Hoppa till innehåll

Min symaskin och jag (uppdat.)

Översättarhelena visar att hon kan sy. Jag vill inte vara sämre. (Men är det nog.) I en kommentar till hennes konstverk skrev jag så här om mitt eget syeriande:

Jag sydde och sydde. Det var det dummaste jag någonsin har gjort. Magsår och fan vet allt. Klart blev projektet inte heller: 20 klädda knappar ligger fortfarande och skräpar i en låda. De skulle ha suttit i ryggen. I kyrkan. När jag gifte mig.

(Naturligtvis ville jag att Översättarhelena skulle kräva att jag visade upp bevis. Vilket hon gjorde.)

För tvärt emot alla råd och anvisningar, sydde jag alltså min egen brudklänning. Jag köpte ett mönster där jag tyckte om överdelen (livet) och ett mönster där jag tyckte om underdelen (kjolen) och så … satte jag igång. (Mönster är alltså ritningen på skräddarspråk. Det vill säga bruksanvisningen. Som t.ex. lappen som kommer med i alla Ikeapaket,)

Orsaken var att jag hade fått för mig att det skulle se fånigt ut att dansa till disco, pop och rock i långklänning och att min klänning alltså skulle kunna byggas om till en kort klänning med ett enkelt handgrepp. Handryck. Kalla mig gärna Lotten ”Kardborrband” Bergman.

Nu blev det här projektet liiiiite lidande av att jag samtidigt jobbade heltid på Nationalencyklopedin (i praktiken 70 timmar/vecka), läkte ett magsår samt skrev, satte upp och agerade i en barnpjäs (”Stövelkungen och gurkan”) och spelade basket. En vecka före bröllopet tappade jag rösten. Och tålamodet. Samt humöret. Men sydde vidare.

Den 18 maj 1991 gifte vi oss och det såg ut lite så här.
Det är min djefla man på de två första bilderna och en skotsk arkitekt på den sista. (Denne skotte är inte samme skotte som Bästisgrannen är gift med.) Klänningen har blankt sidentyg överallt utom på livet, där det är sidentyg med broderade liljekonvaljer. Den långa kjolen är på riktigt fastsatt med kardborrband. De 20 klädda knapparna – som skulle ha suttit längs dragkedjan i ryggen – var alls inte saknade. Men de hade nog varit trevliga att titta på i kyrkbänksraderna.

Strax innan dansen började (liten stereo med blandband med Eurythmics, Beatles, Bowie, Sweet, ZZ Top, The Cure, Talking Heads B52’s), drog jag av mig den långa klänningen, ritsch, ratsch och stuffade loss. En släkting klagade på musiken – men med blandband är det liksom inte bara att byta och ta något annat. På bilden till vänster slår jag en mortelpistill i huvudet på min man. (Vi poserade med alla presenter och skickade ut fotona som tackkort. Så där ser den djefla mannen alltid ut.)

Egentligen vill jag nu lägga upp bilder på andra sydda underverk. Mupparna som de två amerikanska spelarna Charles Barton och Ray Tarnowski i Plannja fick i julklapp 1978, alla tehuvor, alla kjolar och bredaxlade kavajer och … och … måste hejda mig. Måste leta fram symaskinen.

Share
Publicerat iBloggen

29 kommentarer

  1. Ökenråttan

    Handlar det om den klänning som en din dotter beskriver som vacker som en diamant? Fram med bild, absolut!
    Nu är jag först! Vänta till dess jag senare beskriver hur jag har sytt i min dar. Det är en rysare, no less.

  2. Hej ökenråttan! Välkommen åter.

    Men det var inte det jag tänkte säga:
    Alla Ni som otåligt väntar på att Eskilstunascannern ska komma på andra tankar kan gå in på min blogg den 18 maj 2006!
    Där kan man få en SKYMT av klänningen, eftersom den ömma modren ju i första hand valde ett kort där brudgummen kommer till sin rätt.

