Lotten – Sida 271 – den skrattande språkpolisen

Drottning eller proffs i en enda röra (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 23 mars 2007 00:02

Bloggerqueen blev jag kallad igår. Jag blev även kallad proffs. Tyvärr hade det inte med idrott att göra; jag hade ju gärna varit basketproffs. Eller golfproffs som Annika Sörenstam. Kanske vill jag allra helst vara proffs med Foppa i Nashville Predators. Fast han haaar ju så ont i fötterna. Men ok, då är jag väl ett bloggproffs.

Men goddamn, show me the money i så fall!

När Ingemar Stenmark skulle delta i OS 1984, fick han inte det emedan han inte längre var amatör. Stackars Gunder Hägg som slog världsrekord på världsrekord, blev 1946 diskvalificerad på livstid eftersom han hade tagit emot pengar av tävlingsarrangörerna. Men nu stundar nya tider. Jag ger upp mitt amatörskap omedelbart om någon vill det!

(Ropet ekar tomt i fjärran. Ah well.)

Uppdatering: Måste bara klargöra – jag raljerar här. Jag vill inte få betalt för min blogg. Då hade jag inte skrivit om det som jag skriver om. Jag vill föreläsa, det är mitt yrke. Basta.

Om jag då inte är ett proffs, kan jag nöja mig med att vara drottning. När Elton John blev ”Sir” 1997, sade han till drottning Elizabeth II:

– From one queen to another …

Jaegers hovfoto, taget ur ”Tyg och otyg” av G. Pontén, 1993.

När jag adlas och träffar drottning Silvia kommer jag förmodligen att spilla champagne i hennes dekolletage ([dekålltaaasch], inte [dekålletaaasch], konstigt va?) och råka tala om att jag 1976 ansåg att hennes bröllopsklänning var trist utan spets och puffärmar.
Hon skulle ha sett ut som Gunilla Pontén gjorde i sin dubbelbubbla 1955, tyckte jag. Lutar hon sig bakåt mot något? Har hon på sig slalompjäxor? Eller lade jag bilden snett i skannern?

Den mest drottninglika jag kan tänka mig är nog ändå Greta Garbo. Drottninglik blev Kristina däremot inte ens när hon dog 1689 eftersom hon abdikerade redan 1654. (Man skulle nästan kunna tro att jag är göteborgare idag.)

Nej, nu är jag trött på att vara majestätisk. Jag vill hellre slå världsrekord på 1 500 meter.

Gunder Hägg leder här före Arne Andersson.

24 kommentarer

Komplex

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2007 09:10

Gissa var jag har varit!

När jag var tonåren var mina fötter fem kilometer långa. Det är ju underligt eftersom jag idag har 39,5 – 40 på sin höjd – i skostorlek. Ibland gick jag omkring i för små skor för att inte dra blickarna till mig och mina clownfötter. I för små skor har man dels svårt att hålla humöret uppe, dels svårt att gå normalt. Snacka om att dra blickarna till sig.

– Jag går inte en meter till!
– Men … vi ska ju bara in i hus…
– Inte en meter till!

– Jag viiiiill iiiiiiiiiinte!
– Men varför inte, trivs du inte i skolan?
– Näääääääää. Buhuuuuu. *pang i dörren*

Men jag trivdes ju bra i skolan. Visserligen somnade jag när fröken Astrid hade svensklektion (vaknade med dregel på kinden och bänken) och visserligen gillade jag inte fysiken med fröken Kerstin, men på det hela taget var högstadiet inte så farligt.

(Jag förtränger så bra, trallala.)

Men fötterna! En gång sade min vuxna kusin (nästan 20 år äldre än jag) glatt:

– Men kolla Lotten, du och jag har ju nästan lika stora fötter!

Denna dag färglade jag en hel sida i dagboken med svart tuschpenna. Mina tonårssorger handlade alltså inte om olycklig kärlek, orättvisor, dumma vuxna, mobbing, framtiden eller allmän oro utan bara en sak: de stora fötterna.
Men kolla, om man vänder på kameran och inte tar bild på tandläkarlampan utan på sig själv – vad ser man då? (Jag försitter icke ett tillfälle att få visa upp mina än så länge inte lagade tänder.) Näsborrar! En i stl M och en i stl XL! En okänd anledning till komplex!

