Så har man väl alltid sagt, eller hur? En miljon kronor var så överdrivet mycket t.ex. år 1976 att det inte riktigt gick att greppa. Nu känns det som om en miljonvinst snarare skulle få mig att säga:
– Va? Inte mer? Med en miljon kan jag inte ens betala tillbaka mina lån. Fnys! Pah! Du kan ta din gamla miljon och stoppa u…
Förlåt, jag blev lite till mig.
När jag nu kollar, visar det sig att en miljon 1976 bara motsvarar 4,6 miljoner kronor idag. Vad får man för en sådan liten slant då? En etta på Söder? Eller vänta, 400 jättefina, extremt stadiga utomhusbasketkorgar! Ja!
Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.
Faktum är att det är det enda jag känner att jag behöver (förutom nya gummistövlar) just nu: 399 basketkorgar till 399 skolor och en till mig. (Nej, jag har inte räknat fel: man måste inte ha två korgar och spela helplansbasket.) Sedan eftersom jag ju får grupprabatt pga. det stora inköpet, kommer jag att ha råd med några bollar också. Närmare bestämt 401. (Två till mig.)
Men okej, om jag nu vann en futtig miljon och inte fick ge bort något och heller inte betala tillbaka några lån, skulle jag ha köpt en friggebod full med sängplatser. Och satt en basketkorg på ena gaveln. Och sedan kokat jättedyr mat till alla gäster i den här som jag också skulle ha fått råd att köpa:
Er tur nu: slösa bort en miljon (nej, inte 4,6 – nån måtta får det vara på min givmildhet) på sådant som egentligen bara roar och gagnar just er. Ingen välgörenhet här inte!
Härom minuten kom jag att tänka på hur bra jag är på att ljuga när det verkligen är helt oviktigt och hur fantastiskt kass jag är på att ljuga när det verkligen gäller. Och eftersom det är första maj, låg mina demonstationstågslögner nära till hands i minnet.
demonstationstågslögn, [-ʃo`ns-] [löŋ´n] subst. ~en ~er medvetet osant påstående framfört i syfte att slippa demonstrera {→osanning}: demonstrationstågslögnshistoria; demonstrationstågslögnpropaganda; demonstrationstågsnödlögn; hon spred ut ~er om sina förehavanden
KONSTR.: en ~ (om särsk. den 1 maj)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga
Det var nämligen så i Luleå runt 1975–77 att vi i skolan ideligen uppmanades att demonstrera. Ibland fick vi ledigt från lektionerna för att ta bussen ner till stan och demonstrera, ibland fick vi rita protestplakat på teckningslektionerna – och nästan varje gång drabbades jag av oförklarligt komplicerade förhinder emedan jag led av akut ointresse vad gäller politik och allt vad som därtill hör.
Jag revolterade. Jag lärde mig att skolka från demonstrationer och obligatoriska protester redan i elvaårsåldern. Jag var med andra ord olydig.
Konstfruset är en mänsklig rättighet!
Ofta handlade lögnerna bara om ont i halsen, plötslig hälta eller allmänt illamående eftersom sådana sjukdomstillstånd sällan går att kontrollera. En och annan gång hittade jag på att släkten krånglade – Orangeluvan behövde passas (hon är gubevars sju år yngre än jag), farmor behövde mitt stöd (farfar hade gubevars nyss dött) eller så var jag kallad som assistent till Högskolan, där pappa jobbade och stod i med kemiska experiment och gudvetallt.
Nej till allt som börjar på P!
Men en gång ljög jag så att läraren Ulrik Lönnroth inte trodde på mig. Jag var oförberedd och hade faktiskt inte hunnit samla mina tankar till en lögn.
– Majjen, majjen, jag kan inte följa med och demonstrera imorrn.
– Va?
– Mina träskor. Jag kommer att halka för att båda hälsulorna har lossnat och inuti hälen på ena finns en spricka som jag hela tiden klämmer mig i.
– Har du inga andra skor?
– Näe.
Ja, det gällde verkligen livet här. Min heder. Mina hatkänslor mot tvång, särskilt i kombination med demonstrationer. Och hur gick det – slapp jag?
