Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Den stora (fula) toa- och badrumsdagen (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2007 23:55

Här tror man att man ska publicera ett seriöst inlägg om dagens politiska samhälle och avge sina bestämda åsikter vad gäller genteknik och … nej, jag skriver ju inte om sådant. Kom jag just på. Äsch. Petra och Lotta utamnar mig på badrumsspecial – vem har det fulaste? Hurra!

Men när vi köpte vårt hus, stod ett perfekt badrum redan på plats. Lejontassar, kakel och golvvärme. Sedan dess har alla kranar gått sönder (”italiensk kvalitet!” fnös rörmokarn) och badkaret håller verkligen på att tappa varenda emaljflaga som finns på insidan. Men man halkar inte!

Så finns det då ett sorgebarn. Duschrummet. Tills för ett år sedan fanns det där

  • en brun plastmatta från 1984
  • gula knotterväggar utan tillstymmelse till fuktspärr
  • ingen dusch
  • en handikappanpassad toalett som man behöver en stege för att komma upp till.

(Huset var förut ett församlingshem och handikappanpassat med ramper och handtag överallt.) Nu finns det

  • en brun plastmatta från 1984
  • ingen fuktspärr
  • en dusch
  • en handikappanpassad toalett som man behöver en stege för att komma upp till.

Jag har tapetserat med en motsträvig tjockistapet som tar bort alla knottror … men (som vanligt) inte avslutat med ett lager målarfärg eller ens golvlister som trollar bort de ojämnt avskurna tapetvåderna. Duschen är en sådan som säger kadoooinck *eko* kadoooinck när man ställer sig i den och på insidan växer det något rosa i skarvarna om man inte skurar ofta. Man måste vinkla duschen på ett visst sätt, annars läcker vatten ut underifrån. (Vi har letat efter läckan! Den är osynlig! Vette tusan hur det kan läcka utan hål. Förmodligen är det något elektroniskt.)

Men jag har hängt upp en perfekt handdukshylla, som nyss var en bäddsoffa från 1942. (När jag nu tittar på den, ser jag att handdukshögarna är färgmatchade. Måste vara en gäst som har fixat.)

Spegeln är 40-tal och ljushållarna från Indiska. Äsch, det här blev ju inte alls trashbloggaraktigt, det ser ju nästan bra ut. Ska vi krypa ner under handfatet?
Yes! Jag tänkte alltså sätta upp golvlister här, därför brydde jag inte ett dugg om att skära tapeten rak. Och hallå, alla uppfinnare: hitta på något som döljer fula gamla rör i gamla hus och lägenheter!

Men vi har två toaletter till.

I den ena har jag hängt upp ett distraktionsmoment i form av älghorn. I den andra … i den andra … bor det spöken och monster. Nej, den finns i källaren, och dit ner har jag ju lovat mig att inte gå förrän jag verkligen måste eftersom den hela tiden attackerar mig med snubbel, trill, panelbrädor och filmjölk. Men ok! Inte är den mycket att se heller. Spegeln är fin – 30-tal. Toaborsten bryter intressant av och matchar lite grann med den svarta toasitsen på ett sätt som för tankarna till en bordell. Den där Ikeapallen har vi framför varenda toalett. Dem måste man tvätta av. Ofta. Orienteringskartan som skymtar från under pallen skulle jag inte vilja veckla upp.

Meddela gärna i kommentarerna om ni lägger ut bilder på era (fula) badrum!

Share
34 kommentarer

Jag har alls ingen tid över!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2007 00:51

Den 22 februari 1980 spelade USA mot Sovjet i hockeyturneringen i OS i Lake Placid. (Hur många i:n kan man klämma in i en mening egentligen?) Snacka om Busterögonblick. En massa små collegestudenter med glasögon, finnar och tandgluggar slog hemska, stora brumbjörnar till sovjetiska muskelberg. (Helt fel, USA:s lag var extremt vältränat. Deras uppladdning inför OS påminner om hur Damkronorna jobbade inför sin silvermedalj i OS. Heja Damkronorna!)

