Lotten – Sida 183 – den skrattande språkpolisen

Det här med foton

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2010 09:15

Vart jag mig i världen vänder, står jag där och diskuterar framtiden. Och när man läser historia kommer det förr eller senare kapitel om människornas ”starka tro på framtiden” – vilket alltid slutar med att folket ger sig iväg till Amerikat eller köper för många aktier tills alla dör och ruineras.

Men alltså, det här med foton. Många säger som jag att ”nämen oj vad kul det är att ta hur många foton som helst, för sedan är det ju bara att radera de dåliga”. I nästa andetag påpekar vi för varandra att man kanske skulle ta och spara ett och annat dåligt kort, för är det inte de dåliga fotona från 1970-talet som är roliga att titta på idag? En suddig, sned bild tagen av misstag där man ser vad vi åt till frukost 1978 är ju fantastisk att få dyka ner i.

Fast å andra sidan sparades inte många dåliga bilder runt 1923 heller.

Nordiska museet ska nu samarbeta med Wikimedia och lägga ut buntvis med bilder från förr. Och jag kan nästan inte sluta gnugga händerna av förtjusning! (Vilket förstås borde göra det svårt att samtidigt knattra fram dessa rader.) En av bilderna från projektet är denna, som jag inte kan titta mig mätt på:

Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte. Jo, bilden togs av August Widén i Wimmerby.

Klicka på bilden om ni vill granska den närmare. Eller gå hit, där jag tog den. Där står det förresten:

”This file has no description, and may be lacking other information. Please provide a meaningful description of this file.”

Så gärna så!

”Bilden är tagen i Dalarna 1902. Modern Asta har en synnerligen intressant hatt gjord av en brödkorg från barndomshemmet i Haparanda. Barnen måste ha rest i tiden eftersom de har på sig Lotten Bergmans strumpbyxor från 2010. Pappa Arvid har käpp eftersom han stukade vänsterfoten på basketplanen dagen innan fotot togs.”

Jaså inte det? Men kolla strumporna!

Kan årtalet vara 1902? Hade man strumpfabriker som gjorde ränder då? Eller är de hemstickade? (Jag är väldigt förtjust i randiga strumpor.) Och vad är det för hatt?

Nu när jag granskar hatten, ser den ju väldigt retuscherad ut. Som om vågorna är ifyllda efteråt. Men är det ett fågelbo? Med blommor i? Oj, är det ett fickur äldste sonen har? När slutade man ha käpp som accessoar? Visst är det väl sekelskiftesmode? Gah, jag har alldeles för få böcker om dräkthistoria i bokhyllorna!

Många frågor blire. Vad skulle ni ha skrivit om bilden om ni fick bestämma själva? Som sagt: Please provide a (meaningful) description of this file.

Tips:
Om ni är det minsta lilla intresserade av dokumentärer eller foton eller dåtiden eller livsöden eller konst eller egentligen vad som helst: kolla på 51 minuter om fotografen Mike Disfarmer (1884–1959), som verkar ha skrämt sina kunder halvt från vettet innan han tryckte på knappen. (Filmen finns där till den 19 december.)

Uppdatering

Christer i kommentatorsbåset ”råkade” hitta facit till bilden! Den togs tydligen i Vimmerby 1908 och personerna är handlaren Emil Olners med hustrun Anna Maria (f. Faleij) och sönerna Einar, Arne och Bertil. De två yngsta är iförda s.k. Nordmarksdräkter – folkdräkter från Norra Ny i Värmland. Jag vidhåller att strumporna är fantastiska och tror i alla fall att Anna Marias klänning är från 1902. Och lite skumt är det att stämpeln på fotot (enligt Gambleputti i båset) borde vara från 1899.

