Lotten Inlägg

Lucka 6 var faktiskt inte lätt för er som inte har sett svart-vit tv. För såpass länge sedan var det som hemlisbloggaren var jättekändis. Nu tycker jag som bekant inte att man kan skylla på att man inte ens var född dåååå när något har visat sig ske för alldeles för länge sedan och man inte känner till det.

Som vanligt är jag osäker på vem som är först, men Ökenråttan skippade alla sina vanligtvis så inlindade formuleringar och hävde bara ur sig ett förnamn: Maria. Detta förnamn återkom ett par gånger, Agneta (samma generation som Ökenråttan, råkar jag veta) länkade till och med till West Side Storys Maria-sång.

Och så föll polletten ner och ni hittade flera programtitlar och böcker inlindade i texten och vinkelivinkade både fram- och baklänges. HeMo och någon till (hjälp mig, vem var det?) kom ihåg att en släkting ju var med i julkalendern förra året.

Lisa FW måste sägas ha haft i särklass mest närkontakt med hemlisbloggaren. Först nämns listigt kollegan Julia Child, sedan klämmer hon ur sig att hon rentav har jobbat med Ria Wägner (1914–99)!

Ria (brorsdotter till Elin Wägner och mamma till Veronica Wägner) hette alltså egentligen Maria och var fantastiskt produktiv med tentakler både i bok- och tv-branschen. Att jag lät henne prata och inte skriva beror på att det ju är som tv-personlighet hon är mest känd för allmänheten.

Hon slog igenom som 42-åring och var man än läser idag, står det att hon "inspirerade husmödrarna vad gäller matlagning och dukning". Jomenvisst – fast om man kollar på de många klippen som finns på Öppet arkiv, var det bra mycket mer som avhandlades i Rias program. Jag har under efterforskningarna lärt mig allt om att spela cittra och bygga små gubbar av kartong, men också att virka en tolvhålskaka.

Cissi Elwin gjorde 1996 en konstig intervju med Ria Wägner, som finns här. Hon ställer liksom inte frågor utan lämnar några påståenden som Ria får kommentera. Arne Weise sitter hela tiden bredvid och pysslar med sina händer och pillar på västknapparna och rättar till kläderna, men han säger inte ett ljud. Ria berättar om de första programmen (jag har förkortat lite):

– Det fanns ingen bandning då, vi visste inte vad vi gjorde. Jag såg inte mig på tv själv förrän efter sex år!
– Det kanske är bra?
– Det är förbannat bra, förlåt, mycket bra! Och programmen handlade inte bara om mat och dukning, vi hade sex olika inslag i varje program.
– Du ville göra det här för husmödrarna, det var inte bara mat det handlade om. Du hade massa andra inslag. [Ja, hon upprepar det Ria nyss sa.]
– Javisst, folk läste ju inte lyrik så jag hade massa kända skådespelare som kom och läste lyrik.
– Och så ville du ge kvinnorna självförtroende. Du har en sådan fin historia om kvinnan i klädaffären …
– Ja, jag stod i en provhytt och provade kläder och så hörde jag en mor och dotter som talade med varandra utanför. Dottern sa ”Jamen du kan inte vara utan ärm i din ålder!” och mamman svarade ”Jo för det kan Ria Wägner och det kan jag också!".
– Det var inte så glamoröst, inte.
– Nej vi fick verkligen slita.
– Du diskade själv …
– Javisst, och så hade jag mina egna kökssaker. Min man ringde mig på jobbet och frågade ”Var är stekpannan?” Ja den hade ju jag i studion. [Här höhöar Arne lite.]
– Att du orkade!
– Ja jag är lite trött nu.

Ria Wägners baklängevinkning ”vinkelivink” är nästan det enda folk minns idag. Fast många tror att hon ledde barnprogram, men det gjorde hon faktiskt inte. Nu tycker jag att vi stökar till lite på våra stadsbibliotek och ber dem gå ner i magasinen och dra fram de gamla reseskildringar som Ria skrev. Eller andra böcker – hon var som sagt en god skribent!