Nej. Majjen visste ju att jag hade ett par gympaskor. Men jag demonstrerade mitt i demonstrationståget genom att inte skandera utan bara gå med stängd mun och se arg ut och dessutom ha på mig mina i verkligheten inte särskilt slitna träskor.
Tsssst, det här är inte vad jag kallar gamla träskor.
(Jag avslutar här med en länk till båsmetern eftersom jag anar att den kommer att behövas.)
Säga vad man vill om Valborgsmäss, men aldrig har jag frusit som just denna dag. I Luleå, Lund och Eskilstuna – det är lika jädra kallt överallt.
När det nyss började hagla, tittade jag ut och sa ”jahaja, Valborgsmässoafton”. Men så kom jag på att jag faktiskt har frusit mer en annan gång. (Visst är det så att man för alltid i evigheten amen minns de stunder när man frös som mest?) Och nämen äsch, den gången när jag ville bli värmd av tre underbara killar i min gymnasieklass har jag skrivit om inte bara en utan två gånger.)
Så därför ska jag berätta att det brukar se ut så här när vi väl kommer iväg till elden:
Jag verkar ha fått fel hatt på mig.
Och så här när det faktiskt inte är svinkallt just det år som elden i grannskapet ställdes in i brist på ideellt arbetande människor:
Det brinner i trädgården!
Och så här när det är så förbannat kallt att vi faktiskt stannar hemma:
Hemgjord eld.
Och så här när vi har huttrat oss halv ihjäl och det är jättelångt hem och elden är alldeles platt:
”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.
Uppdatering
Årets dokumentation vid elden blev dötrist:
Där är elden.
Ja, där är den.
Precis som på Louvren.
Därför blir det istället dokumentation i form av en liten filmsnutt på vägen till elden. Vi går här i spretig tropp där Trettonåringen bär på Artonåringen, basketspanjoren Julian bär på Tioåringen och Femtonåringen går på femtonåringars vis bredvid den gitarrspelande djefla mannen i slokhatt. Det är Julian som sjunger:
Ibland tittar jag på löken som jag hackar, och så säger jag barskt till den:
– Men sluta!
För jag begriper inte varför den har utrustat sig med en gråtgas. Handlar det om självförsvar eller konflikts(l)ökeri? Om löken hade uppfunnits idag, hade man tvekat länge efter den obligatoriska genomläsningen av bruksanvisningen. Det kunde ha stått så här:
”Om löken hackas rumstempererad, finns en viss risk att allinaser (enzym) frigörs och reagerar med svavelhaltiga aminosyror så att syn-propantial-S-oxid bildas. Denna stör ögats hornhinna, varför tårkanalerna levererar tårar.”
Oj, jag glömde att svenskan alltid är konstig i bruksanvisningar. Fortsättningen lyder alltså:
”Sätt på skyddsglasögon eller löken i frysen eller värma den i vatten, så att du inte sticker svider.”
Sanna mina ord, det här med lök borde inte godkännas av skyddsombuden egentligen.
Tvärtom måste det ju vara med ägg, som är skapelsens krona – som Johnny Depp, Salma Hayek, Stephen Fry, Birgitta Andersson och Mozart i en k(r)opp. Man kan göra allt – utom kanske skokräm – med ägg. Ägg i vattenglas har vi pratat om förut här på bloggen, men igår lärde jag mig något nytt i kommentatorsbåset: man kan frysa separerade gulor och vitor! Man måste alltså inte kasta sig över vitorna och göra onödiga maränger och suffléer på studs! Eller för all del glass och majonnäs av gulorna.
Ur Matlexikon (1956), där man också får lära sig att inte på några villkor koka smutsiga ägg. Men man får heller inte skölja dem i vatten, så det blir till att försiktigt torka av dem med en fuktig trasa.
Avslutningsvis mitt främsta film-äggsminne ur ”Kramer mot Kramer” (1979).
Jag har under denna dag lyckats färga mina ögonbryn lite för mycket och spillt en hel kopp te över mig, så nu är jag lugn. I genomsnitt händer bara två sådana klanterier per dag, så nu kommer jag inte att riva sönder nylonstrumporna, trampa av klackarna, dricka för mycket champagne eller gå in i fel hotellrum.
