Det finns förmodligen en statistisk undersökning som säger att 82 % av alla som vandrar eller står på Bokmässan har ont i huvudet. Och att 12 % hade haft ont i huvudet om de inte hade varit så berusade. Och att återstående procent har tagit droger för att stå ut. (Har så ont i huvudet nu att jag inte kan räkna ut hur många procent det är.)
Men nu lite rapport:
Först jobbade jag lite som moderator. Debutanten Katarina Genar och den gamla barnboksräven Carin Wirsén pratade om språk, läsning, gamla tiders böcker och skrivprocessen.
Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)
Jag visade exempel på hur Astrid Lindgrens första maskinskrivna manus kunde se ut.
Alldeles färdigt, liksom.
Sedan rusade jag upp till räkmackorna, där vi bloggare nu har blivit så driftiga att vi inte längre sätter oss på hörnet av en pall eller ber om ursäkt för att vi är så många.
Vi bara tar ett bord och hugger in!Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.
Och för den som inte vet det: så här ser bloggskor ut:
Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!
(För er som undrar hur man vet om det sker räkmackor eller annat i bloggvärlden, rekommenderar jag Bloggträffbloggen.)
Nu ska jag jobba igen – återkommer om det händer något kul som att jag välter omkull Lennart Hellsing eller spiller öl på en skåning med rullande r.
Jag är finklädd i sprillans ny t-shirt. Ba så ni vet.
Hur hanterar ni nervositet?
Själv biter jag mig i tungan, vilket gör ont och medför talsvårigheter. Detta är i sin tur så förfärligt att jag slutar bita och istället kastar mig ner på marken och gör armhävningar eftersom ett bultande hjärta i en av fysisk ansträngning plågad kropp, känns bättre än ett bultande nervositetshjärta som jobbar på helt i onödan.
Nervös är jag inte när jag borde, utan när jag gör saker som jag inte gillar. Jag gillar att tala inför folksamlingar och jag gillar att spela match – men jag gillar inte att lämna barnen hemma ensamma och åka bort med min djefla man.
Romantiskt va?
– Kära du, låtom oss åka på en weekend till Paris!
– Är du helt från vettet? Vem ska ta hand om barnen då? Pengar kostar det också! Nä nu hyr vi en film och köper chips.
Men nu är vi på väg. Barnen tas omhand enligt ett synnerligen komplicerat schema där min pappa åker direkt från Arlanda (eller Portugal) till vårt hus, säger hej, äter Trettonåringens lagade mat och kontrollerar att alla kommer i säng och att huset är låst i kvällningen. Förhoppningsvis somnar han någonstans. I ottan – långt innan barnen vaknar – åker han till en bordtennistävling och barnen ser förhoppningsvis själva till att de kommer till skolan i tid. Sedan tar min mamma över trots att hon egentligen måste vara hemma och förbereda lektioner – och hur hon som inte längre kör bil ska få iväg barnen till träningarna är en fråga som jag inte riktigt har tagit tag i. (Vad hör jag? ”Hoppa över träningen!” Hm.)
Allt detta medan vi roar oss på Bokmässan i Göteborg. Jag vill vara hemma och curla barnen istället – och därför är jag nu nervös. Hoppsan, nu hör jag att Sextonåringen har feber och går hem från skolan. Är denna sjuka månne kompatibel med min pappas bordtennisspel och min mammas extraknäck på en gymnasieskola?
Jädra pensionärer. Har ni inte hört talas om gungstol?
Du, vilken är skillnaden i innebörd, eller i värdeladdning, mellan ”att sätta någon på piedestal” och ”att bära någon på sina händer”? Jag har fått för mig att det är i stort sett samma sak, men att piedestalen implicerar att man alltid är helt okritisk samt att uttryck nummer två bara kan tillämpas på två personer som står varandra väldigt nära.
/Marianne
Svar:
Hej Marianne!
Jag sitter på min mammas födelsedagskalas (74 år blir hon), och läser lite mejl och skakar på huvudet – för jag kan inte känna vad ”att bära någon på sina händer” har för värdeladdning. Men vi diskuterar det här mitt i blåbärspajen och kommer fram till något:
Mamma kan svara bestämt – hon som vill bli buren genom lifvet.