29 kommentarer

Nitlotten och Stora Kulturbloggspriset

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2010 20:05

Hör ni bitterheten i rubriken? Ni vet när man inte vinner utan bara ska vara hedrad över att bli nominerad? Och när man applåderar skitstövlar som snor priset framför ögonen på en? Och man med brutalfrenesi river sönder sitt nogsamt ihopknåpade tacktal som aldrig någonsin i hela världen kommer att hållas?

Vad bra, för så var det inte alls. Jag vann priset för två år sedan och är hur nöjd som helst med det. Dessutom är jag ju barnsligt förtjust i tillställningar där jag får mingla med folk jag känner.

– Nu tar vi en paus! sa konferencieren på scenen. Och alla måste nu mingla och prata med någon som man inte känner!

Pah, sa jag och sökte upp Stationsvakt, Petra, Älskade dumburk, Gnesta-Pelle, Jonas, Mats och några till som jag kände. Goddag, sa jag och låtsades att jag inte kände dem över huvud taget.

Men nu tar vi en omgång i kulturmodet på scenen denna kväll. Jag tänkte när jag tog mig fram i snöyran på Götgatan att jag nog var underklädd utan glitter och klackar. Så var icke fallet. Men istället för att visa er den ena svarta kulturtröjan efter den andra, fokuserar vi på skorna. Om någon dansar in i detta blogginlägg om tio år, måste jag för framtidens skull visa upp hur skomodet i Sverige såg ut just nu.

För så här är det ju: när jag idag frossar i gamla modetidningar från 1923 eller 1958 – eller gubevars 1974 – tror jag ju att det var så de såg ut. Då.

En sådan här hade jag inte på mig. Men alla hade väl det runt 1957? — En sådan här hade jag inte på mig. Men ALLA hade väl det runt 1957?

Fast idag såg jag inte en enda kilklack, inte en enda stilettklack och inte en enda träskostövel.

Bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma väder som jag? — Mestadels bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma snöoväder som jag?

Stationsvakt och jag satt oprisade längst fram i publikhavet och jag beslutade oss för att vi bara är missförstådda genier. Ni vet att August Strindberg och Carl Larsson var polare och att alla litterära kotterier är löjligt mycket kompisar och att allt egentligen är en enda stor sammansvärjning mot oss som gillar basket, mögel, och sena tåg? Om 100 år kommer man att säga:

– Har ni hört att giganterna Stationsvakt och Lotten Bergman faktiskt kände varandra?

En varm applåd för vinnarna i Stora Kulturbloggsprisutdelningen:

Bokblogg: Shazam

Musikblogg: New Romantic Possee

Filmblogg: Onyanserat

Övrig kulturblogg (pyttipannor som jag): Elin Grelsson

Kulturbloggarnas Kulturblogg: Onyanserat

Kulturbloggens specialpris: Kulturekonomi

Studio Totals extrapris: Elin Grelsson

Onyanserat. Åjovars. — Onyanserat? Åjovars.

En av prisutdelarna var Unni Drougge, som sa bl.a.:

– Jag blev faktiskt upptäckt av mina läsare.

Om jag hade fått säga något i saken så hade det varit:

– Jag upptäckte mina läsare. (Kolla, jag har ett halsband på mig som Niklas har gett mig och en t-shirt som Översättarhelena har gett mig. Och ett minne fullt av kommentatorsbåskommentarer.)

Jag tänker ... det påminner om ... vad tänker jag på ...? — Jag tänker … det påminner om … vad tänker jag på, åh, vad, vem …?

Unni Drougges skor var helt moderna, så jag fokuserade på den håriga kjolen istället.

För säkerhets skull måste jag nu bara understryka: jag är helt nöjd med att gå omkring i mina omoderna snöskor och inte vinna priser utan bara sitta och titta längst fram. Dessutom fick jag faktiskt hedersuppdraget att busvissla in alla åskådare efter pauserna.

(Och ja. Jag vet att jag har utlovat en busvisselskola här på bloggen. Den kommer. Jag ska bara …)

45 kommentarer

Serviceinriktat!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2010 21:05

På engelska kan man ju vara ”service minded”. På svenska är det svårare. (Fri tolkning.)

