Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar:
– Dubbelt supinum stör läsningen!
När jag sätter mig på scenkanten och långsamt viskar fram mitt budskap om de–dem–dom, hörs en violinkvartett gnissla i bakgrunden. När jag i slutet (efter blott en timme, mer orkar inte de svettiga åskådarna) visar att man i ett informationsblad i tur och ordning ska 1) ange ämnet 2) informera för allt vad tygen håller 3) tala om vad läsaren har för skyldigheter, kommer konfetti av sönderrivna lappar från barnens skolor drösslande från taket – ner på alla i den saliga publiken.
Sedan kanske jag måste strippa steppa lite bara för showens skull?
Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor. Men nej, det är jag i steppskor.)
Nämen allvarligt talat: bjud in mig till er skola eller till era barns skolor. Jag kan göra underverk.
– Lotten Bergman, så här på 100-årsdagen måste vi ju få fråga: vilken var den roligaste tiden i ditt liv?
– Vad säger han? Vem? Vilken låda?
– FRÅGA! NÄR VAR DET SOM ROLIGAST?
– Hur ska jag kunna veta när du är som roligast?
– DU!
– Ja, jag säger ju det. Inte ett dugg rolig. Dessutom har du en fånig mustasch.
– När du ser tillbaka …
– Kommer inte på fråga. Kanelbullar gjorde jag senast någon gång i slutet av 1900-talet.
Mina gener är sådana att jag på ålderns höst 1) kommer att få dålig hörsel 2) inte kommer att minnas ett endaste dugg. På min 100-årsdag får ungdomarna helt enkelt rota i de gamla bloggarkiven, så är det. Därför berättar jag när jag har som roligast.
Jag har inte träffat alla i kommentatorsbåset – men många av er som kommenterar har öppnat era hem och låtit mig sova över på golvet i hallen, på finsoffan och i tältsängen, en familj åkte flera mil för att titta på flygplan med mig, många har trillat in i mitt hus och några har dessutom låtit mig komma på studiebesök. Jag har er alla att tacka för många, många skratt. Nu ska ni få se hur en av långskrivarna i båset ser ut:
Skogsgurra.
Han bor med sin fru Karin i obygden bortitok, dit man kommer via en slingrande grusväg med grässträng i mitten. Vägen går inte att beskriva med ”ta vänster, sedan höger”: man måste ha värden i örat för att komma fram. Så hur vågar jag mig dit – med barn och allt? Ptja, positiv magkänsla kanske?
När man kör in på den enorma gårdsplanen framför Skogsgurras hus, skriker man små förtjusta pip-tjut eftersom det inte står ett enormt hus på tomten, utan två!
1. Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.2. Det andra, nästan övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.
Den vänstra delen av det trasigare huset är faktiskt från 1700-talet, och någonstans där i fogen mellan de två århundradena har något satt sig på sniskan så att taket böljar lite. Men äsch – självklart måste vi ju gå in och titta, kom barn!
Sa jag.
Fru Karin skakade då på huvudet och sa att nej, där har ingen varit sedan hennes pappa dog 1973, och nej, det är inte tillrådligt att ta med sig barnen och ta för guds skull på er stövlar. Skogsgurra sa ”det här vågar jag inte titta på” och försvann.
Som ni ser på bilden ovan har verandan ingen entrétrappa – man får klättra upp på en stege. Jättespännande!
Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.
Vi öppnade en knarrande dörr utan lås och klev in i en vacker, färgglad hall med sviktande golv.
Blommig hall, ljusblå trappa.
Jag sa ”titta, det finns andra som målar på väggarna i sina hem” till barnen och traskade vidare. På golvet låg något som såg ut som en rebus:
Hur tolkar ni detta?
I ett skåp fanns 13 båtmotorer, i en soffa låg en stor gipsbyst, i ett fönster fanns det dryckjom.
Mums, koncentrerad svavelsyra.
På ett ställe var golvet så murket att jag höll på att åka rutschkana rakt ner i källaren. Jag vände upp blicken och hittade en ledtråd: en balja på drift.
Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.
