matbord, vitlökar i taket, en tv och en motionscykel samt några hantlar vill jag också ha. Detta innebär att om jag hade en miljard kronor, skulle jag ha det … nästan som jag har det idag.

Uppdatering:
Här sitter Selma Lagerlöf och skriver. Ergonomin … musarmen … ryggskottet … arbetsljuset … Tekoppen, var är tekoppen?

Tänk om man skulle ta alla bloggare och författare och tvinga dem att sitta på stora osnurriga stolar och för höga arbetsbord och sedan få dem att skriva sina alster för hand. Vilken workshop!

Eller en annan happening: ”Blogg på kommando”. I ett kontorslandskap. (Förlåt, nu kommer jag helt bort från miljardärämnet här.)

Så här sätter vi 100 bloggare under, säg, fyra timmar. Det är inte en tävling, det är en happening. Idén är min! Jag vill ha provision på … öh. Eh. Hm. Nähe, ”Blogg på kommando” genererar ju inte heller några pengar. Liksom alla mina andra briljanta idéer.

36 kommentarer

Detta är livet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2007 10:32

Jag läste nyss Icas text om grannar. Hu. Jag tänkte att jag sku…

Då kommer Sjuåringen och berättar att hon hade arton strumpor på sig – nio på vardera foten. Fyraåringen tillverkar snabbt ett Bugsy Malone-vapen av en toarulle och ber om grädde. Jag försöker läsa tidningen, där det också står om grannar. ”Spritfest” är i sådana nyheter ett vanligt ord. När blivande (den i morgon fyllande) Femtonåringen plötsligt får fram jättestora studsmattan i trädgården, sätter jag mig att läsa sportsidorna. Mhm, hockeyall…

– Lyssna Lotten, om 27-åringen som mördade en 8-åring: ”bakgrunden till hans psykiska besvär startade redan i tidig ålder då 27-åringen påverkades negativt av en del händelser” läser min djefla man.

Hu. Jag tänker på Icas grannar igen. De grannar som jag minns mest är i tur och ordning en folkilsken, rullstolsburen kvinna på bottenvåningen på Magistratsvägen, en promiskuös och högljudd kvinna på Skånegatan, en blomvattnartoka med balkong ovanför vår på Järnåkravägen och en pedant i Väggarp. Och en blottare som …

– Mamma, jag har nackspärr, säger Tolvåringen med fyra halsdukar virade runt sig från midjan upp till öronen.

Vi pysslar lite och tar fram en värmedyna. Jag masserar och sneglar på tidningen igen, Chippen ska spela mo…

– Våldsvågen i Irak! säger min djefla man och drar efter andan för att läsa högt igen.
– Jag älskar solen, jag älskar våren, jag älskar vädret och livet! avbryter den nyvakne, filosofiske Nioåringen.

Vi tittar upp och ler mot honom. Så tittar jag min djefla man i ögonen, och vi ler sådär så att ögonen tåras. Så vänder jag blicken mot tidningen igen. ”Mittbacken Charlotte Rohlin avgjo..”.

13 kommentarer

Att kommentera bloggar

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2007 00:15

Det mäts och stöts och blöts i bloggvärlden. De som inte ens visste att de var statistiker sitter plötsligt och jämför unika besökare, antal länkar och ser man på – är inte några störst! Alltid är det någon som vinner.

Jag hinner uppriktigt sagt inte riktigt med. Man ska mäta, räkna, analysera och vinna … och tävlingsmänniskan i mig håller på att spricka, för jag vill ju vinna jag med!

Fast då slog det mig: varför är det ingen som mäter kommentarerna? Eller kommentatorerna? Vem har de längsta kommentatorerna fredagen den 9 mars 2007? Jag är 172 cm, hur långa är ni? Va? Är det inte intressant? Äsch då.

