Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Hey, Ikea-lovers out there

Jag åt nyss en näringsrik lunch bestående av chips, lättöl och glass. Vet inte varför, men när Ikea Family-katalogen kommer, behöver jag stärka mig. Frågorna i dagens Språkpolis är tre:

  1. Hur skriver man företagsnamn?
  2. Hur många särskrivningar kan man läsa innan man storknar?
  3. Hur många Ikea finns det i Karlstad?

Vi börjar (naturligtvis) bakifrån – med nr 3. På en av de första sidorna i Family-katalogen står det nämligen:

”I sommar öppnar IKEA sitt 17:e varuhus i Karlstad.”

Piffigt. Med tanke på att Karlstad har drygt 80 000 invånare, behöver de inte trängas ens på lördagarna utan bara sprida ut sig på de olika varuhusen.

2. Särskrivningar är ett gissel. Men de är roliga. Läs på den insomnade Skrivihop.nu eller Avigsidan. Skratta. Fnissa. Peka finger.

Meeeen. I Ikeakatalogen börjar jag sprätta chips och fnysa öl efter endast fyra sidor.

Problemet är att Ikea vill skriva sitt företagsnamn som sin logga: med versaler. Jovisst, Ikea betyder Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, men vi ser det inte längre som en förkortning utan bara som ett namn. Och då skriver man det med en versal först och gemener sedan, precis som Nisse, Pelle och Gudrun. (Jag märker att vi glider in i fråga nr 1 nu och geggar ihop den med nr 2. Helt ok.)

På omslaget läser jag:
”Här gör vi din nya IKEA katalog”
På första uppslaget – i redaktörsrutan:
”Efter att ha läst sönder en IKEA katalog …”
På sidan med senaste nytt:
”IKEA REKLAMEN MEST BELÖNAD I VÄRLDEN”

Snälla rara Ikea, skriv Ikea, skriv Ikea-katalog, skriv Ikea-reklam, skriv Ikea-madrass och skriv Ikea-köttbullar. Och larva er inte med fjantigt reklamspråk. Om en vattenkanna:

”Nu finns den i en ny citrusgul ton, som väcker lusten att jobba med de gröna fingrarna.”

Andra företag med osäker stavning:

SAS (inte Sas)
Abba AB (inte ABBA så länge det handlar om fisk)
O’Learys (inte O’Leary’s)
Saab (inte SAAB)
Matextra (trots att företaget skriver MatXtra)
Room (inte r.o.o.m)
Astra Zeneca (trots att skylten i fönstret ser ut som AstraZeneca)
Göteborgsoperan (fastän det står Göteborgs Operan på själva huset)

—————————————————————–
Helt off språkpolistopic:
Beröm ska Ikea däremot ha för att de skriver ut länkar till några bloggar, som har skrivit om när de var på Ikea:
Annas oklarheter och insikter
En mammas dag
Flitiga myran
Sara vill fara

Har ni fler exempel på krångliga företagsnamn?

Klurig fråga: hur tror ni att man skriver detta:
[kanalpluskanaler] ?

Share
2 kommentarer

Matblogg med en nypa stress

Nä nu! Nu är jag stressad! Fly mig en paus!

Alla skriver i dagarna om besöksstatistik och antal länkar och topplistor och Bloggportalen och Knuff och Nyligen och Twingly och vikten av att synas. Läsas. Snart kommer någon att trycka upp en t-shirt med texten

”Den som har flest länkar när han dör, vinner”

eller

”Unika besökare är också människor”

eller

”Jag finns även IRL”

eller …

Jag borde väl hänga på ett © på alla de där t-shirtidéerna förstås? Jag borde väl länka till en t-shirtfabrikör som bloggar också? Jag borde … men nej. Jag är så stressad.

Därför ägnar jag mig idag inte alls åt att läsa tidningar och försöka hitta någon artikel som jag kan skriva om och bli länkad till och få en miljard nya (ganska uttråkade men väldigt unika) läsare. Jag ska istället matblogga. Here we go!

Gå ner några hekto i veckan med Lottens PI-metod! (Det är alltså 3,14 kalorier per kvadratcentimeter mat.)

Tag en fiberformfranska och lägg på en formpressad kalkonskiva ur ett storpack och häll sedan på lite fiberhavregryn och ät. Damma ur munnen med lite vatten!

För att undvika skörbjugg kan man ta en kålrot, en palsternacka eller en morot och lägga på. Dock måste formfranskan i dessa fall ersättas av knäckebröd. Formfranska = tältsäng, knäckebröd = ribb-botten. Maniok och kassava kan fungera lika bra som pålägg, men vem tusan vet hur de ser ut?