Puh. Vilken tur att jag i tonåren inte hade en aning om att mina näsborrar var så olika stora.

26 kommentarer

Var ska jag sova inatt?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 mars 2007 06:45

Ibland rapporterar jag om sömnsvårigheter. Vilket oftast inte är vad det låter som. Sova kan jag nästan alltid, men sömnen är svår att njuta av i längre sjok. Men nu har jag härdats.

För drygt ett år sedan, gjorde lokaltidningens fredagsbilaga ett hemma-hos-reportage hos oss.

På bilden syns min djefla man och ungefär tvåkommasju av de fem barnen. På förstasidan står det till exempel att det luktar hembakat när journalisten kliver i genom dörren. Nu ska jag avslöja varför (och citerar alltså mig själv) här:

”Jag sorterade tvätt, bar ner onödiga möbler till källaren, dammsög, plockade kläder, ställde i ordning böcker och satt upp ett par tavlor. Då började det lukta. Att känna denna doft var som att dricka ett 229-kronorsvin där mörka bär möts av gräs, en smak som snabbt ersätts av plommon i kombination med annalkande, löddrig häst. Men från köket luktade det först kalops, sedan dillkött, ersatt av magsjuka och så ett annalkande lik.

För i köket kokade Olle en rådjursskalle. Det var ett kranium som 13-åringen hittat i skogen, och som Olle just denna dag beslöt sig för att koka rent från … från … ja, från sådant som sitter fast på ett rådjurskranium.

Trots tidsbristen, paniken och det allmänna kaoset, satte jag då igång att baka ciabatta. Det har jag lärt mig av en fastighetsmäklare. Men det hjälpte inte. Nu luktar hela familjen lik. Lik i ciabattabageri. Nu kommer journalisten!”

Men att jag bakade väckte inte intresset hos någon. Det gjorde däremot den lilla passusen längst ner till vänster om att barnen glider runt och sover där de för tillfället har lust. I vilken säng som helst. När jag hälsar på nybekantingar säger de ”åååå, det är ju du som har barn som byter sängar med varandra!”.

Jag trodde att det här skulle gå över. Men icke. Av de numera tolv sängplatserna i huset (sofforna oräknade) sover ingen på samma plats mer än tre–fyra nätter i sträck. Detta nomadbeteende har spritt sig till oss vuxna, så när jag vaknar på morgonen vet jag inte om jag är i Borås, New York eller i tv-rummet med de häckande fåglarna.

Fast om jag riktigt känner efter, är jag nog i Stockholm just nu. (Ska föreläsa om underbara skrivregler.) Sömnsvårigheter? Nähej, en annan kan ju numera sova var som helst.

28 kommentarer

Medvetna och … eller omedvetna val

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2007 00:05

Jag hade ett val: ville jag spela basket eller åka till Göteborg för att gå på bloggöl med Studiomannen, Trulsa, Översättarhelena och Solusfemina? Innan jag ens hann tänka efter eller väga för- och nackdelar (motion kontra dyr tretimmarsresa med tåg), hade jag ju bestämt mig. Klokt och vuxet bestämde jag mig för att stanna hemma.

Dessutom, skulle det visa sig, var jag på båda ställena samtidigt! Redan 19:20 kom ett sms från Studiomannen om vilka faecesämnen de diskuterade, och bortåt tiosnåret kom en bild på ett ytterst fashionabelt handfat. (Vad är det gjort av?)

Se där, numera kan man alltså både ha kakan och kränga den. Å andra sidan har jag gjort detta flera gånger tidigare. Jag har gjort ett medvetet val, och sedan kombinerat detta val med de icke valda valet. Några exempel:

När Herreys med Diggi-loo diggi-ley vann Eurovision Song Contest var jag på studentfest. Med tv:n på.
När handbollslandslaget (silver) och Kajsa Bergqvist (brons) samtidigt spelade och hoppade avgörande i OS 2000, var jag publik på en brutal rugbymatch där Bästisgrannens make slog sig fördärvad. Men jag hade en liten radio i öronen.
När jag på en friluftsdag hade fattat fel, åkte jag slalom med längdskidor. Det gick jättebra.
När jag i gymnasiet var olyckligt kär, var jag samtidigt sprittande lyckligt glad. (Det blev aldrig något.)