Men här då: vem har de klokaste kommentatorerna? De mest välformulerade? Vi kan väl börja mäta (det plötsligt så populära men stenåldersmässigt trubbiga verktyget) LIX på kommentatorernas kommentarer och finna att jag vinner? Kolla bara, under gårdagen nämnde jag lite slött att ”kull” ibland kallas ”pjätt”. Vips, rasslade det från kommentatörerna in fakta värdigt en 60-poängsuppsats! Läs bara:

Ica: Det heter pjätt i Småland också.
Petra: I Norrköping sa vi datten!
Tvillingmamma C: Vad heter den som är kullare? Vi sa alltid; du är haan på äkta Tyresömål.
Översättarhelena: Datten lekte man i Småland också.
Studiomannen: Fler synonymer: dunk och pajs.
Lotten: Den småländska Dattenfejden mellan Ica och Översättarhelena, kan vi inte utropa den nu?
Den blyga: Den som var fasttagare stod. ”Nu får du stå” – och sedan var man den som tog.
Alice: Uppfödd i Malmö har jag alltid sagt pjätt. Däremot säger min sambo, uppvuxen i en håla utanför Kristianstad, plätt.
Orangeluvan: I Luleå sa vi ”ska vi va?” (=vara med varandra och göra något kul idag), medan tioåringarna i Täby sa ”ska vi leka?”.
Moster Mjölgumpa: Jag bor i Skåne och jag säger inte pjätt utan istället plött.
Emi: Och hemma hos oss lekte vi tagen. Sambon som är uppväxt i Älta (några fjuttiga hundra metrar från Haan-tyresön dårå) säger däremot kull.
Bert: Men som inbiten Lulebo har jag ett minne av att vi kallade den där leken för sur.
– Skall vi leka sur?, sade vi.
Och till den man fick tag i, sade man: ”Du är!”
Översättarhelena: Äsch, Ica är ju från Kronoberg (södra Småland). Det är en helt annan sorts småländska än min, fast i sällskap med mellansvenskar och galna gotlänningar och såna kan vi ändå känna en viss samhörighet.
Cecilia N: Ordet tafatt [ta fatt] har inte använts i lekdiskussionen. Men det kanske bara är nån sorts byråkratisk term för att slippa krångla med lokala ord? Och den som jagade var den som had’en.
– Vem ä det som har’n?
Agneta: I Jönköping, lekte man inte kull eller pjätt, man lekte gubbe och till den som blev tagen sa man »du e’«.
Petra: Den som kullade i Norrköping var ”ät” (= du är det).
– Du ät, skrek man när man kullade.
– Vem ät? Vem ät?
– Robban ät! Spring!!!
Orangeluvan: Jag har egentligen inte förstått vad ”haan” betydde förrän nu. För vi sa inte ”vem är det som ha’an?” utan ”vem ÄR ha’an”.
R Skriverier: I västra Stockholm (Mälaröarna) lekte alla kull, och inget annat. Den som ”hade den” var haan.
– Vem ere som har’en?
– Ve’n’te. Jo’re e Micke som e haan fö’resten, passarej så han inte kullarej.

Ser ni? Nu råkar jag veta att man i dessa stressade RSS-tider visslar förbi kommentarerna utan att läsa. (Förra meningen innehöll fyra ord i rad med dubbelstavat s. Bara det borde ge mig förstaplatsen på någon lista.) Rusa inte förbi. Läs kommentarerna. I alla fall här är kommentarerna dubbla nöjet. (Ordet här i förra meningen skulle jag ju kunna länka till min egen blogg och då lura er att nyfiket klicka samtidigt som jag då hamnar på förstaplatsen som ”väldigt länkad till” på någon lista … eller?)

Allmänbildande fotnot: RSS är ett sätt att liksom via ett tillägg i datorn prenumerera på favoritbloggar. Tjong, får man en signal så fort bloggar uppdateras.
Allmänbildande fråga: Räknas RSS-prenumerationerna in i de där listorna över ”unika besökare”? Svar: Nej. Om man har många RSS-are som läser ens blogg, syns det inte i statistiken.
Tävlingsinriktad undring: Vinner jag ”Den som länkar mest till andra bloggar” idag?
Uppriktig uppmaning: Skriv kommentarer. I alla fall idag. Överallt där ni känner för det. Tveka inte. Tala – om inte annat – om hur långa ni är.

