En proffsig rubriksättare hade satt kaffet i halsen och skällt ut mig om jag hade frågat om råd nu. Rubriken här ovan är varken intressant eller informativ och trycker dessutom på aversionsknappen hos just dem som jag vill nå: alla som inte har Facebookkonto eller som skyr de nya digitala medierna som pesten.
Men det är dags att hoppa på tåget nu, hörni. Facebook är inte en fluga, det är inte något som går över som halsont eller hjärtklappning. FB (nu blev jag plötsligt trött på att skriva ut hela namnet) är inte en underhåll(ning)skrävande blogg eller en larvig Rotaryklubb (förlåt min värdering där, men jag har traumatiska upplevelser att luta mig mot).
Men om mitt budskap ska gå fram, måste jag nog sluta skriva parentetiska och gå pang på rödbetan med konkreta exempel.
(Bara en till parentes. Jag sitter hemma och skriver och någonstans inne i huset eller utanför på gatan gnisslar något som en rostig, i vinden svajande vägskylt i en svartvit film från 1950-talet. Jag kan inte hitta gnisselkällan och kan inte sätta på distraherande musik eftersom jag inte kan se tangenterna när jag headbangar. Skriiik, gniiiiiiissel, gnäääääll låter det. Påminner om någons morgonhumör. Men nu vidare.)
I min basketbubbla till fritidsliv kan jag säga ”nej, inga straffar, det var en offensiv” och alla fattar. Om någon kommer med en ny hälta tänker man bara ”jaha”. Efter en hel helg med bollar överallt kan man förledas att tänka att det nog inte har hänt något i världen eftersom alla har varit upptagna med basket.
I min språknördiga yrkesgärning vet jag att vi är en liten bubbla med kunskapsfascister. Vi kan säga ”dubbelt supinum” till den dumma nyhetsuppläsaren på tv och fnittra tillsammans för att sedan skratta åt skämtet som går ut på att SAOL och SAOB är samma sak.
Och i bubblan med människor som lever och andas och försörjer sig på sociala medier tror man lätt att alla är på Facebook. Att alla har sagt upp prenumerationen på morgontidningen. Samt att alla egentligen vill twittra.
Och jag vet att så inte är fallet. Om jag föreläser inför 100 läkarsekreterare, finns knappt en tredjedel på Facebook. Ingen twittrar. Statistiker kan naturligtvis klaga på urvalet och hur jag har ställt frågorna, men tendensen är klar: många står helt utanför. Och det frivilligt. Eller så tvekar de bara för att det verkar så krångligt och läskigt och kontaktsökande när de faktiskt står på helt egna ben och klarar sig bra utan hjälp av idioter till gamla klasskompisar och på inga villkor vill bli kompis med sin svärfar.
Men hör här. Att jag nu gör reklam för och försöker få er att förstå att Facebook är något nödvändigt (ok, luuugn, kanske inte i samma utsträckning som vatten), beror inte på att jag själv är en särskilt aktiv Facebookare utan på att alla signaler säger att mycket på internet kommer att utgå från, imitera eller finnas på Facebook:
- ett filmbolag har visat film PÅ FB
- en tidning skippade pappersversionen för att finnas PÅ FB
- företag som Gröna Lund lägger bara ut sina platsannonser PÅ FB.
Så kliv ur jagvillinte-bubblan och ta hjälp av mig. Följ antingen instruktionen här nedan eller mejla mig så får du privatlektioner.
1.
Gå in på facebook.com. Förhoppningsvis ser det ut så här:
2.
Välj namn. Nej, du måste inte heta det du heter. Du kan ljuga om precis allt som man kan ljuga om. Du kan heta Snurre Sprättsson eller Lisa Olsson fastän du egentligen heter Professor Balthazar. Men du kan också heta det du heter. Och du kan skapa en Facebooksida åt någon annan – jag har ju till exempel blivit förärad en alldeles egen kampanj.
3.
Leta efter ”vänner”. Det är inte som på skolgården när man med svansen mellan benen gick fram till coola Jeanette och bad om att få leka med henne och hon tog upp ett veckoschema och sög på underläppen för att snabbt meddela att ”nä, det är fullt hela veckan”. Det där med ”vän” kan vara allt från bästisar till flyktigt bekanta. (Eller en föreläsare som man träffade i 40 minuter för tre år sedan.)
3.