Ojoj, klockan är över midnatt! Jag måste genast dra en gissare! Hej vad det går!  Tjolahopp vad jag kan dra lappar snabbt numera! Och här har vi … Fredrik I! (Som såg Goblin-Charlott på tv och i båset gissade på Ture Sventon: ”Tures orientaliske vän hette Omar, och ett anagram på Omar är Mora. Mora ligger vid Siljan, och tar man Silja Line kommer man till Finland. Dagens bloggare är, kanske något förvånande, Väinö Linna.”)

Lucka 7 finns här!

14 kommentarer

Tack för en mycket trevlig dag i kommentatorsbåset!

Här har vi de som plötsligt stavade fel till "alls" i båset: Översättarhelena, Lisa FW och Abbemamman – även som det var Abbepappan som stavade. Leopardia var däremot listig och associerade till ”I hetaste laget” (med Marilyn Monroe – M.M.) som hade Jack Lemmon i en av huvudrollerna och hans sista roll i livet var just den floskligare av de två hemlisbloggarna i julkalenderdialogen. Via Lemmon yrade ni om citroner och eftersom många katter (tydligen) heter Morrie eller … vad heter många katter?

Jag måste dra upp några förvirrade stackare:
Godiva:
”M knastrar, och en kattjävel igen? Kisse Missy Eliott gifter sig med Eminem? M.M = Miss Marple? Als? Frans Hals?”

Görel:
”Alltså, kottar, inte skottar! Vad har skottar med HB att göra undrar jag också? HB förefaller ytterst oskotsk i sin pekorala gärning.”

Luna:
”Jag sitter och försöker jobba och det går icke alls. Det snurrar sakta smältande godis med eller utan citron i huvudet. Dock inte en gissning så långt ögat når.”

Rosman kände däremot att han ville berätta om dagens lunch och skapade en sådan vacker allitteration över lifvet som googlare eller encyklopediredaktör: ”Man bläddrar och letar efter filosofer och finner fakta om färslimpor.”

Hemlisbloggaren som jag tänker berätta om är den i USA superkände Mitch Albom (f. 1958), även om Morrie Schwartz var ett precis lika korrekt svar. (Men den förre är en levande författare och den senare en död psykologilärare och sådana finns det mycket mindre fakta om.)

Dialogsituationen i lucka 5 är påhittad; jag inbillar mig att det sådär det gick till när Morrie och Mitch (M.M. igen) satt och pokulerade på tisdagarna under Morries 14 sista veckor i livet. Han var döende i ALS – som i USA kallas Lou Gehrig's disease efter basebollspelaren med just detta namn och som nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist också hade. Boken som Mitch Albom sedan skrev om samtalen heter "Tisdagarna med Morrie" och är en sällsynt samling sliskiga citat.Och det säger jag trots att jag precis som bl.a. Pysseliten verkligen tycker om memoarer och verklighetsbaserade böcker.

Förlåt alltså, men det är klart att man ska säga förlåt och tycka om varandra och vara positiv, men vad äääär det med sådant här krimskrams och fina, uppbyggliga tankar? Jag vill ha rejäla, konkreta råd med substans som t.ex. "gör tio armhävningar" eller "sluta gnälla, tänk på barnen i Biafra". Eller föredrar ni sådant här?

”When you learn how to die, you learn how to live.”
”Death ends a life, not a relationship.”
”The most important thing in life is to learn how to give out love, and to let it come in.”
”Sometimes you cannot believe what you see, you have to believe what you feel. And if you are ever going to have other people trust you, you must feel that you can trust them, too – even when you're in the dark. Even when you're falling.”