Tag en lättfil. Hacka i små tärningar. Bryn med lite långfil och blanda sedan ihop med lite vitlökspulver som ger lite sting till anrättningen. Ät med gaffel.

Om man vid sällsynta fall får lust på den franska synden, kallad baguette, gäller det att neutralisera den med en grönsak. En purjolök smälter in väl i baguettens utseende, och är därför synnerligen lämpad för dessa tillfällen. Se även kapitlet om kamouflagemat.

Värm en flaska vin. Drick i stora klunkar så att inte alkoholen smiter ut genom näsan.

Nå, det här var väl lugnande och upplyftande? Och inte en enda länk så långt ögat når! Inte en enda tidningsartikel hänvisar jag till och med inte ett ord nämner jag musiktävlingar, politiska diskussioner, plötsligt avlidna artister eller storartade idrottsliga insatser.

Jag är med andra ord helt onödig! Hurra!

En läsarfråga:
Kan barn deltaga i PI-dieten?

Javisst! Dessutom får de sedan extra motion när de springer runt bland grannhusen och frågar efter matrester.

Detta glasspaket fiskades upp ur en soptunna längre ner på gatan.

Fler diet- eller matbloggstips emottages tacksamt!

Share
31 kommentarer

Fråga om parenteser

[Vi diskuterade ju vid ett tidigare tillfälle] hur man skulle göra med skiljetecken inne i parenteser. Svaret är kanske att man borde skriva om på ett annat sätt så att man inte har flera meningar i en parentes. Jag kom inte på något exempel just då men nu snubblade jag över en text som någon annan skrivit med en mening med denna uppbyggnad. Hur anser du att man borde skriva följande?

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och de konkurrerades ut (eller utrotades? Det får vi aldrig veta) av våra fantasifullare förfäder.”

Fredrik i Helsingborg

Lotten svarar:

Aha! Jamen svaret är enkelt och kristallklart: det gör man helt enkelt inte!

Häpp! (Nu hade jag ju brutalt kunnat sluta här, men ska ge exempel på hur man kan lösa det hela.)

1. Man kan se till att det som står i parentesen inte är så långt att det blir många meningar. Det är ju svårläst med många och långa parenteser … även om JAG är väldigt förtjust i parenteser.

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och de konkurrerades ut (eller utrotades?) av våra fantasifullare förfäder.”

2. Man kan skriva färdigt den ursprungliga meningen och sedan ta parentesen efteråt. Då kan allt inom parentes vara långt och krångligt och i hur många meningar som helst!

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och konkurrerades ut av våra fantasifullare förfäder. (De lärde tvista fortfarande om det handlade om utkonkurrering eller utrotning. Och självklart lär vi
aldrig få veta sanningen. Tyvärr.) ”

Och nu vet jag inte riktigt om ”utkonkurrering” är ett accepterat ord – men du förstår vad jag menar?

Share
Lämna en kommentar

Social antifobi

Jag är blyg. Johodå, det är jag visst. Men jag gör som Pippi Långstrump: tar det på kommando.

(Igår var jag med min blygsel och en massa andra människor på studiebesök i boksläppsvärlden – igen. Det är väldigt få fjäderboor, väldigt lite paljetter och nästan inga pressfotografer, men väldigt mycket fotograferande, skratt och prat. Anne-Maj var där med en tolk, och vi fick öva oss i att inte titta på tolken fastän det var hon som pratade när Anne-Maj tecknade. På teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som passar personens personlighet. Anne-Maj hade runda kinder som liten, varför hennes namn tecknas genom att man med handen formar en ”rund kind” mot ansiktet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas med en hand som dribblar en basketboll. Jag är stolt.)

Tillbaka till verkligheten. (Eftersom allt som sker inom parenteser – som ovan – händer i ett parallellt universum, liksom.) Jag har nämligen vid min nästan övermogna ålder börjat förstå hur man hanterar sociala situationer som kräver framåtanda och prat. Precis som med allt annat som tar emot, övertalningsresonerar jag med mig själv. Först några exempel på sådana situationer:

– Jag borde hänga tvätten.
– Ja, det borde jag.
– Å andra sidan har jag ont i foten och källartrappan är ju livsfarlig.
– Ja, men om jag inte hänger tvätten nu, måste jag göra det senare. Just do it!