43 kommentarer

Underliga konstigheter

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2007 00:01

Nu blir man ”kullad” (1 och 2) att berätta underliga saker om sig. Kull heter ”pjätt” på skånska. Det är underligt. I Luleå heter kull ”du är”. Konstigt. Det är konstigt att man uppmanas att inleda de sex konstigheterna med en instruktion som om det vore ett spel. Nope. Men underligare saker har ju hänt.

1.
Jag kan busvissla så att det slår lock för öronen på alla runtomkring. (Mamma lärde mig detta när jag var liten.) Underligt då att jag inte har fört denna kunskap vidare till mina egna barn.

2.
Jag har självlockigt hår, vilket är konstigt eftersom jag såg ut så här när jag var sex år:

Tröjan var rosa och extremt stickig.

3.
Jag minns mycket precist. Alltså exakta datum när oviktiga saker hände, födelsedagar som jag borde ha glömt för länge sedan, onödiga årtal och basketspelares längd. Konstigt, eftersom jag inte kan mina fem barns personnummer.

4.
Min näsa är väldigt mjuk; man kan gnugga den åt alla håll och kanter utan att det händer något. Konstigt då att jag faktiskt bröt näsbenet på basketplanen en gång.

5.
Jag kan säga ”To be or not to be – that’s the question” på många olika språk, men finska är roligast eftersom ’fråga’ heter kysymys. Underligt nog kan jag inte säga det på danska.

6.
Jag är lik min pappa. Underligt, för han såg ut så här när han var 16 år:

Pappa ungefär 1953.

Så! Själv tycker jag nu att fler ska svara på ”de sju” . (Kolla här vilka som svarade förra gången.) Kopiera och fyll i:

1. Min mamma …
2. Min mormor …
3. Min morfar …
4. Min pappa …
5. Min farmor …
6. Min farfar …
7. Jag …

35 kommentarer

Inte åksjuka denna gång

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2007 10:13

På sportlovet åkte min djefla man och de tre yngsta barnen X2000 till Skåne och kräktes ner hela tåget. Mäkta populärt förstås. Men det var åksjuka, vilket liksom är tillåtet att ha.

Kräkhistorier är ju så roliga!

– … och då bara SPLATT så låg middagen rakt på biologiboken, som var uppslagen på Kroppens inälvor!
– … rakt i ansiktet på sin pojkvän!
– … men han missade toan!
– … som en fontäään!
– … i fem dagar! Hurra! Jag har aldrig varit så sjuk! Prisa gud: fem kilo gick jag ner!

Nu har vi en släng av något här hemma. Jag vet inte riktigt hur mycket jag vågar berätta, eftersom jag när jag förra gången (för ungefär två år sedan) fick skäll.

1) Jag berättade då – på bloggen – att ett barn hade blivit magsjukt när vi var ute bland folk på stan.
2) Jag fick fick sedan mejl från en organisation (med sajt och allt) som med en namnlista protesterade mot människor (mig) som inte har vett att hålla sig hemma med sina basilusker. Jag som aldrig hade blivit protesterad mot förut!

Igår hade vi hemma barn nr
1 (kräk)
3 (huvudvärk)
4 (kräk).

Idag har vi hemma barn nr
1 (konvalescent)
2 (huvudvärk och lätt illamående)
4 (konvalescent).

Barn nr 3 är fritt från huvudvärk och i skolan, medan nr 5 fortfarande är friskt som en nötkärna … och … och … och … (nu kommer det) … på dagis.