Men hur som helst är Mitch Albom en spännande figur som ville bli konsertpianist men som istället blev sportjournalist och nu kombinerar det med att sälja feel-good-bestsellrar och åka på ett rockturné med ett band vars medlemmar uteslutande är bestsellerförfattare. Japp, ni läste rätt, Rock Bottom Reminders består förutom Mitch Albom av:
Dave Berry
Roy Blount Jr.
Greg Iles
Kathi Kamen Goldmark
Stephen King
Matt Groening
James McBride
Amy Tan
Ridley Pearson
Scott Turow

Se, är det inte ett par författare som lirar där borta?

När Mitch inte spelar med bandet eller skriver sportkrönikor eller funderar på floskler och skriver böcker om dem, samlar han ihop eller ger bort pengar. Allt han gör genomsyras av välgörenhet – bandets pengar går till Haiti, böckernas pengar går till analfabeter och vart han går i världen strör han tydligen goda gärningar efter sig. Ett exempel är att han sköter inslamlingen av pengar för att laga Henry Covingtons kyrktak.  Fast liiiite syrak är de nog i bandet i alla fall:

”Mitch Albom joined the Remainders a couple of years ago on keyboards when Barbara Kingsolver and Al Kooper left, but he didn't participate in any of the projects we sell. He wasn't in the band yet when we did the video, book and the t-shirts, and he didn't have time to participate in the Stranger than Fiction CD.” Källa.

Och han är inget helgon. (Nu lät jag lite skadeglad. Det var inte meningen.) År 2003 åkte N.Y. Times-journalisten Jayson Blair fast för att ha fuskat när han skrev (kopierade och fabulerade). Mitch Albom blev jättearg och skrev om det med kontentan att man faktiskt inte får luras när man är journalist. Två år senare blev han ertappad med att ha beskrivit hur två berömda basketspelare återvände till sin hemby och iklädda lagets färger såg på en match. Det var bara det att de två (som hade sagt att de skulle komma) inte alls kom och såg matchen.

Alla blev helt galna. Alboms 600 artiklar för tidningen granskades och man fann att han hade minsann överdrivit och förvanskat citat flera gånger och fyra redaktörer blev avskedade för att ha publicerat skräpet. (Läs mer här om ni bryr er.)

Och jag bara tänker … va, öh … journalister som hittar på och överdriver … skullerevanåt det?

Det var det! Nu drar vi dagens vinnare! Jag och mitt plommonstop skräpar ner alldeles förfärligt här i sovrummet. Lappar överallt! Jag drar … Anna B! (Mysko. Plommonstopet är nog mutat. Två Annor på fem dagar!)

Och lucka 6 kommer vid halvsjutiden!

29 kommentarer

Det var ett himla tjat om att ni är dumma i huvudet, dumbommar!

Om man inte kan gåtan, går man in och ogissar i båset – eller så gissar man bombsäkert på något som det de facto inte kan vara. Om man har svårt att hitta på namn, kan man helt sonika göra som Översättarhelena och dra till med en obskyr obelisk.

Och nu var det faktiskt så att man inte hade behövt några som helst litterära kunskaper i lucka 3. Allt man behövde var vahettere nu …  vahettere … det där … man … vahettere … aaah: GOOGLE! Eller IMDB!

Örjan satt med stoppur för att kolla om jag skulle orka upp och lägga ut lucka 3 kl. halv sju och vann tävlingen om vem som hinner kommentera först – och sedan tror jag faktiskt att han blev först med korrekt svar. (Rätta mig gärna.) Sedan ramlade det på med gissningar, ogissningar, frukostrapporter och allmänt filosoferande och en liten extragåta i gårdagens facitkommentarer. Mycket trevligt. Om ni undrar hur en gissning som är en ledtråd som är diskret och korrekt på en gång ser ut, så se på Béatrices:

”Jag sopar av bilen med en av pappas kvastar, förbannar mig själv för att inte ha fyllt på kylskåpet inför morgonen men räddas av en påse nötter i bilen.”

