Lotten Inlägg

Ujuj, här var jag och rullade hatt hela fredagskvällen medan alla i båset jobbade hårt med lettrådar och delfiner samt städer på Sri Lanka. Och sedan fastnade facitet i vinkelvolten eftersom jag helt sonika somnade. Men nu!

Klatjofs, sa det i ottan när Flygbengan med en fiffig akronym visade var skåpet skulle stå:
– Idag skall zkop och jag ut och långköra i vinterväglaget. Som tur är har vi ACC (adaptiv farthållare) i bilen så det ska nog gå bra.

(Själv påmindes jag där och då om att inte blott hakke vill ha inledande gemen. Även zkop är på det viset.)

Pysse länkade till Asimovs prat om framtiden, medan Hemul listigt nämnde både Hal och 2001:
– Hm. En hal typ kan man tro, men ändå en av favoriterna från min ungdom, för sådär tjugoett år sen … eller kanske lite mer, när jag tänker efter.

Örjan lutade sig mot ledtråds-Ninja-Malin:
– Undrar vart Ninja flyttar idag?

Magganini höll inte med mig alls:
– ”Googlingsvänlig” sa hon. Hmpf. Jag som konstaterar att det här var osedvanligt googlingsomöjligt.

KerstinB, Smultronblomman och Magganini var där med dykningsassociationer (eftersom HB var dykfantast), medan Ardy nämnde verket som på ett lurigt sätt nämns i luckan (”Möte med Rama”):
– Rena rama…. igenkänning från yngre år.

Jag kan ha fel, men det känns som om alla till slut faktiskt var på banan! I så fall: hurra!!! (Om jag misstar mig, får ni gärna berätta om era blåsippor i kommentarerna.)

Men nu till svaret! Nittioåringen, som mycket väl kunde ha klivit ut ur fönstret, var matematikern och fysikern samt 2001-författaren som de flesta faktiskt känner till på något sätt.

Arthur C. Clarke (1917–2008, inte 1987 [se nedan]) heter enligt mig just så. Men hu, vad svårt det var att hitta information om honom i de gamla tidningsarkiven. På SvD.se/arkiv och DN.se/arkiv ploppade blott tre artiklar ur modern tid fram. Jag testade mig fram och konstaterade att karln i svenska medier under hela sin livstid omväxlande hette

• Arthur Clark
• Arthur Clarke
• Arthur C. Clarke/Arthur C Clark
• C. Arthur Clarke
• C. Arthur Clark
• Arthur Charles Clarke.

Jag trodde förresten att jag hade hittat ett scoop. Men nej. Överallt nämns att Clarke blott var gift en enda gång, att han var gay och att han inte hade barn. Och så stöter jag plötsligt på detta i N.Y. Times arkiv! Är det månne en hemlig fru som har dött?

För först utbildade Arthur C. Clarke sig (matematik & fysik), sedan tänkte han till och började sia om framtiden – som han såg den. (Faktum är ju att framtidsutsikter inte är särskilt intressanta förrän de jämförs med nutiden kanske 40 år senare.) Bilden här ovan är från en filmsnutt från november 2007, och det är rysligt intressant att lyssna på medan man försöker läsa boktitlarna i bakgrunden. Själva lucka 9 tillverkades med tanken att Arthur C. Clarke satt just där och regisserades av en stingslig människa som tyckte att Clarke var ostyrig på så här på gamla dar. Och alldeles för rolig; vetenskap är ju inte kul.

Här kommer ett klipp från 1964:

Vår HB har fått ge namn till steroiden, nej asteroiden ”4923 Clarke”, och denne gigant har även gett sitt namn till  dinosauriearten Serendipaceratops arthurcclarkei.

– No big deal, tyckte Clarke, men jag tror att han hoppade av glädje på insidan.

Men hur var det nu med hans dödsår?

När vi redaktörer på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

En granne till Arthur C. Clarke ringde plötsligt till redaktionschefen på NE (innan vi hade upptäckt felet) och sa att han – Arthur – i alla fall på håll såg helt levande ut.

Tyvärr kopierade sedan redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Men nu har vi väntat länge nog! Tänk att stå här i morgondiset och röra bland lapparna i stopet. Jag drar en och på den står det … (den där ellipsligaturen är inte mycket till trumvirvel) … (så därför tar vi en till) – Pysseliten! Den osynliga t-shirten är dock fortfarande jätteosynlig!