Eller ägna dig åt att lägga upp bilder som ligger på din hårddisk redan. Profilbild och andra bilder. Husbilder! Blombilder! Skobilder! Många bilder! (Men inte nakenbilder, för Facebook har en nitisk antinakenpolicy.)
3.
Eller öva på att skriva statusrader. (Som ingen ser: så länge du inte har Facebook-vänner är grundinställningen på Facebook-kontot att bara Facebook-vännerna ser det som du skriver.) Vad kan man skriva?
”Lagade köttbullar. Det blev gott.”
”Får inte längre plats ens i förstaklassfåtöljerna.”
”Nej, SAOL är inte samma sak som SAOB.”
Kom ihåg: möjligheterna är tusen gånger tusen när det gäller Facebook. Du gör vad du vill av det!
- Du kan välja att bara vara vän med släktingar.
- Du kanske vill vara vän med alla utom just släktingar?
- Du kan bli vän med alla, men sedan ta bort dem som vänner – eller bara gömma (dölja) dem i listan.
- Du kan om du har ett alias mejla folk och tala om vad du heter på Facebook så att de vet att du finns även om de inte hittar ditt namn.
- Du kan bli vän med enbart kändisar som ofta blir vän med alla.
Bli inte arg på det som i dina ögon är banala statusuppdateringar eller you-had-to-be-there-skämt som du struntar i. Ignorera bara – eller vänd på det och tänk ”nämen jahaja, det visste jag inte”. Klicka på gilla-knappar och skriv kommentarer till andras statusar.
När du har blivit varm i FB-koftan, skaffar du dig en mobil som hjälper dig med statusuppdateringar på toa eller i systemkön. Eller så struntar du i den delen också och använder ditt konto via datorn bara för att som jag säger vänja dig vid gränssnittet.
Jag är alltså inte något vidare Facebook-freak; jag uppdaterar statusen i genomsnitt en gång per dag. Jag har till och med stängt av chatt-funktionen – som visar när man är online – eftersom jag blev så distraherad av alla som tjohooooade ”är du dääääär?” och ville småprata. Man kan trixa jähättemycket med inställningarna.
Fråga mig om ni vill ha hjälp! Skicka de nyfikna men räddhågsna hit! Eller skriv i kommentatorsbåset om era erfarenheter och tipsa om något som ni har hittat på Facebook.
Fotnot lite inom parentes
(Jag hör inte det ovan nämnda gnisslet längre. För på trottoaren utanför huset vrålar en sopmaskin som måste vara en av de fånigaste maskinerna i världen. Istället för att sopa med musklerna, blåser fullvuxna och med muskler försedda människor med en motordriven tvärtomdammsugare alla gruskornen framför sig. Men det kan jag ju nämna lite på Facebook.)
Förresten:
Glömde att min djefla man också gjorde Facebook-reklam häromåret. Och idag gör DN:s nye krönikör Emanuel Karlsten detsamma. Eller, nästan i alla fall.
Ha ha, du kan allt skriva du. Underbart!
”Gilla”
Eller ”Like” eftersom jag har en engelsk (UK) inställning av FB. Latin har jag också haft samt engelsk (pirat).
Om man klarar av att kommentera hos Lotten klarar man av att skaffa sig ett FB-konto.
Jag hoppas att jag med det får fram att det är enkelt och inget annat.
Alla i min släkt utom mormor har ett FB-konto. Mormor har inte någon dator. (Som tur är!)
”är”, att använda på lämpligt ställe i andra stycket.
Toppenintressant, jag vill veta mer om dina Rotaryupplevelser.
Tack, Niklas, är:et är härmed instoppat på ett i mitt tycke lämpligt ställe.
Rotaryupplevelserna inbegriper djupt könsförakt, guldmedaljonger och snubbor. Jag måste smälta och avidentifiera först innan jag kan berätta.
Åh, Bengt piratengelska på FB har jag inte sett — är det arrrh och sådant?
Sanna: Mina föräldrar (som väl är i din mormors ålder) läser knappt ens bloggen här. Att gå in i kommentatorsbåset skulle de aldrig få för sig. Det är en hög tröskel, den här digitala.
Får man stoppa in en alldeles otroligt OT kommentar här? (Ja, jag funderade på bindestreck efter OT men beslutade mig för att låta bli.)
Jag ska åka till Norge på fredag och har nu länsat familjens låda för utländska pengar. Där finns allt möjligt, inklusive drachmer, pesetas och finska mark. Ni fattar: man kan inte lita på att pengarna är gångbara fortfarande.
