På det väldigt korta tåget sitter jag och halva Sörmland denna söndagsförmiddag. De enda som inte är här, är det unga paret som nyss stod på perrongen vid spår 10 och precis när dörrarna på tåget vid spår 11 stängdes, insåg att de väntade på fel perrong. De satte av i full fart, men det som fågelvägen är blott ett par meter, är ju via under- eller övergångar åtminstone ett par hundra.
Så nära och ändå …
Paret hann inte, förstås.
Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Skulle jag ha rest mig upp, bänt upp dörrarna och ropat på konduktören?
Där jag nu sitter med en främmande dam halvvägs upp i mitt eget knä, hör jag hur en nypåstigen mamma pratar med sin kanske femårige son.
– Tyst! Sluta! Käft! Jag måste köpa biljetten innan tåget rullar.
– … mummel mummel mummel …
– Men sa jag inte att du skulle vara tyst? Du blir avslängd om vi inte har biljett! Vill du det? TYST!
– … mummel mummel mummel …
– Kissa kan du göra sen. TYST!
Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte agera utan att riskera att den lille pojken får skulden för allt.
Jag fokuserar istället på de senaste dagarnas sms från SJ:s app. Jag har nämligen ”satt en bevakning” på alla tåg som går mellan Eskilstuna och Stockholm – oavsett om jag ska åka eller ej. Det är vansinnigt praktiskt. Det här tåget som ställdes in, fick jag t.ex. kännedom om långt innan de som satt på tåget visste något:
Problemet var bara att det inte alls ställdes in – den djefla mannen var nämligen med på tåget och kom fram till Stockholm som han skulle.
Ibland kommer sms som man måste deschiffrera:
Låt se nu. Den 20 november kl 07:20 får jag veta att Trafikverket har ”satt en prognos” till den 21/11 kl 21. Nästan två dygn ska det alltså ta innan tågen går som de ska? Eller … vad betyder det egentligen?
Och ibland får jag veta saker som jag faktiskt struntar blankt i: jag åker mycket sällan till Uppsala och vet inte om de två bortkopplade vagnarna kommer att orsaka panik. Någon måste ha tryckt på fel knapp och underrättat hela Sverige om Uppsalatåget.
Men här kan jag ju faktiskt göra en insats – de två som missade tåget och pojken med den elaka mamman hade kanske varit bättre att ta hand om ur en allmänmänsklig synvinkel. Men konstiga sms kan jag ju i alla fall blogga om! Yes!
Och då började han fnittra så brutalt att han som på ett forntida foto blev alldeles suddig:
– Ssscchhh, Peter sitter och jobbar här på andra sidan dörren! sa Sture.
Jag är inne i Svenska Akademiens lokaler i Gamla Stan – närmare bestämt i Börssalen där alla varje år får veta vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur.
Det handlar om en temadag under namnet ”Språkhjälpmedel i tiden”, vilket är 100 93 % roligare än titeln antyder. Det handlar om allt från ordböcker och frågelådor till termdatabaser och appar. Vi babblar om språkbruk och uttal, skrivregler och översättningshjälp, personnamn och ortnamn och får under kafferasten på inga villkor ta med något spillbart i Börssalen. (Som förresten har fått gråa väggar istället för svagt rosa eftersom grått tydligen är den färg som får guld att glänsa extra guldigt.)
Strax ska en paneldiskussion äga rum – Sture Allén (som representerar Svenska Akademien), Anna-Lena Bucher (TNC), Catharina Grünbaum (Mediespråksgruppen) och Ola Karlsson (Språkrådet) ska prata med varandra och svara på frågor. Som ni väl förstår är det ju komplett obegripligt att jag inte sitter med i panelen och yrar om baskettermer kontra cement- och betonguttryck i kombination med tågens kamaxlar och städverktyg med kvinnonamn.
Jag ska istället försöka vara diskret i publiken. Får inte ställa mig på bänkarna och sjunga en sång. Inte spilla kaffe på golvet. Inte skrika SPRÅKPOLISEN ÄR HÄR! Bara ta det lugnt.
Nu kommer lite fakta i väntan på panelhönorna:
Genomsynlig är det som släpper genom både ljus och bild (ergo ett fönster).
Genomskinlig är det som släpper genom ljus (alltså t.ex. en frostad glasskiva).