  3. Men Ökenråttan, vilket minne! Nu ser du diamanten.

    Men skannern är ytterst svårbemästrad idag. Tills vidare vill vi höra vad Ökenråttor har sytt i sina dar. (Ja, alla andra också förstås.)

  4. Jag är jätteimponerad! Och jag är inte så lättimponerad när det gäller hemsömnad, ska du veta. Jag hade nog inte gått i land med denna vackra diamant.

    Förresten, vilken tur att det var ett blixtlås i ryggen också! Så du slapp säkerhetsnålar när de klädda knapparna nu inte blev ditsydda.

    Men vet du vad vi borde blogga om? (I stället för att plocka fram hemsydda babyliftar och gud vet allt vad jag har i mitt källarförråd.) Jo, saker som vi har börjat sy men som sen inte har blivit klara. Jag har ett par stycken, kan jag väl säga utan att överdriva.

  5. Ökenråttan

    Ja du Lotten; det är inte mitt minne det är fel på. – Nu till sömnad: Som jag tidigare berättat hos Bloggblad hade jag samma slöjdfröken som min mamma på sin tid. Tänk er själva; inga métodos modernos där inte, till skillnad från när jag tog körkort i Costa Rica. (Jag har ju sagt att jag alltid vill vara värst!) Jag skulle få sy en pyjamas i skolan. Kul, tänkte jag, fick tyg och mönster och klippte till. Just det – jag åstadkom ett hål mitt på framstycket till pyjamasjackan. Då sa den urgamla syfröken käckt, och jag tror att det på nåt sätt är det som har stäckt min sömmerskebana: “Så bra, då får du tillfälle att lära dig att lappa!” Där satt jag och lappade det sabla framstycket innan jag ens kunde börja sy ihop och fixa till själva resten. Och när pyjamasen sent om sider var klar så var den naturligtvis fullkomligt för liten för mej! Så deprimerande.

    Bra många år senare tänkte jag att det vore ju verkligen roligt ändå att kunna sy sina kläder själv och så gick jag på en sykurs. Där började jag med att klippa till två högerframstycken till en blus. Tyget hade tydlig räta och aviga och det räckte inte till ett nytt vänsterstycke. Så då var det kört där också! Hopplöst fall …

  6. Å, dessa syfröknar! De vet hur man inspirerar ungdomen, minsann.

  7. Det jag är alldeles alldeles stoltast över är när jag klädde om liggvagnen när jag väntade första barnet.
    Jag hade en idé i huvudet, gick till Ohlssons tyger och – FANN TYGERNA! och sen fick jag till det på ett sådant sätt att min syfröken skulle gråtit av stolthet. Fastän hon inte var ett enda dugg inblandad, bara i att jag fram tills dess inte hade närmat mig tyg.

    Sen var jag nästan ostoppbar i flera år och sydde friskt till barnen.

    Men nu har jag sedan några år ett eländigt projekt med en prinsess-skuren klänning som bara bubblar sig i ryggen och elakar sig.

  8. Jag började förgäves
    leta efter ett foto jag minns vi tagit när jag väntade vårt första barn.
    Då sydde jag för glatta livet baby-kläder. Jag kunde ÄVEN använda det set, som ingick i den gamla realskolans LÄROPLAN.

    Det var MYCKET noga att man sydde med vändsömmen UTÅT för att inte den ömtåliga babyhuden skulle skavas!(Vi var 14 år…)

    Jag hittade inte fotot – men väl ett,(detta komma noterar en PAUS se SvD:s språkspalt idag) där jag är iförd en “ateljerock” som Lotten bloggade om i höstas.Vi kallade det städrock.
    Nu kan jag göra färdigt det “draftet”.
    När den tredje pojken på raken framkom ur mitt kved, gav jag upp sömnaden.
    De enda kreationer jag sytt sedan dess är maskeradkostymer – en Stålmannentröja med mantel och två kinesmunderingar.