På väg ut igen, anade vi vilket partyhus det nog hade varit en gång i tiden.
Pilsner!
När vi kom in i boningshuset igen för att leta upp Fru Karin och hennes Skogsgurra, möttes vi i hallen av en liten smidig räknesticka.
Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.
Och sedan försvann tiden i ett huj – vi pratade i munnen på varandra, inspekterade ägorna, drack champagne, letade efter gamla tapeter, irrade upp på vinden för att kolla på räknemaskiner, drack te och pratade varandra sönder och samman. Vid midnatt sa Skogsgurra ”nämen om man skulle ta och äta något?” och bad Åttaåringen om ett förslag på nattamat. Denne förslagne lille pojke öppnade kylskåpet och sa bestämt att bacon och ägg skulle sitta fint.
Därför satt vi klockan halv ett på natten och åt ägg och bacon som den naturligaste sak i världen. Sedan kröp vi till kojs. Eller … de andra lade sig på soffor och madrasser – jag kröp in här:
”Lottens antikatt-tält” kallas detta.
För så är det med nästan alla som jag känner: de har katt. Och där de förnicklade katterna är, kan jag ju inte vara med astmaväs och nässnor samt ögonkli. Därför byggde Skogsgurra detta enkla tjäll till mig. Under natten åskade det och regnade som aldrig förr — och där låg jag bredvid en fotogenlampa, en dator och en kofot (ännu en rebus?) och hade det hur bra som helst.
Men nu till dagens läsarfråga. Vi gjorde ett gemensamt besök på det lilla Arbetarmuseet i Gråbo, där Skogsgurra vevade igång en gammal grammofon på hög volym och nästan ville ta med sig en fin älgtavla hem. Där fanns även en gammal skolsal, med dessa mystiska matematikredskap:
Va ä dä?
Vet någon av er hur de användes i skolundervisningen? Det är plywoodremsor som hänger styvt och obegripligt. (Museipersonalen visste inte heller.)
Släng er i väggen, Per Moberg och Nigella och allt vad ni nu heter. Jag lagar faktiskt mat iklädd bikini.
Lök och lök.
Det är på det viset att jag har fått ett (betalt) hedersuppdrag: att provlaga recept ur en ännu inte utkommen bok av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström: Matmolekyler. (Se även Matmolekyler på Taffel.)
Jag valde en löksoppa eftersom Nittonåringen här hemma häromdagen sa:
– Lööööök, jag skulle vilja ha mer lök i all mat!
Sedan fick jag sådan våldsamma problem med ingrediensinförskaffandet att nyss nämnde Nittonåring hann åka hemifrån för att ta några resttentor nere i Lund och alls inte fick avnjuta kvällens ömt tillagade soppa.
Visst ser det lite enkelt, ganska billigt och lättåtkomligt ut när allt står samlat sådär på en liten gammal bricka, inköpt för 2 kr på loppis? Jamen fokusera då på orden ”ost” och ”ljus miso” så ska ni få höra på andra bullar lökar.
I receptet står det att osten gärna ska vara ”grovriven lagrad ost, gärna gruyère, comté eller Västerhavsost”. Som Coop (där jag köper nästan allt) inte har. Ehum, kan man kanske ersätta den med en extremt lagrad Västerbotten? tänkte jag och köpte en bit som förstås var helt fel eftersom man hellre ska ta grevé eller herrgård. Som jag inte alls köpte.
Rätt ska vara rätt, tänkte jag och letade i minnet efter en ostbutik som jag aldrig har varit i eftersom den ligger i en del av staden där jag aldrig går: i frisörgettot.
Gamla staden i Eskilstuna, där det på ett par hundra meter ryms tiotalet frisörer, tre skönhetssalonger och två antikaffärer samt en ostbutik.Eller rättare sagt en kombinerad blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt.
Men det räcker ju inte med att hitta rätt ost – ska man provlaga måste man göra allt rätt. Vad är det som kallas ”ljus miso”? Det är i alla fall inte det som på Coop heter ”Miso: ljus soja av japansk typ”. Nej, man måste bege sig ner i ett f.d. parkeringsgarage i stadens China Town:
Gå ner i den mörka avgrunden där!Ser ni: ljus miso! (Men man ska inte äta det lilla paketet där, nähedå.)