Ungdomssvärmeri finns med i SAOL, men mitt tips är att det försvinner till nästa upplaga (2015). Vem fan svärmar?
Stubblucka är en spridning av stenar i en stensträng vid en stubbe eller f.d. stubbe och dessutom ett ord som hittills inte har kunnat googlas fram. (Moahahaha.)
IATE är en översättningsbank med 23 EU-språk – och latin.
Brain waste bör på svenska heta resursslöseri.
SAOL:s app har en stavningshjälp som rycker in med stavningsförslag när man skriver fel, men si det visste jag inte emedan jag aldrig stavar fel.
Podiets nederkant har veckad kjol.
Skåda även det rustika golvet där månget lurvigt ben har svängts.
Nu inleds paneldiskussionen! Och oj, som vanligt handlar det om papper kontra digitala medier.
– Hur kommer det att se ut i framtiden …?
Alla i publiken svarar precis som alla svarar – en del gillar papper, andra gillar bara elektroniska varianter och de flesta gillar båda. Jag hade om jag hade suttit i panelen citerat en klok man:
– Av naturliga skäl är det svårt att sia. Särskilt om framtiden.
Jag fick ett uppdrag av Lisa Förare Winbladh: att i söndags laga mat ur en kokbok och kolla hur
det går
det smakar
lång tid det tar.
(Lisa pratade om kokböcker, recept och annat i ”Nya vågen” idag. Matpratet börjar efter 30 minuter.)
Det handlar om Jamie Oliver, som säger att man kan laga kvällsmat på 30 minuter. Självklart kan man det – särskilt om man har gjort det ett par gånger och slipper att ideligen leta efter glasögonen för att läsa receptet. Och om man har en hack- och skärmaskin och ordning på vitlökspressarna, förstås.
Dessutom är det ju en fördel om man känner till ingredienserna och slipper springa omkring som en ödla i en flottpanna inne på Coop för att leta efter vattenkrasse, smörbönor och grekisk basilika.
Den luktade dessutom mögligt avlopp.
Vattenkrasse fanns inte (ingen hade någonsin hört talas om det) och den grekiska basilikan såg ut så här (se till vänster), så det fick bli helt vanlig krasse (vilket liksom inte är samma produkt) och helt vanlig basilika.
Att handla på söndagar är inte alldeles lätt, vilket jag har märkt tidigare. Brödet är redan två dagar gammalt, personalbemanningen ett minimum, potatisen grön samt löken mjuk och jordig.
I receptet stod även ”stora bakpotatisar”, men det gick då rakt inte att få ihop tillräckligt många av den här sorgliga högen med 13 inte särskilt stora:
En grön, en trasig, en mjuk, en möglig … det fick bli stora, vanliga potatisar.
Nå, vad gör man då när receptet kräver smörbönor och det ordet inte står på burkarna och paketen? Man googlar inne på bönavdelningen.
Aha! Stora, vita bönor!
Tyvärr blev det när jag skulle betala avstämning (kontroll om huruvida man har blippat alla varor), och kassörskan råkade knappa in ”gurka” istället för ”citron”. Detta betydde att jag registrerades som en tjuv och bedragare eftersom jag 1) inte hade registrerat citronen 2) registrerat en gurka som inte fanns. Fastän jag hade gjort rätt, liksom. Halva personalen engagerades och till slut släpptes jag iväg utan prick i brottsregistret.
Hemma radade jag upp alla varor, skrev ut receptet med extra stora bokstäver, letade upp vitlökspressen, bad traktörpannan att agera stekdito, läste igenom hela receptet och satte ihop världens bökigaste matberedare.
En liten stunds panikkänsla infann sig här.
Sedan tryckte jag på tidtagarens startknapp … och fastnade på första stycket i receptet:
Sätt på grillen på fullt spjäll? Vilken grill? Vilket spjäll? JAMIE!!! HALLÅ? Okej, ugnsgrillen på max. Fokus nu. Läs vidare, Lotten:
Ansa potäter? Va? Hur ansar man potäter? Ansa, ansa, karva, skära, rispa … Aha, ser man på, så intressant – det står potatis, potäter och plugg om vartannat för att vi ska få en känsla av Jamie-språk? Ssscchhh. Gör som det står nu, läs vidare.