USA mötte förresten Sverige tidigare i turneringen, men lyckades bara få oavgjort: 2-2. Pelle Lindbergh, Mats Näslund och snygge-Mats (Waltin) var med, men inte Salming eftersom han var proffs och sådana inte fick vara med i OS på den här tiden. Matchen mot Sverige var den enda matchen som USA inte vann! Heja Sverige!

Tillbaka till stormatchen. Gammelgubbarna Michailov, Charlamov, Petrov, Tretjak samt de mycket lovande ungdomarna Krutov och Makarov spelade under coachen Tichonov som vanligt jättebra, men förlorade ändå och USA went bananas och flaggade med extremt stora flaggor i ett helt decennium. Sverige kom trea. Heja Sverige!

Och varför skriver jag detta? Jo, för jag har inte tid att skriva om något annat! All tid som ju fanns igår är uppäten och försvunnen och nu hinner jag knappt sova för att en massa deadline:ar kröp fram från under stenarna som borde falla från mitt hjärta å det snaraste. Jag vill pensionera mig eller blir lyxhustru. Bara till på fredag eftermiddag, tack. Men nu har jag spritt lite ljus över allas undran angående den 22 februari – inte alls en helt vanlig, trist dag utan en på det hela taget lite Busterinspirerad dag. Heja Buster!

Fotnot, förresten: Målvakten Pelle Lindbergh blev proffs i USA, men körde 1985 ihjäl sig mot en bergvägg efter att först ha druckit sig rejält berusad. (Precis som Charlamov gjorde 1981.) De svenska tidningarna gick i spinn, och en av dem skrev med sina mest braskande rubrikbokstäver:

”Förhållandet som orsakade Pelle Lindberghs död”

Ni associerar nog som jag. Svartsjukedrama eller olycklig kärlek? Kanske till och med ett spökande Oidipuskomplex? Men icke. Det som avsågs var förhållandet mellan bilkörning och alkohol. Heja, heja.

Share
27 kommentarer

Jag har tid över! (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2007 01:25

Det här är helt sanslöst! Jag har fritid! Jag har tid över! Jag somnade igår klockan tre på eftermiddagen! Jag har läst en bok – från början till slut utan paus! (Ninas resa av Lena Einhorn.)

Som gräsänka med endast två barn hemma kan man ju rent av plötsligt finna sig själv pillandes navelludd. De två barnen som är hemma är snart 15 år och snart 13 år och har ännu inte kommit in i trotsåldern. På sin höjd kan jag få ”nej” eller ”varför då då” samt kanske ”stöhn” (med simultant stampande i golvet). Sådant där tar ju ingen tid alls. Vad som tar tid är uppenbarligen de fyra som inte är hemma. Som när

  • min djefla man ideligen ska ha idé- och spånmöten i vår firma,
  • Nioåringen vill diskutera livet, planeterna och matematikens under
  • Sjuåringen har pysslat fram pappersklipp på 260 kvadratmeter
  • Fyraåringen har hittat min mascara.


Idag strosade vi omkring på Coop så länge att jag till och med började titta på sakerna jag skulle kunna få köpa. (Nu är dessa bilder inte av förkrigskvalitet utan mer av mobiltelefonkvalitet, men man kan i alla fall klicka på dem om man vill titta lite noggrannare.)


Jättefräscha tomater.


Citroner som var fina för en månad sedan.

Det här är ju toppen, det här som kallas tid. Tänk att jag inte har tänkt på det förut.

—————
Här kommer en bonusbild när bloggerbludder behagar samarbeta igen; just nu är det bara tilt och error. Så här står det:

There were errors during upload.

The following images were not uploaded.

  • tomatludd.png : En tidsgräns överskreds när programmet väntade på en extern publicerare.