1.
Chefen på hotellet vars frukost jag kritiserade ringde igår och pratade i 15–20 minuter och sa att han var mån om mina synpunkter men att de faktiskt brukade ha varma ägg och bacon och att jag inte kunde klaga på rummets storlek eftersom det var så billigt. Jag förtydligade att jag aldrig hade klagat på rummet men att bacon ju är essensen av … ja, ni förstår. Chefen hoppades att jag skulle återkomma en annan gång. Men varför skulle jag det?

2.
Vi har som tradition att gå på konditori med barnen en gång per år. Det kan ske när som helst, men förgyller oftast riktigt mörka och hemska vinterdagar. Jag och Tioåringen stod och valde och valde och pekade och gjorde fingeravtryck på glaset som skilde oss från biskvier och napoleonbakelser. Vi fastnade för en skylt med ”4 muffins för 25 kronor” och valde dessutom en kanelbulle, en mandelmussla och en arraksboll.

– Näe fast ni kan inte köpa fyra muffins för jag har bara dessa tre kvar.
– Ok, och vad kostar dom då?
– Åtta kronor styck.
– Så du säljer fyra för tjufem, men eftersom du bara har tre så får jag köpa dom för tjufyra?
– Ja.
– Men kan vi inte säga fem kronor styck?

Här ska man veta att jag är en bedrövlig prutare. Jag får svindel av obehag och darr i knäna och rodnar när jag i alla fall gör det. Fast någon måtta får det ju vara på tokerierna: jag ville ju ha fyra muffins! Och inget hade jag för det heller, för det här svaret blev ett syrligt:

– Nej. De kostar ju åtta kronor.

Sa hon och såg mig skarpt i ögonen som om jag inte alls var en 20 år äldre bakelsekund utan ett litet barn som nyss hade spottat på golvet.

3.
Min svåger åkte tåg och fick rycka in när en kille med rakat hår, en speciell typ av tatueringar och stora, grova kängor vägrade köpa biljett. Konduktören vädjade och försökte resonera med killen som egentligen inte hade någon annan anledning än att ”pengarna faktiskt var slut”. Tåget stod stilla och tiden gick medan det blev tal om att ringa polis.

– Jag betalar, sa min svåger.
– Ok, sa konduktören och skrev snabbt ut en inbetalningslapp medan alla passagerarna drog en lättnadens suck.

Men precis när konduktören räckte fram lappen, blinkade han till och log. Han och min svåger hade plötsligt ett Emil- och Alfredförhållande och var helt överens om att den där summan inte alls skulle betalas. (Svågern kunde liksom ha viskat ”du och jag” till konduktören.)

4.
Otrolig service är det ju att man inte behöver lyfta ett finger och ändå plötsligt har sin framtid tryggad. Kolla vad som kom i mejlen!

”Grattis! Din e-postadress Vann en klumpsumma på €500000 (fem hundra tusen euro) i BMW utmärkelsen Rita hållas i Spanien, och släpptes på BBC .. Styrelsen För lyckliga vinnare att få se deras nummer och kategori nedgången i.”

Va! Lycka! Och det kommer mer!

”Dragningen No.1542 förs ut din e-postadress från en databas av Internet e-postanvändare och kvalificerad du en brasa vinnare av angivet vinstbelopp.”

En brasa!

28 kommentarer

Tidspress och deadline samt lite snö

Publicerat av Lotten Bergman den 24 november 2010 15:31

Stad i vinterskrud. (Ser ni vilken stad?)

Alla verkar gå omkring och knorra över (och twittra och fejsboka och blogga om) att dygnet har för få timmar och att december har för få dagar samt att snön är ett tecken på världens undergång. Själv tycker jag precis tvärtom!