Steka timjanblad, minsann. Och att röra om ofta bryter verkligen sönder resten av jobbet med att fixa sallad och köra matberedaren med först grönsaker och sedan dressingen. Men jag är inte den som är den – jag sprang omkring och lydde och försökte verkligen att inte haka upp mig.
Vabaha … jag ska lägga rosmarinbladen i stekpannan … där köttfärsen redan huserar, väl? Visst ska köttfärsen ligga kvar där …? Så jag ska lägga rosmarinbladen och lägga dem i köttfärsen …? Ja.
Som ni förstår, lagar jag inte mat via instinkt när det görs på uppdrag av matnördar. För att inte sabotera mellantiden (ergo 15 minuter), skippade jag all undertidenröjning och lät en utspilld tesked salt ligga kvar på golvet, ett Worcestershirespill på datorns tangentbord torka in och telefonen ringa tills telefonsvararen tog över. Ibland var jag lite väl dum-effektiv, för när jag inte hittade grejen som ska trycka ner grönsaker i matberedaren, tog jag en träspatel och körde ner. Liiite för långt in i apparaten:
Oskadad till vänster, kapad till höger. Fibrer i maten.
Men allt gick faktiskt bra – utom när de mikrokokta potatisarna skulle rullas i kryddor. För då tog jag med mina basketmuskler i såpass att potatisarna gick sönder och inte längre kunde rullas. (Man skulle här kunna ana att potatisarna var lite överkokta. Men det låtsas jag inte om.) Potatiskrosset störde inte så mycket, så jag tog skar dem i ännu lite fler delar innan de åkte in i ugnen för att grillas och få en knaprig yta.
Därför ligger det inte hela bakpotatisar på köttfärsröran, utan potatisbitar – som smakade alldeles fantastiskt gott!
Maten serverades till fem personer – två vuxna och tre barn mellan tio och femton. Köttfärsen ansågs lite torr, men hade god smak, potatisen var delikat, salladsdressingen lite för sur (saften av en hel citron var alldeles för mycket) och bönröran med bacon och tomater lite underlig.
– Det känns som något som görs på rester – sådant man hittar i kylen, sa någon.
– Mhmmrfff, sa jag eftersom jag hade munnen full av god potatis – men jag tror att jag menade ”jag håller med”.
Och hur gick det med tiden? Helt åt pepparn. Förberedelserna med handlingen tog drygt två timmar och från det att jag verkligen började laga mat gick det nästan en timme till.
Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade hemma under den knappa timmen.
När jag igår föreläste för kommunanställda i Tyresö (en av åtta Södertörnskommuner – det fullkomligen vimlar av kommuner i Stockholmstrakten), publicerade jag på Facebook denna bild:
Ity Tyresös kommunlogga ser ut så här:
Okej. Jag är ingen estet; jag är en simpel språkmänniska som kan gå med omaka strumpor och ha svarta skor till blåa strumpor – men detta är för mig som att stoppa båda benen i samma byxben som änna sjöjungfru. Varför klämma ihop vissa bokstäver men sära på andra? Och varför är det så ont om versala T? Jajaja, formgivare gillar gemener mer (de lär vara snyggare) och hatar bindestreck (de är kantiga och fula)
Regeln när det gäller hur pöbeln (ergo vi som inte begriper bättre och bara skriver brödtexter här och där) ska skriva varumärkesnamn och tolka loggor, är enligt min husgud Språkrådet ungefär:
Företagsnamn och deras eventuella förkortningar skrivs inte genomgående versalt, oavsett hur loggan ser ut. Man skriver alltså Asea, Wasa, Saab och Modo (om man inte jobbar just där, för då följer man ju företagets egna skrivregler). Namn med t.ex. en versal eller ett klurigt tecken mitt i ordet, avviker från svenska skriftnormer och normaliseras därför. (Görs om enligt skrivreglerna.) För att underlätta läsandet, ju.
Några exempel:
Det gäller även
MatXtra → Matextra
r.o.o.m → Room
FöreningsSparbanken → Föreningssparbanken
S|E|B → SEB
KRAV – Krav
coop/COOP – Coop.
(Den där listan fyller jag på när ni kommer med fler exempel.)
Numera nästan njuter jag trotsigt när jag skriver Ipad, trots att jag för bara ett halvår sedan tyckte att det såg ut som när man går omkring i bara hatt och underkläder.