Det finns norska pengar med och utan hål och en tiokrona ser ut som den fått en tioöring ingjuten i sig.
Nån som har koll? Eller vet var man kan jämföra sin egen uppsättning med bilder på fungerande norska pengar?
Men när man väl börjat använda Internet är inte FB någon större svårighet. Inbillar jag mig. Men jag åkte ju en timme tidigare till skolan 1997 för att chatta på tyska innan lektionerna började. Och idag är jag programmerare. Så det är lite svårt för mig att bedöma svårighetsgraden på att skapa ett FB-konto.
Cecilia N: Titta här.
Hittade bilden här.
Tack för länkservicen till Cecilia N., Sanna!
Jag var ganska länge facebookmotståndare men en dag härom året läste jag det här och började så sakteligen ändra mig. Det blir väl helt enkelt vad man gör det till.
Snubbor är ett väldigt bra ord som måste återfå sin rätta plats i vokabulären.
Pukor och trumpeter! Min djefla man skriver alltså inte enbart obegripligheter!
Niklas- vilken välskriven artikel av DDM.
Lotten: Klart motsatsen till familjehybris, att utelämna länkning till sådan artikel i detta sammanhang. Fy på dig.
Inlägget föranleder mig att aktivera mitt hittills enbart registrerade kontonamn.
Fler som påverkats av Lottens inlägg?
Ajdå. Nåja. Några slantar ser ut som de där. Tack så mycket för hjälpen, världens bästa bås!
Nä, opåverkad. Jag försöker hålla mig så anonym på nätet som det går. Jag kollade häromdagen, googlade hela mitt namn och fick reda på att min namne gör både det ena och det andra. Jag hade knappt nånting. Det passar mig bra.
Jag vet inte vad en Snubbor är. Låter lite som en polsk snickare. -Hej Snubbor, kan du bygga en ny trappa åt mej.
Bra där Lotten och DDM (8/12-09), håller med er båda!
Jag använder mitt riktiga namn på FB, men envisas med ett bloggalias för övrigt. Inte för att jag är särskilt hemlig av mig, men det känns bra så. FB är för vänner (gödslar försiktigt), bloggen är för alla (dynga).
Så tänker …
Ulrika Brohede 😉
Det jag kan reagera på är att de som verkar vara de största motståndarna till FB är de som knappt vet vad det är. De som bara har läst rubriker om det och inte har provat själva.
Jag är glad för att jag är där. Jag får en inblick i min dotters liv (alla vilda partyn) som jag inte haft annars. Jag behåller ett visst mått av kontakt med perifiera vänner. Jag får tips och idéer. Och häromsistens var jag och åt middag med två klasskompisar från nian som jag återupptäckt via FB.
Men min allra första kärlek Hasse, han finns inte där.
Pysseliten menar givetvis ”dygna” inte ”dynga”. Att dygna är något ungdomarna gör när dom är på tex konvent. Dom håller sig vakna ett helt dygn i sträck och partar friskt. På FB skriver Pysse lite sporadiskt men i Lottens blogg dygnar hon och partar friskt.
Tänk att en så fånig maskin säljs till så många, det måste finnas ohyggligt många fåntrattar där ute! Eller kan det ha med ergonomi att göra? undrar en Fastighetsskötare
*tandagnissel, tandagnissel* tredje gången gillt … (hoppas nu inte inlägget dyker upp tre gånger, så intressant är det ju inte)
FB är/blir ju precis det man gör det till! Försöker jag också förklara för de som inte vill.
Kul att det inte bara är jag som först gick med för att ”hålla koll” på ungarna (visade sig vara helt onödigt) men fastnade för att det är ju ett så bra sätt att upprätthålla kontakten med så många som man gärna vill men inte orkar/kan ringa till var och varannan minut.
Men jag förstår inte varför ungarna kallar mig FBberoende – Bara för att datorn är öppen på den sidan större delen av dagen betyder det inte att jag vistas där mer än några minuter åt gången, några gånger/dag … Och ibland skriver jag ingen status/kommenterar på nästan två hela dagar 😉
Säsongen slut för Uppsala Basket. Trist.
Trevligt att ni uppskattade min hyllning till FB. Den senaste texten i den spalten (Populär Kommunikation) handlade om PowerPoint, och jag skrev bl.a. följande: ” Överallt – i näringslivet, i offentliga sektorn, i föreningar – lägger talarna PowerPoint-snaran om halsen på sitt ämne, dödar det och håller upp kadavret för omvärlden.”