Lucka 11 kommer i ottan (nåja, kanske vid halv åtta) på söndagsmorgonen!

24 kommentarer

Välkomna till musikhörnan på Facitavdelningen! Ta på er hörlurar och njut!

Först rasslade hakke in i lucka 7 och satte tonen:
– Jag nynnar och nynnar.

Nina, Christine, Loooooooo och Åsa HL nynnade med, medan några andra stackare verkligen inte alls ville hänga på. AnnaH utbrast:
– Vadå nynna?

PK förvirrade mig – tänker han månne på Kal P Dal? (Det är nästan så att jag hoppas att jag har missat en ledtråd här.)
– Många olika egenskaper på skor, men färgen då. Vilka färger ska skorna ha? Jag gilla blåa skor.

Pysseliten inledde (hoppas jag) en trevlig tradition där hon rabblar nya lärdomar:
1) Det var Robban Broberg som sjöng ”Vatten, stan ör full av vatten” – inte Björn Skifs.
2) Dojor stavas med ett j.
3) Imelda Marcos ägde många skor.
4) Pendeltåget och Eiffeltornet har lika många stavelser.
5) Om man googlar fraser från dagens lucka hamnar man hos SMHI eller Ola Magnell.
6) Jag är tondöv: tril-la-lu!

Men nu till svaret. Skoinnehållet skulle kunna relateras till en viss ”Dressed for Success”, men det är ganska långsökt.

Hemlisbloggaren i lucka 7 var alltså Marie Fredriksson (1958–2019) – Halmstadstjejen, Halmstadstösen, Halmstadsflickan och allt vad tidningarna kallade henne i inledningen av karriären. (Jag har rotat i tidningsarkiven för att hitta nåt spännande, men ack nej. Allt var helylle.) Tidningarna kunde ha kallat henne Gun-Marie också, för det hette hon egentligen.

Från början var det meningen att Marie Fredriksson skulle bli sångpedagog, men när hon bestämde sig för att sjunga i källarband och hoppa av skolan istället, sa alla – inklusive föräldrarna – bara ”jamenvisst, självklart”. Hon hade en 200 stadsband att välja mellan eftersom Gyllene tider (Halmstadskillarna, Halmstadsgrabbarna, Halmstadspojkarna) fick alla att börja lira.

Då – i början av 80-talet – approcherade Per Gessle henne med pepping och allmän uppmuntran för att han tyckte att hon skulle ge ut en egenskriven platta. Jahapp, okej, sa Marie, och ut kom ”Den sjunde vågen” … och så fortsatte karriären med Roxette. Videon Neverending Love kom 1986, och nyss tittade jag storögt på den och funderade över vart tiden tog vägen och hur det kommer sig att videon har den handling som den har. Är det ett caféprogram i inledningen?

När jag rotade i arkiven står det som sagt inte ett jota om syndigt leverne eller ens en parkeringsbot. Marie turnerade världen runt med Roxette, skrev egna låtar och bara levde livet.

I en chatt-intervju med Per Gessle anar man deras personkemi i två enkla meningar:

Frågeställare: Är det du som skriver alla låtar?
Per Gessle: Nej, Gun-Marie skriver ungefär en låt eller två per platta. Hon är hemskt lat.

Jag kommer av outgrundlig anledning ihåg ett replikskifte i tv4:s morgonprogram, där Marie Fredriksson berättade om karriären och alla resorna och hur det var att vara en gigantisk popstjärna. Journalisten ställde en såndär ”hur & egentligen-fråga” som jag tycker så innerligt illa om. Hon sa:

– Marie Fredriksson. Hur rik är du egentligen?

Jag tycker att alla idrottare och Mellovinnare som ideligen får denna fråga ska börja svara helt  uppåt väggarna:

– Hur viktig var den här segern egentligen?
– 23.

– Hur viktigt var det att boken mottogs väl? Egentligen?
– På en skala skulle jag säga 17,5.

Men Marie tog bara ett djupt andetag och sa lugnt:

– Tja. Svårt. Men om jag ska köpa nya gardiner eller möbeltyg, tittar jag liksom inte på meterpriset.

