Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Lindgrenskt (publ. i Hemmets Veckotidning 2005-12-10)

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så svetten skvätter och snuset yr.

Från början var vi lite återhållsamma och blyga, fulla av respekt inför deras kunnande. Barnen tittade storögda på de inbyggda knäskydden. Jag var mest imponerad av verktygsbältena medan Olle inte kunde begripa hur de utan lian vågade svinga sig mellan de olika plattformarna.

Men numera är vi kompisar. Det började med att jobbarna bjöd upp barnen på byggställningarna.

– Kom, klättra upp här bara! Kolla, håll er i stolpen där, sa snickar–Jussi till barnen.
– Ni borde ha hjälm, ska jag hämta hockeyhjälmarna? sa mamma–Lotten.
– Vill du hänga med upp till andra avsatsen? sa snickar–Kennet till vettvillingen Sigge (3 år).
– Iiiiih, ta en sele, bind fast barnen, ta fram madrasser och lägg nedanför! ylade mamma–Lotten.

Med tiden vande vi oss. Nu klättrar barnen upp till första avsatsen och hoppar ner på studsmattan nedanför. Det finns tio regler som man måste följa … och med detta nya förtroende har barnen vuxit. De tar allt på stort allvar. Snickarna har nogsamt förmanat alla barn, som respektfullt nickar och gör precis som de säger.

– ”Snickrarna” borde bo hemma hos oss! sa Moa (5 år).
– Får jag gå upp på taket? sa Ida (11 år).
– Jaaa, sa jag … till Moa.

Och det förstår ni ju, att i och med mitt jakande satt Ida fem minuter senare på taket. Det var en vacker, torr dag utan snö, is eller ens fuktdroppar. Hon hade hockeyhjälm. Vårt tak är dessutom platt som en pannkaka, så platt att inte ens pennorna rullade iväg från Ida, där hon satt.

– Jag ser ända till Mariannelund! ropade Ida lindgrenskt där hon satt och ritade.
– Men du vet väl hur det gick för Madicken? ropade jag lika lindgrenskt.
– Om jag ska trilla ner, måste jag verkligen anstränga mig! försäkrade Ida.

Innerst inne höll jag med. Hon satt nästan lika säkert som en sommardag på gräsmattan. Det är bra mycket farligare när hon åker bil, cyklar till skolan mellan lastbilar och bussar eller går genom en mörk park på väg hem från basketträningen. Men som mamma ska man väl inte låta sina barn sitta och rita på taket, även om taket är platt och jäntan har hjälm?

Jag drog efter andan, ryckte lagom nonchalant på axlarna, gick iväg och lät henne sitta där. Inne i köket tog jag fram köttfärs och började hacka lök till kvällsmaten. Plötsligt stod i köket en kvinna med armarna bistert i sidorna. Hon var ungefär som Prussiluskan, men argare.

– Veeet ni, veeeeet ni, veeeeeet du att ditt barn sitter på taket? Olämpligt är det! Ert barn sitter på taket! Så olämpligt!

(Det är tydligen svårt att säga ”du” till någon som man inte känner, men Prussiluskan ville nog samtidigt inte säga ”ni” eftersom jag ju var en sådan buffel.)

– Nej, va? Sitter det ett barn på taket? sa jag.
– Ja! Så olämpligt!
– Ojoj. Hrm. Oj. Visste inte …

På lindgrenskt manér hade jag nu kunnat bita mig i underläppen och säga ”näe, nu ljuger jag igen, det är förfärligt”, men istället sprang jag ut och tittade upp mot Ida, som satt djupt försjunken i sin teckning.

– Men Iiiida, har du klättrat upp på taket? sa jag och blinkade med vänsterögat.
– Men, du sa ju … sa Ida. (Så klart. Mitt beteende var för henne ju helt oförklarligt.)
– Ida, kom ner från taket, du kan ju trilla ner!
– Hur skulle det gå till, jag kan ju inte trilla ner utan att verkligen vilja trilla ner!

Jag satte då pekfingret mot ögat och blinkade extra tydligt mot Ida. Och det bar sig inte bättre än att tårarna då började rinna. Mina tårar. Lök på pekfingret!