Den vilda jakten på ingredienserna fortsatte med en tur till Systemet eftersom jag skulle ha ”torr sherry, helst fino” och ”vitt oekat vin, gärna chardonnay”. Fino? Oekat? Vabaha?
– Fino? jag ska kolla i daaataaaan. Jaha, jaså, det är en sort. Den där! Men oekat? Ja, nä, då smakar det nog inte ek … aha, det finns en sort som heter ”unoaked”! sa den samlade personalskaran på Systemet där vi hängde över en datorskärm.
Unoaked! Fino! Yay!
Nu skulle man kunna tro att jag med mina resor kors och tvärs över stan tyckte att projektet här var både krångligt och bökigt. Men icke då. Det allra värsta med att laga mat efter recept är ju att ha tålamod att steka löken i all evighet. Jag vill fräsa den snabbt och effektivt som en snytning – inte stå och röra, inspektera och filosofera. (Bränner jag min mat ibland? Ja.)
Det här är en barnportion med ganska lite soppa och en massa macka.
Tre timmar tog det från början till slut – men jädrar vilken löksoppa! Alldeles söt och god, slafsig och kladdig och ljuvlig. (Och bikinin hade jag på mig hela tiden, ja.)
Ni ser hur Selma står där och blänger mot fotografen? Eller vänta, hon kanske bara står där och ser ut som hon borde gjorde. Klänningen ser förstås lite för tajt ut vid axlarna. Hon kanske har obekväma skor? Och ont i den onda höften? Eller vänta, det är förstås alldeles för varmt ute och hon vill ju bara in i huset igen för att fortsätta att skriva.
För hand.
Vid ett skrivbord.
På icke alls ergonomiska stolar.
Detta gnager i mig som en bäver i byggartagen. Förr i tiden skrevs storverk och odödliga alster av människor som satt fast i korsetter och kravatter och som dessutom var tvungna att använda krånglande pennor och som inte kunde slå upp ett endaste dugg på internet. Hade de halsfluss, mjältsjuka eller kallbrand var det bara att stå ut och hoppas på det bästa. Och om de ville ha lindrande te, fick de vänta i många fler minuter än vi gör idag på att vattnet skulle koka.
I väntan på min lidnerska knäpp och därpå följande Nobelpris, far jag omkring och besöker allehanda konstnärer och författare för att klappa lite på dem.
Fröding hade det inte heller så roligt.
När vi kom till Frödings födelseplats började det spöregna samtidigt som vi var hungriga, och eftersom Fröding ju inte alls värkte fram något strax efter födseln, sprang vi bara fram till honom och sedan tillbaka till bilen. Detta kallade vi Frödingeloppet.
När vi närmade oss Kristinehamn, tog vi en omväg för att skåda Picassos jättestaty som föreställer hans fru och alls inte en envingad skata.
Picassos fru hade det kanske roligare än vi?
När vi i hällande spöregn och 97 sekundmeters motvind hade kämpat oss fram till Picassoskulpturen, stannade vi i 5,2 sekunder för att hinna föreviga upplevelsen – sedan rusade vi i samma jädra motvind tillbaka till bilen. (Obegripligt meteorologiskt fenomen.) Detta kallade vi Picassoloppet.
Men det besvärligaste var egentligen det som upptäcktes på Mårbacka: bildarrangemanget.
De måste ha flyttat på soluret! Klåpare!
Nu ska jag sätta mig i en miljölampas dassiga sken och på kollegieblockspapper med en kass reklampenna från Q8 skriva storverk och odödligheter. Jag ska ta på mig ett par för små jeans och äta sill också. Sedan ska jag definitivt utnämna barnen till mina ödmjuka tjänare och skicka bud via sms närhelst jag behöver assistans.
– G’morrn, Elvaåringen. Jag tar frukost på sängen idag, tack.
– Men mamm…
– Scccchhhhhh. Mamma skaaaaapar.
Krafs krafs. … hon kom som en virvelvind med en mobiltelefon i ett nyckelband om halsen … Just så.
