… men nu när jag är på väg hem igen måste jag ju rapportera lite. Och be er alla som inte trivs jättebra i storstaden där ni bor att istället flytta uppåt, utåt, bortåt och då
ha nära till baskethallen
ha nära till skola
njuta av skidåkning
ha nära till dagis
bo på större yta
få en snygg dialekt
spara pengar på kläder och inredning
få köpa te och kaffe för tio kronor på kafé
parkera alldeles utanför Systemet.
Så här plättlätt är det inte i Stockholm.
Jag är alltså vän av inte bara Systemetparkeringen utan även det mindre stressade livet. Sollefteå ligger långt från alla ära och redlighet – och fy för bövelen vad det är synd! Kolla på stationshuset!
Som inte används! Hit går inga tåg!Sollefteå järnvägsstation 1888. Ångloket Fb 73 ”Thorgny” är klart för avgång mot Långsele.
Och om man bor på Hotell City i Sollefteå ser korridoren ut så här – det har ni inte varit med om förut, va?
Jag låtsades att jag var Johnny Depp här en stund.
Hotellets receptionist pratade om vädret med mig i morse och erbjöd mig paraplyer och sightseeing. Jag bedyrade att regnet inte var något bekymmer eftersom ”jag blir jättesnygg i håret av regn”. Damen (i färgmatchad tröja, se bilden ovan) tittade förvånat på mig och utbrast:
– Nå! Det var först’n!
(=Förstgången jag har hört något så stolligt.)
En stund senare när jag reste mig upp och plockade undan mina äggskal, sa hon leende:
– Jååå. Då var det roliga schlut.
I hotellrummet fanns en utmärkt säng med nymanglade lakan som den väldigt trevliga personalen hade gjort iordning åt mig:
Men … vad är det där på väggen till vänster?Sånt här finns inte på Grand Hotel!Notisar! Brevpapper! Kuvert! Miniräknare! Telefonkatalog! Jag kan leka kontor här!
Nu börjar ni misstänka att jag är ironisk. Men nej. Jag tycker verkligen att Sollefteå borde få tillbaka tåget och att fler människor borde bo här. Vad säger ni: en kampanj liknande Vi flytt’ int’, men istället: ”Ja fluttar järna till nånannanstans”?
Här inne på Café Petter åt jag en räkmacka. Huset byggdes 1855 och överlevde otroligt nog rivningshysterin på 1970-talet.Och nu vet jag hur jag ska måla min ytterdörr. Så vackert!
Allt är dock inte vackert i Sollefteå – här ser ni plejset som jag föreläste på:
Men där inne fanns det kristallkronor!
Ni förstår att jag tror att Sollefteå har en bra klimat – ovanligt många som har vuxit upp här har gått långt och vunnit OS och haft sig. Man slipper bekymra sig om … storstadsbekymmer. Ja, jag måste bli politiker och jobba för tågens återkomst! Tåg är framtiden! Jag har skådat ljuset! Halleluja!
Om ni igår tyckte synd om gässen som rengjorde skorstenarna i Storbritannien under 1800-talet, får ni ta spjärn nu. Gräv in naglarna i handflatorna som de gör i romaner. Dra häftigt efter andan och himla lite med ögonen när ni ändå håller på. För nu ska vi alla tänka ”puh, det är då för väl att vi lever i dagens civiliserade samhälle” … där alla egentligen är mest intresserade av hur de ska gå ner i vikt utan att få rynkor eller öka bicepsens omkrets utan att använda musklerna.
(Förlåt, jag brukar inte raljera. Men jag har tröttnat på rubrikerna den moderna människans ”problem”.)
Liza Tetzner dök upp i kommentatorsbåset igår, vilket måste sägas var på tiden. Hon var en tysk författarinna som, efter att i ungdomen ha rest runt och samlat in gamla folksagor på landsbygden, jobbade lite som Astrid Lindgren – på förlag och med radio. Hon slog igenom jämförelsevis sent och var en envis en som inte drog sig varken för att kritisera den förbaskade nazismen eller skriva elaka artiklar om SS. (På bilden här intill ser det dock ut som om hon skrockar ett ihåligt moahahahaaa.)
Lisa föddes 1894, i en tid när
telefonerna ökade snabbt i antal
man började fundera på hur det här med film skulle kunna funka
Coca-Cola började dyka upp här och där
industriarbetare strejkade för bättre villkor
man planerade för hur OS skulle kunna funka i modern tid
terrorister smällde av bomber
Alfred Dreyfus arresterades för spioneri
Tower Bridge öppnades.