    Kan ej beskrivas, måste ses!
    Dyker endera da´n upp på den blygas blogg!

  9. jag sydde också min bruddräkt, den blev färdig två timmar innan bröllopet. Plus att jag gjorde bröllopstårtan. Hur dum får man vara? Synd att jag inte tänker gifta om mig för då skulle jag leja bort ALLLLLLLT och själv bli buren i gullstol till bröllopet! För jag skulle vara så avslappnad att jag inte ens skulle kunna gå.

  10. Oiiih, Ilva, kan vi krääva bloggbilder på klänningen?

    Jag skulle också vilja gifta om mig, fast gärna med samma djefla man. Jag skulle ha lejt bort allt och dansat på borden och hängt i kristallkronorna och haft Foo Fighters som band.

    Fast jag skulle ha haft samma klänning på mig, det skulle jag.

  11. Ökenråttan: Jag har också sytt en syslöjdspyjamas … en blårandig flanellkostym inför syfröken Astrids skarpa ögon. Som jag minns det, gick den mesta tiden till att sitta och räcka upp handen för att fråga vad man skulle göra när det hade “blitt fel”.

    Cecilia N och ni andra: ofärdiga syprojekt är ett utmärkt bloggtema. Får man i förlängningen stoppa in 317 ofärdiga snickringsprojekt?

  12. Jag hade en gång ett ofärdigt syprojekt!

    Jag startade i slutet av 60-talet på en julduk.
    Sedan låg den i ett gömsle i 35 år.
    Men hela hösten 2005 var jag idog – och nu ÄR den färdig.
    (Ett inslag i mitt projekt HIP.)

    Nu har jag bestämt att jag ska uppvisa denna på bloggen söndagen 2 december=1 advent!

  13. inte kan jag lägga ut bilder på mig i bruddräkt för det var en dräkt på aglio e olio, då tapppar ju alla aptiten direkt! jag har ju ett anseende att krampartat håll upp som ett skynke. Ja om jag fick gifta mig igen (samma man) så skulle det verkligen vara annorlunda. För jä…ligt att det är en av de enda gångerna som man borde göra flera gånger så att man får till det perfekt. fast vissa repeterade ett antal ggr, se på zsa zsa o liz, vilka visa damer!

  14. Så trevligt att läsa om alla syminnen! Klänningen är ju urhäftig! Men vilken tur för mig att det var modernt med bara lätt utställd brudklänning -75. Trumpetärmar. Jag sydde min av ett reatyg för 80:- Det enda som var jobbigt var att jag inte hade någon spegel utöver badrumsspegeln när jag skulle lägga upp klänningen – fick ställa en fickspegel mot väggen och stå en bit ifrån och måtta på ett ungefär med blivande maken som ögonmått. (Äktenskapet varar ännu efter 32 år)

    Jag har gräsliga minnen av slöjdfröknar – en av dem bojkottade en stickad docka som inte fick vara med på en utställning för att den var för ful..
    MEN – jag lärde mig sy bara för att slippa matten. Slöjd i st f matte gick att välja i fackskolan och då gjorde jag det förstås. Med en fröken som bara räknade ner till nästa sommarlov…

  15. Å, bild av klänningen i kort version! Och så får man veta att en mortelstöt också kan heta mortelpistill, minsann! Wunderschön.

  16. Ica

    Just det… man ska ju kunna sy sina egna tehuvor

  17. ab

    Men värst vad ni var söta! Jag trodde din djefla man hade tungan utanför munnen i beundran inför din korta klänning, men det var alltså morteln?

  18. ab

    OK – inte morteln, mortelstöten?

  19. Jag är mäkta imponerad! Håller mig till små stickade sockor och tröjor till barn…det är säkrast så när tålamodet inte håller värst länge.

  20. Ja, alltså, ska jag vara helt ärlig, så vette böveln varför han såg ut sådär på bilden. Mortlar och deras pistiller kanske fick honom associativ?

