Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:
– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!
Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.
Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)
Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.
– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.
Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.
Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.
Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.
Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.
Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:
sex dagar
6 kalsonger
3 par strumpor
3 T-shirts
2 par byxor
2 tandborstar
medicin
2 hoodie
1 bok
papper och penna
dagbok
1 jacka
1 par mysbrallor :):);))
– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.
Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!
Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.
Suck.
Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.
Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?
Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.
Idag har jag åkt så här med tåg och buss:
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.
– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.
Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.
– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!
Grrrr.
Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:
Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.
Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.
Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.
I Jesu namn. Amen.
Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.
På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:
Meditativt.
En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.
Jag glömde kameran på bussen.
Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.
När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
Sade jag att telefonen höll på att dö?
Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.
När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.
Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.
– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.
En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.
Eh. Nej tack.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?Delikat kvällsmat blev det.
Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!
Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.
Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)
Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!
Ni ser att det blänker sådär gott?
Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)
(Hela detta inlägg skrevs i realtid medan matchen pågick. Längst ner finns användbara repliker att slänga sig med.)
Att spela fotboll mot Tyskland är väl som en bal på slottet?
Nu ska jag försöka förklara varför jag är så totalt fokuserad på alla våra landskamper. Det är faktiskt inte alls så att jag ser taktiska mönster eller anar listen bakom uttagningarna. Nej, jag fokuserar så hemskt mycket mer på larv och trams som
shortslängd (kortare nu än på länge)
hästsvansar och andra hårpiskor
arga gester och dödande blickar
nationalsångssång
bänknötare
Buster-succéer
att Kanal 5 har lyckats med både tillfälligt avbrott, ljudet på mute och bildstörningar under första timmen
knästrumporna
det faktum att Sveriges nationalsång revs av på 15 sekunder medan Tysklands tog en minut
kommentatorernas språk
att spelarna nyss på väg ner till planen åkte rulltrappa
att speakern under hela tysta (tyska) minuten för Helmut Heller babblade på om betting och statistik.
Tänk nu på att bilderna är små och kassa för att jag har fotograferat tv:n.
Fotbollsspelare i rulltrappa.
Zlatan tar en liten svensk vimpel och klickar sig med ministången på hakan. Coacherna kramar om varandra och vår Hamrén håller kvar Tysklands Joachim Löw lite för länge fastän han ser ut att vilja slå sig loss. Vi har aldrig slagit Tyskland på bortaplan och har faktiskt inte en endaste liten procents chans att klå dem ikväll. Men kanske en promille.
Och mitt i funderingarna kastar jag mig fram mot tv:n för att försöka fotografera lagbilden … och är alltid en sekund för sent ute:
För ett ögonblick sedan stod de uppradade i perfekt formation.
– Nu måste vi hänga med i löpningarna men kanske måste jag sticka ut en liten brasklapp och säga att vi bör spela färöiskt och hålla vårt lag kort och göra det svårt för Tyskland för de har många spelare som är framtidsnamn av gigantiska mått.
Säger kommentatorerna. Och DÅ gör Tyskland 1–0. Efter sju minuter. Ack, ock, ock.
—-
Efter 14 minuter står det 2–0. Vi borde ha fått något slags handicap.
—-
Jag har kommit på att det här är en jättelistig taktik. Vi lurar Tyskland genom att låtsas att vi inte kan lira. Och då slappnar tyskarna av och då PANG! Då gör vi fem mål på raken lätt som en plätt. Ja.
—-
Nu buar och busvisslar den tyska publiken för att den är arg på den svenska publiken som inte vill vara med och göra vågen. Tror fan det. För vi har inte lika kul som ni!!!
—-
Puh. Halvtid snart. Är det nu man delar om lagen?
—-
Byten: Kim Källström och Alexander Kačaniklić kommer in när Samuel Holmén och Pontus Wernbloom går ut. Anders Svensson fryser om fötterna och Marcus Allbäck har fula, bruna skor på sig.