Eftersom Lisa Tetzner tyckte innerligt illa om det som Hitler igångsatte i början av 1930-talet, skrev hon en serie med nio barnböcker i just denna miljö – med början 1932 (Barnen i 67:an). Hon var naturligtvis negativ till politikerna och lyckades skriva in lite kritik mellan raderna. Eller mellan och mellan – det var nog ganska tydligt.
Runt 1938 och åren efter kom Sotarpojkeni fyra delar – som utspelade sig i Schweiz år 1838. Dessa böcker handlar om förfärligheters förfärligheter och eländes elände och är på det hela taget en enda lång pina.
Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?
Jisses, som jag läste Lisa Tetzners böcker i 12–13-årsåldern! Jag grät och skrattade och snörvlade och satt redan då uppe på nätterna istället för att sova som normalt folk. Omodernt språk och gulnade bokblad samt skör bindning var inget hinder – jag måste ha läst dem alla tre eller fyra gånger.
Vilket är helt obegripligt idag. Vissa böcker läser jag ju numera inte ens en gång.
Lisa Tetzners man Kurt Held (som var jude och kommunist och kunde irritera Hitler alldeles på egen hand) arresterades i Tyskland, varför de båda (efter att Lisa hade utnyttjat sina kontakter) redan 1933 flyttade till Schweiz.
Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått nästan någon cred för det.
De båda skrev i sitt nya hemland böcker, som dock skrevs om och censurerades eftersom man i Schweiz var rädd för repressalier från Tyskland. Så in på scenen kliver nu … Sverige! Många av Lisa Tetzners böcker utkom i det neutrala Sverige innan de ens fanns på tyska! Och vem var det som såg till att Pippi Långstrump blev så populär i trakterna runt Schweiz, om inte Lisa Tetzner.
Nu när jag har fått er att förstå att det är värt besväret att leta upp nyutgåvorna av både 67:an- och Sotarpojkenböckerna (under klassificeringen ”barn som far illa” på stadsbiblioteken), kommer här lite fakta om barnen som for illa i skorstenarna.
Pojkarna (och ibland flickorna) skulle förstås vara så små som möjligt, ibland i fyraårsåldern – om de var starka.
Ju billigare och mer föräldralösa de var, desto mindre komplicerat var det.
Barnen ägde egentligen bara en sak: det grova tygskynke som man hängde över eldstaden så att inte sotet skulle fara omkring i rummet.
Detta tygskynke var samtidigt barnens täcke, som värmde gott när de sov på golvet hemma hos sotarmästaren.
Kläderna fick de ofta ta av sig innan de klättrade in i skorstenarna – både för att barnen då tog ännu mindre plats och för att kläderna inte skulle bli smutsigare än de var.
En gång i veckan, var det bestämt, skulle barnen rengöras.
Tack och lov var det enligt lag förbjudet att skicka upp barn i skorstenar som brann.
Någon har varit kreativ och tillverkat en bild som visar hur det går till när en sotarpojke fastnar och kvävs med knäna uppdragna i en skorsten.
När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.Men marknaden var i alla fall god.
Javisstja:
INGA SOTARPOJKAR KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST
Vi har ju en 1700-tals-kakelugn i vårt hus från 1932. Förre ägaren forslade hit den och satte in den ity har var en synnerligen händig man.
Här en bild från när det hade brunnit i huset och det stod i tidningen att det var kakelugnens fel fastän han faktiskt var helt oskyldig.
Idag kom sotarn hit. Jag brukar hänga honom i kjolarna och fråga om alla prylar och pryttlar, men sedan vi förra året fick skarpa tillsägelser om vår farliga stege som han ju hade påmint oss om i två år och som vi ändå inte hade åtgärdat, kände jag att jag kanske skulle hålla mig undan och låta honom jobba ifred. Därför måste jag återanvända en bild från 2008:
Sotarmojar.
Sotarn kom, han kollade, han sa ”honom” till kakelugnen och han berättade att det var en komplicerad själ samt att vår stege var jättejättefin och att vi verkligen hade spottat upp oss. Jag blev glad som en liten hund blir av en pinne och ville vara så till den milda grad till lags att jag började googla fram information om sotare som han kanske skulle tycka vara rolig.
Och se.
1.
Tag en sotig skorsten.
2.
Tag en gås.
3.
Bind ett snöre om halsen på gåsen.
4.
Tvinga in gåsen i skorstenen nerifrån eldstaden.
5.