(HB:s pappa sålde kvastar, HB själv sätter prägel på allas våra frukostbord och nötter var enligt honom det bästa man kan stoppa i sig. Och HB är inte hemoglobin eller handelsbolag utan hemlisbloggaren.)

Hemlisbloggaren som var renlevnadsman och paniskt rädd för sexuella drifter var alltså corn flakes-uppfinnaren John Harvey Kellogg (1852–1943). Och på samma sätt som det finns stavningsgalningar och melodifestivalengalningar eller tåggalningar, så var han en av världens få tarmrensningsgalningar. Klyx skulle kunna vara hans mellannamn. Roten till all ondska och ohälsa var enligt Kellogg nämligen det som gömmer sig i tarmarna och som man med våld måste plocka, dra eller skölja ut.

Fanatiker, japp.

Kellogg i 60-årsåldern – ser ju ut som en rar liten bajsnödig man med glimten i ögat.

John Harvey och hans bror Will Keith (1860–1951) kanske hade rätt i vissa delar i alla fall: båda blev de hela 91 år gamla. Om det var för att de åt ohemula mängder corn flakes eller sov med händerna på täcket låter jag vara osagt – men de misslyckades i alla fall med sitt mål att fylla 100. Om jag blir 100 år utan att käka corn flakes eller använda laxermedel, har jag väl bevisat att de hade fel? Vänta nu, jag måste visst följa en himla massa andra regler och bli sjundedagsadventist också? Kryddig och söt mat ökar alltså de hemska, onyttiga, passionerade känslorna? Äh, då får det vara.

En augustidag 1894 när bröderna kokade vete som de skulle servera alla sina gäster på hälsohemmet som de drev (inte ”mentalsjukhus” som det står i svenska Wikipedia), råkade de göra fel och glömma bort stekpannan eller grytan eller hur man nu kokar vete. Det halvstelnade block som då skapades, bestämde de snåljåparna sig för att servera ändå: de bara kavlade ut det och bröt sönder det i mindre bitar som sedan flagade sig. Och patienterna älskade det! För allt som är svårt att äta och smakar cement är gott och nyttigt.

Då provade bröderna tekniken på andra råvaror – bl.a. majs – och gjorde stor succé. Och som i alla släkter med stora framgångar och plötsligt uppdykande rikedomar, blev bröderna ovänner. Lillbrorsan skulle ju prompt skulle hälla socker på flingorna! Jisses! Dessutom fick de oväntad konkurrens av en nyfiken besökare som lärde sig allt om flingtillverkningen och startade sitt eget flingimperium genom att helt sonika kopiera konceptet. Smarta killen hette C.W. Post och har en så spännande släkt att han hade kunnat hemlisblogga från graven han också.

Kolla vad lattjo hälsohemmet stavas: The Battle Creek Sanitarium. Kellogg ändrade stavningen på sanatorium med flit för att få bort fokus från lemlästade gamla soldater och hostande tuberkulospatienter.

När Will Keith Kellogg knyckte på nacken, stack iväg och startade Kellogg Company satt John Harvey kvar med armarna i kors och surade. Som storebror var han förstås resten av livet arg på både C.W. Post och sin yngre broder, men framför allt var han bekymrad över människans förfall – alla människors förfall – och allt hängde förstås på att folk inte kunde hålla fingrarna i styr!

Han och hans fru fick inga egna barn (de åt kanhända passionsdämpande flingor för att inte falla för frestelserna), men tog hand om och uppfostrade fyrtio barn, varav sju adopterades. Om de fick samma behandling som hans patienter vet jag inte riktigt, men jag hoppas inte det. Vad sägs om att laxeras med flera liter vatten i olika omgångar för att sedan peta i sig en halvliter yoghurt? (Bara hälften via munnen. Resten ska in andra vägen.) Vattenterapi, omväxlande värme- och köld-terapi samt elchocker och ljusbad gjorde att patienterna i alla fall kände sig ganska omhändertagna.