Vofför? Vabaha? Tidsgräns? Jag har ju precis deklarerat att jag inte har några problem på den fronten!

——
Uppdat:
Nu! Tomater med navelludd som påminner om Mördartomaterna anfaller. Hurra!

Share
39 kommentarer

Liksom en dagbok på nätet: min måndag

Publicerat av Lotten Bergman den 20 februari 2007 00:15

Jahapp. Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår.

Först insåg jag mitt i snöyran att juleljusen utomhus sitter kvar. I en grangirland, längsmed verandan och i ett par buskar. Är jag nu ensam i grannskapet om denna försummelse, denna synd och detta slarv? Men icke! Femton hus längre ner har Perssons kvar ett par lampor.

Sedan skickade jag iväg min djefla man med de tre minsta barnen på tåg till Skåne. Detta ivägskickande sker med jämna mellanrum och slutar alltid med att jag blir sjuk och alls inte hinner måla trappan, städa ur källaren, hinna ikapp tvättsorteringen eller sätta in foton i plastfickor. Något skumt har dessutom hänt med X2000-tågen, för Olle kan inte längre läsa och jobba åkandes i dem utan att bli åksjuk. Detta är frustrerande. Men det kunde ju vara värre, har det visat sig. Jag ringde när de hade kommit in i Småland.

– Hur har ni det? sa jag.
– Sjuåringen kräktes i mittgången för en kvart sedan. Nioåringen kräktes över hela sig för två minuter sed… vänta. Fyraåringen behöver kiss… oj. Nu behöver han inte kissa längre. Jag ringer senare!

På tåget fanns det inte en enda tvåldroppe – inte ens i restaurangvagnen. Ett par timmar senare satt de alla hemma hos farmor & farfar och åt köttbullsmackor med frisk aptit.

Nu kände jag mig lite illamående jag också, sådär av sympati. Men gick vidare med agendan.

I slutet av januari läste jag in texter på Sveriges Radio, vilket jag har gjort i ett par år. (Man kan lyssna här.) I en av texterna – den om semlor – skulle jag säga:

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Men istället för att säga äggvita sade jag – två gånger till och med – gräddvita. Utan att själv höra det. Teknikern fick ringa hem och ge mig bakläxa, även om han först frågade om det verkligen skulle vara så där … Visserligen är jag inte riktigt rätt funtad, men någon måtta får det ju vara på förvirring. Därför var jag igår även på radion och gjorde en nyinläsning.
Det ser ut så här och är väldigt datoriserat. Jag pratar och pratar och markerar om jag läser fel och tar om och swåpp, är det färdigt.

Coolt, va, precis som en gammal kassettbandspelare? Man trycker ner (=klickar på) play och record samtidigt.

Ja, sedan spelade jag på kvällen basket med min onda, lilla stackars vrickade fot och var så himla kass på att passa, skjuta, springa och hoppa att jag till slut fick be om ursäkt för min närvaro.

Nu ska jag äta glass i sängen! (Som i den där filmen, ni vet?)

Share
29 kommentarer

Fjärrisar

Publicerat av Lotten Bergman den 19 februari 2007 00:03

Fläckar på tröjor och köttfärssås på vaxduk går numera aldrig bort utan sitter som tatuerade. Russin intrampade i plastmattan lossnar inte ens med bräckjärn. Vävtapeter från 1970-talet sitter fast som om de hade 100-årsgaranti.

Men gissa vad som inte sitter fast?
Svar: siffrorna på fjärrkontrollsknapparna.

Gissa vad som lossnar av minsta snedtryck!
Svar: själva fjärrkontrollsknapparna utan siffror.

Vad är det som allra lättast går sönder och lossnar?
Svar: batteriluckan på fjärrkontrollen.