Se där, en perfekt kvällstidningsrubrik. Vänta, en till:
Lotten rasar – kalla kulvertar på Kumla!
Vad lätt det är! Vi tar ännu en:
Lotten i fängelse – utan bh!
Bakgrunden är förstås att jag sedan liten palt har försökt ta mig in i ett fängelse. Som alla andra tror jag ju att det ser ut som i Strul, Brubaker, Papillon, Jönssonligan, Shawshank Redemption, eller i värsta fall Hogans hjältar.
Min kriminella bana började med en stulen karamellburk i plåt i maj 1977 och slutade med en stulen kajalpenna i juni 1977. (Förutom att jag ju i tioårsåldern stal barbieskor av mina kompisar och att jag utan att veta om det stal en motorcykel i Italien när jag var nitton.)
Chaplin.
Men slängd i fängelse blev jag icke, trots mina förbrytelser.
Igår var jag dock som Pecha Kucha-föreläsare med min djefla man, operasångerskan Katarina Pilotti och arkitekten Karin Törnquist på Kumlaanstalten för att liksom underhålla lite. Liksom Johnny Cash-igt, vill jag se det som. Vi hade blivit förberedda på att vi inte skulle få ta med oss kameror, mobiler och datorer in och att inte bära ”utmanande klädsel”. Men faktum är att man dessutom måste lämna kvar smycken och klockor och helst ska gå in utan skärp eller små spännen på skorna eftersom metalldetektorn är superduperkänslig och börjar pipa för minsta lilla.
Jag bestämde mig för att vinna inte-pipa-tävlingen och när jag väntade på min tur, eliminerade jag precis allt som skulle kunna ge utslag. Efter en extra genomgång upptäckte jag till min stora fasa två hårspännen som jag inte minns när jag satte på mig. Och så åkte bh:n av. Det gör inte så stor skillnad på just mig, men dagens balconetter och push uppisar och allt vad de heter är ju så trevligt vadderade att man säkerligen skulle kunna gömma en lövsåg i dem.
Och jag vann! Jag pep inte! Vissa i församlingen påstod senare att jag kom på delad förstaplats, men jag säger som Gunnar Larsson 1972: jag var faktiskt först.
Clooney.
Efter den noggranna visiteringen förväntade jag mig ännu en kontroll, mer fokuserad på kroppens kaviteter, men det slapp vi.
För att komma till föreläsningslokalen fick vi gå genom vansinneslånga kulvertar som var behagligt kalla just denna heta sommardag. Vårdaren (fångvaktaren) som var vår ciceron berättade att personalen inte fick tjänsteskor, vilket vi alla tyckte var bedrövligt; de skulle ju utrustas med joggingskor och få dagens motion av alla dagliga kulverttransporter och därmed förbättra folkhälsan.
Väggarna i kulvertarna är på ena sidan smyckad av klienter (fångar) som fick måla vad de ville på 1970-talet. Det ser ut som om jag hade målat: det är fult och utan känsla och … äh, dåligt helt enkelt. Bläh. Man rycker på axlarna och tänker ”vad synd” på så långa väggar.
Men andra sidan är fullständigt fantastisk – målningarna från de senaste tio åren är mer professionellt utförda än på många av de museer jag har besökt. Vi gick så långsamt vi kunde och oooo:ade och aaaaa:ade och kunde inte se oss mätta på Nikola Tesla, monsterfantasier, Cthulhu och andra H P Lovecraft-inspirerade konstverk samt en enorm Zlatan som liksom var tredimensionell och … ja, så himla bra.
Någon (jag) borde faktiskt få tillstånd att fotografera underverken.
Naturligtvis är det ribbor för fönstren och lås och dubbla lås och lås med fördröjningsfunktion och extratjocka dörrar och övervakningskameror överallt – men annars påminner insidan på Kumla ganska mycket om dagis, sjukhus, kontorslokaler eller fritidsgården hemma i Luleå. Fast det är renare.
Keaton.
