Kolla, ser ni rubriken? Om Google nu stör sig så mycket på att varumärket syns i ogooglebart, i ett mysko svenskt ord som kan tolkas negativt (huh?), tar man och gömmer ordet lite genom att inte skriva ogooglebart utan ogooglingsbart. Eller vad säger ni om ogoogelbart? Och så letar vi efter alla möjliga oord med två oo:n så att vi kan förvirra lite. Oorganiserad, oomkullrunkelig, oomstridd goo…dwill …
Jag vill rekommendera en artikel i The Atlantic, av Megan Garber som helt har gått i spinn inför det svenska språkets finurliga finess: att vi kan skapa nya ord bara genom att tjoffa ihop två ord med varandra och skapa sammansättningar. Mycket initierat tar hon upp 15 ord med förklaringar och allt (som hon kanske skulle ha låtit en svensk korrläsa).
Någon skrev i kommentarerna att svenska ju var så himla svårt att uttala, vilket ju är helt fel. Jag kan till och med uttala Schweiz och egentligen utan problem! [plats för ett ironiskt höhöande]
Då tog jag de 15 orden och försökte på ett simplifierat och lite Hipp-Hipp-inspirerat fonetiskt vis förklara uttalen. Men så svårt det var! (Rätta mig gärna.)
Och då tänkte jag så här: a = ”bar”
ah = a very short a, almost like if you were to say ”I” and was interrupted halfways
oo = ”too”
o = the å-sound, like in ”not”
ae = the ä, which is pronunced like in ”fair”
i = ”pit”
ee = ”keep”
u = ”rude”
ea = the ö, almost ”fur” or ”her”
Men det hör ju inte alls hit — det jag vill säga är att
SAOL tar in etablerade ord – förutom när redaktionen stoppar in nya stavningar som inte alls är etablerade men som borde bli det (jos och kasjunöt)
Google kan säga vad de vill om våra svenska ord – och faktum är att alla företag gör så här hela tiden (försöker påverka hur vi använder varumärket som de ”äger”)
Språkrådets nyordslista är intressant kuriosa och ett tidsdokument – inte en normativ samling som man slaviskt ska följa
det är jättekul, detta – och snart kommer NE att stoppa in ogooglebar med ett stort moahahahaaa efter.
Men inte än …
Uppdatering bara några minuter senare (kl. 17:45)! I give you Nationalencyklopedin!
Detta är mest en uppdatering för alla som följer mina knäns och proppars öden och äventyr och som ännu inte har tagit ordet hypokondriker i sin mun.
Sedan knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har slagit ihop händerna och sagt att jag är jätteduktig. Tills i förra veckan, när jag
inte hade blott ett värkande knä utan dök upp med två ballongsvullna diton
påpekade en molande smärta och svullnad i det friska benets spända vad.
Jag hamnade med förmodad propp på akuten, men släpptes snabbt ut med blodförtunnande sprutor – som jag tar med bravur. Sjukgymnasten remitterade mig raskt till sjukhusets gymnastikbassäng, där jag hade en sak gemensam med klientelet: den knäande, vingliga, ojämna gången.
Ungefär så här såg det ut i badet.Fast jag såg förstås ut så här.
Jag sprang i bassängen i 40 minuter med en vuxenbadring runt magen och följde alla anvisningar om att inte duscha med baddräkt, inte kissa på golvet, låsa in prylarna under uppsikt och på inga villkor kliva i bassängen utan att bli tillsagd att göra just detta. Med tanke på badplejsets hjälpmedel i regnbågens alla färger och gruppdynamiken samt omyndighetskänslan, var det verkligen som att gå på dagis. (Vilket jag inte kan påstå egentligen, eftersom jag inte har gått på dagis.)
Idag åkte jag till sjukhuset igen. (Tur att jag är egenföretagare eftersom sådana inte har något för sig på dagarna.) Samma slags ultraljudsundersökning som i torsdags genomfördes.
Man måste ta av alla randiga kläder på benen – ända upp till ljumskarna.
Av en sköterska får man flera meter papper att ha ”till efteråt”.
Läkaren (som var i 16-årsåldern) kommer och trycker ultraljudsverktyget (som påminner om en liten hammarhaj) på benet.
För att det hela ska funka, kluttar han gel på verktyget och när han har hållit på en stund häller han gelen direkt ur flaskan på benet eftersom han har tröttnat på att dutta.