Eftersom jag är FB-oanvändare så hakar jag på med den bästa föreläsaren jag träffat på år och dar. Hon var insmugen bland ett antal i och för sig skickliga PP-brukare och gjorde mig lite nervös först. En dam eller kanske tant med förståndiga skor och lite sirligt tal. Hon var oerhört noggrann med sina ord och tappade inte en sats på nittio minuter. Inte en anteckning, inga livlinor, inte en avvikning utan bara ett fullkomligt lysande engagerat och stillsamt anförande som höll trehundra personer knäpptysta och blick stilla till sista ordet. Sedan dundrade applåderna. Magi!
@Luna: De som haft förmånen att lyssna till Jane Gooddall har mött precis det du beskriver. Får ni chansen att gå på ett av hennes föredrag missa den inte!
Detta med olika företeelser på FB är lite rörigt, och har ändrats ibland. Men åtminstone finns det just nu följande:
1) Personer/konton/personliga profiler (vacklande terminologi)
Detta är något vars namn, bild och övrig information förutsätts beskriva verkliga personer: ”Facebook users provide their real names and information, and we need your help to keep it that way.” Det är en god strävan, tycker jag.
2) Sidor
Officiella sidor som beskriver organisationer, företag, kändisar etc. Får bara skapas av officiell representant.
3) Grupper
Får skapas av vem som helst och handla om vad som helst (nåja …).
Det är inte så stor skillnad på skärmen mellan dessa tre, men (1) kan man lägga till som vän, (2) kan man gilla och (3) kan man gå med i.
Jag avslutar med en språkfråga: Varför används nästan alltid prepositionen ”på” framför ”Facebook”? Är det bara jag som tycker ”Jag är med på Facebook.” låter konstigt? Annars är man väl mest ”med i” något? Hmm, utom teve …
I mitt fall handlar det varken om rädsla eller okunskap utan om andra saker. Visst har jag funderat ibland som när min gamla #synthaekanal på irc återuppstod på FB men har jag överlevt utan att samtal med dem om musik i 10 år överlever jag nog resten av livet oxå. Jag ser heller ingen anledning att lägga all min kommunikation/relationer i en korg. Kanske måste jag gå med den dag barnen väljer att skapa konton där för att hålla lite koll men de är rätt vettiga ungar så jag slipper nog. Men visst en dag kanske ”vanliga” nätet försvinner och ersätt med FB, då får jag väl omvärdera.
För övrigt så har grönan sina annonser på http://www.gronalund.com/sv/Om-oss/Jobba-pa-Gronan/ som inte är FB. Men det kanske var ett hypotetiskt framtidsscenario?
Bra tillägg där, Peter S!
Vad jag heller inte har berört är allt skräp på FB — tävlingar och annat tidsödande trams. Men sådant kan man välja bort.
Men se där, Béatrice, Grönan som jag till och med har intervjuat om jobbkampanjen som bara skulle ske på FB och allt. Har de kanske fått in för få ansökningar?
Oj, glömde ju språkfrågan om prepositionen ”på”.
När det gäller svenska är det nästan det allra svåraste för alla som har annat modersmål eftersom man är på bussen och på Facebook samt på dagis men i taxin och i skolan. (Fast jag har en känsla av att jag nog inte säger ”med på Facebook” utan ”på Facebook”.) Jag har inte lyckats finna logiken i det — någon annan som har en teori?
(Dessutom är jag ju prepositionsvilse eftersom jag har norrbottniska i botten och då är man konstigt nog på affärn.)
Jag skulle nog säga att prepositioner är nästan det allra svåraste att lära sig på alla språk där sådana används, inte bara svenskan. Ju mer man studerar dem, desto godtyckligare känns de. Lite som Schrödingers katt.
Förresten EDM, apropå PowerPoint: http://www.youtube.com/watch?v=lpvgfmEU2Ck
Jag tycker att det är lite svårt det där med vänner på FB. Det irriterar mej dessutom en smula att kontakterna kallas just ”vänner”. Det borde heta kontakter helt enkelt. Det är svårt att tacka nej till någon som vill vara ens ”vän” men helt okej att säga nej till en kontakt. Jag har verkligen inte lust att vara ”vän” med varenda gammal granne eller skolkamrater som man tappat kontakten med av nån anledning.