Så kom då den 11 september 2002, när Marie Fredriksson föll omkull hemma och fick en allvarlig hjärnskakning, som visade sig vara en hjärntumör. Från detta minns jag (det är väldigt sporadiska och synnerligen oviktiga saker jag minns när det gäller just detta ämne) hur Per Gessle någon vecka senare i någon tidning skrev en text om cancerbeskedet, där han drog en parallell till den 11 september 2001 (attacken på WTC i N.Y.) och att han svor i stil med ”detta jävla datum”.

Tyvärr kom Marie sedan inte tillbaka med full sångkraft, även om hon gjorde många framträdanden – ofta sittande på scenen precis som Monica Zetterlund. Och i morgon är det tre år sedan hon dog.

Men nu ska vi faktiskt sjunga. Ta varandra i händerna, bläddra ner till sångtexten som jag lägger upp nedanför – och sätt på en av dessa ljudillustrationer. Sjung med.

1. Marie sjunger Tro till rörlig bild och gör det så vackert så.
2. Den djefla mannen tar fram gitarren och sjunger helt orepeterad Sko-låten. Blir glatt överraskad.

1.

2.

 

Japp, det är kul när det är roligt.

Det var det!

Plommonstopet överlevde helgens resa ner till Skåne, men (ni skulle ha varit med!) vid ett amningsstopp (ett barnbarn var med på vift) öppnades bakluckan med en sån kraft att plommonstopet och lapparna – de år efter år återanvända namnlapparna – trillade ut på en nattsvart snögloppsparkeringsplats. Oigenkännliga slängdes de sedan relativt odramatiskt i en liten papperskorg. Några av dem hade till och med varit med sedan 2005. Så nu är lapparna nya, hårda, fräscha, datorutskrivna och rätt trista. Men de funkar! Jag drar en …

Dammråttan!

Lucka 9 kommer i ottan på fredag morgon!

---

Bonus igen: jag är svårt förtjust i embryos förtvivlade sökande efter rim och reson i luckorna.

nej morran nu ger jag upp den här användskalendern är ju helt hopplös att lösa: jag finner inga ord jag kännrer mej så ordbildad det säjer jag nu

yo

gråtorna är svåra som grälativitetsteorin det säger jag nu

yo

men slutra att gissla då embryo om det är så omögligt

det är svårare än så: nu är det en skomakrare dom vill komma åt

okcså det finskc ju meloner av dom

du får väl gurgla

nej det är fuskc jag spelar rent spel: men det är svårt

det är inte bara att ställra in skorna okcså tro att man hittrar den där skomakraren

det kanske är en stövelknäkct det undrar jag nu

yo

27 kommentarer

Under den femte luckans klurande i båset, irrade jag runt i ett spögregnigt Lund. Jag försökte läsa era kommentarer på Norra Fäladen, på Östra Torn, i Nöbbelöv och på Södra Esplanaden samt inne på biblioteket. Det gick helt åt pepparn; mitt stora följe tjoade att jag sinkade dem när jag envisades med att  stillastående stirra tomt framför mig eftersom jag inte förstod mer än en bråkdel av alla era lettrådar.

Men sedan klarnade dimmorna!

Zkop var en av många som av nån mysko anledning nämnde bl.a. ”skog”:
– Efter ännu en kopp kaffe önskar jag framställa några spörsmål. Almar, granar, hela skogar?
Aku:
– Fnissar gott åt alla ledtrådar men ser jag skogan för alla trän?

Ninja i Kotteskogen:
– Langt om länge är det väl dags för en ny lettråd? Sådär ja, då var den lämnad.

Maplestream konstaterade torrt att en av kommentatöserna är på språng:
– Ninja har flyttat igen.

Dina försökte hinta:
– Under min skoltid var jag mer än en gång i HBs trappuppgång. Fast då bodde ju inte HB där längre. Fast, igen, då kanske man måste detektiva lite för att veta var jag gick i skolan.

Detta löste Ökenråttan på två röda sekunder:
– Du gick i en skola mittemot ett hus där vår yngste son hade en lägenhet, Dina.

Och hakke var som vanligt – med torrt på fötterna – misstänksam:
– …jag antar att det är en luring och att originalet har ett annat tonfall. 

Örjan lyckades lista ut att kvinnan på den onödiga bilden faktiskt dog på femte luckans dag: den 5 december. Skarpögt, men … en ren slump! Jag önskar så att jag hade lagt märke till det!