Att det blev just J.H. Kellogg som hemlisbloggade beror till stor del på filmen The Road to Wellville (”Dr Kelloggs kur”) från 1994, där den hysteriske mannens dialoger med omgivningen är väldigt roliga. Rubriken i lucka 3 är tagen från filmen: ”An erection is a flagpole on your grave.” Lite förkortat låter det så här i filmen:

Interviewer: Sir, how often should one evacuate one's bowels?
Kellogg: One should never, ever, interrupt one's desire to defecate.
Interviewer: And, sex?
Kellogg: Sex is the sewer drain of a healthy body, sir! Any use of the sexual act other than procreation is a waste of vital energy! Wasted seeds are wasted lives!
Interviewer: Uh, eating meat?
Kellogg: "He that killeth the ox is as if he slew a man." Each juicy morsel of meat is alive, and swarming with the same filth as found in the carcass of a dead rat. Meat eaters, sir, are drowning in a tide of gore. What is a sausage? A sausage is an indigestible balloon of decayed beef, riddled with tuberculosis. Eat and die!
Interviewer: Smoking?
Kellogg: The liver is the only thing standing between the smoker and death! Also certain other things have to be avoided… like, uh, feather beds, and romantic novels… and the, uh, touching of one's organs. Masturbation is the silent killer of the night!

(Betyget på IMDB är bara 5,4. Men den är ändå fascinerande, så det så.)

Nu ska vi dra en vinnare! Men innan vi drar ska jag ge årets första bonuströja till en stackare som måste piggas upp pga. ett fullständigt bedrövligt litterärt självförtroende. (Men det betyder inte att man har gjort sitt i båset. När man har vunnit en tröja måste man ju föregå med gott exempel och fortsätta att gissa fel med glatt humör.) Bonuströjan går till Abbes pappa!

Och ur plommonstopet drar jag en lapp som är alldeles oskrynklig (jag har återanvänt många sedan förra året) … här har vi … nämen det var bara en ny lapp – inte ny gissare: Anna Toss!

Nu kan ni strax bege er till lucka 4! Bara 20 luckor kvar nu! (Hur ska vi orka?)

Fotnot 1:
Här finns Kelloggs dödsruna i N.Y. Times från 1945.

Fotnot 2:
I Mel Brooks Dracula-film finns en löjlig, corn flakes-ätande figur som har John Harvey Kellogg som mall.

Fotnot 3:
Tänka sig att i "corn flakes" upprepas ingen bokstav.

40 kommentarer

Nämen alltså nu har ni på vissa håll blivit så bra på att gissa i lönndom och lägga ut dimridåer att jag sitter här på min kammare och rabblar sådant som skulle kunna vara rätt svar till lucka 2, men ändå kanske inte.

– CSN och studiemedel, jaha. Indiska små läckerheter och lejon – men utan Ernst? Slava, jahadå, slagdänga, japp, tralala. Död i 33 år. Mhm. Men Lopp-Loella?

Görel är lika förvirrad och frågar:

Är hemlisbloggaren
1. den/de som det skrivs om?
2. den som skriver?
3. den som redigerar?

Och det är ju det vi ibland inte vet. Men ni löste det med bravur ändå, och förmodligen var Agneta först. Men jag är inte säker. Griskindspatrik låter lite tveksam: "Jag ser att två till är inte på samma linje som jag" – ska prata med honom om BIFF-regeln. (OBS: skämt avsett för språknördar.)

Dagens favoritgissning kom från Fredrik I: Gillis Grafström! Honom ska vi ha!

Pappa, mamma och Sonja utan fötter.

Sonja Åkesson (1926–77) var en enkel, simpel, klar och tydlig poet som förmodligen hade twittrat som hon diktade, om hon bara hade fått chansen. Men om man läser vad andra skriver om hur hon skrev, blir det bra mycket krångligare – hon sägs vara tydlig men mångbottnad, lättillgänglig bakom dikternas komplikation men om man förstår modernismen och samtidigt betraktar henne ur ett kvinnoperspektiv så blir allt tydligen så mycket tydligare.