    När Silvia gifte sig i en (vad jag tycker nu alldeles förträfflig) modest klänning 1976, tyckte jag att den var dötrist. Numera inser jag: ju lugnare mode, desto långvarigare.

  21. Inte visste jag om dina dolda talanger, nej nu kom den fram. jag hyrde klänningen. Men när vi lämnade tillbaka kostymen och klänningen frågade damen om kostymen var använd eftersom den var hel och ren. Min hade en röd läppstift på axeln.

  22. Agneta

    När vi gifte oss för mer än fyrtio år sedan var det minus 25 grader och jag hade yllebyxor under brudklänningen! Som inte var hemmasydd utan inhandlad i butik till överkomligt pris. Den hade långa ärmar och det fanns ett mönster i det vita tyget. Å skulten hade jag brudkrona, samt slöja. Sådant ser man inte ofta nuförtiden. Om än alls.

  23. När jag var och tittade ut min budklänning på Elsa Wikners i Stockholm (Stora gatan utanför Centralen och gamla postettan) så råkade jag ut för att expediten gav mig sitt visitkort! Sååå häftig affär har jag inte varit på vare sig förr eller senare.

    Fast det var ju himla praktiskt. Då hade man ju koll på vilken av expediterna man skulle hänvisa till när man kom in nån annan gång.

    Sy brudklänningen har aldrig någonsin dykt upp i mitt huvud.
    (Kanske för att det sista jag sydde på slöjden fick sys om minst en gång till i varje söm. Så kan man inte hålla på om man handskas med dyra brudklänningstyger.)

  24. VA?! Vi hade ju samma klänning! Fast min hade inte nå’t genialt kardborrbarn i linningen utan det blev båda salsa & merengue i långklänning!

    WV: Tajtvt – Jo, detn var tajt & vit! 🙂

  25. Apropos mortelpistill:

    Verkar vara en fungerande metod för att frambesvärja fruktsamhet.
    Patentering?

  26. /ingrid

    Åååå det bröllopet och den klänningen minns jag! Och möhippan där du fick sy dina egna kläder att ha under den outsägliga kopälskappan någon plockat fram ur en maläten garderob.
    Det var tider det 😀

  27. Tiila

    Att sy brudklänning!
    Jag har sytt en hel del balklänningar under studietiden och såg framemot att sy även brudklänningen. Men med allt annat som ska göras samt tre näbbklänningar att sy så blev det lite mycket. Jag tog hjälp av min sykunniga moder. Hon blev väldigt nervös och smickrad. När klänningen var så gott som klar, bara foder och uppläggning kvar och mamma har åkt till Spanien på ett par månader så inser vi att jag är gravid. Mamma har med sig fodertyget till Spanien och har tänkt klippa till det där så vi fick ju berätta innan dess.
    Tack och lov hade jag valt en empireskuren modell så vi behövde bara byta ut kjolvåden fram.
    Sidenkappan som jag hade över sydde vi efteråt och den var bara tänkt att knäppas med en knapp under bysten.
    Och jag hade visserligen inte slöja men kronan som min morfar smitt.

  28. Tiila

    Och ja, jag är väldigt dålig på att hålla mig till rätt tempus när jag skriver!

    WV: riiggeb Nej vi gifte oss inte i nån friggebod, utan utomhus i Trädgårdsföreningen i GBG. Regnet öste ner hela dagen utom två timmar runt vigseln när solen strålade ner på oss.

  29. Ah, vad trevligt att ni är här och kommenterar i den idag helt obevakade bloggen! Jag vill se alla era klänningar … särskilt Ninnibeths.

    Ingrid: Om bilden med korta klänningen inte hade varit kapad jämsmed fotknölarna, hade man sett dina skor!

    (Och ja, en annan dag måste vi ju skriva om möhippor och svensexor. Jag har kvar bilder på kokappan.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.