Nu är då frågan: skulle jag ha följt basiluskhatarorganisationens anvisningar och hållit alla hemma för säkerhets skull? För att inte tala om mig själv, skulle jag ha låtit bli att handla mat för 1 873 kronor igår? Jag rörde mig ju bland oinpackad frukt och rörde nästan vid kassörskan när jag fick kvittot! För att inte tala om min djefla man, som i måndags åt ute på restaurang!

Ja, jag raljerar, förlåt. Men man kan faktiskt inte undvika allt – förr eller senare trillar man dit. De allra värsta är de som bara måste utreda exakt varifrån smittan kom och när det skedde. För det visar sig alltid att det är vårt fel … Q.E.D.

___
Allmänbildande fotnot: Q.E.D. betyder ”vilket skulle bevisas” och var namnet på en vansinnigt rolig tidning som bl.a. jag och min djefla man var med och gjorde under pluggtiden i Lund.

25 kommentarer

Det nya sättet att kommunicera

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2007 10:14

Jag lever och andas med min mejl. Jag är naturligtvis fast i mejlträsket och borde läggas in på avvänjning. Jag blir glad av mejl och alla som får mejl av mig blir glada. Varje gång alla 17 tjejerna i basketlaget behöver få reda på att träningen är flyttad, skickar jag ett mejl istället för att sätta igång en telefonkedja som i fornstora dar. Klick, redo!

(Och ni som blir irriterade av stavningen mejl kanske ska sluta läsa här, eller kopiera hela texten och klistra in i ett ordbehandlingsprogram för att sedan köra find and replace så att det istället för mejl står e-post, e-brev eller mail.)

Jag bytte mejlprogram i september, och nådde igår upp till den vackra siffran 4 500 skickade och inkomna brev på ett halvår. (Åhå, nu blev tydligen även jag trött på m-ordet och skrev brev istället!) Jag vet inte om detta är extremt mycket eller normalt eller om det bara är dumt att avslöja att jag sparar på allt utom spam och massutskick. Sedan 1996.

Det finns dock två problem med detta ypperliga sätt att kommunicera. (Se där, nu försöker jag stilistiskt sett variera mig med en omskrivning istället för m-ordet.)

Det finns de som har fått för sig att jag sitter med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk i inkomna mejl. Därför vågar de inte skriva till mig.
Det finns de som skriver så bedrövligt illa att jag sätter sitter på höga hästar med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk.

Nu har jag några exempel här. De är avpersonifierade och censurerade och omgjorda så att inte ens avsändaren (förlåt) ska kunna känna igen sin text. OBS! Detta är hela mejl – det finns varken Hej eller Hej då (vilket faktiskt inte alltid behövs, tycker jag).

ja kunde inte spela fö min farmor va 7k fö hon mår bättre nu

Det här var sorgligt: jag trodde att det bara var ett meddelande (aha, undvek m-ordet ännu en gång) från en basketspelare som ville tala om att farmodern mådde bättre. Jag svarade något i stil med ”Toppen, vad jättebra!” Men det var i själva verket ett hurrarop, texten betydde: ”Ändrade planer! Min farmor mår bättre! Jag kan hänga med och spela i morgon! Plockar ni upp mig klockan halv åtta som vanligt?”. Tyvärr förstod jag inte det, och vi åkte till Katrineholm utan den i gathörnet väntande, stackars spelaren.

företgt har 2 nya utländksa anställda sedan vi gjorde planderna

Detta krävde omtryckning och krångel med blåkopia och många bortrinnande kronor för företaget eftersom ingen förstod att ”planderna” betydde ”planscherna”, vilket var en omskrivning för ”broschyrerna”. Som ju skulle göras om.

någon hatb tips om jobb för hns fliockvän hörde av er till meg

Nu blir det sorgligt igen: det här var en uppmaning till alla i vänkretsen att försöka hitta ett jobb till någons flickvän. Jag tolkade det som att det var klappat och klart, och gjorde inget åt saken. Inga jobb hittades, och de tu fick flytta till en annan stad.

nej

Ehrm. Ja? Kommer ni ihåg uppmaningen från mattemagistern före proven? ”Skriv alltid fullständiga svar!”

