– Men kanske … NEJ! JAG VILL INTE! Aaaaaaarrrggggh!
Det där ovan är jag som med sammanbitet tålamod först försöker göra som alla andra inklusive Voltaire: odla min trädgård. Och som efter blott några försök slänger små blomspatlar i rabatten och primalskriker. Som en treåring, ja.
– Kolla vilka fina blommor! säger jag och får då höra att det är ogräs. (Staketet är fult, ja. Det sattes upp 1984 när huset var församlingshem och omgärdar en rullstolsramp. Som vi inte behöver. Än.)
Ge mig hammare, såg, skruvdragare och röjsåg så funkar allt bra. Placera mig i en brädgård eller på verktygsavdelningen så att jag småtrallande får pilla på muttrar och karbinhakar. Men be mig inte köpa jord, mull, pelargoner, triffider eller frön. För jag gör bara gör fel!
– Kolla här kommer det upp någon intressant växt! säger jag innan jag inser att det är hår från när jag klippte barnen i lördags.
Men nu ska vi ha ett projekt ihop, ni som läser och jag som behöver hjälp.
Jag publicerar här bilder som med ilsket darrande händer togs nyss – och så föreslår ni vad jag ska köpa och göra. Betänk nu att inte ens ett ord som ”perenn” är självklart för mig. Samt att hade jag haft råd, hade en trädgårdsmästare varit det bästa alternativet. Eller ett bloggparty dit bara trädgårdskunniga får komma? Moahahahaaa.
Norrsidan
Rododendron som skyms av bilarna nästan hela tiden. Det fiffiga är att rododrendronbuskarna i sin tur skymmer en ganska ful vägg. (Klockan har jag satt upp till gagn för alla som tar bussen två meter till höger utanför bild.)
Östsidan
Blärk. Sicket sorgebarn. Här borde jag ju anlägga en cykelparkering istället, lagom nära gatan så att tjuvarna inte behöver gå in i trädgården i fortsättningen.Samma sorgebarn längre ner på gatan. Ska man hugga av allt i nivå med det fula rullstolsskranket? Oooo, ser ni betongkrukan?Den skulle man ju kunna bygga en grill i! Oooo, ser ni stenläggningen under?Stenarne där barn vi inte lekt alls. Gula blommor som barnen får 50 öre styck för (1 krona om roten är med).
Sydsidan
Själva tomten, liksom. Tre äppelträd (som vi har fått ansade av en specialist!). Ett gullregn i mitten – bredvid en kulle som vi kallar …… Himalaya. En lekplats, liksom.
Västsidan
Örtträdgården. Här skulle jag vilja odla enbart basilika och koriander, men det låter sig visst inte göras. Men rabarbern är god.
Inser ni allvaret nu? Jag måste skärpa mig, annars kommer trädgården att anmälas för förargelseväckande beteende.
Sedan de fem barnen var pyttesmå har jag satt dagböcker i händerna på dem. Nu vadar vi genom stora hav av dagböcker med helt tomma sidor ity ingen av dem lydde mig. Ingen skriver dagbok.
Men den äldste – tjugoettåringen som sedan tre år bor i Lund och går på teknisk för att bli civilingenjör och tjäna massa pengar åt sina föräldrar vad det lider – har nu skapat dagbokskonst.
Han har sedan i januari sparat en sekunds film per dag och sedan klippt ihop till en liten film. Naturligtvis är det mest intern humor för honom och de närmaste klasskompisarna, men eftersom filmen ligger ute till allmänt beskådande, skådar vi alla för fulla muggar.
Hej, Erik, käre son — hur fick du idén till ensekundsfilmen?
– Det var ursprungligen ett Kickstarterprojekt som jag bidrog till. Jag blev väldigt inspirerad och bestämde mig för att jag skulle börja filma allt annorlunda som hände i vardagen.
Hur väljer du ut vad som ska filmas varje dag?