Om jag nu ska analysera spelet lite trots allt, så är det ett jädra duttande och baletthoppande av svenskarna. Passningarna är liksom max en halvmeter långa och hamnar alltid på en tysk. Zlatan är så frustrerad att jag har sett honom göra minst tre glidtacklingar, vilket är väldigt många för honom. Men inte för t.ex. Glenn Hysén.
—-
Och nu blev det tillfälligt avbrott i Kanal 5 igen i 54:e minuten precis när Tyskland (den söte Özil) gjorde 4–0.
Jamen det var ju skönt att vi slapp se det.
—-
I minut 57 anföll Sverige riktigt bra i nästan 45 seunder.
—-
Jaha. Sveriges hittills största VM-kvalsförlust är från 1937, när Tyskland slog oss med 5–0. Så jaaa, nu slår vi väl rekord ikväll, va?
—-
Källström tjongar iväg bollen efter en snygg glidtackling och tjoff, nickar Zlattan den i mål när det bara är 28 minuter kvar att spela. Det står 4–1! Vi leder! (Eller nej, men det känns lite så.)
—-
MEN VAD I HELSKOTTA!!! Källström hittar Mikael Lustig som av någon anledning står kvar ända uppe vid målvakten och så trixar han in den med en virknål! Det står 4–2 efter 64 spelade minuter! Jag har skrikit sönder rösten och väckt barnen!
—-
Det är helt hysteriskt! Sverige har hux flux kommit på hur man gör! Alla slänger sig och gör karatesparkar och ligger vågräta i luften och nickar bort bollen och Sverige har fått 114 hörnor och Tysklands coach är uppe och kliar sig i huvudet vid sidlinjen. (Nej, han har inte tappat huvudet.)
—
Det här var det värsta jag har sett. Elmander petar in 4–3 i minut 76. Och med tanke på att Tyskland gjorde ett mål med hjälp av hands, så står det egentligen 3–3. Och det måste man ju tolka som att vi leder.
—
Men nu vill jag ta Hamrén i örat. Tobias Sana (debutant med världens finaste frisyr, som en majbrasa i svart) byter ut Sebastian Larsson, som inte alls ska ut. Han ska spela alltid och hela tiden, så det så. Ojoj, nu missar Sana givet mål och Zlatan kan inte hålla tillbaka känslorna:
Så här stod de två i flera sekunder, som två statyer. Sedan fann sig den store och kramade om den lille.
—
Nu gestikuleras det väldigt på planen. Alla är arga och irriterade och Tyskland får alla frisparkar förutom när de gnäller på domaren, för då får de gult kort. Nu delas det ut gula kort på löpande band och ingen begriper något och alla slår ut med armarna och jag har då aldrig sett … men hjälp. VAD HÄNDER???
Rasmus Elm gör 4–4!!!! I minut 93! Matchen är slut!
—-
Jag har då aldrig hela mitt liv varit så glad över en oavgjord match! BRAGDEN I BERLIN! (Skrev jag faktiskt långt innan alla andra kom på samma allitteration.)
—-
Ok, här kommer nu några repliker till er som vill hänga med i diskussionerna på jobbet imorrn:
– Man måste ju säga att det var Hamréns byten som avgjorde.
– Källström var nästan hela grejen. Förmodligen kommer han inte att få börja på bänken på ett par år nu.
– Men hörni, visst saknades Anders Svensson lite i alla fall? (Här får man vara beredd på mothugg av Källströmfanatiker som tror att man inte kan gilla båda två.)
– Nu när Andreas Isaksson har ett gult kort efter protesten mot Kloses hands, undrar man ju vem som ska stå om han får ett gult till och måste stå över en match. (Säger man mest för att visa att man verkligen är bekymrad och vet vad man talar om.)
– Jag tyckte mig se att Tyskland började backa hem mer efter Zlatans 4–1.
– Zlatan stirrar väldigt mycket ner på golvet när han intervjuas i studion. Är han blyg? (Bilden nedan kan bifogas.)