I lördags kunde man i SvD läsa en understreckare om fria val. (Choices, inte elections eller whales.) Det är Fredrik Svenaeus som berättar om hur filosofen John Searle ställer till det genom att säga att vi kanske inte har en fri vilja trots allt. Istället avgörs allt av elektriska impulser i hjärnan – innan vi har hunnit tänka efter!

(Artikeln nämner både Tractatus av Wittgenstein samt ord som språkfilosofisk, kunskapsfilosofisk, emblematisk samt neurobiologi och ställer frågor som ”kanske är den fria viljan bara ett slags evolutionär bluff”. Ja, så himla intellektäll är jag.)

Men vaddå, det låter ju rätt trevligt … tycker jag. Nervcellerna i hjärnan tänker färdigt åt oss innan vi medvetet hinner be hjärnan att tänka. (Oj, nu blir jag yr.) Då har jag ju faktiskt impulserna att skylla på när det gäller de inte så himla smarta valen ”jag” har gjort.

Tankepaus. (Tankarna styr jag väl fortfarande över?)

Hm. Jag kommer bara på ett enda dumt val: tentor som jag struntade i till förmån för Lundakarneval och basketmatcher.

Uppdatering: Jag skulle ju ha valt att gå på naturvetenskaplig linje och inte humanistisk! Fast det gick ju bra det också. (Det var då tusan så svårt det är att hitta felaktiga val.)

21 kommentarer

Jag hade behövt lustgas

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2007 00:05

Av rubriken ville jag få er att tro att jag än en gång har drattat på armbågarna i trappan eller jättestukat foten eller knäckt näsbenet på en basketplan. Men nej, jag har bara kollat på Stina Lundberg Dabrowskis nya pratprogram. Show? Intervjuschåvv?

Jag stod framför tv:n och höll andan. Jag satte händerna framför ögonen. Jag stängde av ljudet. Jag led. (Jamen stäng av tv:n, då, dummer!)

Nej, jag stänger inte av, jag tänker ”ah, detta kan jag ju blogga om”. För er som inte såg programmet ska jag bara rekapitulera mötet de måste ha haft på SVT när de planerade:

– Asså hon Stina är ju så himla bra, alla-alla-alla vill komma. För att få plats med alla, måste vi stoppa in uppåt tio personer per program. Och ett husdjur! Hurra!

– Ok, vi tar en författare som pratar hysteriskt och jättesnabbt först, sedan måste vi ha en tonårsidol, sedan någon lite äldre idol och så en vanlig människa, en vanlig människa som är intressant, som knarkar, som kan berä…

– Men hon avbryter ju alla, hur ska vi hinna få något vettigt ur dem på så ko…

– Och så två förinspelade intervjuer! Ja! Och alla måste sitta kvar och lyssna – vi kan ju ha dem sittande i en jättejättelång rad! På en liksom scen! Och så zoomar vi in dem som inte pratar när de minst anar det så får vi jättekonstiga miner som man kan toooooolka!

– Jag gillar Stellan Skarsgård. Kan inte han vara med i varje program?

– Studiopublik! Studiopublik som skriker måste vi ha! Iiiiiiih, liksom.

Nu gillar jag också Stellan, men jag hade verkligen behövt lustgas i lördags. Så här rolig ser jag nämligen ut då:

Förlossningen 2002.

Nu är frågan: vad gör ett tv-program värt att se på? Studiopublik? Ett tjog gäster? En hund? Ett stoooort husband? Eller … ehum … kompetens?

27 kommentarer

Det är skillnad på grader och grader

Publicerat av olle den 16 mars 2007 11:53

Eftersom jag sitter och skriver om värmeteknik slog jag upp artikel 190 i TNCs lilla gråa: ”Beteckningar och benämningar för enheter”.

Dagens temperatur i Mesta skrivs 7,6 °C. Notera att det ska vara mellanslag mellan mätetalet och den lilla grader-ringen.
Om jag nu tar fram gradskivan och mäter vinkeln på pärmens hörn så skrivs resultatet 90°. Inget mellanslag där, alltså.

/Olle B.

Lämna en kommentar

Dagens armhålor

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2007 09:03

Tydligen är det en liten storm i Ola Salos armhåla. Tydligen kan man på riktigt vara upprörd över att karln har hår växande där. Tydligen kan man söka och finna tusentals bloggare som inte gillar Olas orakade armhåla. Eller om det kanske bara är irriterande att han de facto visar upp håret när han står på scen med The Ark. Uppdatering: Stationsvakt skrev också om detta häromdagen!

