Jag har berättat förut att jag är uppvuxen i ett akademiskt hippiehem där det mesta var ganska stökigt och man inte firade kommersiella högtider som mors och fars dag. Idag har jag till exempel inte som en god dotter gratulerat min mor – som har bytt åsikt helt och numera absolut vill bli uppmärksammad. (Okej, okej, jag ska!) Inte heller har jag blivit gratulerad här hemma eftersom jag de facto inte bryr mig om det.
Se där vad som händer när man blir feluppfostrad! Man går miste om en hel massa!
Men i morse blev jag faktiskt gratulerad av min djefla blyga svärmor, som gav mig en present ”från en mor till en annan”. Det innebar att jag och hennes son – min djefla man – fick åka ut med tusenlappar i handen för att ett klippmonster köpa! (Apropå gårdagens text. Jotack, jag mår bättre i armarna och händerna nu. Träningsvärken sitter som två skruvstäd på underarmarna.)
Först åkte vi till affären som snart måste vinna pris som varande den absolut fulaste. Kan man blanda blått, rosa i två olika nyanser, orange, grått och svart samt blekgult i en enda entré? Javisst:
Det var lite dyrt där. Då åkte vi till Jula, som i telefon intygade att jooorå, de hade sju exemplar kvar av den batteridrivna klippare som vi ville ha. När vi väl kom dit hade de dock endast ett skyltexemplar kvar – som inte var till salu. Därefter åkte vi till Plantagen som dels hade 374 kunder som köpte blombuketter till sina mammor, dels vår klippare. Nästan 1 500 kronor billigare än på Coop …
Och klipparen går bra? undrar ni? Vet inte, jag har ingen aning. Bzzzzzzz bzzzzzzzzz låter det från trädgården och det ser himla bra ut – men jag är lam och allergisk och har en blogg att ta hand om, jue.
En get hade blivit billigare tror jag.
Min gräsmatta påminner om din (före klippning) och jag måste också skaffa maskin. Tips?
Mitt tips är jättetrist, Ullah: lita inte på det som du ser på nätet. Priserna stämde inte, modellerna stämde inte, lagerhållningen stämde inte. Till yttermera visso stämde ju heller inte den mänskliga rösten i den så pålitliga telefonen. Råd och Rön gillade vårt val, som heter Rotak 37 LI (Bosch.) Men än så länge vet vi som sagt inte särskilt mycket om den.
När det gäller sort, så tycker jag att handjagare är bäst. Men att batteridrivna är ok. (Alltså är dagens köp idag en kompromiss.) Likaså är elmaskiner med sladd bra, även om sladden är mer än bänglig.
Motorgräsklippare tycker jag som bekant inte alls om. (Förklaring finns i ett elva år gammalt kåseri.)
Grattis till klipparen! Vilken svärmor! Grattis till henne också! Vilken klippare till svärdotter!
Senaste rapporten lyder som följer:
Något har hänt. Klipparen är död. Trots batteriladdning får vi inte igång den. Hela familjen gråter. Gräsmattan växer. Butiken är stängd.
Ack.
Vi har en Rotak 43. Utan batteri. Sladddriven. Har funkat perfekt, utan service i 5 år nu. Bara i med sladden och kör.
Vår Rotak har som ett dödmansgrepp, man måste trycka in en röd knapp och sedan hålla in en bygel för att den ska starta. Kan det vara nått sånt som felas eran apparat? Eller har batteriet lossnat? Har ni pratat vänligt med den, dom batteridrivna kan vara lite lättstötta. Har ni laddat batteriet länge nog? Har det regnat på den? Har ni klippt uppochner?
Ni har väl motat bort geten? Rotakar och getter går inte bra ihop.
Nu sörjer vi den fina gräsklipparen.
Vi har talat med den, bett den att inte sura och klappat samt smekt den ömt. Allt ser ok ut och batteriet är nyladdat men inte ett ljud kommer ur den fine. Döde mannens har satt klorna i maskinens hjärta. Eller om det var en get på besök?
Men jisses vad bra att jag har en blogg!
Det ska finnas någon pryl som man bryter strömmen med så att den inte starta av misstag när man ska göra rent under eller ställa undan maskinen. Den kan lossna av vibrationer och då startar inte maskinen. Har ni kollat den?
Japp! Precis! Bra, PK! Och där inne ser det lite skumt ut! (Men vis av andra gånger har jag inte varit där och petat. Plantagen får sig ett besök av mig imorrn, så är det.)