Intalar jag mig.
Jag reser med min djefla man, vilket händer väldigt, väldigt sällan eftersom vi har som princip att en av oss i görligaste mån ska vara hemma med barnen om den andre är bortrest. Men nu har vi stora barn och spanjorer i huset, så då går det nog bra.
Lotten och Olle tågluffar. Nästan.
Nyss bytte vi tåg i Linköping. Vi klev av med fyra väskor och en gitarr, och swoooooosch var min man puts väck. Vi hade bara tio minuter på oss och var hungriga, så jag gick de fem meterna till väntsalen, inventerade räkmackorna och kontrollerade tebeståndet och konstaterade att näe, jag måste fråga min försvunna djefla man. Som kom småspringande mot mig med något vilt i blicken.
– Var är vi? sa han.
– Linköping. Vart gick du?
– Ner i tunneln!
– Nämen varför det? sa jag.
– För jag trodde att vi var i Norrköping …
– Fast i Norrköping finns det ju ingen tunnel.
– Va? sa min man med blicken mot en helt tom informationstavla.
– Du kanske tänkte att du var i Katrineholm? Arboga? Sundsvall!
– Men varför bytte vi inte i Norrköping?
– För att SJ vill att vi byter här istället, sa jag och tänkte inte på att det ju egentligen var konstigt.
– Jag har aldrig bytt här! Var köper man korv?
– Vill du äta korv?
– Näe, svarade min man självklart och tog samtidigt fram gitarren och började spela. Jag vill ha fil & flingor.
Ikväll ska vi gå på baluns för att fira att karln som tussade ihop oss två den 9 januari 1985 nu fyller 50 år. Vi ska hålla tal och sjunga en sång och tacka honom för våra fem barn eftersom det är hans förtjänst att de finns. Och så ska jag börja göra anteckningar inför nästa år, när vi blir lika gamla och ju också måste ha kalas. (Liksom andra 64:or som Keanu Reeves, Sandra Bullock, Russel Crowe, Courteney Cox, Rob Lowe, Matt Dillon och Sarah Palin.)
Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.
Eller vet ni åldringar som läser här hur man bäst firar sig?
Det jag nu ska berätta om, hände 1982 – och sedan dess har jag berättat om hur tokigt det kan bli. År 1999 skrev jag ett inte helt sanningsenligt kåseri om det, och sedan jag började blogga på lotten.se har historien gång på gångdykt upp i små parenteser. Jag hittade inte beviset – en bild – och fortsatte att berätta om hur det gick till utan att kunna verifiera sanningshalten, om nu sådana kan verifieras.
För att göra den tidigare ganska korta historien lite längre, så var det så här: jag var 18 år, hade precis kommit hem från ett år i Dallas och där funnit att körkort var något bra. Praktiskt. Vuxet. Och dyrt.
Men jag började övningsköra med pappa, som på sin tid tog åtta lektioner och som kan sladda och köra fort och har en perfekt simultanförmåga och med den har vunnit SM i pingis. Det gick bra, trots att bilen (en sekrutt-Volkswagen 242 412 med registreringsnummer FMJ 242) inte klarade av en tiondels sekund utan gas.
– Pjutt, sa bilen.
– Du måste gasa hela tiden, sa pappa.
– Jag gasade! ljög jag.
Och så lät det under de timmar som vi körde. En gång stannade bilen när jag (av oklar anledning) skulle vända mitt på en väg och en buss kom och chauffören blev så arg och otålig (där jag höll på att snurra med ratten och fel håll och bara köra bilen tio centimeter i taget) att han lade sig på tutan. En annan gång lyckades jag på en helt tom parkeringsplats köra in i en stolpe – det absolut enda som man kunde köra på, på den annars helt tomma parkeringsplatsen.
En enda gång övningskörde jag med mamma, som kan prata 317 språk, som tog så många körlektioner att ingen riktigt minns hur många det var (68) och som är en kvinna som inte skyndar sig i onödan. Med henne gick allt som en dans – inga motorstopp och inga tutande bussar! Den kvart som vi körde innan mamma tröttnade, var på det hela taget riktigt intressant. Jag kände helt enkelt att jag skulle kunna köra upp imorrn. Jag var redo.