– Men kära nån, sa Prussiluskan lindgrenskt. Inte ska ni gråta för det här! Seså, snyt näsan och torka tårarna nu!

Som en lindgrensk Alfred snöt jag mig då i ena näven. Mycket olämpligt.

Share
Lämna en kommentar

Nyårsminnen (Hemmets Veckotidning 2004-12-31)

Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång.

December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det vintersolstånd – den vetenskapliga omstarten. Så blir det jul – fast här i Sverige tjuvstartar vi en dag i förväg för att inte missa Kalle Anka. Ja, och sen blir det nyår.

Med andra ord – vi kan fira att bättre tider är på väg vid fem olika tillfällen på en månad. Jättefiffigt, annars hade december varit som vilken november som helst. Och då hade vi ju aldrig kommit fram till januari!

Nu är det alltså slut på 2004. Jag som precis har lärt mig att inte skriva 2003! Redan i november daterade jag ett brev med 2005 för att vara på den säkra sidan. Men inte ska vi sitta här och blicka framåt? Nejnej, tacka vet jag dåtiden. Den vet man i alla fall var man har.

Förr i tiden var jag liten. På 1970-talet hette grannarna Blomberg, Hägerdal och Wilke och de hade fest mest hela tiden. De vuxna klädde ut sig och skrålade och sjöng i armkrok ”Ol’ Man River” och ”Tom Dooley” samt ”We Shall Overcome”. Vi barn, vi bara somnade under soffbordet. Jag minns allt i ett tydligt töcken. (Liksom mina föräldrar, har det visat sig.)

Men nu är det mina barn som är små. Vi har varje nyårsafton som tradition att slå runt hemma hos våra bästisgrannar som heter O’Gorman. Min man ”Nykterist-Olle” ska alltid ha smoking på sig, men den möglade för två år sedan. Nu har han på sig min farfars frack istället. Grannen ”Whisky-Eddie” är skotte och vägrar klä ut sig. Han ska ha kilten på sig, därmed basta. Kalsonger? Icke! Vi fruar har frasande ålskinn och fjäderboa och aktar oss noga för eldfängda ljusstakar. Högklackade skor? Ånä, de är inget vidare för kringgående rörelser och kniptångsmanövrar, så dem skrotade vi för ett tiotal år sedan. Vi tycker att vi är vackra, men barnen är ovana eftersom det händer så sällan.

– Mamma, du ser ju ut som en boaorm med fjädrar! säger Erik (12).
– Eller ett väldigt magert lejon! säger Ida (10).
– Eller en glass-strut! säger Oskar (7).
– En flugsmälla! säger Moa (4), som inte riktigt förstått vad vi talar om.
– Bläh, plääh, pbbrääh, säger Sigge (2), som provsmakat boan.

Maken och sjuåringen blir sömniga klockan 23.05 och vill gå och lägga sig. De skålar högtidligt och allvarligt i äppelcider med de andra barnen. Eddie sjunger ”Auld Lang Syne” i sin kilt och blandar whisky i skumpan. Han är känslig för golvdrag, och bör absolut inte tillåtas att sitta i snödrivor. Jag och hans fru Bästis-Kicki återupplever gamla nyårsaftnar som firats på fritidsgårdar, i korvköer, på basketläger och mystiska maskerader.

Nyvunna lärdomar att dra sig till minnes vid nyår:
• Vällingen sprutar som ett fyrverkeri om man värmer den för länge i mikron.
• Champagneglas går sönder om man staplar dem på varandra för att bygga torn.
• Barn somnar inte under soffbord längre – de ska nogsamt iklädas pyjamas och få tänderna borstade eftersom cidern och chipsen numera är livsfarliga.
• Fjäderboan passar bra som snuttefilt.

Dans? Pah! När Eddie fått på sig långkalsonger har vi snöbollskrig istället. Nyårsflirt? Fnys! Här går all energi åt att se till att alla överlever till nästa år. Fyrverkerier? Nej! Men alla som är vakna får två tomtebloss var. Nyårslöften? Aldrig i livet! De måste ju hållas.