Fjärrkontrollsuppfinnarmannen som heter Adler är död. Han är orsaken till att vi zappar, blir soffpotatisar och numera aldrig ser på ett program i taget. På det hela taget är det väl en inte särskilt livsnödvändig uppfinning? I vårt hus förökar de sig dessutom. Jag vet inte hur det har gått till eftersom vi faktiskt bara har två tv-apparater, men numera vandrar dessa omkring mellan rummen:

Vad man inte ser på bilden, är att några av dem faktiskt är dammiga.

Om jag hade gått ner i källaren (vilket jag ju inte ska göra med tanke på olycksrisken), hade jag säkert kunnat rota fram ett par till. Dessutom ser ju mobiltelefonerna också ut som fjärrkontroller numera. (Men där sitter siffrorna fast, va? Hm. Produktutveckling.)

Nästan alla har tejpbitar för att hålla batterierna på plats. En av dem har inget batteri eftersom den kräver ett fyrkantigt niovoltsbatteri. Den där blåa längst till vänster är en listig en. Den klarar nämligen att hantera tv:n, kabel-tv-maskinen, deveden och videon på en gång. Om vi bara kunde lista ut hur den ska programmeras.

Den lilla vita? Längst ner? Den suddiga? Åh. Äsch. Bara en liten fjärr till min MacBook. Lika lite som jag faktiskt tycker om min MacBook med de sylvassa kanterna, lika mycket tycker jag om datorns mediespelarfjärrkontroll. (Den som kan hitta på de längsta orden idag, vinner!)

Uppdat:
Embryo funderar över fjärrisar.

Share
35 kommentarer

Min symaskin och jag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 17 februari 2007 09:10

Översättarhelena visar att hon kan sy. Jag vill inte vara sämre. (Men är det nog.) I en kommentar till hennes konstverk skrev jag så här om mitt eget syeriande:

Jag sydde och sydde. Det var det dummaste jag någonsin har gjort. Magsår och fan vet allt. Klart blev projektet inte heller: 20 klädda knappar ligger fortfarande och skräpar i en låda. De skulle ha suttit i ryggen. I kyrkan. När jag gifte mig.

(Naturligtvis ville jag att Översättarhelena skulle kräva att jag visade upp bevis. Vilket hon gjorde.)

För tvärt emot alla råd och anvisningar, sydde jag alltså min egen brudklänning. Jag köpte ett mönster där jag tyckte om överdelen (livet) och ett mönster där jag tyckte om underdelen (kjolen) och så … satte jag igång. (Mönster är alltså ritningen på skräddarspråk. Det vill säga bruksanvisningen. Som t.ex. lappen som kommer med i alla Ikeapaket,)

Orsaken var att jag hade fått för mig att det skulle se fånigt ut att dansa till disco, pop och rock i långklänning och att min klänning alltså skulle kunna byggas om till en kort klänning med ett enkelt handgrepp. Handryck. Kalla mig gärna Lotten ”Kardborrband” Bergman.

Nu blev det här projektet liiiiite lidande av att jag samtidigt jobbade heltid på Nationalencyklopedin (i praktiken 70 timmar/vecka), läkte ett magsår samt skrev, satte upp och agerade i en barnpjäs (”Stövelkungen och gurkan”) och spelade basket. En vecka före bröllopet tappade jag rösten. Och tålamodet. Samt humöret. Men sydde vidare.

Den 18 maj 1991 gifte vi oss och det såg ut lite så här.
Det är min djefla man på de två första bilderna och en skotsk arkitekt på den sista. (Denne skotte är inte samme skotte som Bästisgrannen är gift med.) Klänningen har blankt sidentyg överallt utom på livet, där det är sidentyg med broderade liljekonvaljer. Den långa kjolen är på riktigt fastsatt med kardborrband. De 20 klädda knapparna – som skulle ha suttit längs dragkedjan i ryggen – var alls inte saknade. Men de hade nog varit trevliga att titta på i kyrkbänksraderna.