– Förhoppningsvis är jag redo att rycka fram telefonen när något intressant händer!
Och vilka kriterier gäller för den lilla filmsnutten som ”vinner”?
– Ibland det mest speciella, ibland det som bäst representerar vad jag gjorde den dagen.
Vilken är din favoritsekvens?
– Det kan vara den 2 februari när min vän Max (utan att veta att jag filmar) börjar göra dansen till Gangnam Style medan ”Daddy Cool” spelas i bakgrunden.
Den andra februari! Min födelsedag! Min favorit är när du är hos något slags frisör den 22 januari. Eller nej, när cykeln kommer farande … eller när ni köper hur mycket grädde som helst … eller när du cyklar iklädd frack i full fart … eller … Suck. Kommer du att fortsätta på det här viset?
– Jadå. Appen har faktiskt påverkat mitt liv ganska rejält i och med att min uppfattning om vad jag sysslade med för mer än en vecka sedan har förbättrats så oerhört.
Bra! Äntligen lyder du! Hejdå, ses i juni!
– Hejdå, dyrkade och djupt saknade moder!
(Nej, så sa han inte, förstås.)
Vad säger ni? Låter inte detta som en alldeles fantastiskt rolig grej?
Varje år samlar vi in gamla föredettingar, elitspelare och ungdomsspelare födda 1940–99 och så blandar vi lagen huller om buller och så spelar vi en turnering utan slutspel och så lär vi känna varandra och är så lyckliga och glada att jag bara måste dela med mig av detta fastän jag har gjort det förut.
Eskilstuna Basketball Association – Sveriges knasigaste basketturnering.
Igår samlades vi inför starten. Det är 115 spelare som har stoppats in i åtta lag som heter precis som lagen i NBA, så på spelprogrammet står det Chicago Bulls – Sacramento Kings och så vidare. (Det tog mig åtta arbetstimmar att sätta ihop lagen och skapa ett vettigt schema – och det ansåg jag mig ha tid med eftersom det här är mycket viktigare än att t.ex. jobba och städa.)
Så här såg det ut en halvtimme innan vi kom igång (känsliga tittare varnas: rockmusik på hög volym spelas).
När det sätter igång, spelar vi bara 2×12 minuter rinnande (klockan stoppas inte) och utan domare och utan protokoll. Visserligen räknas alla poäng och skrivs upp på en resultatlapp, men vi försöker betona att det inte är vinsterna som räknas utan något annat. (Who am I kidding? Alla vill vinna.)
När vi väl är färdigspelade den 30 maj, kommer pris att delas ut till
gladaste spelaren
trevligaste laget att möta
någon som måste ha ett pris bafatt.
Så här kan man se ut när man sitter i sekretariatet:
Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.
Den forne storspelaren som heter Pedda (f. 1963), som ni kan se här nedan, lyckades med konststycket att som en väderkvarn … ptja, ni får titta själva.
Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.
Så. Nu hoppas jag att alla idrottsföreningar i Sverige läser detta och gör likadant! Sprid mitt evangelium!
Jag sitter på ett försenat tåg mot Göteborg och kan inte annat. Bredvid mig sitter en man som i två timmar har rensat sina tänder med hjälp av lufttryck från de egna lungorna. Det visslar, ska ni veta. På andra sidan om mig sitter en storsnarkare. Jag har försökt ta en film för att visa för mina ofödda barnbarn, men misslyckats.
Jodå, det ska man visst — några av er protesterar nu och säger att jag uppför mig illa. Man ska ta många bilder, så det så. De kan bli perfekta tidsdokument!
När jag tittar på mina gamla foton, letar jag efter akut nostalgiska småting:
En ask med Flora kan få mig att vråla Släpp fångarne loss, det är våååår!
En fem meter lång halsduk (som man förvisso inte kan kalla särskilt liten) gör mig bara förvirrad eftersom Isadora Duncan och min syslöjdsfröken inte får plats i huvudet samtidigt.