Har ni fler problemexempel eller underliga loggor som vi kan dissekera – förlåt diskutera menar jag nog. Eller har ni protester – kanske ni tycker att Tyresös kommunlogga är ett under av skönhet och eftertänksamhet samt underfundighet? Och när det gäller stackars Canal+ som blev C More — hur ska vi göra där?
Fotnot:
När man blandar versaler och gemener och skippar mellanslag och de finfina bindestrecken sådär lite innovativt, kallas det kamelNotation (på engelska CamelCase).
Uppdatering
En logga till samlingarna:
Uppdatering 2
DR HÖGS? AMAT KOLA? ISKA! MS!
Uppdatering 3
Loggan som (tydligen) gjordes särskriven ”med flit för att det skulle skapas lite engagemang”:
Från sajten:
Uppdatering 4
Nåde dig om du inte kan svenska! För då (moahahhahaaaa) kan du inte räkna ut vad kommunen heter! FXLUN? FRLUN? FHLUN? FYLON?
Uppdatering 5
Skellefteå, Skellefteå … å-pricken far ju iväg som en tennisboll i ett gammalt tv-spel!
(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)
Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara
extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).
Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?
(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)
Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:
Zzzzzzz.
Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.
Jag har hittat en finne bakom örat.
Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!
Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.
Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.
Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.
Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.
Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!
Uppdatering kl. 10:40 Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.
—-
Stoppa pressarna!
Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!
Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.
Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.
– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!
Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.
—–
Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.
– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.
Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.
– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!
Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!
Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.
Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.
Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.
Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:
Lapp på lapp, men ingen söm.På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)
Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!
Jag, min djefla man och diverse barn åkte hem till Lisa och Johan igår för att där äta världens godaste chokladmousse … som enligt Lisa är fullständigt misslyckad. (Vi har smofsat i oss den två gånger med sådan total mat- och ätglädje att inte ens palt står sig långt efter, och båda gångerna sa Lisa att moussen var ”komplett misslyckad”.)
Så här motvilligt åt vi av den förfärliga moussen förra gången.
Det är en tradition vi har: Lisa och Johan bullar upp och lagar mat i flera dygn i förväg medan Bergmännen kommer, sätter sig till bords, äter, rapar och lägger sig att vila. Ibland gör vi tvärtom: Lisa och Johan tar med sig maten hem till oss och lagar mat i två dagar medan vi tjoar Heja-heja! Sedan sätter vi Bergmän oss till bords, äter, rapar och lägger oss att vila. Det slutar ofelbart med att vi alla sitter med varsin dator i knät och möjligtvis – på sin höjd – läser något högt från skärmen. Så här låter det:
– Frukosten kommer att bestå av chokladmousse och råggröt.
Några minuters tystnad.
– Det låter bra.
Några minuters tystnad.
– Blev du någonsin färdig med whiskyöversättningen?
– Ja, men jag köpte så mycket whisky att jag gick minus.
Några minuters tystnad. Spridda gitarrplonk hörs.
– Den här gitarren är så bra att jag ju spelar 50 % bättre än jag egentligen förmår.
– Jå. Det är en Martin.
Några minuters tystnad.
– Ska jag göra lite glass?
Och vi är alla fyra mätta, nöjda, glada och fullständigt tillfreds. Men nu tillbaka till råggröten – för den görs på egenhändigt tillplattade rågkorn!
Pratet går ut på maskinens ofattbara begränsningar: den kan inte göra råg av havre. Eller ens tvärtom!
Så … vad önskar vi oss för maskiner, lite till mans? Jag vill som bekant blott ha en teletransportör och en basketkorgsuppsättare. Jag frågade några mig vid middagsbordet närstående släktingar, och fick till svar att det borde (upp)finnas
göra-brun-maskin som är liten som ett sudd så att man kan måla över bikiniöverdelsstrecket på ryggen
självlagande mobiltelefon
föralltidfriskmaskin som eliminerar snor
nagelklippningsapparat – hela handen in på en gång
pizzabakningsapparat som gör pizza av t.ex. höstlöv
strumpmaskin – man stoppar in foten, och vips har den en engångsstrumpa på sig
batteridriven doppvärmare till jånket köpete.
Patent- och registreringsverket anar inte vad som komma skall.
Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen ”huh”, ”eh”, ”vänta” eller ”mmm” eftersom jag just då var extremt upptagen med att skapa ordning i ett sällan skådat kaos. (Jag hade spillt en jättepotta te över tre ouppackade, men öppna resväskor. Rifs och rafs är två ord som kan beskriva initialreaktionen.) Vad Tolvåringen då gjorde var att googla fram lite inspiration och sedan skrida till verket med några verktyg som jag senast såg när jag som trettonåring karvade i linoleum och tryckte mönster på t-shirtar.
Och så höll hon på hela eftermiddagen. Karva, karva, skära, rispa, gröpa, mumla och ömsom stöna i förtvivlan, ömsom tjoa av förtjusning. Vi började undra vems barn hon egentligen är, för det tålamod som hon har utrustats med måste någon annan än hennes föräldrar ha bidragit med.
Medan vi andra letade efter skräckkostymer och lagade läbbig mat, trollades ett fantastiskt konstverk fram.
Datorkanon till hjälp.Karva, karva, karva.Konstverket växer fram.Mitt i karvandet, bestämde sig Tolvåringen för att klä sig matchande.I sjörövarbältet hängdes allsköns nödvändiga ting.Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!
Och jag då? Ptja, jag gjorde mig så vacker som möjligt, bara.
Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man liksom respekt med sig.
Jag har förut berättat att jag gillar panik, katastrof, undantagstillstånd och bensinransonering. Förmodligen för att jag aldrig i mitt liv har upplevt riktig panik, katastrof och undantagstillstånd. Småproblem som skavsår, biljettköpstrubbel och inställda tåg roar mig mindre.
Bensinransoneringsköerna i december 1973 minns jag dock med värme!
Just nu är det som bekant lite stökigt i New York, staden dit jag längtar innerligt. Det är visserligen ännu stökigare i Cuba, Jamaica, Haiti, Dominikanska Republiken, Bahamas och Puerto Rico – men det är N.Y. som figurerar mer i rapporterna. Och vad passar bättre än att prata med en av dem som befinner sig mitt i kaoset?
– Hallå, hallå, Katarina Bergman Gustafson!
– Va?
– Katarina! Hallåååå hallåååå!
– Lotten! Jag hör bara att du säger ALLÅ!
– Berätta hur ni har det!
Katarina är mor till tre av mina barns kusiner, och hon är i New York på kortbesök. Som blev ett lite längre besök eftersom SAS inte kunde flyga hem alla som planerat häromdagen.
N.Y. måndag förmiddag. Absurt.
När vi pratar, sitter hon med sin dotter och äter frukost på ett café någonstans norr om 26:e gatan, för där finns det el. Under hela samtalet rabblar hon gatunummer och kända platser för att beskriva hur långt förödelsen har nått. Det är som att prata partikelfysik med mig – jag svarar bara jaha och jaså för jag kan inte orientera mig över huvud taget.
– Vi sitter på 7:e avenyn eftersom det finns ström här. Vi är säkert 200 personer och alla sitter med varsin dator eller mobil.
– Har du en bild på sladdhärvor? Jag är lite förtjust i sladdhärvor …
– Jadå.
Samtalet bryts där och jag skriker neeeeeej och skakar telefonen som ett filpaket. Synnerligen kreativt – för det funkar: Katarina ringer upp igen!
– På ett shoppingcenter uppe vid Trump Tower är allt som vanligt, eller ptja, som efter en höststorm när det regnar på tvärsan. Men det är ju precis som i Skåne, så vi tyckte inte att det var något speciellt. Den enda skillnaden är att det vid varje pelare i shoppinggångarna sitter fullt med människor eftersom de använder eluttagen.
– Som flugor runt en sockerbit! Luktar ni illa och är skitiga och blöta om fötterna?
– På vandrarhemmet där vi bor, har det inte har funnits el sedan Sandy drog in. Det är svinkallt! I morse sköljde jag ändå av mig och tvättade håret i vasken. I iskallt vatten, endast upplyst av ett halvmeterlångt gravljus som vi köpte eftersom alla ficklampor var slut i affärerna. En av tanterna som jag pratade med nyss i kön här på fiket, sa att jag var en riktig hårding som hade tvätt… Oh, are you all right? What happend?
Sladdar!
Det visar sig att just den tanten som Katarina pratade med tidigare, hade kollapsat och i detta nu förts iväg till en väntande ambulans.