Strax innan dansen började (liten stereo med blandband med Eurythmics, Beatles, Bowie, Sweet, ZZ Top, The Cure, Talking Heads B52’s), drog jag av mig den långa klänningen, ritsch, ratsch och stuffade loss. En släkting klagade på musiken – men med blandband är det liksom inte bara att byta och ta något annat. På bilden till vänster slår jag en mortelpistill i huvudet på min man. (Vi poserade med alla presenter och skickade ut fotona som tackkort. Så där ser den djefla mannen alltid ut.)

Egentligen vill jag nu lägga upp bilder på andra sydda underverk. Mupparna som de två amerikanska spelarna Charles Barton och Ray Tarnowski i Plannja fick i julklapp 1978, alla tehuvor, alla kjolar och bredaxlade kavajer och … och … måste hejda mig. Måste leta fram symaskinen.

Share
29 kommentarer

Latmansbörda

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2007 10:21

När jag jobbar, är jag världsbäst på att göra en sak i taget och avsluta allt i tur och ordning. Jag är fokuserad, inte ett dugg splittrad och levererar på alla sätt och vis helt korrekt.

(Mhm, nu ler ni lite snett och tänker att nu kommer hon att skriva ”not!” eller något annat som vänder uppochner på uttalandet ovan. Men nej.)

Detta lärde jag mig under de tio åren på Nationalencyklopedin, eftersom det var en helt hysterisk arbetsmiljö. Vi arbetade alltid och hela tiden och var ofta sena till deadline och om man inte kunde släppa ifrån sig artiklar när de var någorlunda färdiga, hamnade man ofelbart på efterkälken och hann aldrig ikapp.

(Va? säger ni. Den seriösa och nästan helt korrekta NE måste ju ha tillkommit medelst strikta pekpinnar och under allvar samt genom en genomtänkt, klok och förutseende planering. Men nej.)

Fast när jag inte jobbar, sker allt lite hipp som happ. Jag tar på mig en polotröja strax efter att jag har satt mascara på ögonfransarna och jag borstar tänderna strax innan jag ska äta en apelsin och jag sätter på spisplattan innan jag ens har börjat hacka löken. Men det allra värsta är min fäblesse för latmansbördor. Om jag ska från punkt A till punkt B, finns det alltid saker på punkt A som bör placeras på punkt C, D, E och J. Då tar jag med mig dem och går snirkelvägar mellan hela alfabetet för att komma till punkt B. Jag har liksom fått för mig att det är gång- och tidsekonomiskt försvarbart.

Nyss var jag Papphammar, Tati och Chaplin på en gång.

Det här med att fastna i dörrhandtag med tröjärmen när man bär på en bricka med sopptallrikar är ingenting. Att slå huvudet i bordet när man ska knyta skorna är snudd på banalt. Att trassla in Ipodsladdarna med mobilsladdarna med halsband och med hår och sedan när man försöker komma loss glömmer att växla från fyran till tvåan i en liten rondell, är heller ingenting. Men gör om detta:

I källaren har vi ett extra kylskåp. När jag en gång i veckan handlar 15 liter mjölk och 15 liter fil och yoghurt, lastar vi ner hälften dit. Sedan plockar vi upp det lite allteftersom. Nu fick jag för mig att på en gång bära upp åtta filpaket, toppade med en tallrik med gamla pizzarester. Med allt detta i famnen, såg jag en plötsligt en plastpåse med plaskblöta persedlar från dagis. Den var så blöt att den läckte vatten ut på källargolvet. Måste ju omedelbart åtgärdas.

Med båda händerna upptagna, ställde jag mig på min friska högerfot och plockade med den vrickade fotens mycket starka tår upp påsen.
Lite som Ralph Macchio.

I det läget försökte jag sprätta klädpåsen uppåt, snett till höger, in i en tvättkorg. Det gick jättebra! Två poäng! Men med påsens släppande, försvann min kroppsliga jämnvikt så att jag tappade alla åtta filpaketen och alla hårda pizzabitar på golvet, på en rutig, gammal utklädningskeps från 1974 och ett par väldigt fula luddor. (Varma, norrländska skor.)