December lider mot sitt slut, detta år kommer aldrig mer tillbaka. Eddie och kilten leker snö-Godzilla utomhus med rödrosiga barn fastän det är midnatt. Olle sover på 70-talsmanér under soffbordet. Jag petar bort ostbågar mellan tänderna med hjälp av den spetsiga delen på tomteblosset och får bränt knasterskräp i handflatan. Kicki har krängt av sig klänningen som satt som en strumpa där hälen motsvarar rumpan. Nu dammsuger hon under mina fötter.

Jag öppnar dörren: välkommen, 2005!

/Lotten Bergman

Share
1 kommentar

Borttappade barn (Publ. i Hemmets Veckotidning 2004-03-18)

Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur?

(Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.)

Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut med fyra örlande runt våra ben. Det saknade barnet (en då treårig Moa) hittades efter fem ohyggliga minuter hos en förvånad familj, som hade dukat upp fika som tilltalade treåringen mer än hemfärd.

Det har även hänt att jag kommit hem till den då sexårige Eriks bästa kompis, bara för att finna att han inte var där, inte hade varit där och inte hade tänkt gå dit alls.

– Vår förstfödde son är kidnappad! flämtade jag på unga mödrars vis och tappade sedan förståndet.

Utan astmamedicin men med en flärpande, fladdrande lös skosula och följaktligen blöta strumpor, sprang jag skrikande genom vårt villaområde. Efter kontroll av tre tomma lekplatser hittade jag fem glada sexåringar tillsammans med en övervakande mormor i en skogsglänta. Denna för mig okända mormor sa med rynkad panna åt mig att inte stressa så.

Det har även hänt att min man lämnat en då femårig Ida i bollhavet i vår mataffär. Ida hade efter 45 minuter bland bollarna laddats med så mycket statisk elektricitet att Olle såg blåa blixtar när hon sprang mot honom på nålfiltsmattan utanför bollhavet.

– Blev du orolig när jag inte kom och hämtade dig? sa Olle.
– Nej, det var inte oroligt, jag har bara skrattat och då tänkte jag att du brukar ju glömma saker när du handlar! sa Ida.

Så ung och ändå så klarsynt.

Det har även hänt att vi har åkt på utflykt. Min bror Jakob och gamla faster Ulla var på besök, så vi lånade en bil av grannen Kicki för att kunna åka till monsterberget med de många grottorna som ligger tio minuters bilfärd hemifrån.

– Jag tar fyra barn i min bil, tar du resten? sa jag till Olle.
– Visst! sa Olle glatt och okoncentrerat.
– Varför vattnar ni inte blommorna? sa faster Ulla.
– Varför kan man inte kopiera kopieringsskyddade cd-skivor? sa broder Jakob.
– Va? sa Olle och tappade tråden.

När de två bilarna sammanstrålade vid det vackra utflyktsmålet ungefär en kvart senare, visade det sig att Olle på den korta tiden hade hunnit gräla om blommor med faster Ulla, förklara piratkopieringslagar för Jakob och avstyra ett bråk om sittplatserna i bilen – samt glömma att packa in treåringen Moa i densamma.

– Ge hit mobiltelefonen och kör genast hem! fräste jag till den paralyserade Olle och blängde sedan mördande på alla i min närhet. Olle var naturligtvis lika chockad som jag. Jag skulle här medmänskligt ha tröstat honom med snälla ord och kramar. Men nu fanns förstås bara tid till förebråelser, gnöl och gnäll.

Jag ringde till Kicki, som redan hade hunnit lösa alla våra problem. En glad och lycklig Moa satt vid hennes köksbord och åt päronglass efter att ha hittats gråtande på vår förstukvist. Jag fick prata med min borttappade telning:

– Hej, det är mamma, var du ensam hemma?
– Nej, det kom många människor.
– Var du ledsen?
– Ja. Väldigt ledsen så tårarna kom. Men sen kom alla människor.
– Vilka kom?
– Tokiga grannen, Anna, Lasse, Jesper, arga gubben och tanten med hunden så klart.

Det visade sig att Moas hjärtskärande snyftande framför det låsta huset hade lockat hela grannskapet. Kicki hade också hört gråten, och snabbt sprungit till den samlade folkhopen.