Men nu till svaret. En känd Lange som blev en ännu kändare Lang …

Dagmar Lange (1914-91) skrev under pseudonymen Maria Lang traditionella pusseldeckare med poliskommissarie Christer Wijk i täten. Hennes hemstad Nora fick heta Skoga och i böckerna finns detaljerade beskrivningar av gator, kvarter, gårdar och personer. Listigt, för inget beskrivs lättare än just verkligheten.

Men från början var hon blott rektor och lärare i svenska och historia, och lyckades även trots erbarmligt skral kassa skriva en avhandling om den gamle filosofen Pontus Wikner. Denna avhandling fick alldeles fantastiska recensioner och omdömen, vilket gav Dagmar Lange idén att börja skriva deckare.

När deckarna publicerades (en bok per år) fick de till en början lovord och alla läste dem. Varje boksläpp föregicks av pukor och trumpeter, uppträden och fanfarer. Dagmar/Maria var med på noterna och verkade gilla uppmärksamheten. På Norstedts gnuggade man händerna och tjänade – liksom författarinnan själv – storkovan. Hon var med i debattprogram i tv och ställde upp på författaraftnar och hemmareportage och var helt enkelt i ropet överallt och hela tiden. Med tiden blev recensionerna sämre, och intresset för henne avtog lite.

Men ingen vet hur det kom sig att hon sedan 77 år gammal dog helt barskrapad. Vad hade Krille (Christer Wijk) sagt om det?

Apropå ”Krille”, så var stilen i luckan en något forcererad stockholmsslang som kom direkt ur en av Langs ungdomsböcker om Katja. De finns förresten hos Litteraturbanken: Akta dej, Katja (1971), Hjälp mej, Katja (1972), Jan och Katja jagar jultomten (1975) och Jan och Katja jagar en kista (1977).

Jag rotar vidare i arkiven som vore hennes liv en deckare om en kvinna som lever dubbelliv. Som 35-åring höll Dagmar (som hon ju kallades) en liten föreläsning om hur det kom sig att hon hade valt att skriva om mord – varför inte en flott juvelstöld? Ungefär så här står det i SvD:

– Nä, det duger inte med nåt annat än mord i deckare, sa hon. Läsaren får en omedelbar lust att hjälpa polisen att ringa in brottslingen. Mord är också psykologiskt intressantare än stöld. En hederlig deckare måste innehålla många små pyssliga mord!

Dagmar Lange berättade även att hon bara skrev på nätterna, att hon hade en rejält genomarbetad disposition samt att bokens teori måste vara lika noggrant prövad som en vetenskaplig hypotes.

– Det roligaste är att planera, för då råder skaparyra. Sedan är det bara hårt arbete, där mitten av boken är värst. Då är man ibland så trött på sina figurer att man får lust att göra av med någon av dem utan egentligt skäl. Just därför dyker nya mord upp i mitten hos utländska författare; deras otålighet måste få utlopp!

Intressant. Tydligen var Dagmar Lange dessutom så rolig på scen att publikens skrattsalvor var bedövande.

Jag har bara läst Katja-böckerna (när jag på 1970-talet var inne i min Enid Blyton-period) och var sisådär halvförtjust i dem. Men nu när jag lär mig mycket om Langs vuxenböcker och förstår att de är fulla av humor och finurligheter måste jag ju ta mig i kragen och be stadsbiblioteket ramla ner i magasinet och hämta upp några dammiga gamla deckare åt mig!

Men hallå, Plommonstopet! (Som är med mig på resan till Lund och i detta nu ligger framför mig på hotellsängen. Full med lappar. Prioriterade jag hatt framför basketboll denna gång? Ja.) Idag blir det tvåååå vinnare!!!

1. Niklas
2. Kråkan (som ju borde få två eftersom han inte fick nån förra året!)

Den fortfarande osynliga tishan kommer så fort den har framkallats!

Lucka 7 kommer i ottan på onsdag!

---

Bonus: kommentatören och förtvivlade gissaren embryo!

jag blir alldeles företvivlad morran dom här lukcrorna är helt omögliga att öppna

men gråt inte embryo det är ju bara en lekstruva

lekstruva: du vet inte vad du säljer: det handelar ju om tetröjor: det här är på bloderligt allvar

tetröjor det undrar jag nu

yo

då är det plättlätt: gissla på en tesort: finskc det någon mer lertråd det undrar jag

nej det är bara latrin alltihop

då kan du gissla  på vadsomhelst det säjer jag nu: latrin är skitsvårt ursäkta franskcan

då gisslar jag på örtte med kramomill eftrersom det är ordbegripligt grott det säjer jag nu

yo

27 kommentarer

Facitavdelningen slet hela lördagen och lade facit både i blöt och långbänk eftersom det var så rysligt mycket som skulle knådas, jäsa och filas på. HB är nämligen en gigant på alla håll och fronter.