Så har vi då sms. Min mamma (lärare, språkpolis och lingvistekvilibrist) åkte till Italien och höll kontakt med oss med hjälp av en stavningskontrollerande telefon. (Jag har sparat allt i ett särskilt dokument i datorn, ja.)

Fått ditt nummer av sitter på det underbara torget i stadendet blir verona i röven

Stall frågor jag svarar många vackra sport manniskor långa mörka stora öron knall åka

Bådat i havet vackert frågetecken skickat neil jakob trodde var han namnlös

Kan inte andra bokstäver svåra snälla blommorna sparar på meny härifrån ska låga mat av dig

Tänk om en språkhistorisk institution hittar mammas mobil om 2 000 år. De analyserar språket och funderar över om orden uttalades som de skrev. Var det en avlägsen svensk-italiensk avart till dialekt? undrar de. Någon skriver en avhandling. Alla förundras.

25 kommentarer

Skilda världar?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2007 10:40

Bästisgrannen och jag träffades när vi var 12 år. Vi bodde under flera år på 160 mils avstånd från varandra. Jag pluggade lydigt medan hon fladdrade runt som bartender. Men nu bor vi sedan sju år grannar i en mellansvensk stad. Jag bloggar hysteriskt medan hon bara är hysterisk när snuset håller på att ta slut.

Vi är som natt och dag – fast vi gillar ju basket. Och varandra.

Igår började jag prata om bloggandet och det faktum att Carl Bildt har gjort Bertil Torekull irriterad efter att även Bertils kompisgranne PM Nilsson hade blivit irriterad och att hela svenska bloggvärlden samt SvD:s ledarskribent nu är irriterade. Bästisgrannen sa:

– Bildt, han är … utrikesm… eller …?
– Just det, och han bloggar, är det inte coolt?
– Den där PM Torekull, vem är det då?

Vår ankdamm intressanta tillvaro som heter blogg, får i alla fall mig att hela tiden tro att jag lever i världens centrum. Men det gäller ju inte bara min bloggvärld – jag tror alltid att jag befinner mig i en smältdegel av intresse. När jag bodde i Lund och Lugi lade ner sitt basketdamlag för att någon hade satsat hela föreningens pengar på att bygga en tennishall, trodde jag att hela Sverige skulle rasa av ilska. But no. När Plannjas amerikanske spelare Joel Copeland flyttade hem igen, trodde jag att hela Sverige sörjde. But no. Jag drömmer till och med om detta scenario:

– Hej, jag heter Lotten Bergman.
– Åh, heeej, vilken äääära, det är ju du! Du som bloggar! Hallå, allihopa, Lotten Bergman står här! Låt oss alla utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve …

But no.

– Hej, jag heter Lotten Bergman.
– Hej … Lotta?

Jag pratar med en kompis och raljerar fnissande om ”dagens outfit”. Hon förstår absolut ingenting eftersom hon aldrig har hört talas om det uttrycket. När jag förklarar och säger ”modeblogg” tror hon att jag pratar om ”modekatalog”.

För er allmänbildning: dagens outfit i min ankdamm bubbla.

33 kommentarer

Brutalbloggen (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 1 mars 2007 00:11

En liten varning … Känsliga läsare ombedes skrolla försiktigt idag.

Kapitel 1
Som jag berättade igår, har jag varit på husvisning med VBK som går i köpetankar. Det äldre paret som skulle sälja hade inte gjort mycket med de mycket charmiga huset på några år. Spår av familjens numera vuxna barn fanns överallt, men mest i källaren med guldväggar, klotter, pyssel och ett mycket ömtåligt skyddsrum. Den intressantaste gardinupphängningen sedan 80-talets storblommiga volangfluff fann vi också.

Cykelkedjornas brutala framtoning accentueras av den tuktade tyllgardinens skörhet.

