En vacker dag kommer ni att tröttna på mina beskrivningar av snubbel, trill, fummel och båg. Men se det som en tröst. Var glada över att ni inte är likadana. Eller att ni är det?
Min djefla man har ovanan att inte förbereda sina avfärder förrän i absolut sista sekunden. Plånboken, mobilen, cykelhjälmen och nycklarna försvinner precis när han egentligen borde gå ut genom dörren. Eller så står han i handduk – nyduschad och fräsch – när bussen går. När han en dag vacklar omkull och tar sig åt hjärtat, kommer jag att säga ”vad var det jag sa”, samtidigt som jag ropar på Dr. Ross och Dr. House samt Patrick Dempsey så att de kommer och klipper upp bröstkorgen för att handmassera igång hjärtat igen.
Själv är jag ett under av ordning just när det gäller ”åka iväg” eftersom jag inte alls gillar att stressa eller komma försent.
Idag skulle jag bara stänga ryggsäcken och svinga mig upp på cykeln, när jag upptäckte att de ständigt omkringburna böckerna inte var nedpackade. Där de brukar ligga, låg blott tre språkpolis-t-shirtar. Och hur kan en hög med böcker bara försvinna? De är:
- SAOL
- Svenska skrivregler
- TNC:s skrivregler
- Tage Danelssons Grallimatik.
Jag for runt som en elvisp i huset och engagerade Artonåringen, tjoade på osedvanligt grymma tjuvar som för andra gången på ett halvår snor mina favoritböcker och ringde till den djefla mannen för att beskylla honom för något som han absolut inte hade något med att göra. Han bad mig ta det lugnt och tänka efter, vilket jag inte hann eftersom jag ju skulle leta efter böckerna i barnens leklåda och bakom soffan.
Sedan cyklade jag till stationen lika hetsigt som den djefla mannen brukar göra, svettades ner mina fina föreläsarstrumpbyxor (randiga som Svenska skrivreglers pärmar) och slog smalbenen i en stolpe som jag alltid slår smalbenen i. En minut efter att jag hade lugnat ner mig på min tågplats kom jag naturligtvis på var böckerna är: jag har ju lagt dem i bilen. I förväg liksom. För att jag ju skulle slippa stressa idag.
Om ni ser något randigt som springer in på Akademibokhandeln kl. 13:24, så är det jag. Jag kommer att köpa på mig ett lager dubblettböcker. (Och förresten, dubblett är ett av de allra svåraste orden att stava.)
Hm.
Jaja. En gång har jag, under tilltagande panik, sprungit runt i huset och letat efter nycklarna. De hade jag i munnen.
Du får väl skaffa böckerna i mjuk form och lagra dom på din mackbock. Den glömmer du väl aldrig?
Dubblett är ju jättelätt, det rimmar ju till och med. Helt i klass med alla parallella l i parallell och att alltid alltid har två l.
Det hade ju varit mycket svårare att komma ihåg om det inte varit dubbla b och t.
Jag tror inte att jag vågar skriva vad (och hur) Pysseliten letade efter igår, det får hon göra själv. Själv brukar jag fara omkring och leta efter plånboken (ligger redan i bilen för att jag inte ska glömma den), nycklarna (sitter i dörren sedan en halvtimma så att jag inte ska behöva leta efter dom precis när jag ska iväg) samt bilnyckeln (ligger redan i byxfickan). När jag hittar allt rusar jag iväg och efter att ha kört ett kvarter kommer jag på att jag glömt kolsyrepatronen som jag skulle åka och byta och som var själva källan till bilturen.
Jag glömde mobilen hemma idag. Kom på det när jag nästan var framme på jobbet. Men jag har inte slagit i smalbenet.
Se på fan, jag är framme på David Bagares gata och har till och hunnit köpa nya skrivregler och dessutom prutat på priset eftersom utsidan var alldeles knögglig där den inte skulle vara det och jag ju om fem minuter säkert kommer att knöggla till boken själv.
Oj, nu kommer alla deltagare! Swooooosch!
Jag är oftast den som hittar det andra letar efter men en gång när jag just parkerat bilen och skulle stiga ur, letade jag febrilt efter mobiltelefonen ända tills jag hörde mig själv beklaga mig inför den jag just pratade med.
Det finns en anledning till att barnen frågar om jag tittat i kylskåpet de gånger jag i sista stund letar efter telefonen eller bilnyckeln.
Väldigt ofta har jag passat på att städa undan i köket och knölat in precis allt i kylen. Allt.
Nuförtiden tittar jag där först, vad jag än letar efter. Minstingens keps? Inte i kylen. Tonåringens bok? Inte i kylen. Den nyinköpte mjölken? Inte heller i kylen. Var den tagit vägen vet jag inte.