När gåsen börjar flaxa med vingarna, drar du ner den en bit. Låt den flaxa uppåt, strävande mot skyn i skorstenens topp – och dra den nedåt igen.
6.
Njut av din väldigt rena skorsten.
Tydligen är detta inte en skröna utan verkligen så som man gjorde särskilt i de fattigaste kvarteren i Storbritannien. Vissa källor säger att man släppte ner gåsen uppifrån, men det verkar ha varit vanligare med nedifrånvarianten.
Pling – det var dagens allmänbildningsbidrag! (Att jag delar med mig till er här och nu, beror bara på att när jag väl var färdiggooglad, hade sotarn redan åkt till nästa skorsten.)
Tillägg eftersom oroliga snyftningar har hörts i fjärran:
INGA GÄSS KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST
Idag är jag lite ynklig. Jag har sovit för lite, fryser om fötterna (vilket är helt omöjligt att åtgärda eftersom de mysigaste och varmaste strumporna ligger fem meter bort och sträckan dit består av ett ouppvärmt klinkergolv) och teet vi har här hemma har drabbats av garvsyreinkontinens. Blärk, smakar det.
Andra irriterande ting just nu är till exempel
en liten nagelflisa som när jag nyss drog i den fortplantade sig neråt så att det började blöda och nu svider som om jag vore skottskadad
vädret
mikrovågsugnen som har lagt av
pennvässaren som envisas med att vässa bara på ena sidan
vädret
sekrutt-Volvon som vi i går körde ner i en stor vattenpöl och som då visade sig ha hål i golvet eftersom alla plastmattorna plötsligt flöt omkring och vi satt med plaskblöta fötter och skrek
min mobil, som igår plötsligt krävde omstart och återställning
vädret.
Min djefla man har ett irriterande problem och ett budskap som han vill få ut:
Hej, Lottens kommentatorsbås!
Vi jobbar just nu med en pocketversion av Historiska ord – alla fyra böckerna i behändigt köpa-när-man-passerar-Centralen-i-sin-stad-format. Men jag har inte tid att leta efter fel eftersom jag måste fokusera på det dåliga vädret och min dyra hustrus kalla fötter.
Texten är öppen för ändringar ett par dagar till, och jag tänkte därför höra om det är någon av er här som kan rapportera några tokigheter när det gäller fakta? Hittills har vi hittat att jag har kallat Pompejus för kejsare och så måste vi naturligtvis skriva om Margret Thatcher i imperfekt.
Skriv i kommentatorsbåset eller mejla mig på olle@bergman.com så lyckliggör vi redaktören med små ändringar!
När jag första gången hörde detta uttryck som jag har i rubriken ovan, höll jag på att skratta ihjäl mig. Det var en amper dam som sa:
– Nej tack, jag måste hålla igen inför ”Beach 2007”.
(Ärligt talat är jag osäker på året, men det är inte alltför länge sedan. Fast sex år är när jag tänker efter ganska länge sedan. Anyway. Moving on.)
För på stranden är det i alla fall min värld så att jag ger fullständigt sjutton i hur alla andra ser ut. Jag bryr mig väldigt mycket om att alla barn som jag har med mig fortfarande lever och inte alls huruvida jag ser bra eller inte bra ut i andras ögon. För de tänker faktiskt inte på mig, utan på sig. Har jag bestämt mig för. (Man kan om man vill läsa ett tio år gammalt kåseri om min då fula baddräkt.)
Men nu till några strandtips!
Nästan-beatlen Stu Sutcliff, förmodligen fotograferad av Astrid.Goldie Hawn – jag gillar särskilt den randiga armen.Elizabeth Taylor på den tiden som man inte badade på stranden utan i en studio.Jätteläckert och genuskorrekt mode från 1933.”The topper” — löstagbar överdel för män som vågade visa bröstvårtorna.De riktiga Beatlarna.Visst känner ni som jag nu när ni har vant er vid manliga baddräkter att det här ser riktigt läckert ut?Ronald Reagan 1927.Winston Churchill utan cigarr!George Bernard Shaw i randigt.Greta Garbo på 1930-talet.Sean Connery vilande sig på en okänd kamrat med mössan käckt på svaj.Det här är ett gäng badare från runt 1910, men det underliga är att tvåan från vänster är en kopia av Sten Feldreich.Sten Feldreich – Sveriges första basketproffs. (Så ni ser: allt har i slutänden med basket att göra.)
Vi har bedrövliga, billiga, oslipade knivar här i huset.
Och massa tulpaner.