Kapitel 2
Vita små möss lär vara söta och sällskapliga. Bisamråttor kan man tillverka ytterkläder av. Min mamma har klappat ihjäl en liten en med träsko och min farfar vaknade en gång liggandes på en nydöd, ganska stor – men så var farfar längst på kompaniet också. Hemma hos oss har vi inga problem med möss, så länge de håller sig i väggarna eller leker tomtar på loftet. Men när den senaste gästen under den gångna veckan hade börjat äta på vår potatis i skafferiet, klättra upp och äta på nötterna och dessutom bygga bo av kartongåtervinningen under diskbänken, rotade vi fram en fälla. Han var ju inte ens rumsren.

I fyra dagar matade vi honom med leverpastej, skinka och ost.

– Mums. Titta, jättegott, sa musen. De är inte så bra på att gillra den här fällan, jag kan ju sitta här och till och med peta tänderna utan att fällan slår igen! Mums. Rap.

Men nu. Ända upp till ovanvåningen hörde jag förtvivlade pip-pip-pip på hjälp och dunk-dunk-dunk när fällan i dödskampen slogs mot bänkskåpets dörr.

Möss lär bli 10 cm långa, men med en näringsrik diet kan de bli riktigt stora.

Jag tänker … på en dödsscen i en film … men vilken? Öppna ögon. Stillhet. Inte som Kevin Spacey i American Beauty, nej L.A. Confidential … och inte som John Hurt i Alien. Någon annan som minns? Finns det en beskrivande lista över dödsscener? (Kolla i kommentarerna, Anna har hittat en massa andra listor!)

Uppdatering:
Glömde ju det viktigaste: gick jag ner och av barmhärtighet hjälpte honom på livets sista färd? Jag, som snabbt byter bajsblöjor och däck på bilen, lätt spolar ur variga sår, gullar med ormar och på det stora hela inte är ärskilt brydd?

Nej.

Jag väckte min djefla man. Som den glade vetenskapman han är, sprang han ner meddetsamma för att på CSI-vis undersöka den döde. Som var jättedöd. Tydligen hade det gått snabbt.

33 kommentarer

Far och fläng och snabbnudlar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2007 00:27

Ibland vaknar jag, äter frukost, får iväg fyra barn till skolor och levererar ett till dagis för att sedan i sex–sju timmar i sträck stirra in i en skärm med avbrott möjligtvis för te.

Ibland gör jag tvärt om.

Igår vaknade jag av ett ljudligt fyraåringstrots från toaletten:

– Jag tänker inte tvätta händerna! Jag har bajsat! Jag tänker inte tvätta händerna! Mamma! Pappa! Jag tvättar inte händerna fastän jag har bajsat! Hallå!

Fine. Bra.

Klockan nio började arbetsdagen med att jag cyklade på en motionscykel. Jag trodde nämligen att jag hade gott om tid och behövde lite rekreation. (Det är inte cyklingen som rekreerar, det är filmen som jag tittar på när jag cyklar.) Så dök en underbar snickare upp med fem garderober under armen. Då kom jag på att jag hade telefonmöte.

– Dem fem första redigerade bunt…
– Boink dåink slammer dunk!
– Va? Ja, på torsd…
– PANG!
– Nejdå, det är ba…
– Bzzzzziiiiiiiiiiiiiiing! *borrljud*

En liten stund senare åkte jag och som vanligt roade mig på ”Posten”, som lyckas få alla mina brev till tjockare än 3 cm, vilket anses skrymmande. Så passade jag på att tanka bilen – bilen som saknar luckor till askfat, till radiohål, till säkringsutrymmet och till andra små hål som brukar ha luckor. Handskfacket är kvar, men har gått i baklås. (Vi tror att det ligger jättespännande saker där inne.) När jag tankade, klev jag i en djup slasksnöpöl och fick resten av dagen klampa omkring i en kusins urväxta kängor (som hittades i källaren).