Men så var det det här med att backa upp på garageuppfarten på Arrendevägen 24 i Täby. Det allra sista momentet. Precis exakt så här gick det till:
– Nu koncentrerar vi oss, sa mamma.
– Jahaja, sa jag.
– Du tar pedalerna och ratten så tittar jag bakåt! sa mamma och vände sig om och stirrade på garagedörren.
– Okej, då backar jag! sa jag triumferande med fullt fokus på ratt och pedaler.
– Bra, rakt på, bra, lagom fart, bra, håll i ratten, bra, bra, bra, bra …
Sa mamma tills jag med ett brak körde rakt in i den stängda garagedörren som visserligen hade sett bättre dagar, men som alls inte var på väg att pensioneras.
Artonåriga Lotten med nedlagt byte: en garagedörr. (Den nya dörren i bakgrunden.)
Och det var sista gången jag övningskörde med någon som inte var bilskolelärare.
Det plingade på dörren. Då ropade jag för mina lungors fulla kraft:
– HALLÅÅÅÅÅÅÅÅ! Det plingade på dörren! HALLÅÅÅÅÅÅÅ!
För det gör jag alltid. Det är fantastiskt effektivt — alla hemmavarande barn rusar omedelbart till dörren eftersom det vankas överraskningar. Någon vill sälja underkläder, en annan kakor, en tredje tandborstar. Eller så är det tjejer som vill säga hej till Tioåringen. (Han är visst ett charmtroll, har vi hört sägas.) Själv kunde jag inte vara mindre intresserad. Nu hörde jag, där jag stod och rörde i en fisksoppa vid spisen:
– Mummel mummel.
– En soffa?
– Mummel mummel.
– En halv soffa?
– Mummel mummel.
– MAMMA! Dom kommer med delar till en soffa!
Visserligen har vi många soffor (fyra just nu), men ingen av dem saknar delar. Den djefla mannen befinner sig i Estland, så jag insåg snabbt (synnerligen begåvat) att jag var tvungen att ta tag i situationen. I dörröppningen stod två män som talade som Yoda.
– Ja?
– En soffa? Delar till en soffa vi har. Detta Tegvägen är?
– Nej, jag vet inte ens var Tegvägen skulle kunna … Vill ni att jag kollar?
– Ja, det bra skulle vara. Detta inte Tegvägen är?
– Nej, det här är Gillbergavägen.
Sa jag och pekade vagt mot en extremt tydlig vägskylt. Och så lade jag till som om det vore viktigt:
– 113 A.
(Jag har förmodligen aldrig sagt något så onödigt.)
För att illustrera hur fel de var, kommer här en kartbild. Nu kan många av er som läser detta förstås inte tolka kartor, men ni kan se att männen inte var på rätt spår.
Ringen är där vi bor, bubblan är rätt adress på Tegvägen.
Jag tog fram datorn och visade bilden ovan och beskrev hur männen skulle åka till närmaste T-korsning och sedan ta vänster & vänster för att komma rätt. Och männen ba:
– Jajajajaaa, vi GPS har i bilen.
Så. Inte nog med att vissa kan läsa kartor, andra kan hålla koll på norr och söder samt höger och vänster – det finns människor som har GPS och ändå hamnar fullständigt fel.
Jag ber att få tacka Karin och alla andra som berättar hur fullständigt förvirrade de är när det gäller att hitta rätt. Jag har inget lokalsinne, men har gift mig med en orienterare som kan peka mot norr mittinatten på en tågluff. Å andra sidan har jag gift mig med en orienterare utan bollsinne – en förmåga som jag anser är precis lika livsnödvändig.
Varför begåvades vi inte med lokalsinne, vi som går vilse? Gick vi vilse i hippocampus också? Och är den mentala förmågan ”orientering” mer välfungerande hos det ena könet än det andra? Och varför i så fall? Ge mig övertygande, vetenskapliga bevis!
Hur som helst är det jävla orättvist. Jag vill ju kunna hitta.