Det hela är väldigt kladdigt.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.
När läkaren hade hållit på att klämma och kolla och förklara vad han såg ett bra tag, kom Dr House in. Han stod med korslagda armar över bröstet och hummade lite. Sedan flyttade han resolut på sin yngre kollega, rättade till mig, pruttade en liter gel över mitt ben och TRYCKTE. Med kraft. Tryckelitryck.
De båda konstaterade efter en stund helt lugnt att jag hade ovanligt många vener. Sedan sa Dr House bara hmmm och att allt var bra. Ingen propp! Inte ens en förmodad! Men vad var det då?
Ingen vet.
Jag hoppade (nåja) av britsen för att klä på mig medan jag torkade, torkade och torkade. Aliens dregel är ingenting mot detta, ska ni veta. Sedan vände jag mig mot läkarna som inte kunde svara på om jag hade några förhållningsorder, om jag skulle fortsätta med sprutorna eller vad det skulle kunna vara som gör mig så trasig. Och så avbröt jag torkningen, tittade på britsen och sa:
– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.
Förmodligen var det en lika trist och vanlig kommentar som ”nitlotten” eller ”halta Lotta”, för läkarna bara sa hmmm och gick.
Ni vet hur det är — plötsligt dyker nån artist upp och gör något tokigt som att byta namn eller näsa eller bara köra omkring med en åkgräsklippare på Malmskillnadsgatan. Då vet man att en ny platta är på väg.
Det var bättre förr: när det 1962 skulle göras reklam för Gröna Hund, gick delar av ensemblen ut och tog simborgarmärket. Den samlade pressen lyckades ta en bild där man ser jättemycket himmel, men inte Lizzie Alandhs navel.
Hasse Alfredson, Lizzie Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och lille Gösta Ekman.
Så himla listigt. Man simmar 200 meter på valfritt sätt i valfri huvudbonad och vips, har man bevisat allt från simkunnighet till … eh. Ja. Något annat.
Men vi tittar väl lite närmare på Hasse?
Mustasch, pipa och poplinrock.
Stackarn har en inte alls klädsam mustasch – men å andra sidan har jag nästan aldrig gillat spretiga frisyrer runt munnen. Det fastnar mat där och bärarna använder dem ibland som radband och pillar och petar och tvinnar mest hela tiden. En gång blev jag pussad på av en hippieliknande typ med jättebuske på både över- och underläpp … och det var alls inte trevligt. (Men han var det.) Jag associerade omedelbart till scenen när Pippi Långstrump äter spiksoppa.
Hasse har ju även pipa. I munnen! Man fick röka på bild 1962; det får man inte idag. Och en poplinrock har han över axlarna. För när alla andra står i badbyxor och drar in magen, då tar man resolut på sig en poplinrock som änna blottare.
Jag tycker att bilden är fullkomligt ljuvlig i sin enkelhet. (Här finns den i större format för alla som inte har lupp.)
Jag läser om barnmorskornas kamp för lön, arbetssituation och allt annat och jag håller så innerligt med. Anna Toss skriver initierat och upprört medan jag också vill … jag vill … äh, jag vill bara berätta om alla mina förlossningar.
När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.
Jag föder barn som en hel karl men fullkomligt avskyr och hatar tredjedagen när nästan alla nyblivna mammor drabbas av ”the baby blues” när allt är fel, människor i ens närhet är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man till ingen glädje alls bröst som slår världens alla bystdrottningar med bröstlängder. Sexigt? Nej, oooh nej.
Nu ska jag snabbt och utan blod berätta om förlossning nummer tre. Ni behöver inte vara rädda.
Mitt i natten, sexton dagar senare än beräknat, kom vi glada och förväntansfulla till BB – på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (en grej som med fasklistrade elektroder på ryggen gör känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. Inte kunde jag då ana att den nuvarande Femtonåringen skulle vara ute femtio minuter senare.
Inne i undersökningsrummet sattes två stora ishockeypuckar fast på magen med breda gummiband. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar). Puckarna är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga. Humdidum och trallala liksom.
Fem minuter senare fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Ska jag kalla på någon? sa min djefla man, som stod utanför toadörren och pratade med konstig röst, som i någon annan verklighet.
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Nej. Det är okej. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon.
Tre vitklädda människor rusade plötsligt in på toaletten.