– Jaså, Bergmans har glömt ett barn. Det är lätt hänt. Ett visst svinn får man ju räkna med. Varför är du ledsen, Moa? Saknar du mamma? sa Kicki.
– Nej, mamma jobbar. Men min sko har trampat på myran så den dog ihjäl. Titta!

En lång tid därefter trampade Moa på flertalet myror och trodde att hon i och med deras frånfälle skulle serveras grön glass hemma hos någon vänlig granne.

Om vi gjort fler utflykter? Nej jisses, vad skulle grannarna säga!

Share
4 kommentarer

Cyklar jag minns (Sydsvenskan 2003-09-25)

När jag tänker på mig själv för nästan 30 år sedan blir jag alldeles gråtmild. Ensam i världen utan cykel men med stor packning. Bombis hade jag skrapsår på knäna också. Och tandställning.

Stopp och belägg, nu skenar fantasin iväg.

Så här var det. Min första tvåhjuliga cykel inköptes hos polisen i Lund 1971. Den var vit, gigantisk för en sjuåring, och tjänade mig väl till den 4 juni 1974, då en lurken tjuv stal den på skolgården. Jag har alltid påstått att den var låst vid tillfället, men jag förstår idag inte varför tjuven valde ut just min låsta cykel bland 200 andra låsta cyklar. Det var näst sista skoldagen i trean och jag stod där bland cykelställen och stirrade. I en stor påse hade jag teckningar och pärmar som skulle hem och förvaras på vinden tills vi flyttade igen åtta år senare. Så fattade jag det mogna beslutet att jag ju i alla fall måste ta mig hem.

Att cykla hem tog 25 minuter. Att gå hem var det alltså inte tal om. Därför gick jag ner till busshållplatsen med min tunga packning och satte mig att vänta. En vit bil körde förbi. En liten stund senare körde samma vita bil förbi. Då beslutade jag att det var bovar och banditer i bilen, så där kunde man ju inte snurra omkring i cirklar utan anledning. Så jag antecknade registreringsnumret: CXT 703. Det rimmade! Då kom bussen.

– Min cykel har blivit stulen av tjuvar och jag har inga pengar! gnällde jag och lyckades klämma en tår ur ena ögat.
– Och det vill du att jag ska tro på? sa busschauffören. Kliv genast av! röt han och grundlade därmed min livslånga misstänksamhet mot just busschaufförer.

Jag fick däremot åka med nästa buss, men då var skadan redan skedd. Jag hade för sista gången kissat på mig. (Om man inte räknar graviditetsinkontinensen.)

Min andra cykel köpte jag av min mamma för hundra kronor två veckor senare. Det var en grön Monark, och i uppfostringssyfte fick jag köpa den för pengar som jag tjänat ihop genom att sälja DHR-rosor.

Uppfostringen funkade så där lagom bra – den där hundrakronorscykeln blev lika stulen den. Fast tolv år senare utanför Delphi i Lund, när jag inte kunde låsa den för att låset hade fryst ihop. På de två minutrarna det tog att springa in och be korridorskummisar, nej korridorkompisar menar jag, om en tändare att värma upp låset med, stals cykeln. I sju år gick jag omkring med cykelnyckeln i nyckelknippan som en påminnelse om slarvets förgänglighet … äh förresten, jag trodde helt enkelt att jag skulle hitta cykeln igen.

Cyklar komma, cyklar gå, men oftast blir de faktiskt bara stulna. Under en lunchrast hemma i tvåan på Michael Hansens kollegium stals Olles cykel rakt framför våra ögon. Var cykeln låst? Näh, men vi kunde ju se den! Näh, den stod ju så nära! Näh, det tar ju så lång tid att låsa. Och himlans krångligt är det ju också, man kan vricka handleden om man vrider nyckeln för fort.

Cykelbranschens försäkringsbedrägeri har jag också bidragit till. Jag hittade en söndercyklad, vit Crescent liggande i ett dike på väg hem från ”Döda poeters sällskap” 1989. Efter att ha lämnat den med personnummer märkta cykeln till polisen, ringde den rättmätige ägaren och tackade för omtanken. Men i nästa ögonblick sa han nej tack, han ville inte ha tillbaka den, utan lät mig få den efter karantänen i polishuset. Han tog hellre försäkringspengarna och köpte en ny cykel, sa han.