Listig som få var idag Ninja, som obemärkt bytte sitt nick/alias/namn till ”Ninja från Högdahlen” (där för övrigt Skebokvarnsvägen slingrar sig fram). Hon var sprudlande i sina ledtrådar om bl.a. honungens läkande egenskaper, knusende ro, chokladkaka och HB:s (samt Maplestreams) vurmande för vaccinationer.

Samtidigt satt embryo och vred sina händer:

embryo har du löst gråtan det undrar jag nu
yo

nej herregudrun det är omögligt

det är en evighetsmaskin vi kommrer hållra på såhär ända tills kallelendern går till ända: lukca efter lukca efter lukca

ellrer iallafall till lukcia det säjer jag nu

yo

Hannoia visste däremot besked:
– Arm i arm med moster Kompott går moster Komplott och smider planer och äter barn m.m.

Ökenråttan betonade det faktum att en av luckans ledtrådar ju inte ens var skymd eller luddig utan bara stod där rakt upp och ned i sin glans, samtidigt som hon stoppade in en annan ledtråd:
– Och Matilda nämns vid namn, rakt av så där. Vad kallen heter får vi väl gissa då.

Kråkan hängde på med en referens till HB:s mer förvånande karriärsteg:
– Jag hoppar från läktaren och siktar på plommonstopet, man lever ju bara två gånger.

Rosman klev in i båset fem itolv och deklarerade att han visste svaret, samtidigt som han sammanfattade ledtrådarna:
– Inte läst ett jota av denne. Men tror jag förstår. Choklad och Matilda, norsk kompott. 

Men nu till svaret. Hur i hela friden hann karln ens andas? Eller är det vi (vanligt folk) som är slöa?

Den som med lite svårighet gömde sig i lucka 3 (det var ju så trångt) var norskättlingen Roald Dahl (1916–90). På bilden ovan är han 38 år gammal och redan ganska trött, ser det ut som. Han var nygift och blivande far, men hade så mycket erfarenhet från så mycket att det är svårt att reda ut allt.

I skolan briljerade han i massa olika bollsporter (sådant gillar ju jag), samtidigt som han inte trivdes särskilt bra. Han var fylld av rättspatos och så ung han var, ändå vansinnigt arg på hur barn (och han själv) behandlades i skolan – särskilt vad gäller aga och kollektiv bestraffning.

Hade han gått i skolan 2022, hade han fått nån slags diagnos, men på 1920- och 30-talen var hette det bara att han var ”ett hopplöst busfrö som skriver som en kratta och hela tiden använder fel ord”.

Efter skolan tog han värvning och deltog under andra världskriget i så mycket äventyrligt att allt låter precis som Biggles, Jakten på den försvunna diamanten, The Talanted Mr. Ripley, James Bond och Gremlins på en gång. Då är det inte så underligt när man hör att det var Roald Dahl som skrev manuset till Bond-filmen ”Man lever bara två gånger” och att Spielbergs ”Gremlins” bygger på en barnbok som Roald skrev redan 1943.

För er som inte har läst Roald Dahl kan det vara ett spännande äventyr att göra det nu, när diskussionsvågorna går höga om barnbokens eventuella överlevnad.

Roald Dahs dotter Tessa Dahl berättar detta om sin faders arbetsdag, och jag tror att ni kan läsa den jämförelsevis enkla engelskan:

”I think he loved the hut most of all. He never thought he’d write anywhere else… There was an equilibrium there. He had a routine. Every single day of his life was the same. He got up at the same time, he took the children to school, he made his thermos of coffee, he answered his letters, he went up to the hut, he worked to a certain time, he listened to The World at One, he had his Bloody Mary, he had his second Bloody Mary, he had his lunch, he had his nap, he watched the horse racing, he put on his bets, he got up, he took his coffee back to the hut. He was up there till about quarter to six. He’d start sniffing the scotch at six, then he’d either drive up to London or he’d have supper at home, then he’d take the dogs out they’d go out and pee and he’d go to bed. Imagine disrupting that.”