Tack för tips. Fast för tillfället lutar det inte åt att jag skall skaffa just en likadan. Hoppas dock att du uppdaterar läget kontinuerligt.
Funkar den nu?
På tal om inget, är ordet affisch onomatopoetiskt? Och hur stavar man det? Och hur är det med plansch? Är det onomatopoetiskt?
Nä, han klipparn, han ä dö.
Alla ord är ju onomatopoetiska om man riktigt anstränger sig. Klatcha med en blöt affisch i ett marmorgolv: aaaaaaffiiisch!
Men han rör ju på sig.
Jag har sneglat på sån däringa batteridriven gräsklippare i flera år, men hittills avstått. Särskilt efter att svågern köpte en förra året och förklarade att den var jättebra. Men att batteriet bara räckte till halva deras gräsmatta – som är hälften så stor som min egen…
lotten: Det är verkligen nåt med svärmödrar och gräsklippare: när Maken och jag kom hem från en resa vi företog nä vi hade varit gifta i tre månader fick vi en gräsklippare i bröllopspresent av hans svärmor. (Vi hade gift oss jättefort och jättehemligt, så vi slapp det där med bröllopspresenter. Det här var den enda vi fick över huvud taget, fast den hade vi faktiskt nytta av ett antal år så det fick väl gå dårå.
pk: I och för sig skulle jag också hellre ha en get eller nåt annat betande djur. Men vårt sätt att slippa gräsklippning är att gradvis plantera perenner över hela tomten tills det så småningom inte finns nån gräsmatta kvar att tala om. Och vilket betesdjur man än väljer lär det tyvärr inte hålla sig till bara gräset.
Perenner låter väl bra, men blir det inte en massa ogräs att rensa istället?
Jag har redan en bra batteridriven gräsklippare som har några år på nacken, men tyvärr har batteriet laddats ur och jag får inte tag på något nytt.
Jag rekommenderar mossmatta. Städsegrön och underhållsfri.
Yay: nu är maskinen utbytt. Det var verkligen inga problem:
– Nämen! Vad trist! Gå och ta en ny gräsklippare där borta bara!
Nu ska vi bara skruva ihop den ”nya” …
Då får vi hoppas att den håller bättre.
Sen kan man konstatera att fru Bergman inte såg på Mästarnas mästare, eller iaf inte bloggat om det.
Johodå, jag såg visst Mästarnas Mästare, jag ser varenda sekund — men jag HATAR att de små liven ska elimineras och åka ut och jag HATAR när våra storstjärnor ska tvingas stapla fucking stenklumpar på varandra.
Men jag ÄLSKAR Ingemar Stenmark och Anders Limpar. Det gör jag. Och Pekka Lindmark förstås.
Om jag ska blogga om det blir det i affekt och med ilska.
För övrigt är det ingen som har börjat skruva ihop den nya maskinen …
Nä, utsållningen gillar inte jag heller.
Pekka Lindmark har bara varit ett namn på radion, typ, för mig så det var en trevlig ”bekantskap” att se honom där.
Det är lätt att föreställa sig en glad Limpar, 7 år.
Och vem hade trott annat än att Stenis skulle vinna?
Är den nya maskinen likadan?
Nya, likadana maskinen är ett underverk som funkar så bra att den djefla mannen har varit ute och klippt rutmönster nu ikväll när jag var och spelade basket.
Hurra!
Aha, ni har monterat ihop den redan. Så bra, funkar den som den ska?
pk: Man får ju välja perenner som brer ut sig och växer varann till mötes så det inte blir nån yta mellan dem. Mycket stora burkar blir det, och träd, och ruggbildande snyggingar. Stenbumlingar också när jag får tag på nån som kan köra dit några. Jorå, vi är på god väg.
Miss G: Har jag inte sagt åt mig att alltid korra? Nu står det ju burkar här ovan. Lottens kommentatorer tror väl inte du är klok. Buskar ska det vara.
Resten låter iofs också besynnerligt men innehåller såvitt jag ser inga slag- eller andra korrfel.
Burkar, burkar, burkar, jag har redan bestämt mig för att fylla trädgården med burkar.
Man kan bli slav under burkar, sk burkslav. (se där, ett ord att slå upp kanske?)
pk: Burkslav? Är det konserverad serb månne? Brr, låter inte bra. Och burkaslavar finns det redan alldeles för många. Då är jag hellre buskslav.