Ibland får jag ett ryck och slipar dem lite. Eller vaddå lite … Procentuellt sett slipar jag dem utav bara helsicke. Minst 97 % skarpare blir de nog. Gnissel, skrap och ritsch!
Och sedan skär jag av mig alla fingertoppar. Swopp, swisch, aj och plåster. Här skulle jag egentligen ha lagt in en bild på de enorma skadorna, men de är inpackade i förband och fullkomligt ointressanta. Ungefär så här, ba:
När jag igår skulle laga mat med mina blödande tentakler, visade det sig att det hade varit aliens i stektermometerlådan.
Ingen funkade.
Lammet fick utstå mycken tortyr innan jag kunde konstatera att ingen av de batteridrivna gick att sparka igång. Då fick jag ta fram en gammal sekrutt som funkar, men som är på finska.
Hyvä. Vasikanliha?
Så nu är mina enkla frågor till alla som vet bättre än jag:
Vilka matlagningsknivar ska man köpa om man inte är miljonär?
Vilken stektermometer funkar efter inköpsdagen?
Ni får gärna tipsa om andra bra produkter när ni ändå håller på. Vilken termosmugg är bäst? Vilket balsam funkar på lockigt hår? Vad ska man ha på fötterna om man vill vara proper men bara trivs i joggingskor egentligen?
Det vimlar av pluttifnasktecken som är små och till synes oviktiga, men som när de hamnar fel hoppar upp och sätter sig som en varulv i strupen på mig. Det är som när någon sjunger falskt, spelar basket i högklackat, trummar i otakt eller blandar neongrönt med lila.
Men nu fokuserar vi på citattecknen. Citationstecken, dubbelfnuttar och enkelditon. Inte situationstecken. I Sverige ser de oftast ut som nittionior: ”
De upponervända som man har i anglosaxiska och spansktalande länder när citatet inleds, kallas följaktligen för sextiosexor: “
Men nu har vi andra också: vinkelcitationstecknen eller gåsögonen (som jag i evigheter kallade ankfötter eftersom jag associerade fel): » «
Ofta ser man idag citattecken som ser ut som små elvor, men det är faktiskt tumtecken ” (som man helst inte ska använda i tryckt text).
Uppdatering!
Magnus Andersson skriver i båset om tumtecken och det raka citattecknet:
Skrivmaskinscitattecken!
Slut på uppdatering!
Här kommer nu exempel på hur de gåsögon och nittionior kan se ut i text! (Och bara för att stöka till det tar jag med pratminus eftersom det i just detta fall handlar om repliker.)
Nu ska man veta att det är bäst att ha ickepratande kompisar med sig på film.
”Vem är det där?” säger min snälla, goda, trevliga vän när vi är på bio
”Det är Jack Nicholson.”
”Men vad heter han?”
”Jack … men … ssschhh nu.”
”Heter han Jack i filmen också?” fortsätter min snälla kompis.
”Mmmm. Sssch …”
”Det hette han ju i Titanic också!”
”Han var inte med i Titanic!”
”Jojo, Jack DiCaprio.”
”Ssssch.”
Nu ska man veta att varje ”ssschhh” hörs lika väl som exempelvis sandpappring av griffeltavla. Mer än pratet alltså.
– Men han där, dog inte han nyss?
– Jo, men nu ser vi en flashback. Ssschh, hyssjar jag som ett surkart.
– Hur kan vi det om han är död?
– Det är som en dröm. Sssschh.
– Men han kan väl inte drömma om han är död! envisas min kompis.
– Det är bara på låtsas, tyst nu. Sssscchh.
– Om det är på låtsas … hur kan vi se det då?
Nu ska man veta att min kompis är doktorand på en finfin institution och i det »riktiga« livet en hejare på att förstå allt som händer och sker.
»Men varför kysser hon honom? Hon är ju gift med den andre!«
»Hon är otrogen. Ssschh.«
»Å fy! Med den där? Usch! Skäms på sig!« säger min högljudda kamrat till kvinnan i filmen.
»Du låter som en replik i en pilsnerfilm!« svarar jag.
»Och … herreguud vilka snygga skooor! Kolla, kolla, dom röa där bakom, röa … röda!«
Nu ska ni få svara på frågor!
[SURVEYS 1]
Fotnot: Helt fel har jag inte i min ankfotsassociation: på tyska heter gåsögonen Gänsefüßchen! (Små gåsfötter!)