Väl hemma igen hade plogbilen plogat som om plogägaren längtade efter att få fixa en svart (=svår) pist i Åre. Det tog 25 minuter att skotta i ordning eftersom jag inte vill få skäll av tidningsbuden. Jag åt en snabblunch (nudlar och avokadomacka samt en glass) och for sedan iväg med Tolvåringen till ett villaområde som behövde reklamlappar. Basketlaget tjänade nämligen 25 kronor på att vi pulsade omkring bland brevlådorna i nästan en timme.

Hem igen för att hämta Nioåringen som skulle till basketträning. Viss kalabalik uppstod när jag upptäckte att jag hade lånat ut hans basketskor till en luleåtjej på besök, men jag har ju en och annan sko på lager. Det ordnade sig. (Källaren.) När Nioåringen spelade basket, åkte jag med VBK-Kicki till ett hus som hon ville köpa. Det hade skyddsrum! Ovan jord! (Bilder kommer i morgon.)

Snabbt tillbaka till basketen, snabb leverans hem, snabbätning av gårdagens rester och en semla samt snabb färd till en föreläsning om coachning med glädje.

Nu är klockan plötsligt för mycket; jag skulle inte ha motionscyklat.

22 kommentarer

Jag lyssnar för lite på radio

Publicerat av Lotten Bergman den 26 februari 2007 10:19

Det var en gång en tid när familjer på sin höjd hade ett jättemonster till radio i bostaden. Vi har läst om hur de samlades runt radion för att lyssna på Sigge Fürst och Lennart Hyland samt Putte Kock och alla sade de hela tiden ”Stockholm Motala”. Right? Farbror Sven (Jerring) hade Barnens brevlåda och idyllen var total. På bilder från denna tid sitter radiolyssnarna ofta med blicken riktad mot radion som vore den en tv. Antagligen gjorde de inte det på riktigt utan gick omkring eller satt och stickade eller lekte med … ånglok?

Sedan kom då min egen barndom när vi drog med en transistorradio till stranden i Lomma för att kunna lyssna på Sommarpratarna. Jag kopplade några år senare i mitt rum alldeles själv ihop en kassettbandspelare med en radio och dessa två dessutom till en liten högtalare. Jag lyssnade på Tio-i-topp och Svensktoppen. Men inget annat. Mina blandband skapades av att jag ibland tryckte på record och försökte att inte få med Kaj Kindvall eller Ulf Elfving när de började prata efter låten. Tusen och en gång lät det så här:

– Trallalalaaaaa! Seasons in the suuuuuuun … Ja, och det där var … *klick*

Idag borde jag sättas i fängelse för missbruk av radiomediet. Negativt sett, alltså. Jag lyssnar på radio i

1) bilen
2) köket under matlagning
3) sällsynta fall om det är något speciellt i Vetandets värld.

Eftersom vi inte har någon radio i bilen och köksradion saknar antenn, blir det inte mycket radiolyssning. Trots att jag själv ju läser roliga texter i P4 två gånger i veckan. Radioprogrammen ryms i mobilen och man behöver inte ens hålla koll på sändningstiderna. Och här sitter jag och lyssnar på fåglar i skorstenen istället för allmänbildande radioprogram. Skäms på mig.

Men nu har jag kommit på att jag för att sona mitt brott borde jobba på radion. (Ja, jag vet att Sveriges Radio i dagarna ber sina anställda att pensionera sig i förtid. Men låt oss fantisera.) Så: vilket program ska jag leda? Jag tänkte … en halvtimme i veckan? Och lönen får väl bli en … 100 000 kronor i timmen?

Fråga Lotten
Lotten är Knesset reborn
Språkpolisen ballar ur
Nostalgihörnan
Sur i Sörmland
Inatt jag drömde
Sporten med Lotten
Lotten leker Luuk
Lettermanlotten
Dagens outfit
Ur led är tiden
Dagens fakta med Lotten
Lotten repriserar och recenserar Sommarpratarna

Nå? Är min framtid tryggad nu?

22 kommentarer

Lotten Inlägg