– Flås-flås … Men jag är ju inte färd… jag har inte tork… Flås-flås … Varför ska ni…? Aj.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Kan inte! Jag har inga muskler! pep jag.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon, och jag insåg senare att det kan ha varit jag.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!
Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Jag kördes av en springande barnmorska snabbt neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en stor och hög säng.
– Sätt dig i sängen!
– Aj. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås …
– Visst har du det!
Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.
– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill, men ta inte bort TNS:en! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Skiter väl jag i! Flås-flås… Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken och så tror ni att jag bryr mig om lite klisterlappar på ryggen!
– Lägg dig på andra sidan!
– Vad ända in i glödheta! Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN?
Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag min djefla man förklara för sjukvårdspersonalen att jag hade fött de första två barnen stående på knä, och skulle inte det kunna …
– Luffftgaaaassss!
– OK, Lotta, nu kan du krysta! hördes en späd röst säga.
– Va? Krysta? Nu? Lotta? Lotta? LOTTA? Jag heter Lotten, inte Lotta!
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd – och lappade till barnmorskan som trodde att jag hette Lotta och att denna Lotta faktiskt bara skulle föda barn och inte komma med en uppercut.
– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
– Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
– Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
– Bra, Lotten, lägg lustgasen bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom barnet ut!
Alldeles för fort hade jag plötsligt fött barn. Han lades snabbt på min mage, en helt okänd liten människa, som såg ut som en … ödla. En ovanligt ful ödla. Barnets fader grät en skvätt och klippte av navelsträngen, satt och gosade, gullade och pratade samt klädde den lille, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.
Själv blev jag under tiden sydd.
Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.
Barnmorskan som jag hade slagit till, hade inte alls brytt sig om min ilska och sa senare att hon hade varit med om bra mycket värre saker.
– Och dessutom var du ju färdig ganska snabbt, Lotta.
Sa barnmorskan och gick med hoppsasteg till nästa förlossning.
Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.
Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.
Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.
Som inte snarkar.
Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)
Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.
Inget internet.
– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.
Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.
– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…
Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!
Så här!
– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.
Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …
… var klätt så här …
På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?
Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.
Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står omprövning, dom, kammarrätten och utfall här och där.)
Två sammansatta bilder valsar runt som om löpeldar hade kunnat dansa på Facebook. De sägs spegla dagens samhälle på ett negativt sätt eftersom vi inte är närvarande i nuet utan bara ska spara allt för eftervärlden … eller till en status på Facebook, förstås.
Men kära nån, kära nån. Vi kan inte vara som medeltidens människor och tro på allt vi hör när vi nu sitter på världens finaste apparat som kallas internet. Googla fram fakta! Var nyfiken! Kolla hur det egentligen står till!
Så här ser bilderna ut:
Och så här skriver NBC, som lade ut bildsekvensen från början:
Ni ser? Gillningarna och delningarna är tokmånga.
Den övre bilden är beskuren och ser (om än i pytteformat) ut som till vänster – och är alltså inte Petersplatsen utan på via della Conciliazione – varifrån man hade behövt en teleskopkamera för att kunna fota det som sägs ska hända där framme. Alltså är det inte två bilder som kan sägas jämföra samma situation.
Uppdatering från Petter: I det äldre fallet för att hedra utställd, död påve (Joh. Paulus II), och i det senare hylla nyvald, levande påve. Det ena kul att plåta och dela med andra, det andra mindre publikt intressant. Slut på uppdatering.
Förresten, när vi ändå är inne på dokumentationsklagomålen … Jag är en av alla dessa som dokumenterar allt så fort jag kommer åt. Mögel i hotellduschen, hundbajs vid brevlådan och trasiga strumpbyxor samt en basketboll som funkar som en blomkruka. Men jag lovar er — jag upplever det jag ser ändå eftersom jag är ett simultanförmågegeni. Och hade jag inte gjort det – so what? Jag slår inte små barn, jag åker alltid tåg och jag är snäll mot gamla tanter. Sedan fotograferar jag rubbet.
Men jag ställer inte bilden på barnet kloss intill bilden på den gamla tanten och skriver ”se så fort tiden gick – det här är samma person med bara tre års mellanrum”. (Fast det hade förstås varit roligt och genererat många gillaklick. Hm.)