—-
Åh. Den som ändå hade en champagneflaska att fira en liten promille med.
Uppdatering sju år senare
Jag hittade en filmsnutt med alla åtta målen! Bragden i Berlin!
När jag var nio år fick jag en dagbok. Så här står det på de första sidorna:
Denna dagbok fick jag fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob (som är två år yngre än jag). Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti. Mitt nioårskalas till på köpet! Sjutton stycken av mina kompisar kom.
Jakob opererades i hjärtat den 25 januari (aortaförträngning var det) men blev frisk jättefort fast dom sa att han kunde ha dött. Nu vill han ha kaffe varje dag för det drack alla på sjukhuset som hade opererats i hjärtat. Förresten så har han fått en Kendocka för att han skulle bli glad. Den har jag lagt i mitt skåp, längst in bakom tröjorna. Jakobs ärr är 27 centimeter långt.
Det är idag den 30 mars 1973 och jag börjar nu skriva dagbok på riktigt. Det verkar kul att skriva i den. Nu vill jag inte skriva mer för att det är fredag idag och då får vi låna böcker på skolbiblioteket så nu har jag tre böcker som väntar på mig. Jag läser Fem- och Äventyrens-böcker av en gubbe som heter Enid Blyton. Ibland läser jag Ture Sventon men nu ska jag ta en Fem-bok. Nu har mamma fått läsa vad jag har skrivit. Hon säger att Enid Blyton är en tant, men det tror inte jag.
Jaså, jag skrev som nioåring hellre ”då” än ”när”. Och behärskar visst både stavning och interpunktion. Är lite osäker på syftningar kanske. Men den där Kendockan har jag då rakt inget minne av. (Förlåt, Broder Jakob.)
Några av mina dagböcker.
Jag skrev och skrev och skrev dagbok till 1993, när det plötsligt bara tog slut efter ett (av två) missfall. Att jag just då borde ha skrivit mer än någonsin, fanns det inte en tanke på. Plötsligt var allt som hände ointressant … tänkte jag.
Så urbota dumt tänkt.
Så nu slår jag ett slag för dagboksskriverier. Jag ska från och med idag börja skriva dagbok, och tror att jag dessutom ska göra det för hand (trots usel handstil) och passa på att rita, klistra in tidningsurklipp och ha mig.
Om man hellre vill skriva via tangentbord (som jag har testat, men inte lyckats komma igång med), finns det ypperliga program som PLIOOOONG flärpar upp en dagboksruta på bestämda eller slumpvis valda klockslag. Några exempel:
En som lyckades skriva dagbok trots ohyggliga umbäranden – som att se alla sina åtta barn dö – var Årstafrun Märta Helena Reenstierna (1753–1841).
Årstafruns handstil.
På Facebook kan man följa hennes liv; dagboksinläggen kommer på rätt datum men i hullerombullerordning vad gäller årtalen. Idag står det så här:
6 Oktober 1809
Fredag. Storm och rägndugg.
Om morgon hitkom min äldsta nu lefvande Systerson, Fenric Carl Joh: Fleetwood, som kommit från kriget. Gudilof! oskadd, fast han slitit mycket ondt och sett de aldrarysligaste förödelser. Han hade ej stunder att här äta middag, emedan Regimentet i morgon bittida skall marchera hemåt. Det var en vacker yngling, som var nästan lika lång som vår Son, fast han ej fyller 20 år förrän nu den 20 instundande Nov.
Kl. 12 middagstiden blef vår Son åter dålig och började outsägeligen vomera, hvarpå han fick en faselig frossa med därpå följande feber och varade uppkastningen hela eftermiddagen, fastän han ej ätit någon bit i dag, och då han om aftonen fick matlust återkom uppkastningen.
Sonen som här omtalas, (se, man börjar genast skriva på ett sådant sätt när man läser hurusom man för 200 år sedan skrev) var det då ännu lefvande barnet. År 1812 gick han genom isen, 32 år gammal.