När klienterna (fångarna) kom, pirrade det till i föreläsningsfjärilen strax ovanför levern. De var så … självsäkra. De släntrade framåt, några kom på efterkälken, några irrade bortåt ett tv-spel och några gick på toa. Och alla var så vältränade – musklerna spände och t-shirtarna i stl XXL (vilket står på utsidan av tröjan) var inte stora nog. Alla tittade nyfiket på oss, medan vi som skulle föreläsa tänkte:
– Jag ler.
– Bäst jag inte ler.
– Vad ska jag fästa blicken på?
– Han där ser ju ut som en basketspelare.
Efter våra föreläsningar var det fritt fram att ställa frågor. Katarina Pilotti ombads sjunga en stump och arkitekten Karin frågade försiktigt vad klienterna (fångarna) ansåg om just fängelsearkitekturen, eftersom det är hennes specialintresse. De svarade:
– Ptja, det är lite instängt.
– Och låsen är ju himla komplicerade.
Helan & Halvan.
Det här med musklerna fascinerade mig (som vanligt): inte en enda kille såg normalbyggd ut och inte en enda bar på minsta lilla rondör. Min djefla man – som ju är så bredaxlad – såg i sammanhanget ut som en liten sillmjölke. Jag frågade vår ciceron/vårdaren (fångvaktaren) om detta.
– De tränar väldigt mycket, ja. Men inte med lösa vikter, det är bara stora maskiner som sitter fast och inte har lösa delar och de går inte längre upp än till 50 kg. Men då tränar de med varandras kroppar istället – de bär helt enkelt på varandra när de inte har tillgång till träningslokalen.
Har man internet på Kumla då? Nej.
Om man pluggar, har man tillgång till ett intranät och undantagsvis kan man få använda internet – men då under övervakning. Om man inte pluggar, sitter man alltså aldrig vid en dator. Detta måste rimligtvis medföra stora anpassningssvårigheter när man eventuellt kommer ut – ut till ett samhälle där alla förutsätts betala räkningarna på nätet och där nästan alla har smarta telefoner som gör att vi inte behöver kartor, telefonkatalog, lexikon eller ens passa tider.
Vi föreläste för två grupper och fick applåder och alla tyckte vi nog att operasången var bäst. När vi var färdiga, lyckades jag smuggla ut två burkar med sagolikt god laxsoppa som vi fick till lunch. Tydligen var denna bedrift inte alls en bedrift eftersom man får ta med sig en del saker, t.ex. laxsoppor, ut ur fängelset. Äsch.
Smuggellax.
På väg hem med sopporna fick vi vänta på perrongen i Arboga i 20 minuter. Arbogaperrongen är ingen höjdare och kiosken i stationshuset är stängd, så min djefla man som höll på att hungra ihjäl sprang iväg någonstans för att köpa blodsockerhöjare eftersom han inte var sugen på kall laxsoppa.
– Vad vill du ha? sa han.
– Mjaeh, inte godis, inte glass, inte kladdig macka, äh, bara nåt! svarade jag och tänkte i banan- och äpplebanor.
Men så kommer han med detta:
Lättöl och chips!
Sällan har en väntan på den bedrövliga perrongen i Arbåga varit mer njutningsfull! Aldrig förr har jag druckit öl på en perrong! Och för första gången någonsin pekade ett litet okänt barn på mig och sa:
– Titta mamma, tanten dricker öl.
Ok, men jag är faktiskt en hårdhudad kåkfarare som har gjort en volta.
Vi hade ju motbok och ransoneringskort till 1955, det hade vi.
Så här låg de och drällde på Arbetarmuseet i Karlskoga häromdagen.
Sedan dess har vi fått köpa rusdryckerna på för detta ändamål särskilt avsedda instanser eftersom ”alkoholförsäljning inte ska ske som privat företagsamhet”. Systembolaget är minsann inget lattjo ställe med plats för legohörna eller nyårstutor; kanske beror det på att det måste göra motarbeta sig självt och hela tiden tala om för oss kunder hur bedrövliga produkterna är. Å vi ba köööper och köööper.