Kajsa Grytt:

”Blandningen av vardagsrealism och existentialism, av ett på ytan enkelt språk parat med intellektuell skärpa får fortfarande läsaren att haja till och reflektera över sin egen tillvaro.” 

Lars Forsell:

"[…] det är denna obearbetade och allt ofta anskrämliga verklighet som finns hos Åkesson, äkta och ärligt redovisad – men den badar i ömhetens och förståelsens på en gång varma och avslöjande ljus."

Bo Strömstedt:

"[…] vittnar om en osedvanlig förmåga att sammanfatta en historia, koncentrera en karaktäristik i få men innehållsrika, suggererande ord. Den är särpräglad av lyrisk energi – också i slutavsnittet, som omaskerat handlar om trötthet, rädsla, äckel."

 

Ibland undrar man ju. Jag trampar på i livet och berättar om nyttan av att gå i en bra skola och att lära sig alla skrivregler innan man fyllt ett år. Och så tittar man på dagens poethemlisbloggare som bara fick gå i skolan i sju år eftersom familjen behövde en inkomst till. (Nioårig skolgång blev inte obligatorisk förrän på försök från 1950 och på riktigt 1962.) Ut och jobba med dig! sa de 1940 och slängde henne åt vargarna (ergo restauranger, affärer och Televerket).

Lilla Sonja kämpade på och läste säkert sådär som poeter plägar göra allt de kommer över och nog skrev hon poem så att fingrarna blödde i stearinljusets sken medan skorna flärpade och halmen stack ut som revbenen på hennes magra kropp.

Eller så hade hon det ganska bra och t'nkte inte så mycket på det där med bokstäver?

Som 25-åring flyttade hon från Buttle på Gotland till Stockholm och får sedan fem barn med fyra olika män. Samtidigt går hon på en studiecirkel i "modern lyrik" och drabbas av en uppenbarelse. Hon kan skriva! Och tycker jättemycket om uppmärksamheten! Hon spelar in ljuddikter, skriver texter till musik, ger ut en skiva till en av diktsamlingarna, åker runt och håller föredrag överallt, säger ja till en mängd hemma-hos-reportage och är frispråkig när det gällde sin egen alkoholkonsumtion och några tabletter samt lite ångest. Som vi idag säger om dokusåpakändisarna eller Idoldeltagarna, kanske vi en vacker vårdag på 1960-talet hade vräkt ur oss ett :

– Äh, en till artikel om den där Sonja och jag laddar mitt vapen!

Cigg-Sonja.

Nu måste jag citera Cecilia N som så lysande beskrev för en nybörjargissare hur dagens lucka tillverkades:
”Lotten [har] använt en text från DN som raster. Och så har hon lagt den eftersökta författaren i smulor på rastret och så har hon skakat till och då blir det ett silat pulver i mönster under sållet. Det är den texten som vi ser här.”

Dikten var Ja tack, som är en av de sista hon skrev:

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Den tydligaste ledtråden var nog "trallala" i marginalen: "Ska bli sjuksyster jag, tralala".

Nämen nu tar vi väl och drar en vinnare? Undrar om jag skulle kunna göra detta på ett mer effektivt sätt med datorgenererade lappdragningar. Har jag sagt det förut? Mhm, förmodligen. Och nuuuuu drar jag Yo! – embryo! Lilla embryo har inte vunnit förut, känns det som. Snacka om "modern lyrik" förresten …

Lucka nr 3 kommer … i ottan! Nä, nu ska jag lära mig lite om Vigelandobelisken.

17 kommentarer

Sisådärja, då är vi igång igen! (Förlåt dröjsmålet! Jag letade efter lösenordet hit i flera timmar!)

Så här går det till: först talar jag om hur roliga ni är och ger er översvallande beröm och försöker nämna så många som möjligt. Men. Nu ska jag försöka att frångå den traditionen lite eftersom det tar så lång tid att sammanställa alla era roligheter – de står ju där i kommentatorsbåset och behöver kanske inte upprepas här. Kanske. Hm.