En mustasch ger mig snabbt lukthallucinationer. (Kaffe, cigg och mustasch hänger väldigt mycket ihop.)
Nu är jag lite trött på mina egna bilder, så det blir till att leta upp andras. Jag bläddrar i Jacob Wibergs bok ”Sjuttiofem fotografier” och hittar en som jag fastnar vid. En liten preview:
Men är det inte …?
Jag är (som bekant?) ingen Lundell-fantast, men det måste faktiskt vara jag som har fel med tanke på hur många som verkligen dyrkar honom. Om han så bara petar näsan i Skavlan blir det krigstilsrubriker även i de digitala upplagorna och om hans dotter är ihop med den som nyss var ihop med den som Skavlan är gift med, ja då blir det hela ju bara ännu intressantare.
Oj, förlåt – ni kanske ville att jag skulle analysera texter och musik? Nääää, så kul ska vi inte ha. Nu ska vi titta på en gammal bild som faktiskt på ytan bara är en gammal bild och inget annat.
Jomen det är ju han!
Vid en första anblick sitter Uffe och pillar på en smartphone medan tjejen i soffan kramar sin dator. Hon har en länk runt vänster fotled, vilket jag alltid har velat ha men som min omgivning inte kan sluta skratta åt. Jag är visst fel person att ha dylika ting, påstås det. (Jag har en fotguldkedja på mig i smyg eftersom jag hämmas av det skrattande grupptrycket. När jag vrickar den foten, byter jag och sätter länken på andra.)
Bilden ovan togs av Joakim Strömholm 1971, innan Ulf Lundell var the Ulf Lundell. Han och Joakim var kompisar och det var Joakims pappa Christer som ägde huset som de sitter i. Det hade utedass på gården och inget rinnande vatten inne och kostade hela 70 kronor i månaden (ungefär 500 kr i dagens penningvärde) … och där satt Uffe och hade precis skrivit de första sidorna i ”Jack”. Han och flickvännen Mona håller i varsin katt, som heter Bessie (Smith) respektive Frank (Sinatra).
Men vad har karln på fötterna?
Gubbatofflor! Han var för böveln bara 21 år här!
Är det Djingis Kahn, den gamla barnamördaren på väggen? Nej, jag ser fel, det är Natches — en av Geronimos krigare, läser jag i boken. Och vabaha – en skäggig Bellmantavla? Japp – och det är Lundell som har varit framme med penslar på båda två.
– Han målade på en tavla? Och på en vägg? Nämen! Vad är det för uppfostran? säger min inre mammaröst.
Så kommer jag på att det ju är precis så man ska göra. Perfekt! Måla mera!
Det här är intressant: en gul notis (Post-it-lapp) innan de uppfanns!
Planschen för ”Cirkus under vatten” med Cirkus Scott är tyvärr lite kapad av min skanner (mer syns i originalet), men det struntar jag i eftersom jag blir alldeles konfys: cirkus under vatten? Hur? Va? Finns sånt?
Såja. Nu har vi varit på besök i 1971. Now back to the future. I boken funderar Jacob Wiberg på om man kanske behöver leva lite spartanskt när man ska skapa konst. Well, säger jag och håller hårt i såväl dator och telefon som toaletter och vattenkranar. Nån måtta får det ju vara. (Men så skapas det ju fasligt lite konst på den här fronten också.)
I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.
Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.
Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.
När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.
Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …
Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.
Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.
Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.
(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)
Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.
Där! Precis där!
Fast Karins är skönare.
Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.
Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.
Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.
Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.
Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.
Så har man väl alltid sagt, eller hur? En miljon kronor var så överdrivet mycket t.ex. år 1976 att det inte riktigt gick att greppa. Nu känns det som om en miljonvinst snarare skulle få mig att säga:
– Va? Inte mer? Med en miljon kan jag inte ens betala tillbaka mina lån. Fnys! Pah! Du kan ta din gamla miljon och stoppa u…
Förlåt, jag blev lite till mig.