Okej. Hans tid avbröts nog aldrig av barnomhändertagande, opackade gympapåsar, matinköp eller bränd ärtsoppa på spisen. Han satt i ett litet stenskjul i trädgården och skrev och skrev och skrev och sov lite middag.

Här kommer ett kladdboksblad som tillhör Roald Dahl från tiden när han jobbade med ”The BFG” (The Big Friendly Giant, Stora Vänliga Jätten [SVJ]). Kolla hur han arbetar sig fram till nypåhittade ord!

Ja, det är lite svårt att läsa. Så här kommer en renskriven version!

Idag säger surmagade recensenter att Dahl var rasist och olämplig på massa olika sätt och vis eftersom han ju skrev sina böcker i en helt annan tid. Alla som kände honom betonar tvärtom att han var en hyvens människa – även om han inte var en så närvarande pappa.

Roald Dahl fick 1990 en fin vikinga-begravning med alla (de ännu levande) barnen närvarande. Med sig i kistan fick han biljardköer, väldigt fint rödvin, choklad och blyertspennor (HB) samt en cirkelsåg …

MEN NU SMÄLLER DET! Vi har ju massa, massa namnlappar i plommonstopet! (Fast ännu ingen tisha. Jag verkar inte kunna hitta inspirationen till den förrän Julkalendern verkligen sätter igång.)

Jag rör om, jag rör om, jag pillar loss en liten sliten lapp från det spruckan fodret och läser: Ingela! Tadaaa!

Lucka 5 kommer i ottan på måndag morgon! Nu önskar jag er en vilsam söndag med massa solsken i blick. (Själv ska jag köra 60 mil i bil. Örk)

26 kommentarer

Välkomna ska ni vara allihop!

Här på Facitavdelningen har vi jobbat hela dagen för att få till nåt vettigt … men vi börjar väl som vanligt med blandade småhopp från kommentatorsbåset?

(Nej, jag publicerar inte alltid den som har gissat rätt först. Dels för att det är hopplöst svårt eftersom ni är så bra på att lämna obegripliga ledtrådar, dels för att det blir trist och enahanda att göra så. Basta.)

Klockan fem i tolv lade jag ut ledtrådarna ”Jakob, Lea och Rakel”. Då accentuerade jag förstås bara det som Kerstin B. redan hade basunerat ut:
– När jag var liten tyckte jag för övrigt att Rakel och Lea var de fulaste namn jag kunde tänka mig. Rakel låter tråkrakt och Lea låter elakt.

Jag hoppas att M liksom jag tänkte på melodin till ”Broder Jakob” när hen skrev:
– Nynnar en melodi och allt känns lattjo lajban.

hakke kanske inte visste svaret, men han hade ju rätt:
– Om det inte är Rakel utan tvärtom så kan det ju vara snedel, eller orakel.

Halva båset kan rabbla Jakobs söner, vilket vi har avhandlat flera gånger tidigare här i bloggen. Det är väldigt användbart! Kolla vad Niklas kan:
– Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.

Jag rekommenderar alla läsare att lära sig just detta. Kanske träffar ni t.ex. Cecilia N., Ökenråttan, Niklas eller Orangeluvan och kan tjoa namnen i korus!

Jossilurens hade tack och lov fel som vanligt:
– Svett rimmar ju på lätt och mint rimmar ju på fint, så därför är jag helt övertygad om att Lotten försöker finta oss och att dagens HB är Orlando Bloom!

Men nu till svaret. Är det Cher?

Margaret (inte Margret som liksom Ingmar Bergman istället för Ingemar Stenmark) Atwood är i Julkalendersammanhang något så ovanligt som en nu levande författare, född 1939. De flesta vet att hennes titel är ”författare som inte har fått Nobelpris än”, men hon är har i alla fall tilldelats CC, OOnt, CH, FRSC och FRSL – akronymer som för mig är lika begripiga som nånsin börsnoteringar. (Men dessa titlar betyder att Atwood har fått välförtjänta priser för sitt skapande, och de nämns överallt.)

Lilla Margaret bodde med entomologpappan och dietistmamman samt två syskon i Canada, och gick inte i skolan förrän i 12-årsåldern eftersom pappan var tvungen att resa så mycket pga. sitt yrke.