Men FB är bra för att ha lite koll på nyvuxna barn som aldrig varken ringer eller svarar i telefon. Inte för att ha koll på vad de gör (omöjligt och onödigt i tjugoårsåldern) men på att de finns.
Angående PP och mannens träffsäkra beskrivning vill jag minnas att overheadprojektorn ibland kallades för ”intelligensprotes” när den kom.
Christer: Schrödingers katt, är det den där som ska flås?
Jag är också oanvändare trots många påtryckningar. En anledning är det som Ingela nämner, att alla kallas för ”vänner”. Jag vill inte vara ”vän” med idioter till gamla klasskompisar eller killen som jobbar på macken, men jag misstänker att jag får svårt att neka om någon frågar. Och ofta tappar man ju kontakten med folk för att man inte längre har särskilt mycket gemensamt med dem, eller hur? Av alla mina tappade kontakter finns det en handfull som känns som en verklig förlust. Resten är bara axelryckningar.
En annan stor anledning är att jag rakt inte behöver mer datortid i mitt liv. Jag behöver vara ute och göra och känna och uppleva saker på riktigt – stimulera alla sinnen samtidigt. Och jag behöver träffa människor IRL som man säger. Det gör jag alldeles för sällan.
Gerbilen: Schrödingers katt är den där i lådan som man inte vet om den lever eller inte, men om man tittar efter är den helt säkert död.
Ingen lysande liknelse till prepositionerna, men jag menar att det känns som att de liksom kvarkarna påverkas av att iakttas. Typ.
Precis allt det där som antitanten Helena skriver håller jag med om.
Förlåt, söta Lotten, men inget av det du sagt övertygar mig. Än så länge är fejan för mig dynghögen som femton miljarder flugor tycker är jättefascinerande men som jag ändå inte vill vidröra med min sugsnabel.
Det kan komma att inträffa saker som får mig att aktivera mitt medlemskap igen (jag gick med en gång men gick genast ur igen), till exempel att nån jag gärna vill ha kontakt med absolut inte är tillgänglig på nåt annat sätt, men till dess … näej. Jag har inte tid. Jag vill inte ha den typen av ytliga bekantskaper (nu längre — om fejan funnits när jag var yngre skulle jag genast ha blivit beroende). Jag tycker inte om att det tillämpas censur. Jag gillar inte att man automatiskt ger bort upphovsrätten till bildmaterial och annat som man lägger upp (det gör jag i och för sig gärna, men då för att jag bestämmer det själv, inte för att fuckface-book vill det). Jag tycker definitivt illa om att man inte går ur fast man tror det, utan att det är ganska komplicerat att verkligen klippa kontakten med skiten (det går ju, men man får anstränga sig för att hitta instruktioner. Jag har, om nån behöver).
Jag väntar istället på nästa sociala forum som förhoppningsvis är bättre. För utvecklingen lär inte stanna vid fejan.
Jag håller å ena sidan med Antitanten, Cecilia N och Miss Gillette. Å andra sidan har jag återfunnit en nyckelperson från ungdomen och det uppväger alla nackdelar jag kan tänka ut. Som ett opretentiöst kommunikationsmedium är fejan helt ok. Statusuppdateringar kan man göra precis så mycket eller lite man vill och man måste inte lägga ut alla bilder man har.
Jo det är ju en fin tanke att man ska umgås med folk live, men när man som jag åker till jobbet vid sju och kommer hem vid halv sju och har vännerna spridda över hela Sverige och världen, så är fejan oerhört praktiskt för att ha någon slags kontakt alls med vänner och bekanta.
Helena-anti-det-mesta; du och jag är ju lysande exempel på att man kan hitta borttappade personer även här i LKB.
Ofejar mest beroende på att jag har ett så rörigt förhållande till mig själv som kvasi-offentlig person. Och jag tillbringar som flera båspolare en ohälsosam mängd tid framför datorn fejan förutan.
Finast idag: LKB!
Och jag håller helt med dig, Miss Gillette, om att det som idag kallas sociala medier (nya digitala medier) i framtiden inte kommer att se ut och funka som de gör nu. De kommer att vara smidiga och lätthanterliga, nämligen.
Ja, ibland är det ju jätteroligt att hitta borttappingar, det kan jag inte förneka. Jag är inte heller övertygat anti FB, för jag är medveten om att jag borde nätverka och marknadsföra mig själv där som egenföretagare. Men jag vill verkligen inte så jag skjuter det hela tiden på framtiden.