– En man som älskar en kvinna väldigt väldigt mycket, bär henne på sina händer! säger mamma.
– Nejmen, vänta, säger min Broder Jakob. Kan det inte vara tvärtom en kvinna som älsk…
– Men kvinnor brukar inte bära män! säger mamma.
– Jamen om du har en väldigt storvuxen kvinna som bär sin lilla kvinnliga partner på sina hä…
– Äh, nu blir du ju bara fånig!
Så nu är grälet i full gång. Argument och vaniljsås flyger genom luften, men ungefär så här har vi enats om att det nog är:
Att sätta någon på en piedestal: ett förhöjande, glorifierande av någon (kan vara både positivt och negativt).
Att bära någon på sina händer: ett stöttande, hjälpande av någon (enbart positivt).
Man kan alltså (enligt oss) inte bära någon på sina händer om man ”bara” är vänner.
Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.
Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:
1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter ”nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!
Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.
Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.
På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.
En sådan här tror jag visst att det var.
När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.
3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.
Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)
Med hoppsasteg gick jag fem i tolv (eller rättare sagt tio i åtta) med min djefla man, Tioåringen och Sextonåringen till vallokalen för att få rösta sist av alla i valdistriktet.
Och jag vann! Jag var sist!
Men magontet i rubriken då? Nej, det är inte politiskt relaterat, tror jag. Ända sedan jag igår var på fest, har magen på ett konstigt sätt mullrat, bullrat och knipit.
Det dukade bordet: till kräftskiveknytisen hade jag med mig den helt naturliga kombinationen 1) kronärtskocka och 2) krabba.
Fast … Kanske är det så att mitt val med fredagspalten och lördagens kronärtskocka med krabba är som en koalitionsregering där magen nu drar blandningen i långbänk? Palten har inget drag under galoscherna och kronärtskockan vägrar att befatta sig med citronvodkan om inte krabban först lovar att avveckla kärnkraften.
Jag vann en paltätartävling igår. Nu är ju det inte som att hoppa 2,42 m rakt upp eller att komma på att E kan vara mc². Men jag vann!
Innan jag fortsätter, måste jag bara definiera skillnaden mellan kroppkakor och palt:
palt är mer renlärig och brutal och görs på rå potatis
kroppkakan vänder kappan efter vinden och har ibland kokt potatis, ibland lite kokt och lite rå och har lök i fyllningen och är dessutom smaksatt med kryddpeppar.
Att tävla om vilken av dem som är godast är som att bestämma vilken av Eiffeltornet och Frihetsgudinnan som är finast. Det kan man inte! (Eiffeltornet vinner förstås på smak.)
Inte nog med att jag gjorde palt igår – jag gjorde samtidigt jämförande fuskpalt: Kungsörnens påse med mjöl som man bara blandar med vatten! (Resultatet kommer lite längre ner.) Men nu till den riktiga palten!
Mandelpotatisen på kö till schavotten.
Eftersom jag igår valde att göra palten på mandelpotatis trots att man kan ta vanlig pöbelpotatis, blev paltarna igår lite dyrare. Men man ska vara försiktig när potatisen i affären fortfarande kallas ”nypotatis”, för av sådan blir det dåliga paltar.
1. Riv eller mal potatisen.
Småsnuttarna kräfva en gitarrists fingertoppar: tuffa som bildäck.Kära Moulinex.
Kanske hade det varit lättare att mala potatisen i en köttkvarn eller en gammal Moulinex, men jag har varken eller just nu eftersom illasinnade människor har tvingat mig att rensa i källaren och slänga livsviktiga ting. Jag har till exempel inte kvar mammas zebrarandiga bikini längre, vilket jag påtalar så ofta jag någonsin kommer åt. Så här kan jag säga:
– Ja, om jag hade fått ha kvar den zebrarandiga, då hade jag kanske stått här halvnaken och gjort palt just nu!
Potatisrivet, nu med kornmjöl på sig.
2. Häll kornmjöl och kanske lite vetemjöl samt salt över potatisen.
Och det är nu ni undrar: måste man verkligen ha händerna där nere i maten just nu? Japp. Man måste känna hur den känns, för den känns väldigt rolig.