Sedan berättar jag lite om hemlisbloggartexten och hur jag tänkte. Och slutligen rabblar jag till synes helt onödiga ting om det rätta svaret. DRT ska jag försöka att inte nämna över huvud taget förrän jag måste – om ni t.ex. är helt ute och reser och kanske gissar på ”Spaghetti med köttfärssås” när det rätta svaret är "U2".

För nytillkomna gissare ska jag bara tala om att inte alla instoppade ledtrådar avslöjas. Många av dem upptäcks ju aldrig och då kan jag kanske återanvända det hemlistricket. (Men idag ska jag för pedagogikens skull vara lite extra avslöjande.)

Om jag inte har fattat alldeles fel var det Eva-Lotta som var först med rätt gissning till lucka 1.

Uppdatering!
Jag hade fattat alldeles fel – Ardy var så listig och tidig med rätt svar att jag inte ens kan minnas att jag har läst det! Se här så diskret:

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, det är inte Olsson. Och förresten är han död.
– Men han flyttade ju på sig! Och hade inte han formulerat sig lite kvickare än så här?
– Jodå. Förmodligen även som död.

(Oscar heter Fingal också. Flytten och formuleringen är också med. Slut på uppdatering.)

Fast jag tycker att Lunas förslag var mycket bra: "Kiruna". Sedan kan det vara så att många av er faktiskt gissade rätt men var så kluriga att inte ens jag förstod det. Christers kommentar var lysande: ”Tror jag ska gratulera yngste sonen, fast det inte är så stor sak i vår familj.”(Jag har ingen aning om Christer de fakto har en son som har namnsdag 1 december, men visst var det så det skulle tolkas?)

Som vanligt är det alltid någon som kliver in och vrålar svaret – men som sedan fyller båset med trevliga förvillelser: bra jobb!

Alltså var lösningen allas vår citatmaskin: Oscar Wilde (1854–1900). Det är mycket svårt att inte tycka om honom – dels tycker man synd om honom, dels tycker man om hans visdomsord och dels är karln fascinerande på alla sätt och vis.

Oscar Wilde runt 1885.

Han föddes in i en tänkande och kreativ familj i Dublin och lärde sig tala både flytande franska och tyska hemma. Hade han levt i vår tid hade han i tjugoårsåldern förmodligen varit en blandning av Tomas Di Leva och Ola Salo med en släng av Jonas Gardell. Han gifte sig och fick två barn, men flirtade först hej vilt med Florence Balcombe som dock bestämde sig för att gifta sig med Dracula-författaren Bram Stoker.

Oscar Wilde levde det ljuva livet med fester och hyllades storligen som pjäsförfattare efter några mindre lyckade år som skribent och romanförfattare. Men hela tiden hände det saker som måste ha irriterat och stört koncentrationen och fått honom att ligga sömnlös: han grälade med människor, han blev anklagad för plagiat av en text och så blev han förälskad i en ung man, vars far blev galen av ilska och hotade att stämma Wilde. I det viktorianska Storbritannien fick man inte bära sig åt på något sätt alls, och framför allt inte hänga med homosexuella. Eller vara en.

Wilde blev putt och stämde den unge mannens pappa … och så gick allt fullständigt åt pepparn: det blev  Oscar Wilde som dömdes till två års straffarbete. Hans hem länsades, hans pjäser bojkottades och hade han levt idag hade han inte på några villkor bjudits in att deltaga i ”Så mycket bättre” – han var hatad. Hans söner hade flera, flera år senare t.o.m. problem med att komma in på universitet pga. sin sedan länge döde fader. Men tillbaka till fängelsetiden nu:

Oscar satt alltså fängslad och led alla helvetes kval och blev så sjuk att han var nära döden. Inte förrän han fick papper och penna av en ny fängelsedirektör återvände livsandarna för ett tag – och det var i denna situation som vi föreställer oss att han skrev hemlisbloggartexten.