– Katarina! Hallå! Får ni i er mat som ni ska? (Jag prioriterar andra ting än tanter just nu.)
– Jadå, alltså där vi är nu, är det inte stökigare än efter en Lundakarneval. Hela Manhattan är som vanligt – fullt med folk, fullt med bilar, el och kommers. I New Jersey finns det ingenting som funkar. Jag såg en liten förskrämd affärsinnehavare som hade öppnat och försökte hålla verksamheten igång i skenet av stearinljus, bara. Men en av barerna som vi gick förbi igår hade rajtantajtan med full partystämning utan el – den enda ljuskällan var ett hundratal såna där gröna lysrör som man liksom knäcker och har på konserter.
Samtalet bryts precis när jag ska fråga om mer trivialiteter som ”har ni hunnit turista?” och ”regnar det fortfarande?”.
Flugorna runt sockerbitarna.
Katarina ringer upp igen.
– Vi har gasspisar på vandrarhemmet och igår såg jag i köket hur två små flickor stod och rörde i en gryta. Eller – en rörde, den andra lyste upp maten med ett stort, självlysande lasersvärd från Star Wars-butiken.
– Så när solen går ner blir det … svart?
– Becksvart. Inga gatuljus eller trafikljus funkar, det är svartare än svart. Bussarna går bara till 23:e gatan, sedan får man helt enkelt gå för att ta sig dit man ska. Igår när vi klev av bussen hade tur att få sällskap av en kille med ficklampa. Annars hade vi gått i beckmörker …
– Oj. (Jag har nu insett att det bästa är att vara tyst eftersom samtalet bryts så fort jag stället dumma frågor.)
– Idag träffade vi en tjej som hade fått gå i tre timmar från Wall Street för att komma till sin buss. Men alla tar det med jämnmod.
Det fåniga är att under hela samtalet tänker jag: ”Åååååh, jag vill vara där, jag vill också klampa omkring i beckmörker med okända karlar och sitta på proppfulla caféer och dela sladd med likasinnade!”
Paraplylik.
– Är amerikanarna sådär amerikanska som i filmer och bara hugger i och ler vita leenden och säger att det här ska vi klara och så kommer Bruce Willis och räddar alla … ? frågar jag medan jag hör hur Katarina försvinner i ett annalkande telefonknaster.
– Skkkrffffäääääs. Ja, absolut! Det kom en brandbil körande, proppad med testosteronstinna brandmän, och baktill vajade en enorm, amerikansk flagga. Frrrrxxxxxxzzzzz. Undrar vad som hade krävts för att något liknande skulle ske i Sverige. Phkrffs … krssttnn … lghfrtk.
Union Squares trasiga träd.
Förmodligen fortsatte Katarina att berätta om hur brandmännen såg ut, fantiserar jag. Men nu är linjen död, så jag får inte veta mer om varken testosteronet eller de svällande musklerna, hängslena och stora stövlarna.
Katarina och hennes dotter Lina kommer troligtvis att få åka hemåt ikväll, för flygbolagen försöker skicka hem alla så snabbt det någonsin är möjligt; det är ju de som betalar för mat och uppehälle under de påtvingade extradagarna. Å ja ba:
– Jaja. Vi har det rätt bra här i höstrusket vid kakelugnen. Mer te hitåt!
(Alla bilder är tagna av Katarina Bergman Gustafson – utom den översta förstås.)
Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.
Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!
Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)
Här i södra England har vi sedan sist hunnit
se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
dricka a nice cup of tea
gå på pub
besöka en leksaksaffär i sju plan
åka dubbeldäckarbuss
handla skor
äta fish’n chips på pub – flera gånger
gå på stranden
dricka a nice cup of tea
titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
kolla på Oliver!
ta en öl på en pub
kolla på Big Ben
dricka a nice cup of tea
äta spotted dick.
Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:
Varken särskilt spotted eller dick-lik.Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.
Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.
Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.
Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.
Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.
Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.
Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.
Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?
Vad i hela friden heter detta?
Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?
Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)
Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!
NESAOBWikipedia och SAOL.
Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.
Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?
Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.
Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.
Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!
Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …
… och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.
Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.
På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.
– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?
Och så gick hon och hämtade dem.
– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.
Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!
Ja just det, jag glömde:
Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):
– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?