Dygnet har ju för många timmar; jag jobbar så himla bra under tidspress och slarvar bara bort timmarna däremellan med … med … jagvetinteallt. (Jag har verkligen ingen aning om vad jag gör med timmarna när jag inte måste göra dittendatten. De bara försvinner.)
December har för många dagar. Låtom oss hoppa från lucia direkt till julafton och sedan vila två dagar för att vips hamna på nyårsfest i glittriga tajts. Vad ska vi med alla skräpdagar däremellan?
Snön är underbar. Det blir ljust, man får muskler och röda kinder av skottningen och tågresorna blir ju så spännande.

(Orsaken till att jag hinner blogga här och nu just denna eftermiddag är att jag inte har någon deadline förrän kl. 18:15.)

Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja.) — Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja. Om man inte vill se moroten som en metafor förstås.)

18 kommentarer

Ännu ett hotell: Best Western i Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2010 16:31

Som jag visade i en filmsnutt igår, har jag sovit i ett väldigt litet hotellrum utan fönster. Spela roll, liksom – det är väldigt mörkt när jag kommer och väldigt mörkt när jag åker. Och väldigt brunt inne i badrummet.

Åtminstone 17 nyanser av brunt. — Åtminstone 17 nyanser.

Min uppdragsgivare antydde att det var bra om rummet var billigt och att det var just Best Western som borde väljas. Och jag lovar: jag klarar mig jättebra utan fönst… Oj! I denna sekund hittade jag ett takfönster! Visserligen är det täckt av snö, men i alla fall!

Rakt ovanför mig: snö! (Det som speglas i fönstret är datorskärmen.) — Rakt ovanför mig: snö! (Det fyrkantiga som speglas i fönstret är datorskärmen.)

Och nu hittade jag en knapp för gardinen där med fuktfläck! Zzzzzz, donk. Pschzzzzzz, donk. Den funkar! Men det kan inte vara ofta någon bor här, kolla tvålen i badrummet har skiktat sig.

Det intressantaste i rummet var dock inte fönsterlösheten, brunfärgen, gammeltvålen eller antalet kvadratmeter. Nej, det var väggarnas inbördes vinkelförhållanden. Huset byggdes något år efter Den Stora Branden 1888 och väggarna är alldeles toksneda. Hur jag än ställde sängen ramlade kuddarna ner på golvet – tills jag gjorde en uppallningsfunktion med stol, ryggsäck och sängbord.

Bortskämd som jag är med sängar som är 1,20 eller 2,40 meter breda, fick jag försöka tänka som när jag senast sov i en smal säng … runt 1975. ”Dröm lugna drömmar” sa jag till mig själv och slog knät i väggen. ”Håll in armarna som om du är redo för en charge” tänkte jag och fiskade upp täcket från golvet med ena foten. Men jag sov okej enligt mobilgrejmätaren Sleep Cycle (som jag har beskrivit här) trots att det var såpass lyhört att jag hörde dragkedjor dras upp och ner utanför dörren.

Där mellan fyra och fem stod någon och pratade i korridoren utanför.

Att det tog ett tag att somna berodde inte alls på rummet. Jag bara funkar så – kan inte varva ner effektivt även om jag gör allt annat effektivt. Vi tar och vänder på grafen och stoppar in mina tankar som förklarar varför jag inte bara slappnar av och räknar neråt från 100 och soooomnaaaar:

Men nu till den stora skandalen och orsaken till att jag verkligen inte på några villkor tänker bo på Best Western igen och varför jag inte kan rekommendera hotellet till andra än mina fiender. Ser ni vad som saknas i burken med köttbullar och prinskorv?

Ingen bacon! Kalla ägg! Iiiih! — Ingen bacon! Och bara jättekalla ägg! Iiiih!

18 kommentarer

Gåtfulla män på väg mot Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 22 november 2010 13:59

Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.

Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.

De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.

– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …

Aha? De gjorde lumpen ihop?

– Immobiliseringsförsvaret … omsätta vapenarsenal … vapenrörelse …
– Vådaskottet … cementväggen … kasun … projektiler …

Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:

– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!

Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!

Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.

Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.

Mina ärvda kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö. — I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!

___

Hotellrumsuppdatering!

Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)

44 kommentarer

Jag och mina kyrkor

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2010 13:49

Efter att under hela uppväxten ha blivit omkringsläpad i Europas alla kyrkor och klapprat med träskorna över kalla stengolv samt lyssnat på hur otroligt fascinerande de är med absiden där och tornet där, känns det som om cirkeln nu är sluten.

För jisses vad jag har gått i kyrkor under den gångna veckan. Nu är jag ju inte en särskilt timid och sansad kyrkobesökare utan snarast en himla besvärlig.

– Hej, varför ser den där ut så och vad gör den där där och har ni någon vind eller källare eller krypin som jag skulle kunna få kika lite på?

I en här icke namngiven kyrka blev jag guidad så det stod härliga till. Mot slutet sa karln som kunde allt om alla att jag skulle komma och kolla på en liten grej. Men att jag fick gå ensam, för han ville inte. Och så tog han fram en ficklampa och böjde sig ner mot golvet.

Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.

– När du klättrar nerför stegen har du en lampknapp till vänster. Tänd även om den inte hjälper så himla mycket. Ta ficklampan.

Jag klättrade ner och tände lampan och gick in i ett spindelnät och gjorde sådär som de gör i filmer: fnyser, skakar på huvudet och torkar ögonen rena. Och så tog jag en bild.

Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?

Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick spindelnät i ansiktet igen. Min kamerablixt hade gått sönder i en annan kyrkkällare, så jag fick lita till ficklampan och lampan där borta i fjärra… Men vänta. Ficklampa?

– Jag behöver nog inte ficklampan! ropade jag uppåt.
– Jooo. Gå fram till sprickan i väggen!
– Du vet att det är fullt av spindelnät här nere?
– Självklart.

Jag fäktade mig framåt mot sprickan i väggen. Stackars spindlarna skrek nog till varandra:

– Varning! Varning! Människa på ingång! Se upp där på S22:an – nu rasade Petterssons nät och däääär for familjen Olsson. Å nej! Hon är på väg mot sprickan! Varna gammelfarfar!

Väl framme vid sprickan i väggen kom ficklampan till användning. Jag lyste in och pep till lite och andades in några spindelnät till. Sedan sa jag vördnadsfullt:

– Hej.

———

Fotnot:
Jag är väldigt förtjust i Stationsvakts hålinspektioner, som ni förstår.

22 kommentarer

En betraktelse lite von oben

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2010 10:03

Jag och pappa har ju varit på roadtrip, vilket närapå tog död på bloggandet. Inte en sekund hade jag över och somnade gjorde jag så fort jag lade mig ner och 2 170 olästa blogginlägg har jag i min rss. Visserligen har jag hunnit uppleva mer än på ett normalt halvår, men det här med skriva dagliga inlägg har skapat ett förfärligt beroendemonster: jag längtar skärmen, jag längtar tangenterna där bloggare jag knattrat.

Det känns alltså lite som när man har glömt att borsta tänderna.

På väg ner genom Sverige satte jag underligt nog näsan i vädret som en jädra storstadsbo ett par gånger – vilket förvånade mig. Jag – som ju bor i en stad med blott 100 000 invånare och som har spelat basket på norrbottniska, skånska och sörmländska landsbygden – fnissade larvigt åt sådant som inte är vanligt i min värld. (Ajabaja, kom ner på jorden!)

Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl.
Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”.
Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen.
Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte.
Olåsta cyklar! Överallt!

Och ni ser – visst är det underbart? Jag som tjatar om tidsmaskiner och dito resor lovar härmed att aldrig mer tänka ”men gah, bah och fnys” utan bara ”åh, 1977”.

Och se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum! — Se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!