Jag känner mig såååå världsvan. Jag kan mingla på vilket releaseparty som helst och vet precis hur laid back man ska vara! Man rör sig i ena sekunden målmedvetet som på väg mot en toa. I nästa sekund går man långsamt i zickzack som på väg mot en försvunnen vän eller en tappad tråd.
Författarna David Stark och Stellan Löfving står i ringen.
(Det här gäller svenska boksläpp. I den anglosaxiska världen är det annorlunda, för där sägs 10 000 kronor vara minimum vad gäller kostnaderna. Man har The Who på plats, konstruerar en champagnefontän, ger bort boken i en godispåse som är fylld av allt från parfym till skohorn och så har man tävlingar med finfina priser som delas ut var 15:e minut.)
Så här gör man!
1.
Först går man med sin nyvunna, knäande gång från Centralen till Söder. Solen lyste som spön i backen och vinden stökade till nudelfrisyren som lade sig som en stor muff över ansiktet. (Med andra ord såg jag inte var jag gick, utan trampade barnvagnar på hjulen med mina hälar och rörde mig på tok för långsamt för de fem miljarder stockholmare som numera springer runt Slussen i tajts och pulsklocka.) Man tittar fascinerat på alla som har längtat så länge efter sol, vår och öl utomhus! Se här var två människor satt och drack kall öl ur varsin burk:
Min pedagogik känner inga gränser: bilden till vänster är från Eniro så att ni ska se var ni är.
2.
Man kliver in på releasepartyt på ”Bonden Bar” lite för tidigt för att hinna få en pratstund med författarna innan pöbeln dräller in. (Eller bara för att sitta och spela Wordfeud en stund, menar jag ju.) Man äter vad som finns att äta – i detta fall …
… chips och skumkaniner! På bord med kryptonit i!
3.
Man ser sig nyfiket om och fotograferar lite så att det ser ut som om man är upptagen med att planera sitt nästa blogginlägg. Då kommer ena författarens syster och pratar och då har man så trevligt att tiden bara flyger all världens väg. Sedan reser man sig upp och köper (av misstag) plejsets absolut största öl och fotograferar lite till.
Chips och DJ.
4.
Man konstaterar att den rödprickiga ljussättningen gör att alla ser ut som om de snart kommer att bli skjutna av någon med lasersikte. Då tar man en bild på skumkaninerna.
Skumkaniner, besudlade av skumfåglar. Lite som skvadrar
5.
Man ser att borden verkligen håller på att förintas av kryptoniten.
Så då tar man en bild på det.
6.
Man ställer sig i en dörröppning och fäktar med armarna så att alla som försöker gå förbi får sig en tjottablängare. Så då kan man tala om det ett tag. Sedan hittar man sig en Anna Toss och pratar med henne om lifvet, maten, barnen, larmtyfonerna och lite engelsk korrläsning.
7.
Och slutligen vandrar man genom Stockholm mot tåget hemåt och räknar cykelliken till 73.
Really. Det här är inte okej. Någon måste ta hand om dem. Läs en bön, lämna till välgörenhet, rusta upp!
Förresten – på tåget uppstod en annorlunda situation. Damen mittemot mig och smörjde in hela sig med Tigerbalsam som änna fotbollsspelare.
Jag kände mig så hemma av linimentlukten att jag började hallucinera om studsande bollar och gnisslande basketskor.
Och avslutningsvis ska ni se hur min djefla man beter sig när han läser ”Skum kanin med ananassmak”. Jag hörde ett mystiskt hulkande i köket, och smög in med kameran på:
När jag blir stor, ska jag bli det som Rebecca Shawcross är: the Shoe Heritage Officer vid Northamptons museer. Jag förstår inte ens vad titeln betyder, men att hon är betydelsefull är självklart. Jag vill alltså vara en synnerligen viktig skokännare som har tillåtelse att samla på skor.
Rebecca Shawcross letar efter skor och kuriosa om fynden, hon vet hur klackar hänger ihop med höger- och vänsterskor och hon får minsann klappa på basketskor i storlek 57, vars ägare ser ut så här:
Han heter Carl Griffiths och står stadigare än många andra vingelpellar.
De äldsta skorna hon har hittat till museet är från 1620, och de mest absurda är Elton Johns från musikalen Tommy 1975.
Själv lider jag ju av en olycklig kärlek till skor. Först gick jag i foträta med hålfotsinlägg, sedan bodde jag i träskor i ett helt decennium – även när snön fastnade undertill. Därefter gällde basketskor och enbart basketskor tills jag 1985–92 gick på såpass många klänningsfester att jag kunde gå i vilka högklackade, tåtrånga saker som helst. Platåskor brydde jag mig aldrig om – varken på 1970-talet eller i början av 2000-talet.