När jag nu kollar, visar det sig att en miljon 1976 bara motsvarar 4,6 miljoner kronor idag. Vad får man för en sådan liten slant då? En etta på Söder? Eller vänta, 400 jättefina, extremt stadiga utomhusbasketkorgar! Ja!
Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.
Faktum är att det är det enda jag känner att jag behöver (förutom nya gummistövlar) just nu: 399 basketkorgar till 399 skolor och en till mig. (Nej, jag har inte räknat fel: man måste inte ha två korgar och spela helplansbasket.) Sedan eftersom jag ju får grupprabatt pga. det stora inköpet, kommer jag att ha råd med några bollar också. Närmare bestämt 401. (Två till mig.)
Men okej, om jag nu vann en futtig miljon och inte fick ge bort något och heller inte betala tillbaka några lån, skulle jag ha köpt en friggebod full med sängplatser. Och satt en basketkorg på ena gaveln. Och sedan kokat jättedyr mat till alla gäster i den här som jag också skulle ha fått råd att köpa:
Er tur nu: slösa bort en miljon (nej, inte 4,6 – nån måtta får det vara på min givmildhet) på sådant som egentligen bara roar och gagnar just er. Ingen välgörenhet här inte!
Härom minuten kom jag att tänka på hur bra jag är på att ljuga när det verkligen är helt oviktigt och hur fantastiskt kass jag är på att ljuga när det verkligen gäller. Och eftersom det är första maj, låg mina demonstationstågslögner nära till hands i minnet.
demonstationstågslögn, [-ʃo`ns-] [löŋ´n] subst. ~en ~er medvetet osant påstående framfört i syfte att slippa demonstrera {→osanning}: demonstrationstågslögnshistoria; demonstrationstågslögnpropaganda; demonstrationstågsnödlögn; hon spred ut ~er om sina förehavanden
KONSTR.: en ~ (om särsk. den 1 maj)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga
Det var nämligen så i Luleå runt 1975–77 att vi i skolan ideligen uppmanades att demonstrera. Ibland fick vi ledigt från lektionerna för att ta bussen ner till stan och demonstrera, ibland fick vi rita protestplakat på teckningslektionerna – och nästan varje gång drabbades jag av oförklarligt komplicerade förhinder emedan jag led av akut ointresse vad gäller politik och allt vad som därtill hör.
Jag revolterade. Jag lärde mig att skolka från demonstrationer och obligatoriska protester redan i elvaårsåldern. Jag var med andra ord olydig.
Konstfruset är en mänsklig rättighet!
Ofta handlade lögnerna bara om ont i halsen, plötslig hälta eller allmänt illamående eftersom sådana sjukdomstillstånd sällan går att kontrollera. En och annan gång hittade jag på att släkten krånglade – Orangeluvan behövde passas (hon är gubevars sju år yngre än jag), farmor behövde mitt stöd (farfar hade gubevars nyss dött) eller så var jag kallad som assistent till Högskolan, där pappa jobbade och stod i med kemiska experiment och gudvetallt.
Nej till allt som börjar på P!
Men en gång ljög jag så att läraren Ulrik Lönnroth inte trodde på mig. Jag var oförberedd och hade faktiskt inte hunnit samla mina tankar till en lögn.
– Majjen, majjen, jag kan inte följa med och demonstrera imorrn.
– Va?
– Mina träskor. Jag kommer att halka för att båda hälsulorna har lossnat och inuti hälen på ena finns en spricka som jag hela tiden klämmer mig i.
– Har du inga andra skor?
– Näe.
Ja, det gällde verkligen livet här. Min heder. Mina hatkänslor mot tvång, särskilt i kombination med demonstrationer. Och hur gick det – slapp jag?