Pappa och jag stannade igår för att äta lunch i ett samhälle där drygt 1 000 personer bor. (Jag anonymiserar och hittar på alla namn nu när jag för en stund kliver upp på mina höga hästar igen.) Alla brevlådorna längs huvudgatan hade små lappar med ”Ullis sy & stick”, ”Jompas verktyg & kraft” samt ”Persson och Olssons strumpimport”. Första pizzerian hade vinterstängt, den andra hade öppet 13–17 och den tredje hade en lapp på dörren:

”Kommer strax, är hemma hos Ralf!”

Vi klev därför in på ”Peggys café och restaurang”. Där fanns det tre rätter att välja mellan:

kaffe
ärtsoppa
höstgryta

Den otroligt glade kocken var pensionerad bilhandlare medan den extremt otrevliga servitrisen Peggy var pensionerad banktjänsteman. Vi beställde en ärtsoppa och en höstgryta och satte oss ner vid ett bord. Då kom Peggy med arga ögonbryn:

– Nej! Ni får inte sitta där! Där får bara mina stammisar sitta! Dom kommer snart!

Vi flyttade oss snabbt medan pappa började spana efter toaletten och gick inåt i lokalen. Just då ville Peggy ha betalt.

– Det blir 150 kronor! ropade hon mot pappas håll.
– Ursäkta, har ni en toalett? svarade pappa som faktiskt hör ännu sämre nu än han gjorde i sin ungdom.
– Jaja, du ska få gå på toa om jag bara får betalt först! sa Peggy och höll ut handen.
– Toalett? sa lomhörde pappa och tittade förvånat på handen.
– Pengarna först! sa Peggy. Etthundrafemti!

När stammisarna kom, erbjöd Peggy dem backning på ärtsoppan och jag tror till och med att de fick gå på toa utan att betala först. När pappa köpte en glass föreslog han själv att den borde kosta 15 kr.

– Femton va?
– Sexton.
– Sexton? Blodsugare där! sa pappa skrattande på pappors skojfriska vis.
– Ja. För. Det. Står. Sexton. Här.

Sa Peggy sådär sammanbitet så att man bara måste skriva punkter mellan varje ord.

Men maten smakade alldeles utmärkt!

Fast falukorven i ärtsoppan var en ny upplevelse. — Fast falukorven i ärtsoppan var förstås en ny upplevelse.

29 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2010 20:29

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Men ingen vettig tehuva. — Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

30 kommentarer

Damn you, auto correct!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2010 13:27

Idag tänker jag bara skicka er vidare härifrån. Det är ju fredag och alla vill vi bli roade och ivägskickade.

De moderna telefonerna med pekskärmar och små digitala tangentbord sägs effektivisera sms:andet. Inte vet jag om det är mina av basketbollar svullna fingrar som är orsaken – men jag är långsam. Tycker jag. (Tydligen är andra ännu långsammare eftersom mina gröna pratbubblor alltid är fler och längre än mina adressaters vita.)

Och så är det det här med stavningskontrollen. Den funkar nämligen så att om jag skriver ett enligt Apple felstavat ord, måste jag ta bort mobilens förslag – annars bestämmer den åt mig. Så om jag vill skriva ”för faaan” och mobilen föreslår ”förfasa”, måste jag klicka bort förfasandet för att få svära ifred. Nyss skickade jag och en kompis gamla bilder till varandra (när jag hade puffärmar och han hade hår), och vi mindes att vi 1989 drack upp tolv flaskor rosa champagne som stackars Magnus fick betala. Då blev det så här:

Det konstiga är att vissa helt normala ord förvanskas medan andra helt påhittade och underliga ord godkänns utan problem:

Men det här är ingenting om man jämför med de hysteriska sms:en som läggs ut på Damn You, Auto Correct. Kolla på dessa tre:

Seså, nu springer ni till Damn You, Auto Correct. (Men ni får inget vettigt gjort under den närmaste halvtimmen.)

24 kommentarer

Lotten Inlägg