– Vänta, va? sa jag så långt kommen. Va? upprepade jag, och ställde tre frågor.

1. Måste entomologer resa omkring jättemycket?
2. Var mamman verkligen dietist – på 1930-talet?
3. Huuuuur kan man inte gå i skolan förrän man är 12?

Svaren var hur enkla som helst:

1. Ja, insekter måste ju undersökas överallt och familjen måste följa med till dem.
2. Ja, yrket ”dietist” har funnits sedan grabbarna Homeros, Platon och Hippokrates skrev om näringslära för mer än 2000 år sedan.
3. Jamen man kan förstås bli hemskolad av sin mamma, som kan berätta om mer än blott vitaminer.

Sedan 1961 har Atwood publicerat (och nu rabblar jag precis som alla andra fakta-plejs)

• 17 poesisamlingar
• 16 romaner
• 10 faktaböcker
• 8 novellsamlingar
• 8 barnböcker
• ”one graphic novel”.

Jaha, ”graphic novel”, vad är det då? Va? (Jag är väldigt frågvis idag.)

Aha. Tillsammans med serieskaparen Renée Nault gjorde Margaret Atwood en tecknad serie där vi får se hur huvudpersonen Offred försöker överleva i den totalitära monoteokratin Gilead i ”The Handmaid’s Tale”. Och det heter alltså ”graphic novel”. I had no idea och känner mig nu lite bakom flötet.

Lilla Margaret var ett ämligt nördbarn som led av ett medfött hjärtfel, som bara gillade naturen samt att läsa och skriva. Hon var helt enkelt en naturmupp som gick omkring och var trött (pga. hjärtat), men som ändå lyckades hitta rätt i karriären och skapa sig ett namn. Här finns ett klipp när hon ger råd om hur man undviker att bli attackerad av björnar när man sover i tält.

Redan som 30-åring fick hon en roman publicerad. (”Redan?” säger ni, det är väl inte så himla redan? Well, jo, det är det eftersom jag ju är 58 och faktiskt inte ens har skrivit nän jädra roman än.) Romanen hette Den ätbara kvinnan, och är ”en tragikomisk uppgörelse med konsumtionssamhället” – men den kunde hon skriva eftersom hon redan tidigare hade fått prispengar för diktsamlingar. (Tihi. Mina stipendier och prispengar går bara till fil och flingor!)

Dock dröjde det till 1980-talet innan Margaret Atwood faktiskt kunde försörja sig på skrivandet – och detta tack vare ovan nämnda ”The Handmaid’s Tale” (som på svenska heter ”Tjänarinnans berättelse”, men den titeln är relativt okänd om jag har förstått saken rätt). Dessutom har den i modern streaming-tid blivit en enorm Netflix-succé.

Margaret Atwood är fortsatt en sann kvinnokämpe som citeras överallt eftersom hon är så rysligt välformulerad. De som däremot får uttala sig om henne, pratar mest rappakalja.

– Det här är hennes chans att säga vad hon tycker, och hon får verkligen säga vad hon tycker.
– Hon kommer at bli ihågkommen som en av de stora författarna idag och hon kommer alltid att läsas.
– Hon har verkligen fått den gudomliga skrivargåvan.
– Hennes verk är verkligen viktiga och man kan inte tala om kanadensisk litteratur utan att nämna hennes namn.
– Det viktigaste om Margaret Atwood är inte hennes privatliv utan hennes verk.

Pffft. Kom igen, recensenter, bättre kan ni!

Margaret Atwood har både ett Twitterkonto (där hon mest delar andras inlägg) och ett Instagramkonto, där hon ibland delar med sig av privata skeenden. Som här, där hon har köpt en ny grillvante.

Margaret Atwood är mycket läsvärd, och väldigt levande. Kontakta henne vetja – kanske får ni svar av en gigant!

Men nu till viktigare ting! Plommonstopet, alla namnlappar och dragningen av en vinnare till en än så länge osynlig tisha!

Stackars plommonstopet, ja. Min morfar (född 1878) vänder sig i sin grav, där han ju ligger sedan 1962. Tänk att hans hatt sedan 18 år enbart har använts som tombolatrumma. Jag plockar upp en lapp … som … som det står Magganini på!

Lucka 3 (som alltså är lucka 2 egentligen, men som heter lucka 3 eftersom den publiceras den 3 december) kommer i lördagsottan!

36 kommentarer