Två av filpaketen höll. And the rest is kladdigt.

Uppdatering:
När nästan hela livet numera går ut på att jag mumlar ”vad bra, det kan jag ju blogga om”, är det obegripligt att jag inte tog en bild på kladdet. Nu har jag i alla fall varit ute och fotograferat i soptunnan.
Ser ni? Grönrutig keps och kladd?

Share
25 kommentarer

Å nu blir det lite sport

Publicerat av Lotten Bergman den 15 februari 2007 10:40

Har ni upplevt ett Buster-ögonblick?

Tidningen Buster var en serietidning som bara handlade om idrott. Från början var det blott och enbart fotbollsserier, sedan handlade det om alla möjliga idrotter. Jag läste den och Fantomen – inga andra serietidningar. Numera sneglar jag inte åt en enda serie, inte ens om jag har seriesidan uppslagen och i en halvtimme sitter och stirrar på en sudoku strax bredvid dem. För tusen år sedan läste jag Mafalda … ibland skummar jag över Ernie … men, nej.

Tillbaka till Buster. För drygt ett år sedan lades tidningen nämligen ner (efter 38 år och 719 nummer) eftersom ingen köpte den. Helt logiskt. Men Super-Mac och Benny Guldfot (efter Benny Söderling på bilden till vänster, han som 1962 sköt AIK upp i Allsvenskan) saknar jag lite. Och alla dessa historier om den okände, den fula ankungen, den klumpige, den osynlige och den bortglömde – som plötsligt gör succé – gör mig lycklig. (Åshöjdens BK, ni vet?)

Nu har jag ju aldrig varit särskilt bortglömd eller osynlig. Men under en basketmatch i Ängelholm runt 1990, spelade jag riktigt uselt. Jag hade ont i knäna; förmodligen gick jag på dem. Jag passade bollen i famnen på motståndarna och blev utskälld av en elak tjej i mitt lag och jag gjorde klumpiga klatjofs-foul. Det var inte kul. Efter full tid stod det lika – och en basketmatch kan inte sluta oavgjort. Då blir det förlängningar om fem minuter tills ett lag vinner.

I den första femminutersförlängningen lyckades jag stoppa i åtta poäng. (Lidnersk knäpp?) Det var helt fantastiskt – men tyvärr var det lika många poäng som motståndarlaget stoppade i. Ny förlängning.

I den andra femminutersförlängningen lyckades jag sätta två långskott trots att jag ju inte skjuter så bra. Det var också helt fantastiskt – men avgjorde inte matchen. Ängelholm ledde nämligen med ett poäng när det var en sekund kvar av förlängningen.

En av deras spelare foulade då mig (knuffade omkull mig när jag var på väg mot korgen) och jag fick två straffar. Om jag satte den första, skulle det vara oavgjort igen. Om jag satte den andra, skulle vi vinna eftersom det andra laget på en sekund vanligtvis inte hinner göra några poäng.

Jag studsade bollen tre gånger, siktade, snurrade bollen i handflatan, sköt … och satte bollen – swåååsch – utan att den nuddade ringen. (Det spelar egentligen ingen roll, bollen får nudda ringen hur mycket den vill, men det ser snyggt ut med skott utan ljud.)

Jag fick tillbaka bollen av domaren, studsade den tre gånger i golvet och hörde den elaka tjejen säga ”fan, hon klarar det inte”, siktade, snurrade bollen i handflatan, siktade igen, tänkte ”fan, jag klarar det inte”, sköt … och såg bollen landa på ringen. Den studsade upp, landade på ringen igen, rullade på ringen nästan ett helt varv … och gick i!

Vi vann! Och jag var en vacker svan!

När Anja Pärson efter en bedrövlig säsong slår alla med häpnad under VM i Åre, när den uträknade gamlingen Järbyn ”kniper” en pallplats och när en för mig helt okänd Maria PH slår sig fram och tar silver, är det Busterkänsla och bara underbart.