En annan dagbok.
August Strindbergs dagbok kan man läsa i brottstycken här och där på nätet — här kommer en anteckning från 18 september 1898:
”Lofvar mig i dag aldrig mer smaka Brännvin, Kognak eller Whisky! Må Gud hjelpa mig hålla detta löfte! Inbegriper: Rhom, Arrack, Absinth.”
Men. Gah. Äsch, han var ju precis som alla andra.
August Strindberg i färg.
Uppdatering
Kommentatösen Tusen-Boel oroades såpass av detta Strindbergsporträtt att hon mejlade Annika Hansson Wretman på Liljevalchs. I kommentatorsbåset kan ni läsa hela storyn, men … här kommer en cliffhanger: det är inte August på bilden.
Men det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Ibland sitter vi till mans och pokulerar om nutiden och dåtiden och kommer överens om att det hade varit skönt att slippa välja. Att slippa skolval, elbolagsval, bankval, kanaldistributörsval och nästan även riksdagsval. Vi gnölar om modern tekniks krångliga funktioner och enas helt enkelt om att det var bättre förr.
Alla parkeringsbiljetter tar evigheter att byta. Och inga slantar har jag i fickan.
Jag föreläste i tisdags i Alvik – som ligger i Stockholm enligt mig, men enligt kännarna är det en förort utanför tullarna som ligger i … Alvik. Jag råkade först sluddra på tangenterna och köpa TVÅ sms-biljetter till tunnelbanan, vilket är precis så irriterade som man kan tänka sig. (Allt som man inte kan skylla på besvärande omständigheter utan bara sig själv, är extremt störigt.)
Jag var helt solo med mina två t-banebiljetter.
I rulltrappan spillde jag dyrkaffe på en plötsligt väldigt arg man och dessutom kunde jag inte svara på vad klockan var när en liten kille frågade eftersom min telefon dog – förmodligen av sms-biljetts-chocken.
Och så var det ju det här med datorn. När mina föreläsningar om det svenska språket och skrivreglerna startar, är det som en nedräkning inför Apollo 11:s avfärd. Jag har liksom planerat. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på och vilka frågor jag kommer att få. Om datorn då inte är kompatibel med föreläsningslokalens datorkanon, uppstår problem. Trestegsraketen snubblar redan på ett, liksom.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna: det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ja, jag upprepar mig. Det är ett stilistiskt grepp. Ah, strunt samma.)
Jag försökte fixa datorproblemet, bad personalen fixa datorproblemet och ringde sedan min djefla man och bad honom att på distans fixa datorproblemet medelst trolleri. Men nej. Det var bara att gilla läget, ta bollarna på volley och krydda med en och annan klackspark.
Och på tunnelbanan mot Centralen igen var jag verkligen inte ensam.
Nog om detta, för nu dyker nästa problem upp.
Gamla Kexet (f. 1987) lider av allehanda krämpor och måste fräschas upp lite. Vattenpumpen gick sönder under resan från Lund i måndags, oljefiltret och tändstiften behövde bytas och banne mig är det inte nåt skumt i växellådan också. Och vem ska fixa detta?
Ehum. Trarajdiraaaa. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ni ser, stilistik och upprepning is my middle name.)Här är den gamla vattenpumpen när den nya hade kommit på plats.Och här är kalsongerna som någon måste ha glömt i nedre högra hörnet av motorutrymmet.
Dessutom har sekruttbil nr 2 (f. 1997) fladder i bromspedalen och rassel i avgasröret, medan luftavfuktaren i källaren har damm i motorn medan källarfläkten har fukt i luftrören. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Och så var ju sockret slut i affären.
Men. Äsch. Det är många grejer på en plog också – och jag slipper i alla fall att stoppa strumpor. Idag (torsdag) ska jag föreläsa i Göteborg och i väskan har jag inte bara min nya dator, utan även en lånad, gammal trotjänare. Håll tummarna nu för att sms-tågbiljetterna anländer som de ska och sladdarna är på plats samt att tåget kommer fram i tid.
