Alla tjatar på mig och berättar hur man blir en ny människa om man påtar i trädgården. En ros här, en lök där, en finskuren gräskant där. Och så visar de hur de har bränt sig på näsan redan i april och hur ont de har i ryggen och vilken träningsvärk man får i armarna. AV ATT PÅTA I TRÄDGÅRDEN?
Låt mig och min trädgård nu vara ifred så ska jag inte tvinga er att spela basket, twittra, skaffa konto på Facebook och eget företag när ni ändå håller på. (Jag ser att jag redan för elva år sedan kände likadant i kåseriet ”Saven stiger” – och tänk att jag och grannskapet har överlevt ändå.)
Men jag är inte den som är den. Nu outar jag mig och min trädgård i projektet:
Plåta i trädgården!
Ehum, finns det i krokarna någon landskapsarkitekt som behöver öva på hopplösa projekt? Eller något tv-program som heter ”Swedish Garden Makeover”? Jag är den förste att erkänna att det här inte ser bra ut. (Fast snart blir det ju insynsskyddande blad på våra tremetershäckar, så det kanske är OK ändå?)
Jag drabbades av Babars bryderi igår när jag sprang i Mesta skog. När jag kravlade upp för en brant sluttning i en kraftledningsgata så stötte jag på en svart huggorm som låg där ihopringlad som en lakritsrulle. När jag flyttade på honom med en pinne väste han surt – det har jag banne mig aldrig hört förut från en svensk huggorm.
Är det yngsta dotterns ersättningsykel som är utan sadel?
Hon som kommit på att stöldrisken minskar om sadeln monteras bort?
Nej, den cykeln har sadel och cyklas på hela tiden, Örjan!
De där förbenade ”gillamarkeringarna” drar ju ner era kommentarer till ett minimum! Vem ska jag nu prata med i kommentatorsbåset? (Eller så är ni själva ute i trädgården och arrangerar plåtningar.)
Det är säkert lika roligt att plåta i trädgården som att påta. Fingrarna gör det gärna men det tar tid att övertala resten av kroppen att sluta lata sig …
Funderade just på om likeknappen alltid varit där och jag bara varit hemmablind eller om det är något nytt påhitt.
Jag tänker på salig farbror Melker när jag ser stuprörsprojektet. Hoppas du slipper få den målade mattan nerblött, Lotten.
Vaddå gilla-knapp? Jag gillar också när häcken blir grön och trädgården lite hemlig. Påta är bara halvkul, jag gillar att välta runt jorden och gräva och röja; helst stora stenläggningar och jobbiga projekt.
(Passar på att öva på semikolon. Hur gick det?)
Jaha, den där gilla-knappen! Kan man trycka på den? Jag kopplar inte den till bloggen, den hör ju till facebook.
Lotten, I love you. Ville bara säga det.
Fast eftersom det är jag så bara måste jag berätta något så fantastiskt som jag förstod i vintras på ett föredrag. Temat var ”Naturens apotek och skafferi”, och han som höll i det hette Skogstjärn i efternamn. (Taget, men strängt taget bra!)
Han pratade massor om brännässlor, mjölkört och hallon, alla bra saker man kan smörja in sig med och äta som härrör från dessa, och jag blev helt lycklig. På baksidan av huset, mot allmänningen till, har jag nämligen inlett en segdragen (bokstavlig) kamp mot ett hallonsnår. Där jag lyckas dra upp skiten växer bara mjölkört och brännässlor, i drivor, högar, parti och minut, KUBIKVIS.
Jag som sett framför mig en liten paradisisk trädgård har ju blivit helgalen, men från och med nu ska jag inte röja och svära; bara skörda. Helgonlikt ska jag skrida omkring och varsamt plocka läckerheter, i mina blommiga gummistövlar, med ett huckle på mitt milt leende huvud. Halleluja!
Det är fascinerande att vissa riktiga surdegar till långprojekt efter ett tag blir osynliga. Det halvfärdiga tillstånd som saker och ting befinner sig i har på något sätt blivit det normala och därför slutat vara projekt.
Hos oss är kökstrappan sedan 21 år en lastpall. Nu snart dags för fjärde, eller kanske femte, generationen lastpall. Jag får kanske en trapp till pensionen om jag inte avsätter tid och gör en själv någon semester när inte annat ”viktigare” pockar på min tid.
Ja Luna! Så är det. Det är mycket roligare att skörda mållor än att rensa bort dem som ogräs.
Frågan är bara vad man ska ha alla mållor till.
Fast, mållor hör väl mer till jord som blivit naken som vill skyla sig. Och sånt orkar jag inte hålla på med. Mitt s k ”land” är väldigt ymnigt med gräs och diverse liknande grönt bråte som struntar högaktningsfullt i rader och andra dumheter.