Här har jag en mycket bestämd uppfattning: låt männen slippa raka sig, de har tillräckliga bekymmer med haka och överläpp och hinner dessutom dammsuga åt mig mycket oftare om de slipper oroa sig över hår som tar över kroppar som när inlandsisen invaderade jorden.

Jag känner ingen som inte har hår som gror i armhålan. Men jag känner många som tar bort de små ekorrarna. Och sedan 1983 gör jag det också. (Fick skäll och en rakhyvel när jag gick i high school i USA.)

Julia Roberts för ett par år sedan.

Den mest berömda kvinnliga armhålan sitter kanske på Sophia Loren. På otaliga foton från 1950-talet poserar hon i den ena vackra klänningen efter den andra. Uppvisandes håriga armhålor. Då var det inte särskilt konstigt – modet föreskrev inte noppning, plockning, ryckning och ansning. På 50-talet var de ju mer irriterade över bröstens rundade former och försökte struta till dem.

Numera är hår-bilderna på den undersköna Sophia Loren så många att jag misstänker att de har photoshopbehårats fram – tidigare har jag bara sett en enda hårig bild av henne.

På friidrotts-VM i Helsingfors 1983, vann tjeckiskan Jarmila Kratochvilova 400-metersloppet för kvinnor.
Det här med rakning och bikinimode inom idrott hade inte helt slagit igenom än, och vi som tittade var inte nämnvärt bekymrade över armhålorna. I ”Aktuellt 1983” (varifrån jag har tagit bilden) står det inte ett ord om dopningsmisstankar utan bara att Kratochvilova slog världsrekord (47,99 s) och var outstanding. (Sven Nylander kom fyra i häck. Tänka sig. )

Men tänk om modet om tio år har bestämt att vi ska ha så lång hals som möjligt och man i Hollywood

opererar in titanpinnar i nacken
tar bort nyckelben för att få flaskhals
sover med halsställning.

Då kommer vi att säga att det var bättre förr, när vi bara behövde raka oss överallt för att passa in. Barnen kommer att säga ”vaddå raka?” och jag kommer att blogga om lena ben och liljevita armhålor.

33 kommentarer

Å nu blir det reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2007 10:40

Produkten ifråga är blond, blåögd och 172 cm, men passar lätt in i alla sammanhang ändå. Med ett enkelt handgrepp kan du få produkten att rabbla intressanta fakta, sprängfyllda med roligheter som genererar kunskap. Snubbel, trill, spill och andra hoppsan-moment fås helt utan extra avgift. Med en enkel kopp te i därför Med lite te stjälpt i därför avsedd hålighet skapas turboeffekt.

Operativsystemet är stabilt och kraschsäkert och produkten behöver endast startas om efter fyra glas vin. (Ja, 3,5 går däremot bra.) Produktens intellekt är intakt, crispigt och crunchigt på ett innovativt sätt. I pipeline ligger ständigt nya tankar som lätt kan implementeras för önskad effekt.

Produkt: Lotten-paketet.
Innehåll: Sex timmars föreläsning var som helst i Sverige.
Tema: Moderna skrivregler, dråpliga exempel, svar på frågor, tips på skrivteknik. Och skratt.
Kontakt: Mejla.

_______________
Upp till bevis, det är så många som säger att jag bloggar ”i onödan” och att jag istället borde skriva någonstans där jag får betalt för’t. Om jag nu får några föreläsningsjobb av er, kan jag fnysa, sätta näsan i vädret och redovisa bloggrelaterade inkomster.
_______________
Förresten: kom gärna med fler exempel på modeord och floskler! Pipeline och implementering börja kännas lite omoderna, eller hur?
_______________
Uppdatering: En ny föreläsning bokad! (Men oj, vad uppdragsgivaren inte visste att jag hade en blogg. Alltså har denna annons inte gett något resultat än. Vad är egentligen detta för skruttigt medium?)

26 kommentarer

Dammsugare i Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 14 mars 2007 08:42

Jag är i staden jag i olika omgångar har bott i … i *räkna räkna* sammanlagt 20 år.