Ni ser att det påminner om en viss tv-reklam? En till:

– Åh, kolla, brevet från min mormors kusin som jag inte svarade på 1991.
– Jag borde sätta mig ner och skriva ett handskrivet brev till henne omedelbart.
– Ja, det borde jag. Men jag måste ju hänga tvätt.
– Snicksnack. Just do it!

Naturligtvis pratar jag även med mig själv när det gäller ”en kaka till?”, ”räcker bensinen ända till affärn?” samt ”varför har jag sparat den här gamla kastrullen?”. Och:

– Hjälp. Många främmande människor. Alla känner varandra. Jag vill gå hem.
– Jag kan ju hälsa på henne där, hon ser glad och snäll ut. Fast jag kan ju gå hem också.
– Jag luktar svett. Om jag sträcker fram handen för att hälsa släpps alla dofter ut och alla kommer att dö stinkdöden.
– Jag är verkligen jättelarvig. Le och prata. Just do it!

(Alldeles nyss, i ett parallellt universum:

– Jag måste hålla den där deadlinen och skriva kåseriet nu.
– Ja, fast jag kan ju blogga också.
– Nja, jag måste ju redigera de där texterna till Det Stora Företaget så snart som möjligt.
– Fast det är roligare att blogga.
– Ja, jag kan ju liksom värma upp denna jobbdag med att blogga.
– Tänk att jag måste jobba på en lördag! Nu bloggar jag!)

Share
19 kommentarer

Väldresserade telefonnummer

Läsa långa siffersekvenser är svårt; det påminns vi om varje gång vi betalar räkningarna via internetbanken och försöker läsa OCR-koden med presbyopi-drabbade ögon. I väntan på att bankerna inser att det är privatpersoner och inte datorer som läser in post- och bankgiroblanketterna numera så kan vi glädjas över att det i alla fall finns regler för telefonnummer:

Systemet förklaras enklast genom exempel:

016-123 45
016-12 34 56
016-123 45 67
016-123 456 78

När det gäller mobiler är reglerna lite oklara. Språkpoliserna har bestämt sig för att skriva riktnumret med tre siffror:

070-888 55 41 istället för 0708-88 55 41

Sedan tycker vi att man ska bryta mot alla regler om det förenklar livet för användarna.
Ta det här numret till exempel:

11 81 18

Känner du igen det? Det verkar nog mer välbekant om vi skriver det så här:

118 118

Share
3 kommentarer

Frankensteins gångstil och en panna samt pommes

Jag har äntligen slängt kryckorna – liksom tagit min säng och gått. (Fast nu är den ju 120 cm bred och sitter ihop med en annan säng som är lika bred, så det är inte lätt.)

Vänsterfoten ser ut som en ännu inte tillagad fläskfilé. Inte helt renrasig är den, för ibland ser den ut som en korsning med en falukorv. När jag nu är ute och stapplar har jag på min min djefla mans stora kängor och är smidig som en Frankenstein. (Associationsbana: Boris Karloff, som spelade Frankenstein på 1930-talet, spelade även Mumien. –> Mumien har hela kroppen lindad. –> Min fot är lindad.)

Eftersom kroppen tydligen längtar efter mer smärta, gick jag i söndags ner i källaren och fick femton panelplankor i huvudet. (Lärdom: När man sätter upp panelplankshyllor i hålbetong ska man ha speciella pluggar eller ankare eller expanderprylar. Men nu slänger jag mig egentligen bara med termer som jag inte behärskar. Egentligen vill jag bara ha goda råd av någon som vet hur man hanterar hålbetongsväggar i en överfylld källare. Andas.)

Plankorna landade mest i pannan, där hjärndelen som helt logiskt heter pannloben, sitter. Jag ber att få citera Nationalencyklopedin:

I pannloben finns bl.a. motoriska centra. [—] I pannloberna finns minnesprogram för kroppsrörelser, sammansatta handlingar och beteenden. Kortvariga sådana program kallas arbetsminnen och används för att t.ex. hålla ett telefonnummer aktuellt. Sammansatta pannlobsprogram styr vårt sociala beteende, våra värderingar och livsmål.

Därför har jag sedan jag slängde kryckorna och fick panelbrädorna i pannan

  • glömt bort ett föräldramöte (dock blivit påmind i tid)
  • glömt bort klipptider till mina långhårigaste barn (dock blivit påmind i tid)
  • misslyckats med att programmera en fjärrkontroll (nej, jag visste inte heller att man kunde programmera fjärrkontroller)
  • bytt livsmål (från ”vara lycklig” till ”komma ifatt tvättsorteringen”).