Kvar finns massa bränn-nässlor (är jag övertygad om, trots mitt utrotningförsök runt vinbärsbuskarna förra året) och fräken. Den som har universalmedlet mot fräken ombeds höra av sig omedelbart. Arkeologisk silning av rabatt fungerade inte.
Mot fräken är det nog bara uttröttning som gäller. Typ flera år i rad. Men även jag lyssnar gärna till råd om beprövade genvägar.
Citat från http://www.vaxteko.nu;
En annan säregen målla är bärmållan, som finns sparsamt vildväxande i Sverige men saluförs i fröhandeln under det mer kommersiellt gångbara namnet smultronspenat.
Tänk vad man får lära sig i båset. Nu går jag till sängs gnolandes: Jag har sett miss Grekland, jag har sett miss Kina…
Nämen knaspottor, står ni här och diskuterar trädgård! Fast om jag ska erkänna något, så är det att jag faktiskt gillar två saker i trädgårdssvängen:
1) motorsåg och andra brutalredskap som sabbar och förstör
2) kryddskörd.
I framtiden ska jag odla koriander, basilika och timjan så att jag slipper köpa de fåniga 25-kronorskrukorna som dör bara jag tittar på dem.
Den där nya gilla-knappen som är kopplad till Facebook ska tydligen vara bra för verksamheten och ge mig massa uppmärksamhet och beröm samt en mängd nya föreläsningar och stor förmögenhet.
Jag tvivlar.
Men Lotten, har du inte blandat ihop gillaknappen med bettleriknappen nu? Eller du kanske ska kombinera dem så att det kostar pengar att gilla dig?
Ah, du är ett geni, Niklas! Min lycka är gjord!
(Mutter, mutter, jag gillar inte gillaknappen, men är övertalad.)
Jag håller med dig. Gillaknappen gör dig billig. Ta bort den.
Bra, Niklas! (Hur satte jag nu dit den? Sitter som epoxylim gör den!)
Aaaaaaaah. Där försvann den som en fis på tvären.
Sätt en ”sluta gilla” bredvid.
Vilka gillamarkringar? Har jag missat nåt?
OM jag hade haft trädgård hade dem garanterat inte varit mer pysslad än sådär. Vi valde balkong istället. Den brukar jag faktiskt orka fixa riktigt fin.
Dammråttam! Du har bytt namn! Tänk om jag skulle börja kalla mig …. Lottem? (Vilket jag pga. assimilationen ju gör när jag säger för- och efternamn i snabb följd.)
Josörru, i två dagar hade jag en Facebook-gilla-knapp längst ner i varje inlägg. De som har FB kan då klicka på gilla och jag som har skrivit kan nöjt konstatera att ”jaha, hurra, 8 gillar mig eller texten, humdidum”. I förlängningen skulle (sades det) fler läsa mina texter och den ökade trafiken skulle ge mig berömmelse — och fler föreläsningar.
Men hur kul var gillaknappen egentligen? För MIG var kändes det helt fel: jag vill ju inte bli gillad, jag vill bli kommenterad!
Såå många gånger jag har börjat på en kommentar! Men tagit bort den. Jag har för mycket rädsla att dela med mig av mina tankar. Trots mina snart sjuttio år! Jag baxnar själv. Men nu kommer det. Denna blogg har gett mig ofantligt mycket. Lottens inlägg och alla som kommenterat. Roligt och lärorikt. En folkbildarblogg i min sinnesvärld. När jag var yrkesverksam njöt jag av grannars perfekta gräsmattor och ordnade rabatter. Men jag trivdes bäst hemma bland kvickrot, rödbetor och pioner. Nu är trädgården mitt privata gym som ger styrka och meditationstillfällen. Grepen är mitt bästa redskap förutom alla maskiner som kan underlätta vissa ingrepp. Greppa grepen.
Heja Barkborren! Du syns! Du finns! Och du har ett jättebra alias! (Och vi tackar alla för berömmet.)
Lotten, det där med gillaknappen blev ju lite av ett problem för oss som inte kapitulerat för Fejan. Men jag trycker på den ändå.
Gilla!
Och hej och välkommen, Barkborren, jag samlade mig i sisådär ett år. NU går jag näppeligen att hejda!
Just det — man kan ju numera klicka på den imaginära gillaknappen som varken syns eller ens finns.
Taramtamtam Oj, här får man minsann inte snubbla på knapparna. Satt inte vid min egna förifyllda laptop.
Gilla på facebook skulle jag mer än gärna göra, men håller med om att kommentarerna är bra mycket mer givande. Tyvärr har jag oftast inte tid att varken skriva, eller läsa, trots att jag vet hur fantastiska de kan vara.
Jamen nu är du ju här, DammråttaN. (Man du kanske hinner läsa ibland … en gång i veckan … om inläggen vore lite kortare bara.)