Jag väntade igår på en buss i Bandhagen, och fick skåda alkoholens bedrövliga baksida eftersom Kjell och Nettan satt på en bänk och halsade ur varsin 7,2-öl. De grälade högljutt och Nettan hotade med att anmäla Kjell om han inte lydde henne. Samtidigt stod två höggradigt berusade män alldeles intill och talade med varandra – men jag måste säga att varken de eller jag förstod egentligen vad som sades. Jag blundade och försökte tjuvlyssna. (Okej, det är kanske inte så man gör. Men jag har ju en blogg att fylla, för bövelen.)
När jag konstaterade att jag verkligen inte kunde urskilja ens ett ord här och där, slog jag upp ögonen och fick se detta:
Se där jahaja. Posten, Coop, Apoteket, Systembolaget … fast inte?
– Hm. En låtsasskylt? sa jag till mig själv. Eller har Systemet bytt typsnitt? Påminner lite om ett zoo, eller en djuraffär?Jag undrar jag om int… sa jag och tog några steg närmare.
Bokstäverna var på närmare håll ännu vingligare. Formgivare för 43 år sedan var tydligen Rune Östberg, och typsnittet sägs vara halvfet Volta. Pffft! Vingelvolta kan jag gå med på. Eller kullerbyttevolta?
Jag gick ännu närmare.
Aha! Krullvolta!
Av helt naturliga orsaker som vind, regn, snö och värme har skylten bara åldrats och fått lite patina – precis som vi kunder, vars antal ögonrynkor är ett tydligt tecken på om vi behöver visa legitimation eller ej. Snyggt!
Fotnot:
Jag har sökt Systembolagets informationsavdelning för en kommentar, men de har förmodligen semester hela bunten.
Uppdatering!
Kundtjänstinformatören (intressant titel) Mattias Österman har svarat:
”Systembolagets åttkantiga skylt har använts sedan 1955 när de lokala systembutikerna och butikerna slogs ihop till Nya Systemaktiebolaget. Typsnittet kallas ’halvfet Volta’.”
Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.
Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.
Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:
”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”
Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:
”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.
Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:
”Bananskal i lampa”.
Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:
– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte ”simma”?
Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!
Eller om det kanske står något annat där på skylten.
Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.
Farväl.
Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.
Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.
Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.
1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.
Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.
2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.
Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.
För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.
– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.
Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.
– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.
Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.
– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!
Eh.
3. Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.
När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.
– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.
Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.
4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.
Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.
5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.
Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.
6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.
Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.
Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.
Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.
Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.
– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)
Men när blev jag allra mest förvånad?
Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.
En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.
Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.
Som harkrankar på en spegelblank sjö, stod bågarna och väntade på sin tur.
Om jag riktigt, riktigt koncentrerar mig, kan jag konstatera att av alla som jag känner, är det ytterst få som har vunnit SM.
Eller EM. Eller VM. Själv har jag inte ens varit uttagen till landslaget – helt obegripligt, va?
Min pappa har vunnit SM i pingis i oldboys, dubbel. Min svärfar vann NM i simning. Diverse basketspelare i min närhet har visserligen touchat landslagsnivån, men svensk basket vinner minsann inga VM. Eller EM. Eller NM för den delen. Nej, ska man komma nånvart är det bågskytte som är grejen, tror jag, eftersom jag idag har sett koncentrationsfokusspecialisten Ludvig Bergöö (SOM JAG KÄNNER!) överlägset skopa hem tre olika klasser i JSM.
Ludvig Bergöö, champion. (Gäspningar ger extra syretillskott har jag hört. Nästan som doping.)
Dagens gren – tavla – avgjordes på en fotbollsplan med ytterst få störningsmoment. Skulle man kanske kunna införa överraskningar – publiknysningar, fyrverkerier eller huggormsattacker? (Igår for de omkring och sköt ute i naturen – fält – och i fredags prickade de kaniner och andra djur [dock inte levande, de var bara på bild] – jakt.) Publiken ser tavlorna på stort avstånd och kan ana på de tävlandes nackhår att det är koncentrationskrävande, men annars är det ganska svårt att hänga med i vad som händer. Men ljudet! Det är som en jättegryta med popcorn som på kommando poppar järnet.