Och när man som jag har lite eremitiska och misantropiska tendenser finns det kanske en risk med att sitta på sin ensliga kammare med tangentbordet och tro att man har ett rikt socialt liv. Det är nog nyttigt att anstränga sig mer, tror jag.
Och här blev de dumma lövblåsarna inte alls OT när vi pratar Facebook.
(För er som inte har FB kan jag berätta att det är en länk till gruppen Skrota lövblåsarna!)
Jag ”gick med”, Christer! (Stackars Kenneth J här ovan får inget stöd alls.)
Det här med att hålla koll på ungar förutsätter att ungarna vill vara din vän – mina vill det inte. Och lika glad är jag. Jag blir bara helstressad om jag skulle se alla fyllekalas min äldstas bekantskapskrets ägnar sig åt. (Jag vet att han själv mest sitter på sitt rum och umgås via datorn så…)
Hur tänker ni andra?
Jag har än så länge bara nördiga läx- och nykteristbarn som är helt öppna med sina FB-konton. Den dag de vill vara hemliga och ”inte vän” med mig, får de så klart vara det.
Men om man nu ska fortsätta diskussionen om vad som är bra och dåligt på FB, så är det extremt frustrerande att se hur folk spelar ut varandra.
• Han som nyss gjorde slut med sin tjej lägger upp en ny profilbild där han kramar en helt annan tjej.
• Hon som är ovän med sin bästis diskuterar bästisens tillkortakommanden med andra tjejer i en helt öppen tråd.
• De som är med i Hemliga Klubben Där Töntarna Inte Får Vara Med skriver glatt om alla sina uuuuuuunderbara (hemliga) möten.
(Det här är inte begränsat till högstadietjafs utan förekommer även hos medelålders smartskallar.)
Jag har lämnat Fejan men letade efter en lämplig post att skriva det här på. Du kan/måste lämna offert om dina tjänster till inte mindre än SR, upptäckte jag idag. Eller vänta, du jobbar ju redan där, väl, på sätt och vis (är ingen radiolyssnare, så jag har inte koll).
Nedanstående upptäckte jag hursomhelst i dag, på deras sida om programmet Välviljans apartheid, när jag googlade på den som nämns i citatet:
Elisabeth Langran är jurist och jobbade tidigare på Försäkringskassan, men när nya direktiv kom om hur de skulle bedömma personers behov av assistans kände hon att det stred mot hennes syn på människovärdet.
Bedömma?
Så, nu kan jag lägga mig, nu har jag gnällt om det nånstans, men inte gjort det jag brukar, skriva till den det vederbör och klaga (lite overkill har jag förstått, när det handlar om ett ord…).
Men det här med ”bedömma” är ju ett jättebra exempel på hur viktigt det är att skriva så att läsaren inte blir störd. Har du en länk, Pärlbesatt?
Asch, det glömde jag bifoga, fast jag ju hade sidan framme. Hold on, så ska jag hitta den. Letade och hittade även det här. Jädrar i havet vad bråttom de haft när de skrivit, verkar det som…
”Magnus Liefvendahl verksamhetsansvarig på Försäkringskassan medger att han inte vet hur lång tid det tar för honom att gå på toaletten och att det finns en hel del i reportaget om Ann Göransson som han anser är ”bekymmersamma”. Att Försäkrimngskassan inte enss pratat med Ann är en sådan bekymmesam sak.”
Länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3139&artikel=3390391
Och nu ursprungslänken:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3139&artikel=3390335
Ha! Sökte på synonymer till ohöljd och vips så hamnade jag här igen! Trevligt!
Jag tror, Daniel, att man kan söka på allt mellan ”vadderade toasitsar” och ”skolväg” och ändå hamna här.
Ett tips bara:
http://www.synonymer.se/
Nu kastades jag tillbaks hit efter att det kommit en kommentar till. Är fortfarande inte tillbaks på Fejan. Däremot önskar jag du kunde en offert till DN om att lära dem att det inte inte inte heter ta tillvara på. Senast i dag i en artikel om Stoltenberg stod det så. Och häromdagen skrev en annan DN-nisse Ända sättet att… Man trodde man hamnat på en blogg vilken som skriven av nån som särskriver och inte har nån aning om interpunktion. Gaaah, för att citera en av mina gamla Fejan-kompisar.