Kommentatorsbåset går sannerligen underliga vägar. Om jag skriver om äpplen, fylls båset av mustascher. Skriver jag om liktornar, associeras det omedelbart till korkskruvar. Därför är det alls inte konstigt att Elsa Beskows läsebok avhandlades i ett inlägg om en skribent som blev ovän med kungen.
Tänk att vi ska läsa här ute i skogen.
Så här tror man att det står i Elsa Beskows ofta citerade ”Vill du läsa?”:
Far ror. Mor är rar.
But nooooooooo. Magnus Andersson fick mig att börja rota, och nu ser jag att inte heller är mor en orm – i alla fall inte när far är ute och ror.
Förstår ni? Det är ett scoop! Däremot är det ett himla roende:
Mor ror!Far ror också!
Dock ska det sägas att jag har hittat några rariteter som ligger nära mor:
Far tar mat.
– Ät Lena, sa mor.
Lena tar mat.
– Ät mer Tor, sa far.
Tor tar mer mat.
– Mor är rar, sa Tor.
– Tor är rar, sa Mor.
Mor och Lena ser far och Tor.
Tor ror.
Far lär Tor ro.
– När lär far Lena ro? sa Lena.
– Far lär Lena ro sen, sa mor. Mor är rar mot Lena.
Såja, vad skönt att detta är utrett så att vi inte raljerar mer om hur far måste ro i sitt anletes svett medan mor sitter och slöar emedan hon är upptagen med att vara rar.
Uppdatering i kvällningen
I en av upplagorna av läseboken här hemma har jag nu sett indianer klappa igelkottar och samer (på bokstaven L, förstås) bli serverade kaffe av lucia. Far har käpp och Karo är minsann rar han också medan en prins tar ner päron. Och vad skådar mitt öga? Mor är rar! Och far också!
Vem behöver väl kurser i livsglädje och självkännedom när alla är så rara?
Dedikationen är intressant den också:
Bokens redaktör (och medförfattare) heter Herman Siegvald …
Som fembarnsmamma vill jag ju gärna påstå att jag är rysligt snäll och givmild eftersom jag gav upp min Hollywoodkarriär för barnen. Problemet är ju bara att det är en fiktiv Hollywoodkarriär, och i så fall kan jag lika gärna påstå att jag offrade mitt nobelpris för de små liven. Och tiorumslägenheten i Berlin, för en sådan har jag heller inte varit i närheten av.
Att jag ställer frågan i rubriken beror på att jag tycker att Nicholas Winton verkar vara en hyfsat snäll man som gjorde snälla saker.
Strax innan andra världskriget bröt ut, såg han att de judiska barnen i Tjeckoslovakien riskerade att fara illa eftersom Tyskland verkade ha planer på att ställa till det för barnens föräldrar. Nicholas (som då var börsmäklare och egentligen skulle ha varit i Schweiz på skidsemester) bestämde sig för att hjälpa till och bestämde sig för att till max utnyttja regeln ”om du är under 18 får du [tillfälligtvis] bo i Storbritannien tills det är fritt fram att komma hem till Tjeckoslovakien igen – men du måste ha någonstans att bo”.
Nicholas Winton satte av i stor stil och skaffade fram det ena hemmet efter det andra – alltså brittiska familjer som var beredda att ta emot främmande barn. Ingen anade för det första hur länge detta arrangemang skulle vara, och för det andra att väldigt få av de förflyttade barnen skulle få träffa sina föräldrar igen.
Man förde noggrann bok över barnen med foton, namn och datum och kunde därför till slut räkna ut att Nicholas Winton hann rädda 669 barn från ett öde som med stor säkerhet var värre än döden. Eller bara döden.
Under kriget jobbade sedan Winton dels för Röda korset, dels som pilot. De då föräldralösa barnen fick bo kvar i Storbritannien. Efter 1945 glömdes arbetet med att rädda barnen bort, och Nicholas själv var inte så brydd. Men 1988 hittade hans fru på deras vind en låda som innehöll de noggrant förda böckerna … och hon blev storligen förvånad. Hon hade nämligen ingen aning om vad hennes man hade haft för sig 1938.
Pang, tjoff, booom, fick medierna tag på hjältehistorien och ”That’s Life” gjorde ett tv-program om honom. Här är ett klipp som visar hur Nicholas Winton överraskas:
Sedan dess har han adlats, fått medaljer och deltagit i otaliga jubileer. Han är fortfarande snäll, pigg och glad och fyller i maj 104 år – och ska man göra något av sitt liv så är det banne mig inte helt fel att rädda barn. Snällt är det i alla fall.