Jo, nu är det ju så här att jag sedan knäoperationen i januari inte har läkt som jag borde. Istället för att trippa omkring som en prinsessa och spela basket samt göra djupa knäböjningar, stapplar jag omkring som en stelopererad flamingo.
Därför har jag blivit ordinerad
cykling
bensparkar
gång i trappor
poolsimning på sjukhuset.
Poolsimning! Yes! Och det är fantastiskt! Värsta lyxen! Det kostar som ett läkarbesök, men istället för att bli klämd och tittad på av en läkare som rynkar pannan och säger att jag borde amputeras men att jag faktiskt trots allt är lite för ung, hoppar man i en varm pool och där gör man övningar. Jag värmer upp genom att sparka omkring i vattnet iförd en flytväst som bara sitter runt magen som ser ut så här:
Sedan får jag på mig Transformers-liknande prylar på fötterna:
Det gula är hårdplast, det svarta något slags flytetyg.
(Nu frågar många av er vad Transformers är.)
Sedan springer jag i vattnet i 40 minuter tillsammans med strokepatienter, artrospatienter, ryggskadade och höftopererade. Jag tävlar med alla de andra och vinner hela tiden. (Att de nog inte vet att det är en tävling vi håller på med, väljer jag att helt strunta i.) Det är otroligt uppfriskande att (i vattnet) kunna göra rörelser precis som för två år sedan och jag blir både varm och andfådd som förr i tiden: av idrott!
Jag tror själv att jag rör mig så här i vattnet.Men sjukgymnastikpersonalen säger att jag ser ut så här.
Nu glömmer vi säsongen 2012/13 och tar nya tag i höst. Då ska jag dunka, springa maraton och sätta mig på huk.
Tippi Hedren – mest för att göra även icke-ornitologer intresserade.
Förra året kom Niklas och berättade att det fanns ett fiskgjusebo som man kunde titta på. Och som vi tittade! Vi bet på naglarna av oro för de små ungarna och vi klagade på möbleringen i boet och vissa har sedan hela vintern oroat sig över hur våra vänner klarade sig borta i varma Egypten. Den 17 april tittade jag för första gången in i boet den här våren, och där såg det ut som på ett ödetorp när inredningen har auktionerats bort och inte ens råttorna trivs.
Fast det var ju en snygg, stor gren där i nedre bildkanten.
Nu händer det däremot saker. Eftersom jag inte har hälsat på på länge, och inte heller läst på, vet jag inte mycket mer än att
det är samma karl som förra året, den som vi kallade Ernie
det är en ny brud, han är väl i medelåldern, den gode Ernie
vi inte riktigt vet vad vi ska kalla den unga hustrun
det ibland dyker upp elaka kråkfåglar som tror att de är med i en Hitchcockfilm.
Ni ser stor inredningskonst där soffkuddarna matchar mattorna och där den inte särskilt strikta stilen kontrasterar mot den öppna planlösningen.
Hjälp mig med fakta – jag åker tåg och föreläser i Göteborg och vinglar omkring i högklackat på bankett och imorrn åker jag tåg igen och leker speaker på sex basketfinaler, så jag hinner inte mer än titta in här och hos fiskgjusarna då och då.
Fågeletymologifakta som ni under tiden kan roa er med: ”full som en alika” säger man för att fyllkajorna kallas alikor i Skåne, Halland och Blekinge. Förr i tiden hade man som fredagsnöje att mata kajorna med mäsk från bryggerierna för att fåglarna skulle bli berusade och vingla omkring alldeles runda under klorna. Sedan övade man på att kasta prick med stenar på dem och skrattade när kajorna slutligen small av som vore de griseknoen.
INGA KAJOR KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST
Om man är lite kinkig, alltså. Först fick jag en estetisk chock när jag gick in i Sollefteås vansinnigt vackra stationshus – som inte motsvarade mina förväntningar alls.
Inte särskilt pietetsfull renovering, kallar jag detta.
Så inleddes resan – med buss till Kramfors. Det var sedan byten här och där och skakiga bussar och regniga vägar och illaluktande hundar samt en och annan avstängd toalett. Sedan har vi ju det faktum att jag alls inte är förtjust i de ”nya” tågen som trafikerar östkusten i norra Sverige.