Förvirringen fortsätter! Jag hade stämt möte med två journalister som skulle köpa Språkpoliströjor (båda var med om att stämma möte, men bara en skulle komma). Den som skulle ta emot tröjorna sa att vi skulle ses vid ”Spottkoppen” på Centralen. Kommunikationen var svår, eftersom de båda ringde från ”dolt nummer” och lät på pricken likadana på rösten. Jag trodde att jag i sju telefonsamtal pratade med en person, när jag varannan gång pratade med den ena, varannan gång med den andra. Och den ena var helt inställd på att åka till Centralen, medan den andra ville genskjuta mig på David Bagares gata.
Det slutade lyckligt, men en av journalisterna irrade runt bland studentlastbilar helt i onödan, medan den andra rymde från jobbet och fick oerhört mystiska telefonbesked från mig.
Underbara, underbara!
Ni vet, dagens höjdpunkt, att förhoppningsvis hitta ett nyskrivet inlägg hos Lotten. En dålig dag är det toppen på dagen. En bra dag kanske mer som en extra efterrätt eller kanske att någon erbjuder sig att diska. Förstås, till det tillkommer glädjen att få läsa alla – lika underbara – kommentarer, det får inlägget att räcka lite längre. Ett helt dygn ibland. Samma känsla som att suga länge, länge på den där salta hårda, i stället för att bita sönder den direkt, i jakten på det härliga pulvret.
Den blå åttiotalsblusen med volang påminner lite om en liknande jag hade för länge sedan. Också blå, faktiskt. Då, för länge sedan, kände jag nästan dig. Eller rättare sagt, jag visste vem du var, det var knappast så att du visste vem jag var….Lotten, i mina ögon en häftig tjej, som bodde i huset bredvid min bästis med den drägliga hunden Pangen. En baskettjej med mycket liv i kroppen och många, hjärtliga skratt och ett underbart, lockigt ljust hår. Som alltid hängde ihop med den mörka tjejen med nästan lika mycket skratt, men inte riktigt lika lång?
Kram från Pia, en årgång yngre
Jag har alltid haft svårt att skilja på kylen och mikron hemma hos min mamma. De står åt samma håll och bägge är inblandade när man ska värma på sitt kalla kaffe med mjölk. Jag ställer muggen i kylen, inget plingar till påminnelse och jag är förstås fortfarande kaffesugen en halvtimme senare, så då börjar jag leta efter muggen som ju stod på köksbordet alldeles nyss och…
I övrigt har jag glömt alla säkra ställen jag någonsin lagt saker på, och det enda jag inte gillar med mitt nya hus är att det är så förbannat STORT att det tar evigheter att leta igenom det på jakt efter något som naturligtvis ligger en halvmeter från den plats där jag stod när jag kom på att jag förlagt vad det nu var. Förutsatt att jag kommer ihåg vad det var jag letade efter från början, förstås.
Vill minnas att Gits O skrev om tröskelglömmare på ett mycket pricksäkert och kärleksfullt sätt, någon som minns?
Men kära Lotten, vad skulle du på Akademibokhandeln att göra? Det var väl inte servetter och ljusmanschetter du skulle ha?
I min familj är det så att jag hittar det min fru har slarvat bort. Själv har jag aldrig bort någonting och skulle det omöjliga inträffa hittar min fru det åt mig.
PK: Tack för namnet på nästa Mac. Jag läste macblock och såg framför mig an sladdrig iPad. iBlock alltså.
Minnet är en spefull fågel. Som svirrar och svischar och flaxar förbi.
Just nu verkar ”kom-ihåget” vara ett populärt ämne för bloggare, det var mitt blogginlägg den 2 juni där jag även nämnde ”tröskelglömska”. Jag har för mig att det var Barbro Alving som kallade det så, men jag kan ha fel. Minnet… (Jag har många böcker både av Bang och Gits O så en sammanblandning kan ha skett.)
Mitt blogginlägg finns på
http://www.antasnaque.blogspot.com/2010/06/minnet-skylt-7.html
Hej Pia och tack för att du berömmer kommentatorsbåset!
Det är ytterst ovanligt att folk som jag känner från dåtiden skriver här, så jag är fantastiskt glad över att du gav dig tillkänna! Nu fattar jag att du var frk Öhmans bästis och att den mörka du nämner är Bästisgrannen (vi bor grannar!).
Här har ni en som ska leta fram fotokatalogen från Björks! För du gick väl där?
Du, Niklas — du har rätt, boklådorna har det inte lätt i dessa pånätettider. Jag gick först in på A-handeln (pseudonym) vid Hötorgsskraporna. Men de hade varken SAOL eller skrivreglerna. Så här lät min dialog med personalen, som hade kunnat brodera ut sig med utfyllnadsord, prepositioner, gester och annat skröfs när de skulle tala om att böckerna inte fanns häääär utan på nästa affär på Mäster Samuelsgatan:
– Hej, jag hittar inte hyllan för SAOL och Svenska skrivregler ..?