Nu förekommer ju sådana här ögonblick inte bara inom idrott. I fängelsefilmen Brubaker får Robert Redford stående ovationer av alla fångar, i lärarfilmen Döda poeters sällskap får Robin Williams det, i luktfilmen En kvinnas doft får Al Pacino det. Listan över filmer med applådslut kan göras lång.

Nytt ordspråk:
Hellre ett Busterögonblick med applådslut än ett slagsmål i omklädningsrummet.

Share
34 kommentarer

Irritationsmoment

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2007 00:26

Jag vet inte hur många gånger jag har klagat på att uttrycket ”pet peeves” inte finns på svenska. *räkna räkna* Aha! Bara elva gånger. (I skrift, that is.)

Hur som helst. Det är kul att berätta om sådant som irriterar.

  • Just nu har jag lite ont i vänster öra och hostar. Det är irriterande under fliken ”hälsa”.
  • Fåglarna som bygger bo i skorstenen varje vår kommer nog snart och kvittrar så att vi inte får nattro. Det är irriterande under fliken ”snart är det vår”.
  • Våra två bilar är så gamla att de kan köpa ut på Systemet, men bara en av dem har dubbdäck och den får vi inte plats i allihop. Det är irriterande under fliken ”faan”.

Här kommer nu gårdagens två frukostförhöjare till irritationsmoment!

Nummer ett:
– Mamma. Idaaag ska vi ska vi … idag ska vi ha med oss såna där vahettere, vahettere. Schiiiidskor!

Sjuåringens ögon lyste. Munnen med fyra gluggar log så att groparna i kinderna fick mig att tänka på kvicksand. Jag svalde.

– Aha. Idag ska ni alltså åka skridskor?
– Ja! Såna där korta skidor!
– Vad kul. Jätte.

Vi saknar inte skridskor, det är inte det. Men vi har misskött barnens skridskouppfostran å det grövsta. Varje år är det likadant: vi rusar ner till källaren och rotar reda på detta trassliga ormbo.
Det här är ändå bara storlek 29–34 (sex par). De större storlekarna bor i en egen hög. Ingen skridsko har skydd för skenorna och alla skridskorna är nästan oanvända. Skäms på oss.

När jag var liten åkte jag och min kompis Ulla (vad gör du nuförtiden?) varje lördag till Delfinen i Luleå för att göra piruetter. Vaktmästaren hade en rödrinnande ögonsjuka och bjöd oss på Fox-kolor. Jag tyckte mycket bättre om kolorna är skridskorna, som var min mammas och lite för stora.

Jag är alltså irriterad på skolorna som vill att barnen ska åka skridskor fastän jag tycker att de ska åka skridskor ännu oftare än de gör? Japp!

Nummer två:

– Vem? Veeem? Vem har slängt allt det här? ropade jag eftersom det är viktigt att utreda brott som inbegriper bortslösande och missbruk av fullständigt perfekt godis.

– Det är jag! ropade min djefla man.
– Men va? Men vabaha? Men varför?
– Jag äter för mycket godis. Och det där var bara det allra sista i botten, ingenting att ha! skrek min djefla man som vore det en självklarhet som inte skulle diskuteras vidare.

Då satte jag mig att bena ut skridskosnören, räknandes till tio. Eller tolv.

Hint-hint. (Aha, ett annat utmärkt uttryck på engelska som inte riktigt är tillfredsställande översatt till svenska.) Det är ju en speciell dag idag. Jag vill inte ha rosor. Inte violinspel nedanför balkongen. Inte en candle light dinner. (Jag kan visst inte hålla mig till svenska idag?) Jag vill åka skridskor!

(Tssst. Det vill jag inte alls, egentligen. Jag vill äta godis. Dricka vin. Spela basket. Sova. Se en film. Läsa en bok. Äta potatisgratäng. Hoppa hopprep.)

Share
42 kommentarer