Och nu är jag tillbaka på foträtsnivån igen.
Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som sympatiskt nog har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.I de här små nätta sakerna stoppade den då späda drottning Victoria ner sina fötter när hon gifte sig 1840.
– Men hur hänger då klackar och höger- samt vänsterskor ihop? skriker ni (den allmänbildningstörstande allmänheten).
Jo, inte förrän efter 1850-talet började skor göras i vänster- och högervarianter. Innan dess var nästan alla skor identiska, oavsett vilken fot som skulle i. Om man ska vara lite petig och känner sina fötter, så tror jag förstås att man gick in skorna och faktiskt slet dem så att de blev höger- eller vänstervridna. Men nu till det underligaste: detta med att ha likadana skor oavsett fot, höll man bara på med i ungefär 100 år! Det berodde på klackarna – klackarna ställde till det för skomakarna, som inte kunde tillverka klackeskor som inte var raka.
Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.
Fast ännu konstigare är det kanske att man inte uppfann skosnören förrän runt 1790. (Innan dess hade man spännen.) Och nu håller alla skosnören på att ersättas av kardborrband.
Kom nu ihåg att spotta i er högra sko innan ni tar den på er, annars kommer hin håle och tar er.
Visst är det fantastiskt fascinerande med människor som har många strängar på sin lyra? Jag verkar vara extra förtjust i människor som kan både en sak och dessutom dansa. John Travolta och Hugh Jackman är två sådana skådespelare; de springer i ena sekunden omkring med bister min och dödar folk, för att i nästa sekund dansa och sjunga. (Länken går till en intervju, där de två först kramas och sedan sätter sig ner och klappar på varandra på ett synnerligen snyggt sätt.)
Det finns förstås andra som både kan stämma piano och åka skateboard eller sjunga baklänges och väva mattor. Själv kan jag ju både spela basket och rabbla skrivregler … vilket än så länge inte har imponerat på en enda levande själ.
Lew Wallace (1827–1905) var en amerikansk jurist som gjorde militär karriär och som på det hela taget verkar ha varit en okej kille.
Lew Wallace runt 1865. Men hur har han det med knapparna?
Pappan var militär och guvernör, den snälla styvmodern var suffragett och aktiv inom nykterhetsrörelsen. Hans militära ordergivning orsakade stök och klagomål samt mången mans död, men det hela är så utförligt beskrivet på Wikipedia att jag blir alldeles förvirrad.
Så jag går snabbt mot Lew Wallaces två bestående insatser, som har gjort honom historisk. Det började med att han utnämndes till New Mexicos guvernör 1878, när Lincoln County War pågick för fullt – och Billy the Kid var med och fajtades.
Billy the Kid. (Se Young Guns som handlar om denna tid, det är en bra – om än banal – film.)
Först bestämde Wallace sig för att ge alla som deltog i kriget amnesti om de gick med på en massa premisser som att skvallra om var andra bovar befann sig och dessutom uppföra sig väl. Billy och Lew träffades och pratade om situationen och det bestämdes att amnesti trots allt var en bra idé. Billy lydde snällt (även om han hela tiden var beredd på det värsta med ett laddat vapen i var hand). Meeeeen … pga. teknikaliteter och en envis åklagare, fick Billy the Kid sitta kvar i finkan.
Så han rymde. Förstås.
Tiden gick och The Kid fortsatte att röja – och 1880 satte Lew Wallace ett pris på hans huvud: 500 dollar. När Billy infångades, vände han sig till Lew och bad om nåd i flera omgångar. Men den här gången hade Wallace fått nog, och svarade nej, nej, nej och åter nej.
Så Billy rymde. Förstås.
Och blev ihjälskjuten. Förstås.
Och nu till det som Lew Wallace satt på kammarn och pysslade med under allt ståhej med Billy the Kid och andra unga delinkventer: han skrev en bok. Och inte vilken bok som helst, utan ”Ben-Hur”. Japp, den som 1959 blev film.
Charlton Heston med fullt fokus.Lew Wallace med oknäppta knappar igen. Ena bilden är spegelvänd och jag kan inte riktigt bestämma mig för om de är tagna vid olika tillfällen eller ej.
Så. Nu vet ni att Lew Wallace gav Billy the Kid en dödsdom samtidigt som han skrev Ben-Hur. Huruvida karln kunde dansa som Hugh och John återstår att utreda.