3. Och så blandar man ihop allt!
Hurra! Det blev en deg!
Det här tycker jag är lite konstigt: att potatisen och mjölet blir en stabbig deg utan att man tillsätter något annat vattnigt och rinnande. Men så är det.
4. Fixa fläskfyllningen.
Men oj! Jag glömde att ta bild på sidfläsket – som enligt det recept som jag någorlunda följde inte skulle putsas eller stekas. Det kändes lite väl fläskigt för mig, så jag skar bort svålen och lite annat vitt och stekte upp köttet. Med bacon! (Bafatt bacon är gott till allt.)
Fläskfettet som jag inte ville ha med inne i paltarna.
Det sägs att man kan lägga ner svålen i paltarnas kokvatten, men det glömde jag bort.
5. Stoppa in fläsket och forma paltarna!
Paltplätt med sidfläsk och bacon, som strax kläms ihop till en boll.
Det här med att göra paltbollarna känns lite som att leka med lera eller att bearbeta en lerklump strax innan man ska dreja. Jag fick lust både att skapa små krukor och att ha snöbollskrig.
Snyggaste paltarna i staden!
6. Lägg ner paltarna i kokande vatten – försiktigt en och en med en slev. Sjud i 45–60 minuter.
Nu har ni sett finpaltarna och följt hur de tillagades: mycket kladd och klet, men kul och lite knasigt. Här kunde jag ju ha nöjt mig, men om man nu hittar paltmix i affären, så måste man ju testa. Det måste man. Att inte testa är som att tacka nej till en bal på slottet bara för att tv-soffan är så inbjudande.
Paltmjölspulver och vatten.
Något måste jag ha gjort tokigt, för paltdegen blev inte stabbig och tjock utan klumpig och oerhört kladdig. Alltså va. Hur svårt kan det då vara att blanda en påse mjöl med 12 dl vatten? Vad kan gå fel? Min degblandarassistent kämpade och kämpade, men de oblandade klumparna fick jag till slut klämma sönder med de i detta läge vattenliksskrynkliga fingrarna.
Och så skulle paltarna fyllas med kött och formas till, eh …
Kleeeeeet!
… boll… ar?
Släpp! Loss! Plums.
Om jag inte hade älskat bacon, hade jag i detta läge säkert slängt Kungsörnens fuskpaltar i komposten och inte tänkt mer på dem. Men man kan ju äta degklumpar med baconsmak, tänkte jag och fortsatte ända in i kaklet.
Nej, inte helt lyckat.
Ni ser att ”paltarna” efter kokningen ligger och skäms i en slajmhög på botten av kastrullen? De gick att sära på, men hade en konsistens som påminde om uppblött sockerkaka. Jämför nu kladdet med de äkta paltarna här:
Finpaltarna i den bernadottska emaljgrytan.
Men nu till det intressanta. Finpalten var underbar på alla sätt och vis och hade rätt konsistens och smak. Men fuskpalten med sitt slemmiga utseende och hopplösa slafskänsla i munnen smakade faktiskt ok. Det kan ju ha att göra med baconet – men kanske är fuskpåsen inte på helt fel spår trots allt.
Till palten åt jag ohemult stora mängder smör (de som ville fick ha lingonsylt på) och så drack jag förstås champagne. Och vann med 3,75 paltar i magen gjorde jag.
Diskussionen runt bordet handlade plötsligt om bantning eftersom någon räknade ut att man ju inte kan äta för mycket av palt, och det ju är det som är problemet med mat. Att ”man” äter för mycket. Så då gjorde vi det eftersom jag hade lagat tre efterrätter.
Tre äppelefterrätter på väg mot utgallring.
Lokaltidningen hade nämligen en äppeldessert-tävling och jag kände för att testa de tre på prispallen. Alla i familjen var dock rörande eniga om att den som jag alltid annars gör är godare. (Mycket lydig och väluppfostrad familj.)
Avslutningsvis har jag hittat anledningen till att alla i Sverige äter pasta hellre än palt:
Kränkande behandling av Google.
____
Recepttillägg: min äppelpaj
Smörj en form.