The Smiths har gjort en instrumental låt där Morrissey har bidragit endast med låttiteln: ”Oscillate Wildly”, som ska vara en direkt referens till idolen Oscar Wilde. Och om man skulle få för sig att börja googla på just denna titel, hamnar man på en restaurang med samma namn – belägen på 275 Australia Street i Sydney.

Sångtexten "uuur djuuuupen rooopar jag till deeej" är tagen direkt ur bibeln där De Profundis första rader i 1917 års bibel har översatts till ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”.

De Profundis? Vabaha? Ni fattar inte? Jamen det var ju det brev som Wilde skrev till sin älskare när han (Wilde) satt i fängelse just pga. att han ju hade en älskare. (Brevet gavs ut postumt och censurerat 1905 och är på futtiga 50 000 ord. År 1962 gavs brevet ut i komplett version.)

I hemlisbloggartexten är sex olika citat insprängda, fast helt utan stuns och finess:

Hemlisbloggaren: ”… låtar är så ordlösa. Eller menar jag hemlighetsfulla … fast bra?”
Oscar Wilde: "Musiken är den fullkomligaste konstformen. Den avslöjar aldrig sin innersta hemlighet."

Hemlisbloggaren: ”Ibland känns det som om gud led av hybris när han skapade oss.”
Oscar Wilde: "Det tycks mig ibland att Gud då han skapade människan i någon mån övervärderade sin förmåga." 

Hemlisbloggaren: ”… står han liksom ändå med sitt konstnärsentourage och beundrar sitt och polarnas verk fastän det egentligen (ursäkta ordvalet) suger."
Oscar Wilde: "Dåliga konstnärer beundrar alltid varandras verk."

Hemlisbloggaren: ”… det var jag som hade på mig moderna kläder medan de inte riktigt hängde med i svängarna.”
Oscar Wilde: "Det vi själva går klädda i är modernt. Det andra går klädda i är omodernt."

Hemlisbloggaren: ”… ofta känns det mest som att det måste förändras var sjätte månad bara för att det var så fult, det där som var modernt nyss …”
Oscar Wilde: "Modet är en så outhärdlig form av det fula att vi måste ändra det en gång i halvåret."

Hemlisbloggaren: ”… Bara jag får ta med mig dagboken på tåget, så.”
Oscar Wilde: "Jag reser aldrig utan min egen dagbok. Man måste alltid ha något intressant att läsa när man åker tåg."

Oscar Wilde blev fri 1898, men dog bara två år senare i hjärnhinneinflammation på ett hotell i Paris. År 1908 flyttades hans kvarlevor (aaaah, jättespännande skelett!) till Père-Lachaise-kyrkogården där all världens olika kändisar ligger begravda. Tydligen är det särdeles poppis att pussa gravstenen med massa läppstift på sig. (Gravsten och gravsten förresten, det är ett gigantiskt monument och någonstans finns en detalj som är en silversnopp. Som Tycho Brahes näsa, fast genitalier liksom.)

Två myter ska härmed dementeras: han är inte döpt efter den svenska kungen och han hade inte syfilis. (Hur man nu kan veta det.)

Nu tar jag fram plommonstopet och ser till att inga lappar åker vilse eller trillar in bakom fodret. De som har gissat under mer än ett namn får bara en lapp, förresten. (Pffft, ni tror inte att jag ser allt, va?) Årets t-shirt är förresten som vanligt inte färdig, jag, eh, öh, jag, hrm, jag hittar inte lösenordet till t-shirtfabriken. Nu drar jag … Åh! En av rimmarna! Loppran! (När man vinner en t-shirt ska man mejla till mig och säga hur stor man är och vilken adress man har och här har det minsann inte sparats på en enda adress sedan förra året.)

Seså, nu pallrar ni er till lucka 2!

22 kommentarer