Blåmärket i pannan är så litet och fjuttigt att jag inte ens bryr mig om att lägga mig i skannern för att visa upp det. Istället ska jag ringa vårdcentralen eftersom jag behöver botoxinjektioner för att slippa kunna rynka den onda pannan.

(Lärorik associationsbana: Botox är den förr så glada Meg Ryans panna numera förgiftad av. Meg Ryan är blond, blåögd och 172 cm lång som jag. Fast jag är lik Fredrik Lindström, som är bra på svenska. Pommes frites borde på svenska stavas pommfritt.)

—————
Nytillkomna tittare och ovana bloggläsare som kommit hit från tidningsartikeln: klicka på ”ANTAL REFLEKTIONER” här nere för att läsa alla kommentarer. Vanligtvis kan man klicka på klockslaget för att läsa kommentarer, men där syns inte alla just idag. (Diskriminering och censur samt kränkande?)

Share
32 kommentarer

Proven var en prövning

I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i … något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.

– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt…
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku…
– Måste sticka! Hejrå!

Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.

Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.

Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?

Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.

Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i längsta laget.”

Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”

 

Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela … tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.

Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.

Share
22 kommentarer

Jag – som intervjuoffer

För en miljon år sedan var jag en dinosaurie som hittade på ett kåseri om att jag blev intervjuad av en journalist, ungefär som när David Letterman intervjuar Amy Sedaris.

Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)

Igår var det dags igen. Fotografering först.

– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?

Intervjun gick till så här:

Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.

Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.

Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?

Share
42 kommentarer

Semikolonets dag – höj en semla för Aldus Manutius!

Det är i dag 492 år sedan den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius (it. Aldo Manuzio) stilla insomnade (alternativt bröt nacken i en trappa eller blev nedriden av en kondottiär – språkpoliserna har ingen aning om hur han dog!).

Vad uträttade då denne yrkes- och hedersman? Jo, han var bl.a. först med två saker:

  • den kursiva stilen – värt att notera men knappast att fira
  • semikolonet – ett faktum som förtjänar jubelfanfarer och triumffyrverkeri.

Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation inom t.ex.

Språkpoliserna ger följande råd för användningen av semikolonet:

  1. Har du inte järnkoll på hur det används så glöm att det finns på tangentbordet; tankstreck är i dag en fullgod ersättare (erkänner vi med tungt hjärta).
  2. Håll i åtanke att många läsare inte hyser samma känslor som du själv inför detta exklusiva skiljetecken; de inser knappast hur eleganta dina semikolon-baserade formuleringar är.
  3. Använd det med måtta och förstånd; det kan bli himla tjatigt om det t.ex. upprepas tre gånger i en och samma punktlista.

För hundra år sedan användes inte semikolonet riktigt på samma sätt som i dag. I Nordisk Familjebok, andra upplagan (1917), läser vi:

Semikolon (af lat. sémi, half, och grek. kolon, kolon), gramm., ett skiljetecken som består af ett komma och en punkt däröfver (;) och som utmärker ett uppehåll, midtemellan det som utmärkes af punkt och af komma, för tanken (och rösten) vid läsandet (och uppläsandet) af en skrift. Det begagnas hufvudsakligen för att skilja hufvud-leden i en längre period. Semikolon infördes af A. Manutius i slutet af 1400-talet.

Här finner vi alltså ett bruk av semikolon som känns främmande för oss:

Då emellertid sagan gör S. till dotter af den syriska gudinnan Derketo,har därmed hennes namn knutits till myten om Istar eller Astarte, den semitiska kärleksgudinnan; och i det att drag af vild sinnlighet blifvit fogade till hennes saga, har det mytisk-erotiska elementet däri tagit alldeles öfverhand öfver det historiska.

(Artikeln om Semiramis)

 

©Lotten Bergman 2007

Share
1 kommentar

Om semikolon – och tankstreck!

Semikolonet är egentligen ett ganska behändigt skiljetecken; problemet är bara att så få behärskar användningen numera. Och om läsarna känner sig osäkra inför semikolonet så är det knappast lämpligt att skribenterna använder tecknet.

Dagstidningarna har insett detta och där förekommer knappast semikolon längre. Tomrummet har fyllts av tankstrecket – en utveckling som enligt min åsikt är av godo.

Är det inte i själva verket så att semikolonet stoppar läsandet, medan tankstrecket gör att texten flyter vidare?

/Per Stenson

Share
Lämna en kommentar