Bågarna är av för ett otränat öga trettifjurton olika sorter – men tydligen är det bara fyra: klassisk, fristil, compound och långbåge, där den sistnämnda ser ut som ett vanligt Robin Hood-vapen. Compoundvarianten påminner mest om en sträckställning med spikar och skruvar som används vid komplicerade benbrott.
Bågskytt med compoundbåge. (Hej PUL, jag har inte frågat grabben om lov, men balanspinnen där funkar väl nästan som anonymiseringsstreck?)
Deltagarnas koger för pilförvaring skiljer sig väldigt mycket åt från varandra. Några ser ut som snillrika handväskor som har plats för maskotar, vatten och en näringsriktig måltid samt några pilar. Andra är gjorda av affischrullerör eller paraplyställ.
Dagens kogermode.
Plötsligt såg jag ett vilset notställ mitt bland alla bågar. Men vem skulle spela? Och på vad? Kunde det vara en båg- och sågduett på gång kanske? Eller en pilkvartett?
Men nej – det var en uppfinning:
Hej alla initiativrika uppfinnare: denna produkt saknas på marknaden.Ni ser vad som behövs för bågen: något att vila på upptill, något att stå i nedtill. Kanske avrinning från skålen om det regnar också?
När alla har skjutit sina tre pilar i obeskrivlig trängsel som för mig verkar extremt störande, väntar man en liten stund tills alla på en given signal långsamt, långsamt släntrar fram mot tavlorna för att lugnt och fokuserat kolla resultatet. Jag och Sjuttonåringen med våra defekta tävlingsnerver ba:
– Men varför rusar de inte?
– Varför ger de inte järnet? Det är ju jättespännande att få se hur bra man sköt!
– Jag skulle ha vunnit kontrollräkningen!
– Nähe! För jag skulle ha haft startblock med mig!
Uppdatering:
Nu har jag lärt mig att det är förbjudet – det bryter alltså mot reglerna – att rusa fram till tavlan. För om man inte hinner stanna, kan man i rena ivern komma så nära tavlan att en pil penetrerar ögat. Vilket tydligen har hänt. Huga. Slut på uppdatering.
Träffkontroll medelst vila.
Efter en skjutning hettade det till rejält: två funktionärer sprang plötsligt på diagonalen över planen! Jag och Sjuttonåringen ryckte till, spanade runt, letade efter the action, höll tummarna lite av pur tävlingsvana … och slappnade av igen. För det hade inte hänt något. Ingen snedträff, ingen av pilar spetsad människa, inga piltjuvar och ingen koncentrationsskandal. Bara lite bråttom-att-fixa-nåt.
De äldre tävlingsdeltagarna skjuter på mycket större avstånd från ”tapeten”, som träffpunktspapperet heter. (Själva måltavlan heter ”butt” och är gjord av ett liggunderlagsliknande material.) De äldre har större och finare bågar med sikten och assistenter med kikare. Bågarna har vad jag trodde var stödpinnar för att skyttarna ska orka hålla balansen under pauserna, men det är en balanspinne som är till för att bågen ska vara lättare att hålla rätt.
Nummer 82 där har alltså inte lyft sin båge än; balanspinnen vilar mot gräset.
Och för att skyttarna i de äldsta juniorklasserna ska orka, har de förstås stolar med sig.
Lite tennisfeeling, va?
Ni vet alla att jag anser att alla borde få chansen att delta i någon idrott någon gång i livet – och då gärna en idrott där lagledarna, tränarna och coacherna inte tror att utskällningar förbättrar prestationen? Och att det går får att få finfina resultat utan tortyr och elitsatsningar i åttaårsåldern? Okej. Här kommer en rekommendation: leta reda på en bågskytteklubb! Maken till luuuuugn har jag då aldrig varit med om i idrottssammanhang! Heja Bågskytteförbundet! *)
”Börja med bågskytte och träffa nya vänner!”
Uppdatering:
*) Vilda protester från initierade har inkommit: tydligen diskrimineras de stackars långbågeskyttarna alldeles bedrövligt. Jamen då säger vi fy, fy och ajabaja till Bågskytteförbundet istället.