Lägg i äpplen i tunna skivor eller klyftor. (Skala eller inte skala, det är frågan.)
Droppa över citron.
Riv över mandelmassa tills du skäms.
In i ugnen på 180 °C i ca 20 minuter – lägg folie på om mandelmassan ser farligt mörk ut.
När alla barnen i morse hade klivit upp på sina cyklar och bussar, satte jag mig att njuta av en kopp te och halvnjuta av en trist tallrik fibrig havregrynsgröt. Någonstans i bakhuvudet fantiserade jag om en av mina skottar – David – eftersom han gör en underlig havregrynsgröt där han kokar grynen alldeles stabbiga med sojamjölk och sedan äter klatjofset utan att förgylla med russin eller äppelmos eller ens mjölk. Och det är gott!
Men det hör alls inte hit, utan ska bara få er att känna mitt filosoferande lugn där vid frukostbordet.
Jag hittade ett par läsglasögon på huvudet och började läsa gårdagens tidning, när telefonen ringde – den där telefonen som aldrig ringer numera: den fasta på väggen. Jag tittade på den som man gör på filmer och sa sådär dumt som de gör i filmer: ”vem kan det vara så här dags?”. Och oj, det var en gråtande Tioåring:
– Hej *hulk*, jag gick på fel buss *snyft*, jag kunde inte gå av, *snörvel*. Jag har lånat en … [visk] tants [visk] mobil och nu står jag utanför sjukhuset *hulk* och det går inga bussar tillbaka. *jättesnörvel* Mamma, jag kommer att komma för sent till skolan!
– Men vad bra att du fick låna en telefon! Stå kvar där du är, jag kommer så snabbt jag kan! Ska jag köra barfota eller med skor?
– Hihihi. Med skor. *snörvel*
Broder Jakob åkte alltid fel när han var liten. Oavsett vilken buss han satte sig på, hamnade han till slut alltid i Svartöstaden (som är ett bostadsområde i Luleå som inte alls ligger i närheten av vårt område – Björkskatan). Det här har underligt nog inte gått över. När han för något år sedan skulle ta tåget från oss till Stockholm, som ligger 60 minuter rakt österut, ville jag – som den storasyster jag ju är – ge honom några råd om perrongval och tidsåtgång.
– Sluta, sssscchhhh! sa Broder Jakob. Jag är vuxen nu! Jag är van vid att resa och tåg är inte alls lika förvirrande som buss.
– Jamen lyss…
– Det kommer att gå bra. Hejdå!
Två timmar senare ringde han.
– Hej. Jo, det är så att jag är i Norrköping …
(Som ligger 90 minuter söderut.)
Men det hör inte heller hit utan var bara en passus som ska få er att känna er lätta till sinnet.
När jag kom till sjukhuset, stod Tioåringen och grät bakom ett blomsterarrangemang. Hon såg inte att jag kom eftersom hon med grumlig blick försökte fokusera på sina fötter. Jag ropade hennes namn. Och nu kommer anledningen till att jag har skrivit alla dessa bokstäver om en pytteliten händelse som inte har någon poäng egentligen.
Hon ryckte till och tittade upp och hennes ansikte var i ett ögonblick förtvivlat – för att i nästa sekund lysa av den enorma lättnad och glädje som hon kände av att jag var där. Jag kände hennes smärta, jag kände hennes lättnad, jag kände hennes tårar och så kände jag plötsligt hennes hand i min hand. Och jag tänkte ingenting. Jag som i vanliga fall är full av tankar och funderingar, för att inte tala om formuleringar och associationer – jag bara kände.
Vi har alltid haft fasta rutiner med barnen på kvällarna:
mat
förberedelser inför morgondagen
bad
tandborstning
läsning
släckning kl 20.
Det är inte med militärisk precision, men det här mönstret följde vi i tio år. Fem barn i badkaret samtidigt? Jahadå, det gick alldeles utmärkt. (Numera är det bara två barn i badkaret – endast Tioåringen och Sjuåringen är ok med att visa sig nakna för varandra.) Vad jag vill säga är att nattningen faktiskt har varit en dans på rosor och mysiga sagor i olika sängar samt ett avslutande skratt precis innan lampan släcks.