Den cykeln stals igen 1995. Låst! Och den fina, låsta 1930-talscykeln som jag köpte på auktion stals 1997. Och den låsta sjuväxlade stals 1999. Och i somras stals två låsta barncyklar i vår trädgård. Enda trösten i sammanhanget är att alla cyklarna senare hittades sneda, demolerade och förstörda i diverse diken, sjöar och kanaler. Trösten består i att det väl betyder att tjuven först stal, sedan cyklade iväg och slutligen trillade våldsamt och gjorde sig riktigt, riktigt, riktigt illa?

/Lotten Bergman

Share
4 kommentarer

Hinderlöpning (Sydsvenskan 2001-08-30)

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

– Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

– Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
– Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

– Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

Share
1 kommentar

Flyttstädning (Sydsvenskan 2001-02-15)

Även en bra flytt är en jobbig flytt. Och en besvärlig flytt kan man få framtida men av. Inte nog med det: när man väl har flyttat färdigt så återstår ett fasansfullt kapitel:

Flyttstädningen. (Känner ni? Det knyter sig i magen.)

Jag har flyttat och flyttstädat sex gånger på femton år. Dessutom har jag inflyttningsstädat fem bostäder. Med idiotiska uppgörelser som ”om jag får tillgång till den nya lägenheten tre dagar tidigare så slipper ni städa” och ”ni drar av lite på priset om jag städar efter er, va?” är jag numera en mycket ovillig flyttstädningsexpert.

Jag och min man flyttade för länge sedan in i en tvåa på Michael Hansens kollegium i Lund. Förre hyresgästen var en 44-årig överliggare som hade bott där i 23 år. Då städade vi fram ett nytt golv. Med kockkniv skrapades det bruna golvet tills ett blåblommigt mönster framkom. Bilens isskrapa karvade fram spisen ur falukorvsklet och blodpuddingsrester. Fläkten skruvade vi loss och lade i duschen och skållade med kokande vatten. Kakelskarvarna i badrummet visade sig vara vita när vi med teskedar hade sprättat loss långa korvar med svarta avlagringar.

Två år senare övertog vi en lägenhet på Skolgatan efter ett gäng studenter som vänligt nog hade lämnat kvar en nytömd ölburkssamling med färska fimpar          i.

Ytterligare ett år senare hittade vi en lägenhet på Karl XII-gatan. Den var insvept i en gul hinna av nikotin. Med svidande ögon, skurborstar och femton tuber Pepsodent blev den dock skinande vit.

Men det är nästan mer chockerande att städa efter sig själv. Här går man och tror att en dammsugning då och då samt dammtussetorkning och fönsterputsning i alla fall vartannat år är städning. En på möbler tömd lägenhet avslöjar allt, vilket gör det så svårt att be kompisar om flyttstädningshjälp. Då får de ju se drivorna av damm som frigör sig från bokhyllornas baksidor och kaffespillet under sängen. För att inte tala om majspuréresterna i köksfönstret och kaffespillet på ytterdörren. Samt vaniljsåsstänket på lysrören, kaffespillet på proppskåpet och tepåsarna i toalettskåpet.

Men mig kan man anlita, jag är ju flyttstädningsexpert!

Häromdagen hjälpte jag en pedant kompis att krafsa bort klistermärken från dörrarna och gnida diskmaskins-silen fri från spenat samt tälja loss tuggummin från golvlister i hennes nysålda lägenhet. Vi spelade musik på hög volym, hade diskhandskar, grönsåpa och riktigt mysigt. Vi svettades när vi tvättade taken, fick kramp i armarna av allt gnuggande, förtalade glatt alla städfirmor och tyckte att vi var vansinnigt duktiga. Precis när vi var färdiga ringde det på dörren – och där stod Städbolaget Städet & Son.

– Välkomna, kvittrade min kompis. Ni kommer precis lagom – vi har bara förberett lite grann!

©Lotten Bergman

Share
1 kommentar