Tågen heter SJ3000 (inte X3000 alltså), vilket i sig är helt obegripligt. Ska vi redan nu se fram emot år 3000 såsom vi när X2000-tågen kom såg fram emot år 2000? Eller sk…
Damn. Nu kom jag på en sak. Tågen kanske inte heter 2000 för att millennieskiftet närmade sig? Utan för att de har 2 000 hästkrafter eller preciiiis 2 000 muttrar per vagn? Damn.
I all fall. SJ3000-tågen är skakiga, bullriga och har hårda fåtöljer. Nu ska ju vi människor tydligen inte sitta särskilt bekvämt längre eftersom det är bra att vara uppe och röra på sig, vilket vi tvingas till om vi sitter obekvämt … men om man nu måste sitta i fem timmar, kan det väl för bövelen få vara lite skönt?
Informationsfilmen om dessa så kallade snabbtåg (som inte är snabbare än de andra tågen, så det så) har jag letat fram. (Kolla gärna på bostadshusen efter 21 sekunder och fundera över läget.)
Såg ni nymodigheterna i tåget? Eh. Nej. För den som har gjort den här filmen vet att fokusera på rätt saker: Sveriges natur. Här kommer några klargöranden!
Toaletten är jätteflott!
Avståndet mellan sätet och fönstret är gigantiskt – kanske för att tåget liksom är lite rundat och smalnar av nedtill?
Som Grand Canyon!Det finns en mystisk, designad balk mellan sätena. Jag klämde och kände på den lite, men kunde inte komma på dess eventuella funktion.Balkens ovansida såg ut så här. Jag tryckte på det som såg ut som knappar, men de verkade inte vara till någon nytta.
– Ursäkta, vad är de här knapparna på balken till för? sa jag till ombordpersonalen.
– Lampan? Eh, det är en lampa. Just nu tänder och släcker du för personerna som sitter framför dig.
Jahaja. (Som tur var, sov de.)
På vägen upp fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström har tillagat helt utan att använda kryddor. De såg ut så här:
När jag jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus kallade vi mat som inte behövde tuggas för skonkost
På vägen ner – ett dygn senare – fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström tydligen fortfarande envisas med att inte ha kryddor i. De såg ut så här:
Varierad kost har jag hört sägas ska vara bra.Humdidum, här kan man inte göra mycket.
Nåja – resan gick trots allt söderut tills vi kom till översvämningarna strax norr om Stockholm. Jag satt bredvid en AD och diskuterade bindestreck och lifvet, så jag led inte. Värre var det med ett gäng skåningar som skulle ta sista flyget till Malmö och som dessutom hade ett par öl innanför västen. De hotade med att bryta sig ut ur tåget (med hjälp av SJ:s bestick?) och sedan gå sista biten – genom sankmarken som var anledningen till att tåget stod still. Men det hela slutade med att de fick åka med till Stockholm och sedan kliva på nattåget till Skåne.
Om de var glada? Nope.
Själv fick jag mig en alldeles utmärkt resa sista biten, eftersom jag hamnade bredvid en underskönt vacker, jättestor basketspelare från USA. Han skrev på sin doktorsavhandling (ekonomi) på universitetet i Bergen eftersom hans farföräldrar var från Norge och han aldrig hade fått lära sig norska av sin dumme fader.
– Nå, har du pratat norska med dina farföräldrar nu?
– Nej, de dog när jag var liten.
– Kan du prata norska?
– Njaeh.
Han hade åkt tåg hela dagen eftersom han hade varit på besök i Köpenhamn och själv hade räknat ut att bästa vägen att ta sig från Danmark till Norge nog skulle kunna vara att åka över Stockholm. Jag gestikulerade och viftade och sa att näääääämen iiinte dååå, när han fick reda på att han inte skulle kunna komma vidare från Örebro som han hade tänkt. Jag var på vippen att ta med honom hem, men eftersom huset är fullt av stora spanjorer och små fransmän, fick det vara.
Nu ångrar jag mig. Sicket party vi kunde ha haft! Vilken medellängd!