Fotnot
Jag förstår att ni är imponerade över att jag på egen hand bytte oljefilter, vattenpump och tändstift. Var inte det – det var inte jag som gjorde’t. (Det är då själva tusan vad få problem jag kan lösa på egen hand.)
Igår när jag hade kört bil i åttaånhalv timme, ringde mobilen. Eftersom jag från mitt bilkontor bollade basketträningar, gympapåsar, matsäckar, busstider och tvättprogram samt matintagsfrågor, svarade jag.
(Innan vi nu fortsätter: jag håller helt med om att mobiltelefonprat i bil bör förbjudas, men att man kanske kan få dispens om man har god simultanförmåga och händsfri?)
Ring ring. Satan. 019, vem ringer från 019? Örebro? Ah, mina älskade kompisar från Örebro vill att jag ska hålla en jättedyr föreläsning förstås!
– Lotten Bergman, full av förväntan!
– Ja hejsan Lotten, jag ringer från XKRRSFGHUKR och jag vill erbjuda dig KHÖLKÖOK.
(Det som sägs med versaler är välartikulerade ord som är helt omöjliga att tolka. Ni har väl varit med om samma fenomen?)
– Du ringer från vem och vill erbjuda mig vad?
– En dator till halva priset!
– Du, jag kör bil och kan inte diskutera det här nu.
– Du kan inte köra av någonstans eller parkera vid vägrenen så att jag kan berätta om hur du får en dator till halva priset?
Det var faktiskt bland det konstigaste jag har hört. Att någon okänd människa vill erbjuda mig en dator till halva priset känns helt normalt, men att be mig att sluta köra bil för denna halva dator … va?
– Ursäkta mig, du tycker att jag ska sluta köra bil för att du ska få berätta om ett erbjudande?
– Ja! Vad har du för dator idag, Lotten?
– Absurt. Nu avslutar vi det här samtalet innan jag kör i diket. Hejdå.
Jag har kollat upp numret, och företaget var Dialect. Dags att ta ett snack med säljarna, kanske?
Idag öppnar Bokmässan vändkorsen för branschfolket, som i foträta skor kommer att knuffa på varandra till ungefär klockan 17, när raspet av öppnande vinboxar kommer att skölja över lokalen. (Om rasp kan skölja? undrar ni. Japp, i just detta fall kan det det.)
Kungliga Biblioteket håller på med ett projekt – Digidaily – att dagstidningar från tidernas begynnelse ska digitaliseras och läggas ut till allmänt beskådande. Detta innebär att jag förmodligen kommer att sluta snyta barnen, städa huset, laga mat till släkt och vänner samt klippa tånaglarna.
För det är så intressant.
Frakturstilen (som i Stockholms-Posten ovan) är fortfarande fruktansvärt svårläst, så den lämnar jag tills vidare. Se här hur det såg ut 1858 istället!
Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!
Men vi måste zooma in lite.
Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge Nore får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill – utan att det kostar extra!
Raskt trampar vi vidare på denna tidsresa och hamnar på Svenska Dagbladets förstasida från 1895.
Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. (Men varför är det punkt efter titeln?)
Vad står det i den lilla redaktionella rutan där till vänster?
SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?
Det är gratis att få tidningen hemburen i Stockholm och den ansvarige utgivaren och bondsonen Gustaf E. Ericson med det skamfilade ryktet var minsann anträffbar blott en timme på eftermiddagen. Och se, Karduansmakaregatan som inte finns längre (precis som själva karduansmakarna).