Nej. Majjen visste ju att jag hade ett par gympaskor. Men jag demonstrerade mitt i demonstrationståget genom att inte skandera utan bara gå med stängd mun och se arg ut och dessutom ha på mig mina i verkligheten inte särskilt slitna träskor.
Tsssst, det här är inte vad jag kallar gamla träskor.
(Jag avslutar här med en länk till båsmetern eftersom jag anar att den kommer att behövas.)
Säga vad man vill om Valborgsmäss, men aldrig har jag frusit som just denna dag. I Luleå, Lund och Eskilstuna – det är lika jädra kallt överallt.
När det nyss började hagla, tittade jag ut och sa ”jahaja, Valborgsmässoafton”. Men så kom jag på att jag faktiskt har frusit mer en annan gång. (Visst är det så att man för alltid i evigheten amen minns de stunder när man frös som mest?) Och nämen äsch, den gången när jag ville bli värmd av tre underbara killar i min gymnasieklass har jag skrivit om inte bara en utan två gånger.)
Så därför ska jag berätta att det brukar se ut så här när vi väl kommer iväg till elden:
Jag verkar ha fått fel hatt på mig.
Och så här när det faktiskt inte är svinkallt just det år som elden i grannskapet ställdes in i brist på ideellt arbetande människor:
Det brinner i trädgården!
Och så här när det är så förbannat kallt att vi faktiskt stannar hemma:
Hemgjord eld.
Och så här när vi har huttrat oss halv ihjäl och det är jättelångt hem och elden är alldeles platt:
”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.
Uppdatering
Årets dokumentation vid elden blev dötrist:
Där är elden.
Ja, där är den.
Precis som på Louvren.
Därför blir det istället dokumentation i form av en liten filmsnutt på vägen till elden. Vi går här i spretig tropp där Trettonåringen bär på Artonåringen, basketspanjoren Julian bär på Tioåringen och Femtonåringen går på femtonåringars vis bredvid den gitarrspelande djefla mannen i slokhatt. Det är Julian som sjunger:
Ibland tittar jag på löken som jag hackar, och så säger jag barskt till den:
– Men sluta!
För jag begriper inte varför den har utrustat sig med en gråtgas. Handlar det om självförsvar eller konflikts(l)ökeri? Om löken hade uppfunnits idag, hade man tvekat länge efter den obligatoriska genomläsningen av bruksanvisningen. Det kunde ha stått så här:
”Om löken hackas rumstempererad, finns en viss risk att allinaser (enzym) frigörs och reagerar med svavelhaltiga aminosyror så att syn-propantial-S-oxid bildas. Denna stör ögats hornhinna, varför tårkanalerna levererar tårar.”
Oj, jag glömde att svenskan alltid är konstig i bruksanvisningar. Fortsättningen lyder alltså:
”Sätt på skyddsglasögon eller löken i frysen eller värma den i vatten, så att du inte sticker svider.”
Sanna mina ord, det här med lök borde inte godkännas av skyddsombuden egentligen.
Tvärtom måste det ju vara med ägg, som är skapelsens krona – som Johnny Depp, Salma Hayek, Stephen Fry, Birgitta Andersson och Mozart i en k(r)opp. Man kan göra allt – utom kanske skokräm – med ägg. Ägg i vattenglas har vi pratat om förut här på bloggen, men igår lärde jag mig något nytt i kommentatorsbåset: man kan frysa separerade gulor och vitor! Man måste alltså inte kasta sig över vitorna och göra onödiga maränger och suffléer på studs! Eller för all del glass och majonnäs av gulorna.
Ur Matlexikon (1956), där man också får lära sig att inte på några villkor koka smutsiga ägg. Men man får heller inte skölja dem i vatten, så det blir till att försiktigt torka av dem med en fuktig trasa.
Avslutningsvis mitt främsta film-äggsminne ur ”Kramer mot Kramer” (1979).
