Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.
Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.
Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.
När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.
Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.
Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?
Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.
Händelser och insikter har idag sammanstrålat på ett för mig synnerligen lönande sätt.
Händelse 1:
Den 25 februari 2009 brann Stadshotellet här i stan ner. Jag var där som radiojournalist och fotograf samt hyena.
Händelse 2:
Det brann på vår vind den 15 november 2009 och trots detta fanns det saker som inte förstördes. När jag tänker efter, var det faktiskt inte mycket som förstördes, även om allt luktade rök. Hm.
Insikten
För ett par månader sedan förstod jag att jag inte gillar energilampor. Kommentatorsbåset höll med och ord som halogenpitt, lågenergipitt och glödpitt kryddade den pittoreska energidebatten om feglysande lampor som göra oss alla skumögda och skadade av vuvuzelasurret som bor inne i vissa energipittar.
Händelse 3:
Idag såldes det minst brandskadade lösöret från Stadshotellet ut för en spottstyver. Och vad skådar jag väl i ögonvitan? (Kallades förr i tiden ögonvrån.) Jo, en karl som står och plockar ut enstaka glödlampor ur en flyttkartong! Jag plockade några jag också. När karln såg mig, skakade han på huvudet och sa:
– Det här är inte lågenergilampor, väl?
– Eh, näe. Det här är gammaldags glödlampor!
Jag skulle precis sjunga dessas lovsång och betyga dem min kärlek och få mannens medhåll, när han skakade på huvudet och lade tillbaka sina lampor.
– Usch, sådana ska man inte köpa, sa han och gick därifrån.
Inte köpa? Inte köpa? Klart man ska! Om inte jag köper, får ju någon annan dem!
Ungefär 300 glödlampor!
På lådan ligger även sotiga tallrikar, som jag köpte 20 av.
Sotet går bort lätt som en plätt. (Och naturligtvis ligger den smutsiga osthyveln där som ett litet smycke.)
Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.
– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!
Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.
Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.
Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)
Och så badar vi.
Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.
Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.
Koncentrera er nu.
Skylten sitter på en toa. Ok?
Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?
Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?
Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!
SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.
Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.
Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!
Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:
1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:
– … och priset går till … Pierres mamma!
(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:
– … och priset som Årets coach går till … Magnus!
(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.
Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:
Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).
Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.
Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation på Skeppsbron i Stockholm.
Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!
Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.
Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!
Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.
Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.
Uppdatering
Nu har vi sovit!
Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.
1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.
2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.
3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)
4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.
Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!
Uppdatering när det gäller reklamen!
När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.
En vacker dag kommer ni att tröttna på mina beskrivningar av snubbel, trill, fummel och båg. Men se det som en tröst. Var glada över att ni inte är likadana. Eller att ni är det?
Min djefla man har ovanan att inte förbereda sina avfärder förrän i absolut sista sekunden. Plånboken, mobilen, cykelhjälmen och nycklarna försvinner precis när han egentligen borde gå ut genom dörren. Eller så står han i handduk – nyduschad och fräsch – när bussen går. När han en dag vacklar omkull och tar sig åt hjärtat, kommer jag att säga ”vad var det jag sa”, samtidigt som jag ropar på Dr. Ross och Dr. House samt Patrick Dempsey så att de kommer och klipper upp bröstkorgen för att handmassera igång hjärtat igen.
Själv är jag ett under av ordning just när det gäller ”åka iväg” eftersom jag inte alls gillar att stressa eller komma försent.
Idag skulle jag bara stänga ryggsäcken och svinga mig upp på cykeln, när jag upptäckte att de ständigt omkringburna böckerna inte var nedpackade. Där de brukar ligga, låg blott tre språkpolis-t-shirtar. Och hur kan en hög med böcker bara försvinna? De är:
SAOL
Svenska skrivregler
TNC:s skrivregler
Tage Danelssons Grallimatik.
Jag for runt som en elvisp i huset och engagerade Artonåringen, tjoade på osedvanligt grymma tjuvar som för andra gången på ett halvår snor mina favoritböcker och ringde till den djefla mannen för att beskylla honom för något som han absolut inte hade något med att göra. Han bad mig ta det lugnt och tänka efter, vilket jag inte hann eftersom jag ju skulle leta efter böckerna i barnens leklåda och bakom soffan.