Uppdatering Karduansmakargatan finns och lever i allra högsta välmåga! (Hur det är med karduansmakarna är däremot oklart.) Slut på uppdatering
Men vad står det där … va? Vid telefonnumren står det – ”Allmänna n:o” – och det låter bekant. Aha! Det var alltså så man angav vilket telefonbolag man hörde till! Det privatägda Stockholms Allmänna Telefon konkurrerade med Rikstelefon (som var statligt) och telefonledningarna for som trasselsuddar genom luften medan alla gick i fotsida kjolar och halm i skorna och barnen kröp omkring i saltgruvorna med undulater i burar och alla söp som svin och uttalade alla ord med jättemycket fv överallt och alla cyklade på konstiga cyklar och alla män hade krusiduller på mustascherna.
När jag var liten och plöjde alla Wahlströmsböcker (Kitty, Biggles, Tvillingdeckarna, Bill, Dante & Tvärsan, Fröken Sprakfåle och andra), ansågs det som ”dålig litteratur”. Det var ju ingen som slet böckerna ur händerna på mig, men ville jag läsa dem blev det till att köpa eller låna av kompisar eftersom de inte var tillåtna på biblioteken. Däremot fanns bedrövliga Hans Hellberg-böcker och böcker om kapitalistsvin och arbetarförtryck att låna. (Dem var jag mindre intresserad av, vilket kanske jag kan bli förlåten för såhär 35 år senare?)
Tintinböckerna speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv, anser Behrang Miri som leder arbetet med utvecklingen av Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet.
– Afrikaner är lite dumma, araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor, säger han.
Kan man tro. Om man inte tar bort allt som är som det var förr i tiden. För vi måste ju tänka på baaaaaarnen. Stackars barnen som lever i en liten bubbla och kan drabbas av den plötsliga insikten att allt som händer i böcker är sant. Krabbor kan prata och man kan se vad hundar tänker om man bara fokuserar lite på bubblan som ju alla hundar går omkring med strax ovanför öronen.
Alla som tänker efter, begriper ju att allt som har hänt är en del av historien och att allt som har hänt bör dokumenteras för att allt som ju har hänt är viktigt att känna till för alla som ska tänka och uppfinna teleportering i framtiden. Negerkungar, cigarrökande araber, snedögda kineser och … oj, förlåt. Trampade jag någon på tårna nu? Och är det i så fall någon med ovanligt långa fötter – och får man nämna det i så fall?
Frågan är nu – vilka böcker får egentligen vara kvar? Om vi hårdrar det? Inte Pippi Långstrump, inte Ture Sventon, inte Tintin, inte Emil (supa en gris full!!!) och verkligen inte Pojken med guldbyxorna, för baaaaaaarnen kan ju tro att man om man tar på sig ett par slitna manchesterbyxor och har pottklippt frisyr kan plocka ut gamla tiokronorssedlar ur högra byxfickan.
Nä, nu ska jag skriva en barnbok med olämpligt innehåll.
Uppdatering
Via Niklas Ejve påmindes jag om denna snutt (som man bör lyssna på ända till slutet).
Uppdatering igen
Kulturhuset meddelar att nu åker Tintin upp på hyllorna igen trots Behrang Miris initiativ. Och alla medier som har ägnat dagen åt att leta upp personer att intervjua angående skandalen, får ändra frågorna så att de blir hypotetiska.
– Om det här med Tintinalbumen hade gått igenom, vilka böcker tror du i så fall hade fått åka ut nästa gång?
Och alla både säger och skriver de:
”Behrang Miri har inte gått att nås för en kommentar.”
Uppdatering 8 oktober 2012:
Mången seriehjälte har tydligen utövat smisk på vanartiga kvinnor, visar det sig nu. Kolla!
… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.
Sovrummet just nu.
Så här var det (uppdatering)
Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.
Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.
Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.
A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:
Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se
Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.
Artonåringen säger med sitt kroppsspråk ”Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”
Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.
Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.
För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.
Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …
Uppdatering
Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom
jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
jag så sällan går på visit per se.
Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.
Puh.
Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:
fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
trasiga örhängen
för små jeans
A4 skrivna på skrivmaskin
gamla tidningar.
Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.
(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)
