Lotten Inlägg

När jag tänker på mig själv för nästan 30 år sedan blir jag alldeles gråtmild. Ensam i världen utan cykel men med stor packning. Bombis hade jag skrapsår på knäna också. Och tandställning.

Stopp och belägg, nu skenar fantasin iväg.

Så här var det. Min första tvåhjuliga cykel inköptes hos polisen i Lund 1971. Den var vit, gigantisk för en sjuåring, och tjänade mig väl till den 4 juni 1974, då en lurken tjuv stal den på skolgården. Jag har alltid påstått att den var låst vid tillfället, men jag förstår idag inte varför tjuven valde ut just min låsta cykel bland 200 andra låsta cyklar. Det var näst sista skoldagen i trean och jag stod där bland cykelställen och stirrade. I en stor påse hade jag teckningar och pärmar som skulle hem och förvaras på vinden tills vi flyttade igen åtta år senare. Så fattade jag det mogna beslutet att jag ju i alla fall måste ta mig hem.

Att cykla hem tog 25 minuter. Att gå hem var det alltså inte tal om. Därför gick jag ner till busshållplatsen med min tunga packning och satte mig att vänta. En vit bil körde förbi. En liten stund senare körde samma vita bil förbi. Då beslutade jag att det var bovar och banditer i bilen, så där kunde man ju inte snurra omkring i cirklar utan anledning. Så jag antecknade registreringsnumret: CXT 703. Det rimmade! Då kom bussen.

– Min cykel har blivit stulen av tjuvar och jag har inga pengar! gnällde jag och lyckades klämma en tår ur ena ögat.
– Och det vill du att jag ska tro på? sa busschauffören. Kliv genast av! röt han och grundlade därmed min livslånga misstänksamhet mot just busschaufförer.

Jag fick däremot åka med nästa buss, men då var skadan redan skedd. Jag hade för sista gången kissat på mig. (Om man inte räknar graviditetsinkontinensen.)

Min andra cykel köpte jag av min mamma för hundra kronor två veckor senare. Det var en grön Monark, och i uppfostringssyfte fick jag köpa den för pengar som jag tjänat ihop genom att sälja DHR-rosor.

Uppfostringen funkade så där lagom bra – den där hundrakronorscykeln blev lika stulen den. Fast tolv år senare utanför Delphi i Lund, när jag inte kunde låsa den för att låset hade fryst ihop. På de två minutrarna det tog att springa in och be korridorskummisar, nej korridorkompisar menar jag, om en tändare att värma upp låset med, stals cykeln. I sju år gick jag omkring med cykelnyckeln i nyckelknippan som en påminnelse om slarvets förgänglighet … äh förresten, jag trodde helt enkelt att jag skulle hitta cykeln igen.

Cyklar komma, cyklar gå, men oftast blir de faktiskt bara stulna. Under en lunchrast hemma i tvåan på Michael Hansens kollegium stals Olles cykel rakt framför våra ögon. Var cykeln låst? Näh, men vi kunde ju se den! Näh, den stod ju så nära! Näh, det tar ju så lång tid att låsa. Och himlans krångligt är det ju också, man kan vricka handleden om man vrider nyckeln för fort.

Cykelbranschens försäkringsbedrägeri har jag också bidragit till. Jag hittade en söndercyklad, vit Crescent liggande i ett dike på väg hem från ”Döda poeters sällskap” 1989. Efter att ha lämnat den med personnummer märkta cykeln till polisen, ringde den rättmätige ägaren och tackade för omtanken. Men i nästa ögonblick sa han nej tack, han ville inte ha tillbaka den, utan lät mig få den efter karantänen i polishuset. Han tog hellre försäkringspengarna och köpte en ny cykel, sa han.

Den cykeln stals igen 1995. Låst! Och den fina, låsta 1930-talscykeln som jag köpte på auktion stals 1997. Och den låsta sjuväxlade stals 1999. Och i somras stals två låsta barncyklar i vår trädgård. Enda trösten i sammanhanget är att alla cyklarna senare hittades sneda, demolerade och förstörda i diverse diken, sjöar och kanaler. Trösten består i att det väl betyder att tjuven först stal, sedan cyklade iväg och slutligen trillade våldsamt och gjorde sig riktigt, riktigt, riktigt illa?

/Lotten Bergman

4 kommentarer

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

– Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

– Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
– Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

– Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

1 kommentar

Även en bra flytt är en jobbig flytt. Och en besvärlig flytt kan man få framtida men av. Inte nog med det: när man väl har flyttat färdigt så återstår ett fasansfullt kapitel:

Flyttstädningen. (Känner ni? Det knyter sig i magen.)

Jag har flyttat och flyttstädat sex gånger på femton år. Dessutom har jag inflyttningsstädat fem bostäder. Med idiotiska uppgörelser som ”om jag får tillgång till den nya lägenheten tre dagar tidigare så slipper ni städa” och ”ni drar av lite på priset om jag städar efter er, va?” är jag numera en mycket ovillig flyttstädningsexpert.

Jag och min man flyttade för länge sedan in i en tvåa på Michael Hansens kollegium i Lund. Förre hyresgästen var en 44-årig överliggare som hade bott där i 23 år. Då städade vi fram ett nytt golv. Med kockkniv skrapades det bruna golvet tills ett blåblommigt mönster framkom. Bilens isskrapa karvade fram spisen ur falukorvsklet och blodpuddingsrester. Fläkten skruvade vi loss och lade i duschen och skållade med kokande vatten. Kakelskarvarna i badrummet visade sig vara vita när vi med teskedar hade sprättat loss långa korvar med svarta avlagringar.

Två år senare övertog vi en lägenhet på Skolgatan efter ett gäng studenter som vänligt nog hade lämnat kvar en nytömd ölburkssamling med färska fimpar          i.

Ytterligare ett år senare hittade vi en lägenhet på Karl XII-gatan. Den var insvept i en gul hinna av nikotin. Med svidande ögon, skurborstar och femton tuber Pepsodent blev den dock skinande vit.

Men det är nästan mer chockerande att städa efter sig själv. Här går man och tror att en dammsugning då och då samt dammtussetorkning och fönsterputsning i alla fall vartannat år är städning. En på möbler tömd lägenhet avslöjar allt, vilket gör det så svårt att be kompisar om flyttstädningshjälp. Då får de ju se drivorna av damm som frigör sig från bokhyllornas baksidor och kaffespillet under sängen. För att inte tala om majspuréresterna i köksfönstret och kaffespillet på ytterdörren. Samt vaniljsåsstänket på lysrören, kaffespillet på proppskåpet och tepåsarna i toalettskåpet.

Men mig kan man anlita, jag är ju flyttstädningsexpert!

Häromdagen hjälpte jag en pedant kompis att krafsa bort klistermärken från dörrarna och gnida diskmaskins-silen fri från spenat samt tälja loss tuggummin från golvlister i hennes nysålda lägenhet. Vi spelade musik på hög volym, hade diskhandskar, grönsåpa och riktigt mysigt. Vi svettades när vi tvättade taken, fick kramp i armarna av allt gnuggande, förtalade glatt alla städfirmor och tyckte att vi var vansinnigt duktiga. Precis när vi var färdiga ringde det på dörren – och där stod Städbolaget Städet & Son.

– Välkomna, kvittrade min kompis. Ni kommer precis lagom – vi har bara förberett lite grann!

©Lotten Bergman

1 kommentar