– Mmm, slut. Mäster Samuelsgatan. Stora butiken.
– Var ligg…
– Bakom NK. Trapporna där.
– Aha, javisstja!
I vintras var jag i Gbg och hade en stund över och gick in i A-handeln någonstans nere i Nordstan och hamnade i ett tempel tillägnat C-m:la L:ckb. och ljusmanschetter. Jag tror aldrig jag gått ut så fort ur en servettlåda.
Nuförtin får man ju en random bild varje gång man går in på bloggen. Idag fick jag bilden av likmaskar som krälar fram under en plåtmojäng. Mitt i frukosten. Vad utsätter du dina läsare för egentligen? 🙂
@Dina: hahaha! Exakt samma sak har hänt mig. Känslan av tillfället när det slog mig att jag höll telefonen i handen är obeskrivlig. Professor Kalkyl kan dra något gammalt över sig.
Mitt vanligaste problem är när jag glömmer bort vid vilken infartsparkering jag har ställt bilen, det gäller ju att komma av vid rätt tågstation.
Annars är jag faktiskt känd som familjens lokala sökmotor, vilket i och för sig kan bero på att den käre maken har en märklig förmåga att tappa bort saker som han håller i sin hand. Poff! Så är det borta. Vi har till och med gett fenomenet ett eget namn – ”kallefiera” – vilket rapporterats tidigare i detta bås när Lotten efterlyste nyord.
Så när svågern tackade för lånet av bärplockaren och meddelade att han lämnat den till den käre maken var min omedelbara fråga ”Var stod ni när du lämnade tillbaks den?”. Det gäller att fånga spåret innan det kallnar …
Många bästisar blev det och ja, visst gick jag på Björks.
I vår familj är jag nog den som kommer ihåg var allas saker finns. Lille son gick omkring och sökte något här en dag, under tiden satt jag i soffan och läste förmodligen ett blogginlägg. Eller kanske skrev.
Efter fem-tio minuters letande, när han gått förbi mig och soffbordet ett oräknat antal gånger, ställde han till slut en fråga till Husets Orakel. Som svarade, efter ungefär en sekunds fundering:
”Lille son, det du letar efter ligger här framför mig, på bordet” Snabb kommentar tillbaka: ”Mamma, hur kan du veta var allting finns?!”
Här var det livat. Jag grillar. Måste ut och kolla grillen.
Måste bara … (Kolla fopoll, utfordra 14 pers, städa och springa 5 km. Oj, glömde visst att springa.)
Fopoll är opium för folket. Fopoll kommer att bli denna bloggs död.
Jag har arbetat bort min låste-jag-dörren-fobi genom att rycka i handtaget när jag har låst och säga högt: ”Det är [dagens datum] och jag har låst dörren”. Funkar jättebra.
Nu försöker jag lära mig att säga ”Jag lägger glasögonen [på tvättmaskinen/posthögen/bredvid kaffebryggaren/i nypkorgen]” varje gång jag lägger dem ifrån mig. Problemet är att jag förlägger glasögonen tre till fyra gånger om dagen eftersom jag inte tänker på att jag lägger dem ifrån mig, och därmed inte heller tänker på att säga högt att jag gör det. Men det _ska_ gå. Nån gång.
P.S. Min mamma har en hitta-bok, i vilken hon skriver upp var hon har lagt allting. Den har varit försvunnen i ett halvår nu.
Åh, tack Emmett, för ett frustskratt!
(Och ja, fotbolls-VM sabbar mitt bloggande.)
Dubbelt av allt tycker jag:
dduubblleett
Logiskt hakke.
För att inte tala om tttrrriiippppppeeelll
Ja, tack Emmett!!
På något sätt var det ett givet öde för en sådan bok.
Jag tror inte att det ens skulle hjälpa om den hängde om halsen.
Förr eller senare skulle den hängas upp vid sidan om duschen, trilla ned i tvättkorgen, glida ur tvättkorgen när tvättmaskinen ska laddas och lägga sig tillrätta under tvättmaskinen där den blir liggande tills tvättmaskinen måste repareras. Vid vårstädningen har de lätt fuktskadade pärmarna hakat fast i en kant undertill och följt med tvättmaskinen när den flyttats och på så sätt har boken undvikit upptäckt. (För visst är det så att vissa saker lever sitt eget liv.)
Fritt ur ”En minnesboks öde”.
Hm, var la jag nu laptoppen? Jag hittar den inte. Jag hade den ju nyss. Jag får gå och leta på muggen, soffan i tvrummet och i kylskåpet. Var kan jag ha förlagt den? Tänk den som hade en förläggare att ringa.
Jag har en ny, perfekt boktitel: ”Förläggaren som intet förlade”.
Vem vill ge ut den och stå där med hundhuvudet?