Sedan cyklade jag till stationen lika hetsigt som den djefla mannen brukar göra, svettades ner mina fina föreläsarstrumpbyxor (randiga som Svenska skrivreglers pärmar) och slog smalbenen i en stolpe som jag alltid slår smalbenen i. En minut efter att jag hade lugnat ner mig på min tågplats kom jag naturligtvis på var böckerna är: jag har ju lagt dem i bilen. I förväg liksom. För att jag ju skulle slippa stressa idag.
Om ni ser något randigt som springer in på Akademibokhandeln kl. 13:24, så är det jag. Jag kommer att köpa på mig ett lager dubblettböcker. (Och förresten, dubblett är ett av de allra svåraste orden att stava.)
Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.
Jag 1982, i både volanger och puffar.
Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.
När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.
Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)
Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.
Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.
Men då kunde jag inte heller uttala det. Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.
Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.
– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.
Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:
– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …
Klassen öste snabbt förslag över mig:
– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!
Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”
– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”
Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:
– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!
Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.
Sicken lämplig bild: Översättarhelenas och Ökenråttans fimpar i ett vinglas.
Att gå omkring och tänka på ingenting och inte ha några vidare krav på sig de närmaste timmarna, kan få oanade följder. Man humdidummar kanske och stannar till framför en förfärligt tråkig skjutdörr.
Inser nu när jag ser bilden att vi inte har städat bort allt från sjukhusfesten för tre veckor sedan.
Bakom dörren finns världens mest färglada vardagsrum med både röda och beigefärgade soffor, gröna och gula väggar och blåa och vita mattor samt uppslagsverk i all världens nyanser. (Vi skulle kunna skrämma slag på vilken inredare som helst.)
– Jahaja, tråkig dörr, sa jag.
Det var det. Så gick jag vidare i livet och hamnade i badrummet.
Nej, jag har verkligen ingen aning om hur den hamnade där.
Där på golvet låg en telefonkluddsteckning gjord av lillasyster Orangeluvan för någon månad sedan. Hm. Om man sku… Hm.
OH-kanonen i förgrunden och Orangeluvans klottertant på dörren.
Vad hör jag? Har inte alla en kanon hemma? Nämen så trist!
Färg som jag köpte för länge sedan för ”det kan ju vara bra att ha”.
Vilken färg ska vara på vilken rand och ska hon ha hudfärg eller ska hon vara blek som en trist dörr och jädrar vad svårt det är att måla konturer, hur gjorde Carl Larsson egentligen? Frågorna fick inga svar, men målade på tanten gjorde jag.
Plötsligt samlades fyra av barnen vid tanten som vore hon en radioapparat på 1930-talet. (Att de alla är blårandiga är en tillfällighet, men precis som det brukar vara.)
Jag inser att jag i och med färgläggningen har sabbat teckningen lite – den skulle nog ha varit svartvit egentligen. Tioåringen blev alldeles till sig av förtjusning och ville också måla.
– Får jag också?
– Javisst!
– Var?
– Var som helst!
– Va? Får jag måla varsomhelst?
– Japp. Kanske inte på fina tapete… eh, nä det har vi inga. Nja, jag tror att du får måla var du vill.
– Men varför?
– Jag har väl blivit galen kanske?
– Ok, bra, mamma är tokig. Då målar jag hela familjen här på väggen där vi har alla viktiga papper, sa Tioåringen och skred till verket.
Så här ser väggen ut just nu medan processen pågår.
Vad tror ni nu om en trappa med steg i regnbågens alla färger? En hall med ett jätteansikte som ser ut som Storpotäten? En källardörr med påmålade råttor?
Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.
John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)
Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:
född 1910 i en fattig familj
fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.
Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.
Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:
”Young people need models, not critics.”
(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)
John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!
Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:
”Failure is not fatal but failure to change might be.”
Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:
”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”
Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.
Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).
Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:
”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”
Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?
Och man faktiskt har fel?
Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?
”Jag har inte lyckats skriva en enda sida och har förlorat ett helt skrivår.”
Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.
Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:
det är idiotiskt att springa maraton
sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