Men morgonrutinerna …
Så här tycker jag att det ska gå till:
väckning
gäspning
stånk och stön
frukost
påklädning
tandborstning
kontroll av vad som behöver tas med till skolan/jobbet
hejdå!
Men så här ser det sällan ut. Det är alltid för sen uppstigning, det är halvpåklädning, det är frukost i garderoben och tjafs om tandborstar och försvunna nyckelband samt bortglömda läxor medan min djefla man sitter djupt försjunken i morgontidningen eller försöker hålla 15 halvfärdiga bollar i luften samtidigt som han sjungande går på lina mellan två deadlinear. Istället för att berömma honom för hans koncentrationsförmåga och idérikedom samt glada humör, blir jag frustrerad och gömmer tidningen samtidigt som jag pekar med hela handen och ger order som inte alls påminner om militärisk precision utan bara om den elaka häxan i Trollkarlen från Oz.
Därför har jag idag gjort ett morgonschema (medvetet utan klockslag). Det ska jag sätta upp i köket och så ska Sjuåringen och andra slarvrar få pricka av allt eftersom morgonen framskrider. Man kan laminera den och kladda med whiteboardpenna eller kanske ta en klistrig notislapp och flytta runt allt eftersom.
1. Väckning inklusive gäspning, stånk och stön. 2. Massa frukost!
3. Påklädning – men vänta ett tag med ytterkläderna. 4. Tandborstning.
5. Tänk efter vad som behövs just denna dag. 6. Ta på ytterkläderna och vråla hejdå!
Själv är jag förstås ett under av ordning och reda och behöver varken tillsägelser, påminnelser eller kom-ihåg-lappar.
Jag behöver er hjälp med en sak – och det gäller litteratur. Barnlitteratur!
Tidigare har jag ett antal gånger skrivit om Richard Scarry och de olika upplagorna av hans böcker – och berättat om mina egna förtjusande minnen av läsningen. Lilla, Lilla Lotten tyckte nämligen väldigt mycket om Scarry-böckerna.
Den ursprungliga versionen. (Richard Scarrys från 1960-talet. Klicka på bilden för större version.)
Men i jakten på nya och gamla Scarry-upplagor, talade jag med flera bibliotekarier eftersom de ibland ringer och hör om jag verkligen vill göra ett fjärrlån som kostar så mycket nu när biblioteken har så ont om pengar och Scarrys böcker ju är så himla stora till formatet.
Och bibliotekarier tycker ofta inte om Rickard Scarrys böcker.
Alltså: många bibliotekarier som jag har talat med tycker illa om Rickard Scarrys böcker. Få bibliotekarier som jag har talat med tycker om Rickard Scarrys böcker. (Säger jag helt ovetenskapligt utan stödjande statistik.)
– Det står ju inget!
– Det finns ingen handling!
– Det saknas fullständiga meningar!
– Bilderna är fula!
– Vi har dem magasinerade längst ner i källaren numera.
Lilla, Lilla Lotten hade alltså fel. Eh.
Därför behöver jag er hjälp i kommentatorsbåset! Svara på några frågor – en eller två eller alla eller ingen. Motivera om ni kan.
1. Vilka barnböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
2. Vilka ungdomsböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
3. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du om nu – när du (väl?) är vuxen?
4. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du inte om nu när du är vuxen?
5. Ge exempel på barn- eller ungdomsböcker som barnen obegripligt nog gillar trots att du som ju är vuxen (väl?) klart och tydligt ser att det är rena skiten.
Vill du inte svara på frågor? Skriv då om tokiga bokminnen, åsikter om moderna barnböcker eller något annat. ”Bibliotekarie”, t.ex., är ett väldigt svårt ord att få till snabbt och lätt på tangentbordet. Det kan man också skriva om.
Nya versionen. (Det är osäkert om det är Scarry själv som gjorde ändringarna.)
Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.
Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.
– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!
*klick*
Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.
– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…
*klick*
Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.
Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:
Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.
Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!
Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.
Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.
Typisk basketglädje.Typisk löpartävlingssorg
Allmänbildningsfotnot:
Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.
Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.