Nicholas Winton – min idol.
Uppdatering
Några av kommentatorerna i kommentatorsbåset har enats om att Nicholas Winton inte bara är snäll. Tssst, snäll kan ju nästan vem som helst vara. Det här handlar om ett högre plan: han är en god människa.
Kalla mig gärna krångel- och klantkärring. Men finn då till tröst att jag nästan bara sabbar för mig själv.
Igår var jag i Stockholm och föreläste på ett hotell som heter Ariadne. Det ligger borti tjottahejti i Värtahamnen i Stockholm, men är på det hela taget ett okej ställe att föreläsa på. (Men hörni ojojoj vad Scandichotellen sparar pengar nu. Det har tyvärr dragits in mest på Jamie Olivers lyxfika, men vi svälter ju inte så man ska inte klaga.)
När jag kom dit, upptäckte jag till min fasa att ryggsäcken som jag hade haft på mig (utan att kolla) ända sedan T-centralen, var vidöppen och gapade som Kakmonstret.
Ser ni datorn där nere?
– Iiiiiih, flämtade jag samtidigt som hjärtat tog ett skutt och tankarna sköt iväg en tacksamhetsprojektil till backuppen som jag gjorde igår.
Men datorn var kvar. Och i det fack som var öppet, har jag faktiskt bara datorn. Att jag blev så rädd beror på att jag har varit med om detta en gång tidigare – ett gäng killar som i rulltrappan (när man är på väg ner) faktiskt öppnade min ryggsäck och plockade ut diverse saker, men tappade plånboken rakt framför mina fötter.
Jag föreläste så det stod härliga till hela eftermiddagen, sa hejdå till alla fantastiskt roliga kursdeltagare (ibland är det faktiskt roligare än vanligt!) och begav mig från tjottahejti till T-centralen för att ta tåget hem. Men när jag skulle ta fram SJ-betalkortet ur plånboken, var … (ni har redan gissat det)
… plånboken borta …
I ett av byggnadsställningar belamrat hörn av Centralen nedanför en hysterisk skylt med HÄR ÖPPNAR SNART EN NY AFFÄR! eller liknande, tömde jag ryggsäcken på innehåll (och hittade en sedan länge saknad vigselring men ingen plånbok), samtidigt som jag insåg att biljett till Eskilstuna svårligen går att få om man inte har plånbok. Jag ringde min djefla man, som har fått sådana här samtal förut:
– Snabbt nu: beställ en biljett hem till min mobil. Plånboken är stulen och blev det förmodligen redan i morse. Jag spärrar korten nu.
Biljetten kom (men kontrollerades aldrig), jag klev på tåget och ringde, och ringde, och ringde och riiiingde. Man spärrar bankkorten här, Ica-kortet där, körkortet hos Trafikverket (men det gick inte för ”det går inte att komma fram just nu”) och bibliotekskorten på respektive bibliotek. Jag var totalt fokuserad på spärrandet, som tog en knapp timme. Då kom jag på att jag även skulle kunna ringa till hotellet.
Vet ni hur man reagerar när man är stressad och upprörd och hamnar i ”du kommer nu att få fem val, tryck en etta för bokning, tryck en tvåa för köttavdelningen och en trea för …”? Ja, det vet ni.
Under över alla under. Plånboken fanns på hotell Ariadne! Det hela är precis hur mystiskt som helst eftersom jag inte hade använt den och verkligen inte ens öppnat facket där den bor. Allt var kvar … alla sjutusen olika kort med inladdade pengar och alla kvitton som ska till redovisningen och alla kvitton som jag borde ha slängt och till och med ett visitkort som trycktes 2006.
En eskilstunabo letades upp, dyrgripen placerades i hennes hand, hon åkte hem till Eskilstuna och där på stationen hade jag placerat en budbärare iklädd hög hatt eftersom nejlikor enligt min mening är på tok för diskreta.
Den höga hatten under järnvägsspåren.
Nu ska jag bara överleva de närmaste dagarna med spärrade betalkort och ogiltigt körkort. Ack ja.
Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:
”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”
Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)
Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:
”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”
Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?
När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.
Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.
En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?
Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).
Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.
Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)
Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:
Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.
Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.
I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?
Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?
Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?
Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:
Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