Det är Lund. När jag nu kommer hit och Hemtex bor i Folk & Rocks lokaler och Domus inte ens har ingången kvar, blir jag lite vilsen. Men trivs. Jag trivs i Lund. I Lund sitter inte bara uteliggare på gatorna utan även soldyrkande studenter. Här finns ugglor i träden och statyer i marknivå och öl i trapporna samt spyor på toan inne på Akademiska Föreningen. (Ber om ursäkt, men den har jag förstås fotograferat.)

Här träffar jag folk jag trivs med. Men de pratar om Adam Smith. (=Jag måste läsa på.) Sedan dricker vi vin och äter kladdkaka och talar om fyraåringar. (=Jag buddar mig med livserfarenheter.) Så diskuterar vi bloggar medan jag försöker hålla sms-kontakt med Studiomannen, som i exakt samma sekund befinner sig i Lund. (=Jag känner mig splittrad.)

Men så kommer vi in på ett samtalsämne som engagerar alla. Och jag menar alla. Det är inte Melodifestivalen och det är sannerligen inte bloggfenomenet eller pi eller byxorna instoppade i höga stövlar och verkligen inte elitserien i hockey utan bara … dammsugare.

Dammsugare.

Sug på den, va! Eller sjung lite som Linda Bengtzing eller … associera helt enkelt som jag till alla livets dammsugare. Maken till känsligt ämne får man leta efter. Man vill ha en som funkar, men man haaataaaar den. Alternativt den som dammsuger.

– Min pojkvän bara ställde ut alla dammsugarpåsar på balkongen för att kunna kolla vad som låg i dem en annan dag!
– Min systerdotter snodde vår nya supersugande, extremtysta hyperdammsugare och ersatte den med en gammal Volta som nästan påminde om fika!
– Jag dammsuger alltid med en nylonstrumpa trädd över dammsugarmunstycket.
– Jag och min polare Steffen köpte en ny dammsugare på Tradera varje gång påsen blev full.

Tre saker var vi alla till slut överens om:

Dyra dammsugare är bättre än billiga.
Den som dammsuger ska lära sig att rum sällan är runda.
Dammsugarpåsens innehåll är ibland av intresse.

(Ordet dammsugare kan bytas ut mot annat, valfritt begrepp.)

26 kommentarer

Synder och laster

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2007 08:32

Om vi nu ska tro på att summan av lasterna är konstant, har Hemingway förmodligen rätt när han säger:

”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster.”

Därför är det synd att jag inte röker, eftersom det ju är en sådan enorm synd. Som rökare har man inte plats över till särskilt många andra synder. Nu kan jag ljuga, äta chips, skälla på elaka busschaufförer, strunta i cykelhjälm, roffa åt mig den skönaste kudden och ändå ha plats över till att skamlöst och bittert gå med håven samt vältra mig i tv-soffan trots att jag borde … knyppla?

När det gäller rökningen, har jag i Rowells-katalogen från 1968/69 hittat ”mode för män”. (Se även förklädesmodet.)

Det här motsvarar enligt bildtexten alla modekrav. ”Se bara på kragen! Mjuk, välskuren och snitsig. Och vilka färger! Toppen alltså!” Men jag undrar vad fotografen sa till dem.

– Håll upp ciggen, Allan! Koncentrera dig! Akta askan, du får inte tappa askan! Du Nisse, kan du titta snett diiitåt, tänk att du är rädd för ciggen eller nåt.

Här har vi en ”underbart mjuk och behaglig herrskjorta i bomullsflanell och manchetter med mellanlägg samt bröstficka med asymmetrisk knäppning”. (Ja, texten påminner om salig Ingrid Schrewelius. Hon bodde i Lund. Dit är jag på väg i detta nu.)

Uppdatering: Översättarhelena berättar i kommentarerna: ”Boussac var tydligen en fransk textilmagnat som bland annat finansierade starten av huset Dior.” Wow.

Men vad sade fotografen till pipmannen då?

– Pipan, Allan! Pipan! The selling point! Titta åt vänster båda två, nej höger, nej vänster, nej, jag menar hög… vänst…

Själv har jag bara tjuvrökt ett fåtal gånger. Sista gången som 12-åring i en snögrotta med Bästisgrannen och tre klasskompisar. (Man ska inte tjuvröka i snögrottor. Eller så ska man det för att bli avskräckt för all framtid.) Nästan allt kan avslutas och knytas ihop med ett citat. Så får det bli. Hjalmar Bergman:

”Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”

32 kommentarer

Lotten Inlägg